ekonomi

03 jan

Den som spar, den har…

… men inte lika roligt. Eller hur var det nu igen? Förra året städade jag upp bland våra utgifter i samband med alla varningar om tuffare tider. Sa upp abonnemang som inte kändes nödvändiga, funderade över om det gick att omförhandla kontrakt och började göra planer på hur vi bäst sparar. Jag är så tacksam över min uppfostran som lärt mig att vara försiktig med att spendera pengar som inte är mina (studielån och huslån undantagna), men förstår att detta inte är något som alla lever efter. Under lång tid har jag förskräckts över yngre förmågors vanor att leva över sina tillgångar. Inte är det bara yngre personer som lever så heller, jag vet personer både i min ålder och äldre som aldrig kommer igen, utan knappt håller sig över vattenytan år efter år. Det sägs att det blir svårare att få ordning på sin ekonomi ju äldre man blir. Skuldberg växer och inkomsterna växer inte i samma takt.

”Knappt tre procent av alla unga vuxna i åldersgruppen 18–25 år i Sverige hade minst en obetald skuld hos Kronofogden i slutet av 2021. Det är en liten minskning jämfört med hur det såg ut för 10 år sedan. Däremot har den sammanlagda skulden ökat under samma tid, från 1,15 miljarder kronor till 1,56 miljarder kronor. Det visar en ny analys från Kronofogden.” Det där är alltså fakta från Kronofogden, men det säger ingenting om alla avbetalningsplaner och krediter som sköts och inte heller säger det något om dåliga buffertar eller icke-existerande sparade månadslöner (tre sparade sådana rekommenderas).

Jag undrar hur det ser ut för alla hemägare efter den här vintern. En person i min närhet sa: ”vi firade när elräkningen då den bara var på 12 500 kr istället för de 15 000 vi hade förväntat oss”. Vem hade trott att 12 500 kr i elräkning skulle vara något att fira?! Här hemma har golvvärmen i badrummet stängts av och alla element står fortfarande kalla. Det eldas för fullt istället. Sanningen är att jag inte alls fryser ens på övervåningen där det är lite svalare. Vi människor är ändå rätt anpassningsbara och glömmer fort hur det varit, både bra och dåligt. Kommer vi att gå smartare ur det här, eller kommer den påtvingade sparsamheten bara leda till ett uppdämt behov att göra av med pengar? Vad händer om uppgivenheten blir för stor? Hur kommer det att påverka hopp och lust i vårt samhälle?

07 dec

Jodå, det… harkel, parkel.

Här hemma hostas det och hostas och hostas. Jag har fått utveckla ”samtalshosta” för att inte ge klienter hörselskador av misstag (hålla för mikrofonen och samtidigt hosta i armvecket som befinner sig längst från densamma). Jag känner mig inte särdeles sjuk, men inser att det inte är läge att träffa folk just nu. Tack och lov somnade jag snabbt igår kväll, men jag steg upp strax efter fem för att inte väcka maken och för att inte själv bli galen. Det blev bättre så fort jag kom upp i sittande position, så jag kanske får ta en morgontupplur sittandes i soffan om en stund.

Jag fortsätter (o)-roa mig genom att följa spotpriserna för el. Jag inser att vi måste ha blivit snäppet snuskigare, för tvättmaskinen går ytterst sällan numera. Denna prismedvetenhet känns irriterande fast jag kanske borde vara tacksam över hur mycket jag lärt mig de senaste månaderna. Mest för att jag vet hur ångestframkallande det är för människor runt omkring mig som har en mer neurotisk personlighet (både klienter, vänner och familj) och människor som påverkas starkt negativt av ökade uppvärmnings- och driftskostnader.

Här ser du förra veckans förbrukning (i rött) jämfört med hur samma vecka förra året (i blått) såg ut. Som du kan se har vi förbrukat en del mindre. Delvis beror det naturligtvis på att det var kallare ute förra året, men den förklaringen räcker inte. Den 2/12 förberedde jag ”en massa” mat på elspisen inför en julfest vilket förklarar den dagens enorma förbrukning och då kom den inte ens upp i förra årets normala dagsförbrukning. Kakelugnen i vardagsrummet jobbar varje dag vilket ger ett gott värmetillskott. Förra året eldade vi knappt i den, kanske är det delvis detta som är anledningen till den huvudsakliga skillnaden?

