Sommardagarna går in i varandra och jag har svårt att hålla reda på namnet på veckodagarna. Söndagen får bli riktmärket, men det är fortfarande inte helt lätt. Mina syskon och jag delar fortfarande på familjens sommarparadis i Bredavik. Sedan ett par år tillbaka har varje familj blivit tilldelad en egen vecka förutom de gemensamma hela året fram till midsommarveckan och efter de två första veckorna i augusti. Vi har även två gemensamma veckor i slutet av juli där tanken är att man ska ha chans att träffa så många som möjligt. Vad man gör med sin egen vecka skiljer sig lite åt. Vissa bjuder in de ingiftas familjer och vänner, andra har öppet hus. Man anpassar sig helt enkelt till hur ens egen verklighet ser ut.
Häromdagen kom ett fotominne från bygget av pizzaugnen upp. Den där pizzaugnen har fått jobba hårt sedan dess och det är många som fått njuta av delikatessen ”stenugnsbakad pizza”. Syrrans familj drog igång ett eget koncept. Vid vackert väder har de låtit alla baka ut sin egen pizza vid det nybyggda bordet som svågern fixade när sonen skulle ta studenten tidigare i år. Härliga tider. Tänk, vad fint att pizzaugnsprojektet hittades, genomfördes och nu ofta används! Jag är mycket tacksam. ❤️
Det blev tillräckligt med jordgubbar i vårt trädgårdsland för att det skulle räcka till midsommartårtan. Halleluja! Goda var de också. Lite små, men med smak av smultron. Tack till vattenslang och snigelpellets som gav oss chansen trots att naturen gjorde vad den kunde för att motarbeta oss.
Syrrans midsommarbröd blev så fint, så fint. Jag älskar de vackra skådebröd som blivit populära på senare tid. Dekorationer av grönsaker, nötter och fröer gör sig fint och även om jag inte längre äter ”vanligt” bröd kan jag njuta precis lika mycket av dessa som alla andra.
Jaha, i år hamnade vi till och med på kort tillsammans. Midsommarstångs- och tipsrundegeneralen tillsammans med köksgeneralen. Vi hade mycket trevligt tillsammans med familj och vänner som var där. Alla hjälpte till, någon dök upp i folkdräkt, regnet höll sig undan, maten var kanongod, det fanns flera olika sorters goda tårtor, midsommarstången blev jättefin, femkampen var kul som vanligt, sången ljöd över nejden då alla klämde i under dansen och den enda olycka som hände var att en liten toalett-tränare bajsade på gräsmattan. Kan man begära mer? Nu har det gått nästan en vecka sedan sommarsolståndet och vi kan därmed börja räkna ner till julafton. Eller nej, vad säger jag?! Nu ska vi fortsätta njuta av sommaren! Och förvälla spenat…
Ps: Bra att precis som vid de kungliga spaningarna nämna att jag återanvände midsommarutstyrseln från 2017. Kan jag hävda att det är ”vintage”, eller är jag bara hopplöst ute?
Tiden går och vi med den. Den här bloggen har varit igång sedan juli 2011, så här har du en kavalkad av midsommaraftnar sedan 2012. Det är lätt att bli nostalgisk då man tittar på gamla foton, men mest blir jag bara glad över att kunna vara med och skapa nya minnen. Det ska jag göra idag. Igår skrotade jag mest runt i köket och lagade mat och bakade. Idag ska jag plocka jordgubbar i trädgårdslandet och hoppas att sniglarna lämnat nog till midsommartårtan. Annars får väl syskonbarnen som säljer Åbybär utanför affären ta hand om den saken. Ha en fin dag oavsett om regnet faller eller ej! Allt är som det ska och är det inte det just idag så kommer det att bli det.
Efter svettig eftermiddag i trädgården känns det ju rent fantastiskt att kunna dra till Bredavik och ta ett kvällsdopp. Det är så vackert där att det nästan gör ont. Har jag sagt något om solnedgångarna där? Jaså, jaha, jag tjatar? Jo, men sanningen är att det är så vackert att det är svårslaget. (Det tycker även flygfäna – alla fläckar på fotot ovan är tusentals ”knott”, ofarliga små flygande vad-det-nu-är.) Igår fick vi haka på syrrans familjs ostbricka, ingenjören tog tag i problemet att trappsteget vid huvudentrén orsakar plågor hos alla med höft- eller knäförslitningar med hjälp av svågern och så var det den där solen. Jag tog alltså årets första dopp, men hoppade å andra sidan i flera gånger. Nu är temperaturen officiellt badvärdig!
Se så vackert! Syrrans terapirabatt tar sig. Jag är inte den enda som mår bra av att gräva djupt med fingrarna i jorden.
