Kalifornien

29 okt

Här har du tjugosju miljoner.

”Mastersovrummet” på bilden här under var makens och mitt första gemensamma boende som gifta. Vi kom till Kalifornien utan att veta var vi skulle tillbringa resten av läsåret och hade turen att få hyra hos M som sedan dess blivit en kär vän. M var nyskild och hyrde ut rum i sitt hus i Palo Alto till Stanfordstudenter för att dryga ut sin fransklärarlön. Sedan vi bodde där i mitten av nittiotalet har M jobbat långt över svensk pensionsålder och varit på volontäruppdrag i Dominikanska republiken, i Ecuador och i Spanien. Hon växte själv upp på Stanfords campus i ett drömhus som bara kunde hyras/ägas av anställda på universitetet. Hennes rötter växer långt ner i Kaliforniens röda jord och hon hade aldrig flyttat på sig om inte fyra av hennes barn var samlade på annat ställe i USA och en dotter bor halvårsvis i England med sin brittiske make. Med de priser som råder på husmarknaden idag fanns det ingen chans för något av barnen att köpa ut sina syskon ens om de hade velat. Så här ser nämligen dryga tjugosju miljoner kronor ut. För mig som bott i huset ett år kan jag säga att jag älskade det och att det hade sin charm, men till det priset? Allt är i princip i original utom badrummen som blev uppätna inifrån av termiter för ett gäng år sedan och mattorna. När jag såg bilderna på Zillow rusade tusen minnen genom mitt huvud. Jag hoppas att de nya ägarna kan trivas så bra som vi och så många andra har fått göra där genom åren. (M fortsatte hyra ut ända tills huset såldes.) Med det sagt kan jag inte låta bli att förundras över huspriserna och om det ändå inte är en ny krasch på gång? Vad hade man fått för samma pris här i Sverige? Zlatans slott kanske?

För att väga upp alla pimpade foton kommer här en bild från vardagsrummet som det såg ut när det var M:s hem. Det där pianot har jag spelat på många gånger och fylls av varma minnen då jag tänker på utsikten och doften av eukalyptus då dörrarna stod öppna. Ah!

11 apr

San Francisco.

En söndag i San Francisco kan vara hur fin som helst. Jag är en människa som älskar sällskap och möten med människor, men den här dagen gick jag omkring i min lilla bubbla mitt ibland alla turister och sanfranciscaner (haha) och kände mig både bildligt och bokstavligt on ”Top of the World”. Maken var borta på kurs nästan hela dagen, så jag drog på mig mina gympadojor, hängde kameran över axeln och tog mig ut från hotellet till Mission Street.

Jag började med en katolsk mässa i St Patrick Church som ligger precis vid hotellet. Jag är inte katolik, men jag älskade att kunna stå längst bak och känna in vördnaden och dela den med alla som deltog i mässan. Det var en fin stund.

Efter kyrkbesöket satte jag mig vid ett fik och åt lite blandad frukt och drack den godaste varma chokladmandelmjölk jag druckit någon gång. Ett gäng blinda unga kvinnor var ute och gick tillsammans och skrattade och verkade ha det så roligt. De hade varsin ledarhund och såg ut att röra sig helt obehindrat. Av någon anledning gjorde det mig väldigt glad.

Följer man Mission Street ner till vattnet kommer man snart till Pier 14 där man har fin utsikt mot Oakland Bay Bridge. Jag gick ut på piren och njöt av havsluften och utsikten. Det var spännande att följa det gamla paret som var klädda i säkert fyra lager kläder och ”rånarluva” medan de fiskade. Jag är dessvärre inte kunnig i vilket asiatiskt språk de talade, men de såg ut att veta vad de höll på med.

San Francisco har en charm som jag tycker de flesta amerikanska städer som inte ligger på östkusten saknar. SF grundades 1776, men 3/4 brann ner i början av 1900-talet, så egentligen borde väl stan kännas ganska karaktärslös. Jag vet inte vad det är, men något är det som drar! Ända sedan guldrushen i mitten av 1800-talet har folk flockats där och det verkar inte precis som att stället blir mindre poppis med tiden trots alla problem som hänger inte bara över den här stan, utan också över resten av Kalifornien.

Ett av San Franciscos nyare landmärken är Cupid’s Span, en skulptur som skapades av det äkta paret Claes Oldenburg (svenskfödd) and Coosje van Bruggen (från Holland). Jag blev förtjust i skulpturen på en gång då jag såg den och tycker att konstnärernas tankar runt varför det blev just den här pilen och bågen som hamnade här är spännande.