Uppe i den övre hallen/allrummet har nu äntligen verandans slagbord fått sitt sista lager färg! Det här projektet har kostat en hel del i tid, men mest för att det tagit tid att vänta på att färgen skulle torka mellan lagren. Skivan har fått fem lager allt som allt för att den sög upp färgen så olika mellan träspackel, målartvättad faner och slipad faner. Nu ser man inte längre någon skillnad, förutom en lätt flammighet som med min erfarenhet kommer att ge sig om max några veckor. Underredet fick bara ett färglager, både för att jag fick vika mig fyrkantig för att komma åt överallt och inte är intresserad av att göra det igen och för att färgen redan från början var så lik den jag använt för att måla med. Igår sa maken ”Äh, ska du inte måla det vitt istället?” Jag uppskattade i en millisekund icke detta uppenbara skämt.

Här är dunken med linsåpa som kommer till användning både här och där. Luktar så gott! Trots det var jag inte road då jag var på slutet av tvättningsprocessen av målarpenseln. När jag målar med linoljefärg ställer jag penseln i en trång och hög glasburk med rå linolja mellan målningarna. Då håller den sig mjuk och fin. Efter förrättat värv är det dock viktigt att tvätta ut varenda droppe (tycker jag själv). Detta görs efter att ha strukit ut vad man upplever som all färg ur penseln. Jag lovar att det ändå kommer att finnas massor kvar (tyvärr, för det är trist att tvätta penslar). Massera ut färgen med rå såpa och skölj med vatten om vartannat tills vattnet är klart. Har du någon annan supersnabb metod får du gärna dela med dig av den. Detta var allt från el- och målerifabriken. Klart slut.

18 okt

Sånt vi äter just nu.

Att vara på semester är bra och fint på alla sätt och vis. Något dessa härliga avbrott från vardagen ofta har gemensamt är dock att jag äter rätt dåligt. Det finns folk som reser med stor budget för mat och dryck, detta är sällan vår familj. Jag äter oftast gott, men kanske mer ofta än önskat mindre hälsosamma val. Därför känns det mestadels härligt att komma hem till köket där hemma. Far ville sällan äta ute, varför skulle man betala dyra pengar när mamma lagade mycket godare mat till en bråkdel av priset? Kanske var det för att poliser på skiftjobb på den tiden åt flottig mat på vägkrogar och detta var liksom hans ”äta ute”-referens. På den tiden tyckte jag det var tråkigt, nu förstår jag. Visst är det underbart gott med sushi, och kan vara skönt att sätta sig till dukat bord, men jag gillar verkligen att dona i köket. Sedan har vi restaurangbranschens tuffa läge sedan flera år tillbaka. COVID-19, dåligt med personal, ökade livsmedels- och elpriser – det är som att just denna bransch får mattan under sig bortdragen om och om och om igen. Visst hade det varit fint att stötta det lokala näringslivet mer än jag gör, men nu ser det ut som det gör och det gäller att se om sitt hus.

Vi fortsätter att basera vår kost på det gården producerar. Det ger inte utrymme för så mycket variation, men så får det vara. Nu eldas det i vedspisen om eftermiddagarna, så jag försöker lära mig använda ugnen i den. Det är klurigt att hålla jämn temperatur, men så länge jag kan nöja mig med att ha det stora spannet 150 till 200 grader funkar det finfint. Just igår åt vi en av våra favoriter, rostad vitkål med ägg och brynt smör. Egentligen ska man rosta kapris i stekpanna och strö över detta tillsammans med gräslök, men någonstans på vägen började jag rosta solroskärnor och strö över istället. Det blir också jättegott och är ett bra alternativ för alla som inte gillar kapris. Jag har inte kommit igång med ärtskottsodlingen än, men tycker att det är ett toppensätt att få i sig grönt så här sent på säsongen. Groddlådan är framplockad och jag testade att grodda chiafrön. Det var lite för beskt för mig, så jag återgår väl till alfalfa som är jättesmarrigt.