Bolltistlarna i förgrunden och de vid vallmoståndet längst ner fanns sedan våra föräldrar bodde här. Den vackra, slingrande rabatten är syrrans och svågerns gemensamma projekt under det senaste året. Rabatten rymmer växter från vårt föräldrahem, blomster som inte tagit sig på andra ställen och rena nyplanteringar. Makens lillasyster har också delat med sig av sin balkongskatt till henne. Vi har sett rabatten explodera efter senaste veckornas värme och några omgångars rejäl genomvattning.
Den här gratängen stod i matrummet då jag kom. Jag blev mycket intresserad av receptet.
Alla som har behövt gå in genom den här entrén de senaste åren har fått ta i ordentligt. Makens tanke var att gräva bort, fylla på och lägga på ny gräsmatta från annat ställe i trädgården. Det kommer att bli toppen!
Ostbricka i Bredaviksljus. Mums.
Vallmo igen. Tjatar jag nu igen? Jaja, det är ju ändå min blogg. Och jag råkar älska vallmo NÄSTAN lika mycket som tulpaner. Nu ska jag bekämpa huvudvärk och få i lite grejer i lådorna i trädgårdslandet. Solskydd och hatt på! Ha en fin helg, hör du.
Vår fina festlada är numera ett gigantiskt svalbo, snickarverkstad och hemmagym. Det funkar bra. Vi samexisterar och får alla möjlighet att utnyttja utrymmet till fullo. Egentligen är det rätt fint att vädret är så fint att vi kan njuta i Bredavik och inte behöver tränga in oss under tak. Och Albertas lucka blir rätt fin. Jag gillar tanken på att en så värdslig sak som en kökslucka som funnits i släkten i många år har fått flytta hem till oss. Sån är jag.
Efter de senaste dagarna känner jag mig påfylld med något slags vitamin. Gamla vänner, nya vänner, släktingvänner, vänsläktingar – jag är så tacksam för möjligheten jag har att ha fina människor i mitt liv. De senaste dagarna har jag påmints om hur vi ibland får sortera om för att få livet att fungera. Rensa bort energitjuvar, sortera om i prioriteringslistan, vända ut och in på lådan med vardagspusslet för att hitta den saknade hörnbiten. (Ibland ligger den på något mörkt och gudsförgätet ställe, som i dammsugarpåsen.) Tack till dig som ger mig hopp.
Ett av de finaste citaten från låtar jag gillar kommer från Leonard Cohens Anthem:
Det finns en spricka, en spricka i allt Det är så ljuset kommer in
När vi slutar upprätthålla en perfekt fasad ger vi oss själva möjlighet att fyllas av ljus. Det är i samtal med andra, när vi delar stort och smått, framsteg och bakslag, som vi kan växa och förstå livet bättre. Vi står inte ensamma och mörkret har inte vunnit.
Så härligt det är att få vara med och fira viktiga delmål på livets stig! De senaste dagarna har vi fått fira både det ena och det andra tillsammans med människor som jag verkligen älskar.
Student nummer ett, en härlig ung man med stort intresse för samhället och dess strukturer. Hans mamma har funnits i mitt liv sedan hon var liten, i många olika roller. Så härligt att få fira denna stora dag!
Student nummer två, en annan härlig ung man. Rättrådig och kärleksfull. Syskonens barn är som mina egna och glädjen då de skördar framgångar är stor!
Maken var muurikka-kock på den andra studenten och pizzabagare då vår härlige svåger överraskades med 40-årsfest på lördagen. Dessvärre glömde jag att fota under denna begivenhet, så ”the Swedish Chef” får representera det firandet.
Vill bara säga att trädgården i Bredavik aldrig varit så fin som till studenten i år. Syrrans blick för detaljer är fantastisk. Extra roligt var det att äldsta dottern hade möjlighet att följa med ner och fira sina kusiner! Hon gjorde sig fint i den temporära lyxsoffan som nu återgått till att vara säng i ”kaptensvillan”.
Titta, vilka ljuvliga blomster! Jag kan tala om att buketterna fortfarande står fina idag, fyra dagar senare. Min syster påstår att det är för att hon följde rådet att gå upp och plocka blommorna klockan fem på morgonen. De chockades väl till skönhet…
För övrigt kan jag tala om att hela Bredaviksträdgården är så vacker just nu, trots den långvariga torkan. Gräsmattan börjar torka till, men den har varit frodig och grön ända tills nu. Samma sak här hemma i Uttorp. Jag är tacksam över att vi inte har bevattningsförbud med det kommunala vattnet. Vattnet i våra egna, grunda brunnar är slut, eller nästan slut, men jag vattnar så länge det går! Salladen med egen spenat, sallat, rucola och rädisor är inte dum. Jag älskar när trädgårdsterapin räcker liiite längre än till att bara vara just ”terapeutisk”. Någonstans känns det gott att kunna njuta av det man jobbat så hårt för, hehe.
