Palo Alto

29 okt

Här har du tjugosju miljoner.

”Mastersovrummet” på bilden här under var makens och mitt första gemensamma boende som gifta. Vi kom till Kalifornien utan att veta var vi skulle tillbringa resten av läsåret och hade turen att få hyra hos M som sedan dess blivit en kär vän. M var nyskild och hyrde ut rum i sitt hus i Palo Alto till Stanfordstudenter för att dryga ut sin fransklärarlön. Sedan vi bodde där i mitten av nittiotalet har M jobbat långt över svensk pensionsålder och varit på volontäruppdrag i Dominikanska republiken, i Ecuador och i Spanien. Hon växte själv upp på Stanfords campus i ett drömhus som bara kunde hyras/ägas av anställda på universitetet. Hennes rötter växer långt ner i Kaliforniens röda jord och hon hade aldrig flyttat på sig om inte fyra av hennes barn var samlade på annat ställe i USA och en dotter bor halvårsvis i England med sin brittiske make. Med de priser som råder på husmarknaden idag fanns det ingen chans för något av barnen att köpa ut sina syskon ens om de hade velat. Så här ser nämligen dryga tjugosju miljoner kronor ut. För mig som bott i huset ett år kan jag säga att jag älskade det och att det hade sin charm, men till det priset? Allt är i princip i original utom badrummen som blev uppätna inifrån av termiter för ett gäng år sedan och mattorna. När jag såg bilderna på Zillow rusade tusen minnen genom mitt huvud. Jag hoppas att de nya ägarna kan trivas så bra som vi och så många andra har fått göra där genom åren. (M fortsatte hyra ut ända tills huset såldes.) Med det sagt kan jag inte låta bli att förundras över huspriserna och om det ändå inte är en ny krasch på gång? Vad hade man fått för samma pris här i Sverige? Zlatans slott kanske?

För att väga upp alla pimpade foton kommer här en bild från vardagsrummet som det såg ut när det var M:s hem. Det där pianot har jag spelat på många gånger och fylls av varma minnen då jag tänker på utsikten och doften av eukalyptus då dörrarna stod öppna. Ah!

10 apr

Highway 1, Carmel och Palo Alto.

Jag har precis packat upp väskorna från den här intensiva reseveckan och nu sitter jag här och längtar tillbaka till Kalifornien igen. Det är lätt att försköna saker och ting när man glömt alla detaljer. Trots det tror jag faktiskt att verkligheten i det här fallet var så förträfflig som jag kommer ihåg den med tanke på att det bara har gått en vecka. Ah!

05 apr

Hem och vända.

Bästa helgen på långa tider. Det var så underbart! Kalifornien är för packat med människor, det finns inte vatten så det räcker, risken för stora jordbävningar är överhängande, staten har gått i konken och skatterna är höga (jämfört med många andra amerikanska stater), brottsligheten är hög, det finns många utslagna i storstäderna, trafiken är hemsk… Är du övertygad om detta ställes förträfflighet än? Jag gör vad jag kan för att intala mig att det inte finns något att hetsa upp sig över, men norra Kalifornien kommer alltid vara ett av mina favoritställen på jorden! Här kommer några nedslag från lördagen.

Tänk till exempel att man kan stå och se någon bemästra en sådan här parkering på tvärsan i denna lutning och på en gata som mer är som en väl tilltagen gångväg i Sverige. (Tur att det inte snöar så ofta här, om man säger så.)

Den här utsikten från Coit Tower. What’s not to like?

Eller tänk att bo med den här utsikten…

… i det här huset och med den trädgården. Jo, jag förstår att man får kondisen på köpet, för här finns inga hissar eller rulltrappor. Jag såg en kille flytta in i en lägenhet. Han och hans kompis var duktigt svettiga!

Vi lekte Wedding Crashers i Carmel Mission. Jag och K tyckte det var lite konstigt att turisterna var så otroligt uppklädda, men insåg snart att vi hamnat mitt i värsta festen. Money, money, money. Det här var inget Svensson-sällskap och jag såg höga klackar med röda sulor och små blingväskor med ett och annat C på. Tur att vi inte var bjudna, när jag tänker efter.

Jag satt i den solvarma sanden och njöt med min varma jacka på och småungarna badade för fullt. Det gick inte riktigt att få ihop, men jag tror att vi var ungefär lika glada.

Här skulle jag gärna bo igen. 3538 Evergreen Drive var makens och mitt hem under vårt första år som gifta. Vi älskar husägarinnan som blivit en av våra bästa vänner, vi älskar huset, vi älskar området och vi älskar nog allt annat också. Skulle vi ha några miljoner dollar att hosta upp skulle vi säkert få köpa huset. Palo Altos husmarknad är inget för vanliga dödliga, men drömma kan man alltid!