För övrigt erbjuder ICA Nära jättegoda satsumas för 16.90 kr/kg den här veckan. Toppenpris och lyx för mig som älskar citrus! Jag vill för övrigt tipsa om appen Matpriskollen som är jättebra för dig som jagar priser och erbjudanden. Min lillasyster berättade om den för mig och jag gick genast in och spanade efter billigt smör. Jag har fortfarande svårt att greppa att ett halvt kilo smör kan kosta 65 kronor. Det vägrar jag betala, så det gäller att köpa då det finns erbjudanden och stoppa i frysen. (Fett håller inte lika länge som magrare grejer, men julbaket ska inte frysa inne p.g.a. smörpriset.) Hur gör du för att strama åt matutgifterna, eller låter du det vara?

01 okt

Oj, vad skriver jag nu om? Elen?

Idag är det den första oktober. Solen skiner in med ett varmt ljus och grannens lönn visar sig från sin vackraste sida. Maken har lovat ut sig till min kompis som behöver hjälp med något som jag är urdålig på, men jag följer åtminstone med som moraliskt stöd och tar med mig en stickning. Innan dess tänkte jag berätta om ett annat projekt jag tagit mig an under september månad.

Jag har hört oroande rapporter om hur illa det verkligen ser ut med förutsättningarna inför vintern om vi fortsätter mötas av de elkostnader vi ser i kombination med de svenska ränteökningarna. Det är många som klarar sig bra, som har bra mariginaler och som mest kommer att grymta över sina skenande fasta utgifter varje månad. Det kommer att innebära färre hämtmiddagar, inga onödiga inköp och kanske fler besök på second hand. Deras middagar blir mindre Sofia Wood och mer Under tian, barnen får lära sig äta linser och sill och nöja sig med bara ett streamingabbonnemang istället för fyra. Julresan ställs i år inte in på grund av flygskam, utan det är den tunnare plånboken som styr.

För andra är det betydligt värre. En familj har fått omförhandla lånen för att ha råd med de ökade boendekostnaderna, en annan håller på att sälja sitt hem då de ökade kostnaderna leder till en budget som inte går ihop. Många har hamnat efter med sina betalningar och för familjer som står inför separationer och behöver byta ett boende mot två ser det tufft ut. Det är tråkigt att vara realist/pessimist, men någon måste väl vara det också.

Jag har sedan slutet av augusti antecknat (nästan) all ”extra-el” vi har förbrukat. Antal grader på ugnen, tid igång, strykjärn, tvättar, mikro. Jag vägrar sitta och sticka utan bra ljus, men allmänljuskällorna har använts mindre än vanligt. Jag har ännu inte tagit tag i vad det innebär inför jul då jag ju brukar njuta i fulla drag av stjärnor och elljusstakar. Jaja, det är en senare fråga. Hur som helst, våra ansträngningar har lönat sig. Förra året slangade vi ut 382 kWh i september, i år blev det 265 kWh. En dag då vi inte är hemma alls går det runt 5 kWh, den senaste veckan har dagsförbrukningen legat på 7-10 kWh. (Jag jobbar hemifrån, maken jobbar också hemifrån mycket.) Vi har sänkt grundtemperaturen som går ut i hela huset. Vi har slagit av golvvärmen i badrummet och har det mörkare i huset om kvällarna än vanligt vid den här tiden på året. Ugnen används mer sällan och jag tänker att jag vill lära mig använda vedugnen när vi kommer igång med eldningen då det behövs. (Vi har eldat i vedspisen några kvällar den senaste veckan, kakelugnsvärmen har inte behövts än.) Vi kommer inte att behöva frysa här hemma, värre är det för stackare med direktel utan extra värmekälla. Jag gissar att familjen som bor i vårt gamla hem på Drejarvägen 5 är tacksamma för kaminen vi installerade efter översvämningen, själv är jag tacksam över att vi inte bor kvar. Våra elkostnader var ändå blygsamma jämfört med många andras.

Livet är stort och förunderligt. Det är viktigt att påminna sig om det då problemen hopar sig och framtiden knappt går att urskilja genom dimma och krutrök. Jag går in i det lilla och njuter fortfarande av sådant som ger mig glädje, företrädelsevis sådant som inte drar så mycket el.

