20 feb

Mormors faster Hilda.

För ett par år sedan fick jag tag på min mammas syssling i USA. Hennes farmor emigrerade dit med sin syster i början av nittonhundratalet från Sturkö och kontakten med familjen hade med tiden runnit ut i sanden. Med hjälp av DNA-test och lite pusslande gick det snabbt att räkna ut hur vi hörde ihop. Genom denna släkting har jag nu kommit i kontakt med en annan av mammas sysslingar och hennes son. ”My mom was so thrilled to get your letter!  For years she’s wanted to know more about her side of the family.” Med det entusiastiska mejlet kom även bilden på den andra emigrerade systern, Hilda. Detta var alltså min mormors faster och jag ser precis mormors mun! Med tanke på Anders Hansens nya tv-serie kanske fler får förståelse för det stora intresse jag har för mitt biologiska arv.

02 jan

Funderingar runt vem som anses vara ”tillförlitlig källa”.

Till nyårsaftonens underhållning hade syrran fixat en lång lista på ”årets …”: årets fest, årets måltid, årets projekt o.s.v. Vi hade att göra en lång stund och jag blev väldigt inne i min analys av de senaste 365 dagarna. När jag kom till Årets skandal kunde jag dock inte komma på något särskilt skandalöst, så jag försökte väcka minnet till liv. Det som kom upp fick mig full i skratt. För det första Googles vilja att leka samhällspolis och tala om för mig att jag var ute på hal is och för det andra att det var en länk från Aftonbladet som kom upp som förstaval.

Just nu läser jag en spännande julklappsbok från min kusin som liksom jag är intresserad av släkt och gener, vad vi inte kan springa ifrån och vad vi kan göra för att leka bäst med våra egna förutsättningar. Boken heter Blueprint: How DNA makes us who we are och är skriven av Robert Plomin. Debatten om ”nature or nurture”, alltså om det är arv eller miljö som är viktigast för vår utveckling, lutar allt mer åt hur viktigt vårt DNA är för alla delar av vår personlighet. Det har i många år varit mer eller mindre förbjudet att ens forska på arvsbiten, mycket p.g.a. hur liknande forskning under historiens gång har varit så inhuman. Plomin säger själv att han inte hade kunnat ge ut boken för trettio år sedan, trots att resultaten redan fanns då.

Jag har förut skrivit om Amir Sariaslan och hans forskning. Han blev ombedd att dra tillbaka publicering av sina forskningsresultat för att ”de skulle gynna SD”, men han flyttade istället från Stockholm till Helsingfors och fortsatte sina studier därifrån. Sariaslan kom på kollisionskurs med Sveriges kriminologer eftersom han visar att fattigdom inte alls orsakar kriminalitet, utan att ärftliga faktorer är mycket viktigare. Personer med ADHD är till exempel mycket överrepresenterade i fängelser och Sariaslans förslag har bl.a. varit att man jobbar mycket mer med förebyggande vård, såsom medicinering mot ADHD. Han har även ställt sig starkt kritisk till att lägga stora medel på att utgå ifrån att allt elände beror på socioekonomiska faktorer då i princip alla dessa projekt genom åren visat sig vara verkningslösa. Idag fokuserar Amir Sariaslan på forskning om psykiska sjukdomar och antisociala beteenden från Oxford.

Plomins tankevärld är faktatung och jag får vila lite mellan sidorna för att kunna ta in texten, men jag är helt med på noterna. Att han påstår att det inte finns psykisk sjukdom, bara ”personliga variationer”, är inte helt lätt att hantera. Jag förstår vad han menar och ser det också som ett problem att det diagnostiseras hit och dit och fler och fler anses ha olika sjukdomar/diagnoser. Är det människorna eller samhället som är sjukt då? ”Alla ska med”, och i ivern att göra allt jämlikt och rättvist så blundar man för hur verkligheten ser ut, både när man planerar åtgärder och sedan ska analysera resultat.