Efter ett besök på favoritstället Exploratorium, numera i vackra lokaler nere vid vattnet, tog jag sikte mot Coit tower. Jag hade redan gått rätt många steg, så det tog lite emot att knalla upp för den evighetslånga trappan. Skam den som ger sig… Promenaden ner på andra sidan, i nerförsbacke hela vägen, var desto behagligare!

Telegraph Hill är ett ställe som säkert många svenskar känner igen från filmer och teveserier. Det fina tornet som du ser här byggdes med pengar som testamenterades för att göra San Francisco vackrare. Jag vet inte om ”vackrare” är ordet jag vill använda för att beskriva ett betongtorn med, men visst har det ”det lilla extra”.

Ett inlägg om San Francisco kan ju inte vara komplett utan en bild på Golden Gate Bridge. Jag hann inte ta mig ut till själva bron den här gången, men här ser du delar av denna vackra bro halvt dold av dimman som är så vanligt förekommande i bukten där den står. ’Til we meet again, Dearie. Det blev ett fint besök.

10 apr

Highway 1, Carmel och Palo Alto.

Jag har precis packat upp väskorna från den här intensiva reseveckan och nu sitter jag här och längtar tillbaka till Kalifornien igen. Det är lätt att försköna saker och ting när man glömt alla detaljer. Trots det tror jag faktiskt att verkligheten i det här fallet var så förträfflig som jag kommer ihåg den med tanke på att det bara har gått en vecka. Ah!

05 apr

Hem och vända.

Bästa helgen på långa tider. Det var så underbart! Kalifornien är för packat med människor, det finns inte vatten så det räcker, risken för stora jordbävningar är överhängande, staten har gått i konken och skatterna är höga (jämfört med många andra amerikanska stater), brottsligheten är hög, det finns många utslagna i storstäderna, trafiken är hemsk… Är du övertygad om detta ställes förträfflighet än? Jag gör vad jag kan för att intala mig att det inte finns något att hetsa upp sig över, men norra Kalifornien kommer alltid vara ett av mina favoritställen på jorden! Här kommer några nedslag från lördagen.

Tänk till exempel att man kan stå och se någon bemästra en sådan här parkering på tvärsan i denna lutning och på en gata som mer är som en väl tilltagen gångväg i Sverige. (Tur att det inte snöar så ofta här, om man säger så.)

Den här utsikten från Coit Tower. What’s not to like?

Eller tänk att bo med den här utsikten…

… i det här huset och med den trädgården. Jo, jag förstår att man får kondisen på köpet, för här finns inga hissar eller rulltrappor. Jag såg en kille flytta in i en lägenhet. Han och hans kompis var duktigt svettiga!

Vi lekte Wedding Crashers i Carmel Mission. Jag och K tyckte det var lite konstigt att turisterna var så otroligt uppklädda, men insåg snart att vi hamnat mitt i värsta festen. Money, money, money. Det här var inget Svensson-sällskap och jag såg höga klackar med röda sulor och små blingväskor med ett och annat C på. Tur att vi inte var bjudna, när jag tänker efter.

Jag satt i den solvarma sanden och njöt med min varma jacka på och småungarna badade för fullt. Det gick inte riktigt att få ihop, men jag tror att vi var ungefär lika glada.

Här skulle jag gärna bo igen. 3538 Evergreen Drive var makens och mitt hem under vårt första år som gifta. Vi älskar husägarinnan som blivit en av våra bästa vänner, vi älskar huset, vi älskar området och vi älskar nog allt annat också. Skulle vi ha några miljoner dollar att hosta upp skulle vi säkert få köpa huset. Palo Altos husmarknad är inget för vanliga dödliga, men drömma kan man alltid!

23 feb

Tänka sig.

Idag fick vi reda på att en av småkillarna jag satt barnvakt åt i Palo Alto då vi bodde i USA första omgången, Sterling Hancock, ska spela fotboll i Stockaryd i Småland från mars till oktober i år! Jag hade inte ens vetat var Stockaryd låg om inte en av mina goda vänner från lärarhögskolan bodde där då vi läste till lärare. Förra året spelade Sterling i Sävsjö FF, så jag antar att han gillar Småland så mycket att han tyckte det var värt att flytta tillbaka en omgång till. Tänk ändå så liten världen är…

Jag gillar att fotografera. Sterlings föräldrar gav mig min första manuella Nikon. Jag tackar dem både för att de gav mig möjlighet att utveckla mitt intresse för fotografi och för att de var (och är) sådana där människor som gör att man orkar hålla hoppet för mänskligheten uppe trots allt elände som händer varje dag och stund.