31 aug

Uppdrag slutfört!

”All vår början bliver svår, bättre blir det år från år.” Så stod det i Prinsens ABC-bok från 1883, men dessa visa ord gäller fortfarande. Igår vid 14-tiden såg det ut så här precis innan jag slog igen dörren till dotterns nu före detta lägenhet. Det var ett fint nästförstaboende för någon i början på sitt vuxenliv och nu har en annan ung kvinna flyttat dit. En parbildning har brutits upp och singellivet krävde nytt (eller gammalt) boende. Måndag morgon fanns det en plan på vad som behövde åtgärdas. Flytt, städ, förvaring. Just då kändes det absolut genomförbart, men lite överväldigande. I stunden då allt var klart och bilden togs kände jag stor lättnad över att det hade gått så bra.

Hela lägenheten var genomsökt, rensad, putsad, skrubbad, avfrostad, dammad, dammsugen, dammtorkad och tömd, men i köket stod ett sista tack till innehavaren. Tidningar och magasin är några av de ting som rationaliserades bort i flytten, men den här trodde dottern skulle uppskattas. En återinflyttningsblomma har väl också sin plats, för att inte tala om en svala och ett tack. Jag har lämnat en liten hälsning till alla som har efterträtt mig i mina hem sedan den första lägenheten i Tumba och tycker att det är en fin tradition.

Hemma hos lillasyster sken solen in och de flyttvärkande musklerna fick möjlighet att mjukas upp i jacuzzin. Det var länge sedan jag saknade att ha ett badkar så mycket som just då. Fast vad knasigt egentligen, det är ju dumt att sakna ett badkar medan man är nedsänkt i varmt, härligt vatten. Å andra sidan är elen så dyr nu och kommer sannolikt att bli ännu dyrare i vinter. Med tanke på det kommer nog många familjer att prioritera bort vissa aktiviteter p.g.a. ökade kostnader och jag kommer att vara glad över att inte behöva känna att jag inte kan bada för att det blir för dyrt. (Jaja, märkligt resonemang kanske.) Jag ska sätta mig in i Eon-appen som ger möjlighet att följa elförbrukningen i realtid, men är ytterst tacksam för brorsans energieffektiva renovering. Noll respekt från våra ledare och bankerna för hur ekonomi funkar har lett till en inflation som gör ont, vi får ökade elkostnader p.g.a. en ”grön el”-satsning som sker samtidigt som samhällsutvecklingen kräver mer och mer elektricitet och så har vi räntorna som kryper uppåt, uppåt, uppåt. Det börjar redan göra ont för både privatpersoner och företag och jag hoppas att det inte blir så illa som många förutspår. Peace.

Ps: Jag vill påminna om dotterns och min utmaning Skapande september. Det hade varit roligt om fler hakade på, åtminstone någon dag då och då.

22 jun

Drömmen som bleknade.

Den där lägenheten i Vasastan som jag drömt om hamnar längre och längre bak i mitt medvetande. Med tanke på hur ekonomin ser ut sedan ett tag tyckte jag dock att det skulle vara roligt att gå in på Hemmet och kolla läget lite eftersom det var så längesedan. Det verkar sannerligen ha hänt grejer sedan sist. Då fanns inga lägenheter med utgångspriser som hade sänkts med flera hundra tusen och ”accepterat pris” sågs inte heller på vart och varannat objekt. Objekt som legat ute i tre månader? Nä, inte det heller. Som sagt, något har hänt.

