17 jun

Svalors spillning, gammalt som blir nytt och goda vänner som består.

Vår fina festlada är numera ett gigantiskt svalbo, snickarverkstad och hemmagym. Det funkar bra. Vi samexisterar och får alla möjlighet att utnyttja utrymmet till fullo. Egentligen är det rätt fint att vädret är så fint att vi kan njuta i Bredavik och inte behöver tränga in oss under tak. Och Albertas lucka blir rätt fin. Jag gillar tanken på att en så värdslig sak som en kökslucka som funnits i släkten i många år har fått flytta hem till oss. Sån är jag.

Efter de senaste dagarna känner jag mig påfylld med något slags vitamin. Gamla vänner, nya vänner, släktingvänner, vänsläktingar – jag är så tacksam för möjligheten jag har att ha fina människor i mitt liv. De senaste dagarna har jag påmints om hur vi ibland får sortera om för att få livet att fungera. Rensa bort energitjuvar, sortera om i prioriteringslistan, vända ut och in på lådan med vardagspusslet för att hitta den saknade hörnbiten. (Ibland ligger den på något mörkt och gudsförgätet ställe, som i dammsugarpåsen.) Tack till dig som ger mig hopp.

Ett av de finaste citaten från låtar jag gillar kommer från Leonard Cohens Anthem:

Det finns en spricka, en spricka i allt
Det är så ljuset kommer in

När vi slutar upprätthålla en perfekt fasad ger vi oss själva möjlighet att fyllas av ljus. Det är i samtal med andra, när vi delar stort och smått, framsteg och bakslag, som vi kan växa och förstå livet bättre. Vi står inte ensamma och mörkret har inte vunnit.