Dagens present blir en av låtarna jag lyssnade mest till under året i Kalifornien. Varsågod. Counting Crows Mr Jones.

06 mar

Kalifornien.

Som nygifta bodde vi i Palo Alto, Kalifornien. Tony Bennett var inte den enda som lämnade sitt hjärta i San Francisco… Vilket underbart ställe! Stanford Campus är ett av de vackraste ställen jag varit på. Jag älskar doften, museet, stilen och bokhandeln. Hade det inte varit så erbarmligt dyrt att bo hade jag gott kunnat tänka mig att sätta mina bopålar där! Uppe i norra Kalifornien finns ett annat av mina guldställen, nämligen Yosemite National Park. Gillar man fart och fläkt, solstränder och silikoninlägg är det södra Kalifornien man ska besöka. Där ligger Disneyland, Hollywood och andra ställen som visar att USA är stället för ”the more, the better”.

E nedanför Hollywoodskylten, oktober 2012.

Nu har min gamla vän från Philadelphiatiden bjudit in det ”gäng” jag och maken hängde med där till sitt semesterställe i Balboa om två veckor. Inte grabbarna, bara brudarna. Det är inte klart att jag kan åka än, så du får gärna hålla en tumme eller två för att det går att ordna. Trots att det är den övre halvan av Kalifornien jag brinner mest för skulle jag inte alls ha något emot att få ta en sväng till sol, värme och sandstrand.

California Dreaming med The Mamas and The Papas

Vad drömmer du om just nu?

27 jan

Tiden går, somligt består.

Det här har varit en finfin dag. Vill du höra?

1. Sovmorgon. Inte jättelång, men ändå.

2. Utflykt till Holladay där vi träffade vår fina vän M, hennes dotter J och Js familj. M hade ganska nyligen skilt sig då vi flyttade till Kalifornien. Hon hyrde ut rum till studenter för att dra in lite mer pengar. Vi hade turen att få tips om henne och flyttade in i det största sovrummet i huset. Stor bokhylla med massor av böcker, eget badrum, delat kök och vardagsrum och tillträde till trädgården direkt från vårt rum. Maken och jag var alldeles nygifta och vi fick ett fantastiskt år där på Evergreen Drive i Palo Alto, CA. M bor numera i Madrid, men är i USA ett par veckor för att hälsa på yngsta dottern som precis fått sitt andra (!) tvillingpar. Dottern bor turligt nog bara femtio minuter från oss, så vi var så glada över att få möjligheten att träffa allihop! Då M visste att hon skulle träffa oss tog hon med sig en överraskning från Kalifornien. Vad då, undrar du kanske? Jo, det ska jag tala om. Min symaskin av märket Brother, den som jag köpte på Costco 1994 och som har stått hemma hos M sedan 1995 då vi flyttade hem till Sverige igen! Och tänka sig. Den går som smort. Nu har jag alltså en symaskin igen! Jag är så glaaaad! (Maken fick fixa till backen som hade gått i baklås, men annars har tiden inte lämnat några avtryck alls.)

3. När vi kom hem hämtade sonen posten. Han kom injoggande med ett grönt vadderat postkuvert från Sverige. Ett tjockt, roligt paket. Ett paket från Lotta fyllt med lakrits, choklad och en mysbok. Vi var redan glada efter den trevliga utflykten till våra vänner, så paketet fick oss alla att flyga en bit över golvet. Mums!

Jag gillar Glada Dagar. Det här inlägget kanske ger känslan av ”intresseklubben antecknar”, men för mig känns det just nu viktigare än huruvida vi borde sitta i en stuga utan el, åka pendeltåg och äta vegetariskt eller inte alls (allt för att sluta släppa ut ofrivilliga koldioxider). Fast jag blev uppriktigt glad över att läsa denna artikel. Kram på dig!

29 sep

Disneyland.

En heldag på Disneyland med maken och döttrarna (sonen ville inte följa med), en GPS som visade fel väg hem och några timmars trevlig samvaro med vännerna vi bor hos. Dagen har bjudit på härliga stunder med nya kameran, en Canon nu igen. Canon EOS 60D blev det den här gången, fast jag hade egentligen bestämt mig för 600D. Har du erfarenhet av modellen? Jag är i alla fall jättenöjd så här långt!