Titta man på den långsiktiga prognosen är den prisutveckling som skett de senaste månaderna kanske bara en bula i vägen. Bostadspriser tas inte med i inflationsräkningen och inflationskurvorna följer alltid bostadspriskurvorna. Prishöjningarna har att göra med att det trycks mer och mer pengar. För tre år sedan var kvadratmeterpriset i Vasastan 93 000 kronor, för tillfället är det 121 000 efter att ha varit uppe och vänt på 123 000 kr/m². Det låter kanske inte så farligt då, men man får då ha i åtanke att pengarna vi har att röra oss med har minskat i värde desto mer. I år blir midsommarmaten dyrare, och inte för att butiksägarna tänker tjäna sig en hacka på blåögda kunder (jo, kanske det också)…

Samtidigt som vi väl lite var till mans och kvinns har märkt att något hänt med ekonomin börjar vi snappa upp det också från officiellt håll. Denna nyhets-flash kom upp samtidigt som jag satt här och skrev det här inlägget. Jag gillar inte domedagsprofetior och värsta-scenariot-som-tänkas-kan, men om man är blåögd är det lätt att bli stående och undra hur det kom sig att alla andra visste medan man själv lallade på i sin egen lilla värld. Så vad gör du för att inte bli den personen? Igår hade vi vänner på middag. Vi diskuterade problematiken med inflationen och vad det i förlängningen innebär. ”Man måste ju bo” var en av kommentarerna. Jo, men måste man bo i finaste lägenheten, måste man renovera ett fult kök som renoverades för fem år sedan, måste man köpa nya möbler på avbetalning, måste man resa på en semester som kostar lika mycket som ett halvårs boendekostnader? Det är skillnad på att behöva och villhöva. Det är skillnad på att leva på marginalerna och ha lite framförhållning. Det är skillnad på att äta ute varje dag och ta med sig matlåda. Kanske är det på sin plats att ta fram den gamla favoriten ”Under tian”, bloggen som hjälper en att äta gott fast man inte har särskilt stor matbudget? Kanske är det på plats att fundera över sina prioriteringar? Kanske är det dags att uppdatera någon gammal budgetkalkyl som ligger och dammar bland silverfiskarna på någon vind? Jag är inte direkt orolig, men jag känner att ordning och reda är på sin plats. Det gäller att utnyttja sina superkrafter, i mitt fall att bildligt talat vara född med en naturlig fallenhet för att dra i tyglarna. Ptroooooo!

24 feb

Sportlov 2022.

Jag varken jobbar i skolan eller har några småbarn hemma, men det betyder inte att jag inte får fira sportlov. Det har jag därför gjort hela veckan. Jag har inte varit ledig, utan har bara sett till att göra lovgrejer. Först ut var pysseldag med brorsdottern. Vi hade symaskinsskola, sydde kudde och Saccosäck till hennes Maileg-möss och så tillverkade hon en rad vackra kort med alla möjliga spännande tekniker. Alltså, det där med att se fascination inför att lära sig något nytt i någon annans ögon, det är fantastiskt. Tyvärr var det alltför få sådana tillfällen i skolan även då jag jobbade som lärare, men de gånger då någon fick den här blicken gjorde jobbdagarna extra fenomenala!

Jag skickade den här skärmdumpen till våra vuxna barn som den mamma jag är. Vi har försökt göra ungarna prismedvetna och ser att det följer med i bakgrunden. Att få med sig lite extraboost och tips kan väl inte vara dåligt? Jag lägger mig inte i vad de sedan bestämmer sig för att ta för beslut.

Allmänna konstverk gör mig glad och jag försöker stanna upp för att njuta lite extra av de som jag gillar extra mycket. Vid infarten till Karlskrona, nedanför blåportshöjden, står detta vackra konstverk som bara funnits i några år. Det heter just ”Blå port”. Tyvärr tog jag ett foto som liknar något från telefonkamerornas barndom, men kanske kan du se storheten?

Påminnelsefunktionen i telefonen leder många gånger till nostalgiska känslor av varierande slag. Igår kom det här meddelandet upp. Mamma var i USA och skulle köpa chokladdoppade torkade blåbär till mig. Det finns så många saker i den här lilla texten som får mig att fnissa av igenkännande och gör att jag verkligen saknar mamma. Hon var presentdrottning och vände sig ut och in för att fixa och dona. Skrattar åt då jag bodde hos henne och Far och ibland från övervåningen kunde ropa ”nu skriker du på Facebook igen, Mamma”. Då hade hon kommit åt Caps Lock på datorn, såklart, det handlade inte om att hon skrek på riktigt.