Jobba, jobba, jooobba! Vildvuxet är vackert, syrenerna doftar fortfarande fantastiskt förföriskt och i trädgårdslandet byggs långsamt en örtagård. Vattnet i brunnen där nere tog slut igår. Lång, kall vår med mycket litet regn. Gardena-prylar är nu på gång så vi kan vattna med kommunalt vatten från köket (vi har ingen utkastare på utsidan av huset). Alla tomater, chilin och paprikan har fått stora byttor och ska kanske få hitta hem till sina rätta platser. De har stått ute och härdats, men behöver lite mer anpassning för att klara rent söderläge. Förruttnat gräsklipp luktar kodynga, det är väl i princip samma sak. I två av lådorna ligger nu just sådant och två omgångar bokashi nedgrävt. Det luktar inte gott, men förhoppningsvis kommer squash, pumpa och gurka glädja sig och få möjlighet att blomma ut. Och så måste jag sätta igång och ha ihjäl mördarsniglar på ett mer effektivt sätt. Alkoholfritt öl och snigelfällor sägs vara sådana. Vi får väl se. Men jag undrar om det inte är rådjuren som nafsat upp halva kärleksörten från perennrabatten. Hade glömt att TricoGarden behöver användas även på annat än tulpaner. Klart slut, nu fortsätter vi!
I Bredavik står världens vackraste solnedgång att finna. Jag tänker alltid att de som uppfann Blekingesöm inspirerades av färgerna i denna och drog ur det essentiella. Jag är tacksam över det hängkläde som mamma sydde till mig, att jag kunde se bortom ungdomlig dumhet och smak då jag inte riktigt uppskattade detta hantverk.
Igår satt vi ute i trädgården tillsammans med mammas kusiner och deras fruar. Magisk solnedgång, filtar för att betvinga kylan och riktigt trevligt sällskap. Känslan av att livet fortsätter också efter det senaste årets galenskaper och tacksamhet över de offer våra föräldrar gjorde för att vi skulle kunna ha tillgång till detta fantastiska. Nu börjar våra och mina syskons barn växa upp och snart är det dags för nästa generation att ta över. Hur den framtiden ser ut är det ingen som vet. Karlskrona kommun planerar bebyggelse längs hela Näsvägen, ”skärgården ska bli mer tillgänglig”. Jag vill inte. Spjärnar emot, vill att paradiset på jorden ska vara intakt och att barn och barnbarn ska få fortsätta njuta. Vi diskuterar framtida scenarier, funderar på olika lösningar, tar en dag i taget. Och njuter av de vackra solnedgångarna.
Gärna ville jag vara ett träd ja gärna ville jag vara ett träd Jag skulle stå på en äng för mig själv och tänka som man tänker på hur vinden far och stjärnorna blänker
Gärna ville jag vara en sten ja gärna ville jag vara en sten Jag skulle ligga för mig själv på en strand och tänka som man tänker på hur vågorna slår och vattnet stänker
Gärna ville jag vara ett hav ja gärna ville jag vara ett hav Jag skulle finnas överallt och tänka så som haven tänker på hur stormarna far och vågorna blänker
ur Gröngölingen är på väg av Barbro Lindgren
Igår var vi några i familjen i Bredavik och njöt av en fantastisk dag. Min syster hade hela sin familj med sig och de fixade och fejade, gjorde fint och förberedde inför att ett av syskonbarnen får besök av vänner nästa helg. Brorsan klippte gräs och fick det att se ut som en reklambild från något gräsvårdsföretag, så fint blev det. Maken har blivit en hejare på att få ihop maten som man lagar på muurikka, så det blev hans uppgift. Det var ruskigt gott och jag kan varmt rekommendera receptet som ju funkar lika bra i stekpanna. (Vi använde fläskytterfilé.) Alla blev så mätta att magen stod i fyrkant, men så blir det ibland när maten är god, sällskapet trevligt och vädret alldeles perfekt. Dessutom var utsikten över ”gungträdet” längst ner i trädgården overklig. Fotot ser fejkat ut, men såhär såg det ut. Tänk, vilket paradis för honungsbin!
Vi har lagt ”stilla veckan” bakom oss och igår inleddes påskveckan. Jag blir alltid så förvirrad. Vi är nämligen ivriga att fira våra högtider här i Sverige. Eller nja, jag gissar att folk mest villhöver sina lediga dagar. Många aftnar blir det. Julafton, påskafton, midsommarafton… Sådär är det ju inte i USA till exempel. Ja, och så fort vi har firat är det skjuts undan med dekorationer och annat och fortsätt med det nya.