Igår var det dags för nästa sportlovsträff. Den här godingen har precis fyllt sjutton och det var dags för en fastersfika. Efter två timmars regelrätt förhör frågade jag honom om han var utmattad av alla mina frågor, men han påstod att han bara tyckte det hade varit trevligt att ha mycket att prata om. Träning, drömmar, skola, vänner, framtid, preferenser, personligheter, syskon, uppfostran – vi hann med en hel del och jag kände att sjuttonåringen i mig kunde känna glädje över allt spännande som händer i den åldern samtidigt som 51-åringen i mig tyckte det var skönt att slippa gå igenom allt detta igen. Allt har sin tid, liksom.

Karlskrona är en mycket vacker stad och om du inte har varit här förut kan jag varmt rekommendera ett besök i sommar. Just här har arkeologerna behövt gräva ut under den gamla kritpipsfabriken för att inte missa något supermegaspännande. Jag tror visst mest de har hittat, tja, kritpipor. Visst är det vackert med vattenspeglingar? Inte ens en rörig byggarbetsplats ändrar på detta faktum.

Igår tog jag båten till Bredavik efter en imponerande språngmarsch (”Oj, har du sprungit?” ”Tung andning utan att kunna göra annat än att nicka på huvudet.” Hahaha!) och möttes av detta vackra vid Bredaviks brygga. Fiskebåt hemmahörande i Timmernabben? Vet inte vad den gör just här, men det finns säkert någon förklaring. I bakgrunden ser du den jättelånga flytbrygga som kommit på plats. Hur kommer det att bli med alla planer som kommunen har om expansion i området? Den som lever får se. Något som är helt säkert är att solnedgångar från denna plats känns i hela kroppen. Efter en underbar vårvinterdag kände jag att allt som ligger framför lyser upp mer än att det som ligger bakom tynger. Med det får jag avsluta och fundera ut hur jag ska få hem de förrymda ankisarna. Suck.

Ps: Min syster skickade meddelande. ”Vad kommer att hända nu egentligen… krig i Europa!” Själv stoppar jag huvudet i sanden. Det är för jobbigt att ta in.

29 okt

Här har du tjugosju miljoner.

”Mastersovrummet” på bilden här under var makens och mitt första gemensamma boende som gifta. Vi kom till Kalifornien utan att veta var vi skulle tillbringa resten av läsåret och hade turen att få hyra hos M som sedan dess blivit en kär vän. M var nyskild och hyrde ut rum i sitt hus i Palo Alto till Stanfordstudenter för att dryga ut sin fransklärarlön. Sedan vi bodde där i mitten av nittiotalet har M jobbat långt över svensk pensionsålder och varit på volontäruppdrag i Dominikanska republiken, i Ecuador och i Spanien. Hon växte själv upp på Stanfords campus i ett drömhus som bara kunde hyras/ägas av anställda på universitetet. Hennes rötter växer långt ner i Kaliforniens röda jord och hon hade aldrig flyttat på sig om inte fyra av hennes barn var samlade på annat ställe i USA och en dotter bor halvårsvis i England med sin brittiske make. Med de priser som råder på husmarknaden idag fanns det ingen chans för något av barnen att köpa ut sina syskon ens om de hade velat. Så här ser nämligen dryga tjugosju miljoner kronor ut. För mig som bott i huset ett år kan jag säga att jag älskade det och att det hade sin charm, men till det priset? Allt är i princip i original utom badrummen som blev uppätna inifrån av termiter för ett gäng år sedan och mattorna. När jag såg bilderna på Zillow rusade tusen minnen genom mitt huvud. Jag hoppas att de nya ägarna kan trivas så bra som vi och så många andra har fått göra där genom åren. (M fortsatte hyra ut ända tills huset såldes.) Med det sagt kan jag inte låta bli att förundras över huspriserna och om det ändå inte är en ny krasch på gång? Vad hade man fått för samma pris här i Sverige? Zlatans slott kanske?

För att väga upp alla pimpade foton kommer här en bild från vardagsrummet som det såg ut när det var M:s hem. Det där pianot har jag spelat på många gånger och fylls av varma minnen då jag tänker på utsikten och doften av eukalyptus då dörrarna stod öppna. Ah!

04 maj

Ekonomi, ordning och reda.

Bill och Melinda Gates skiljer sig. ”After a great deal of thought and a lot of work on our relationship, we have made the decision to end our marriage,” the pair tweeted.” De har varit tillsammans sedan åttiotalet och gifte sig samma år som vi. Några år äldre och några av världens rikaste och mest inflytelserika människor, men det hjälpte inte. De är nu slut som par, men fortsätter som business partners. Tänk att reda upp i den skilsmässan rent ekonomiskt.

De senaste dagarna har jag funderat mycket runt privatekonomi med anledning av vad som hänt runt omkring mig och samtal jag har haft. Jag är väldigt tacksam över fars erfarenhet av bodelningar som ledde till att han verkligen satte sitt hus i ordning innan han gick bort. Han gjorde allt som stod i hans makt för att det inte skulle bli krångligt för mamma och hon fortsatte på samma väg för att det inte skulle bli krångligt för oss syskon.

En vän till mig hade föräldrar som var hoarders. Det var så traumatiskt för henne och hennes syskon, så när dagen kom då det var dags att ta hand om föräldrahemmet gav de uppdraget till ett företag att bara ta hand om allt och slänga rubb och stubb trots att de visste att det fanns mycket värdefullt i röran. Hon har ingenting fysiskt kvar från sin barndom, varken gamla skolböcker, köksprylar eller prydnadsfigurer. Hon berättade att det är en stor sorg, men samtidigt har det inneburit att hon blivit bättre på att ge sina egna barn andra förutsättningar. Fina upplevelser och gemensamma minnen är något som hon har fokuserat på att lämna efter sig.

Mina barn, dina barn och våra barn är något som blir allt vanligare att behöva förhålla sig till. Arvsrätt, känslor, rättigheter, skyldigheter, laglotter, orubbade bon, ditt och mitt. Nej, det här är sannerligen inget som är särskilt lätt. Jag har sett olika angreppsvinklar, men måste nog säga att det som verkar funka smidigast är att se till att själv ha ordning på torpet och inte förvänta sig att någon annan ska ta hand om ens oreda. Jag tycker att det populära uttrycket ”dödsstäda” är lite läskigt, men samtidigt vore det ju bra om alla hade dödsstädat redan från tidig ålder. Var sak på sin plats, ordning och reda i skåp och på bankkonton, tydliga planer, förråd, pärmar och excel-ark.

En minimalistisk livsstil förordas många gånger för att prylar och pengar tynger sinnet. Vi blir ofria av att vara rädda för att människor kanske vill utnyttja oss, av att någon vill sno den dyra bilen eller göra inbrott i vårt hem och jag gissar att de flesta tycker att en stökig och överbelamrad garderob är jobbig oavsett om de har ett ordningsamt sinne eller ej.

Här hemma har vi rensat och organiserat i flera omgångar, men det är ju ett evighetsprojekt. Just idag hade jag hoppats få potatis och lök i jorden, men det regnar och är sex grader varmt. Jag kanske städar ur köksskåpen i eftermiddag istället. Det är ändå rätt roligt. Tjing!

05 mar

… och där är säsongen igång!

Jag har en konstig grej som gäller trädgård och odlande. Jag gillar verkligen att vara planttant, men har så erbarmligt svårt att komma igång med försådder och andra förberedelser. T o m tråkigt rensande gör jag hellre. Det är precis som att det eventuella misslyckandet ligger där framför mig, manifesterat i påsar med såjord, fröer och verktyg… Nu är jag åtminstone igång. Lunchrasten gick åt till att sätta tomat, chili, paprika, aubergine och basilika. Maken har monterat hyllsystemet med belysning i gästskrubben i år eftersom inte sonen längre bor där. Tror att det blir jättebra!

Förra året lärde jag mig ett och annat, men inte vad som egentligen gick fel med basilikaskörden. På’t igen, så blir det kanske så det räcker åtminstone till några portioner pesto!

Jag firade med att rensa fruktkorgen på mjuk kiwi och skrumpet äpple. Dessa fick en runda i råsaftcentrifugen till mina smaklökars stora glädje. Tänk om det blir så stor Ingrid Marie-skörd som för två år sedan så vi kan njuta rosa äppelmust igen… Drömma kan man ju!