Min stilla vecka var det full rulle på. Mormor berättade att hon på långfredagen fick klä sig i svart och sitta stilla på en stol hela dagen då hon var barn. Min mormor var en överdrifternas kvinna och visste hur man skulle berätta en historia för bäst effekt, men jag gissar att känslan var att man faktiskt inte fick göra någonting denna dag för att uppmärksamma känslan i vad som hände denna dag för tvåtusen-ish år sedan. Vi passade in uteaktiviteterna med lite fler människor med det finaste vädret och det innebär att det blev pizzaugnsbak på långfredagen. Då kom delar av makens familj och testade vår egen lilla pizzeria.
Vid det här laget har vi förfinat tekniken. Jag har testat flera olika recept och har landat i att jag gillar Znickes pizzabotten bäst. Det är jag som förbereder botten, tomatsås och toppings. När vi är på plats monterar jag pizzorna medan maken sköter uppeldningen av ugnen och själva gräddandet. Det blir sällan någon väntetid mellan utbakning och färdig pizza på det viset och alla får äta exakt nygräddade läckerheter. Just i fredags var det soligt och härligt då vi drog igång, men några timmar senare satt alla och huttrade trots att alla filtar fick jobba hårt. Det var i alla fall jättemysigt att kunna träffas efter så långt tid!
”Ta många detaljbilder på maten”, hälsningar syrran i Skottland. Hon och hennes familj har skjutit upp sin Sturköresa flera gånger det senaste året och jag tror de bestämde sig för att inte ens beställa biljetter till sommaren pga osäkerheten runt Coronahanteringen. Jag hoppas verkligen att de får komma i juli. Det var alldeles för länge sedan…
Det här är ju ingen receptblogg, men jag gillar att dela med mig av toppentips som jag själv hittat.
Hur du kokar många ägg på en gång, perfekt resultat, hittar du här. (Jag använde vårt gigantiska durkslag från IKEA till 24 ägg och kokade dem i vår 10-literskastrull, också från IKEA, och det blev hur bra som helst.)
Else-Britts frukt- och nötbröd gör alltid succé. Det finns flera olika versioner på nätet, men det här är min favorit. (Jag följer tipset i tråden att lägga över aluminiumfolie för att brödet inte ska bli så mörkt, men bara då jag kommer ihåg det.) Det är det godaste bröd jag vet och borde kanske kallas godis istället för just bröd. Det går bra att byta ut vetemjölet mot lämpligt alternativ (det gör jag), men eftersom rågen också innehåller gluten funkar det inte om man har celiaki. Undrar just om det skulle funka med Finax brödmix… Skär skivorna riktigt tunna!
Här var en till som jag äntligen fick träffa! Så underbart! Hon matchade kolasnöresleken perfekt och var kanske snyggast av de tävlanden även om hon inte vann. Det är inte helt lätt att slörpa i sig ett godissnöre bara med hjälp av munnen. Prova själv!
Den klassiska klädstafetten med svågerns läckra tillbehörsdetaljer framkallar alltid många skratt! Både barn och vuxna kan delta på ganska lika villkor och det är roligt att kunna roa både sig själv och andra på detta sätt. Heja vara ute i våren-väder och att leka tillsammans över åldersgränserna. Själv fick jag en flashback från en midsommar eller födelsedag med mammas släkt och den där irländsk julaftonsleken och hur vi alla vrålade av skratt och knappt fick luft, just för att de vuxna faktiskt bjöd på sig själva. (Alla vuxna var nykterister, ”men” det var såklart roligt att se min genomstabile polismorbror krypa i sicksack över gräsmattan medan min äldsta moster höll på att kissa ner sig av skratt. Tänk hur det hade blivit om alkohol varit inblandad. Vuxna som kryper och flamsar, vuxna som faktiskt kissar ner sig osv. Tänk vilken skillnad det kan vara trots så många liknande parametrar.)
Igår var det så dags för en påskpromenad ner till Östersjön. Det var en kamp mellan sol och vind om huruvida jag skulle ha på mig min jacka, så det blev något slags mittemellan. Det är kyligt, men nu närmar sig härligare dagar. Jag smörjer in ansiktet med SPF 50 varje dag, oroad över orsaken till mitt basaliom och andra solskador. Jag har hävdat att det inte är bra att kladda på en massa kemikalier, men eftersom jag tillbringar så mycket tid ute i solen gör jag hellre det. Jag gissar att grunden till eventuell hudcancer redan ligger under mitt skinn, men jag är ändå väldigt försiktig. Jag har en fin stråhatt som jag köpte då jag var på Öland med mina syskon, men dessvärre är den lite väl stor. Jaja, det löser sig väl. Det brukar ju göra det.