Ett av mina barn frågade ”Tänk om man får ett barn som man inte tycker om, vad gör man då?”. Jag sa att det fina är ju att man älskar dem just för de personer de är och sannolikheten är stor att man förstår deras utmaningar då dessa med stor sannolikhet finns representerade hos någon släkting. I dagens samhälle förordas sociologiska modeller där arv inte finns, tidiga samhällsinsatser sätts in för att ge chans att förändra personer, kön är bara kroppsdelar och ägg och spermier är handelsvaror som kan plockas var som helst ifrån och har ingen betydelse i framtiden. I detta samhälle finns det inget utrymme för Plomins forskning då den visar på resultat som säger att miljön spelar väldigt lite roll för hur en människa blir. En god uppväxtmiljö kan enligt både Sariaslan och Plomin ge ökad livskvalitet, men kommer inte att påverka så mycket som man kan tro. Plomin fokuserar mycket på psykiska förutsättningar. Föräldrar med hög neuroticism får mer ofta barn med hög neuroticism. Föräldrar med ADHD får mer ofta barn med ADHD. Föräldrar med autism får mer ofta barn med autism. Föräldrar med hög kognitiv förmåga får mer ofta barn med hög kognitiv förmåga. Sedan är det som med allt annat. Det finns alltid utrymme för variation. Att blunda för verkligheten är dock en väg att gå som inte hjälper vårt uppväxande släkte framåt.

21 dec

Hej släkten!

För många, många år sedan hade vi en kanadensisk släkting på besök. Han var mer i mina yngre syskons ålder och skickades runt för att underhållas av dem och några av våra kusiner. Nämns hans namn utbrister flera av dem fortfarande i hysteriska skratt då personen i fråga kanske inte var den där härliga släktingen man drömmer om i ”Allt för Sverige”. Nej, vår släkting plankade in på museum, rökte på och var en allmän odåga som jag kommer ihåg det. När jag nu spänt hörde av mig till min nya brylling i Kanada utan att veta precis hur vi är besläktade (träff via DNA på Ancestry) visade det sig vara släktingens 11-årige son som han dessvärre inte verkar ha någon relation med. Jag hoppas att den lille killen kan få lära känna sina Håkansson-rötter bättre genom oss som finns här på andra sidan Atlanten.

Man väljer inte sin familj, på gott och ont. Både de som kommit innan en i släktlinjen och de som kommer efter en blir sina egna individer med sina egna kombinationer av allt som gör en människa till den den är. Du har något gemensamt med dem alla, men precis vad det är kan du aldrig veta. Jag är glad att de här två och deras syster bär på delar av mitt fysiska arv. Eftersom vi hann göra DNA-test på både makens och mina föräldrar innan tre av dem gick bort kan vi se exakt hur mycket barnen burit med sig av sina mor- och farföräldrars DNA. Bland mina och mina sex syskons anletsdrag kan vi till exempel utan DNA-test se att Fars näsanlag var starka. Trots det har alla mina tre barn ärvt sin farfars släktnäsa, så den måste vara supermegadominant. Vissa personlighetsdrag är också mycket uppenbara lika den ena eller den andra.

DNA är intressant. Vi har alltid med oss 50% mamma och 50% pappa, men vilka procent det blir är ett lotteri. I praktiken kan vi stoppa en genetisk linje från en generation till en annan. För våra barn ser det ut såhär:

Sonen har ärvt mycket av både farfars och mormors DNA, lite av farmors och morfars.
Äldsta dottern delar massor med DNA med sin farmor, mycket med morfar, lite med mormor och knappt något alls med farfar.
Yngsta dottern delar jättemycket fysiskt arv med sin farfar, mycket med morfar och ganska lite med både farmor och mormor.

Våra barns eventuella barn kan i sin tur få med stora eller små delar av de gensekvenser som de får med sig, så även om deras föräldrar inte är så lika sina syskon kan kusiner bli mer än förväntat lika (detta gäller naturligtvis både det fysiska och personlighetsarvet). Det är väldigt märkligt och extremt spännande. Jag fattar inte hur man i dagens upplysta samhälle så villigt blundar för vårt biologiska arv, då det gäller allt från hormoner och sjukdomar till beteenden. Att tro att en människa är ett oskrivet blad är mycket oupplyst i mina ögon och ändå står vi med ett samhälle som förklarar så mycket med teorier som utgår från att det är så. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig i framtiden.

Ps: Vid spelkvällen med vänner häromsistens bestämde jag att vi måste skaffa När då då, ett jätteroligt spel som inte är för långdraget, är allmänbildande och så roligt att spela! Det köptes egentligen till julklapp, men igår tog jag det exekutiva beslutet att julen började då sonen kom hem och varar än till fasta. Varför inte njuta av det så mycket vi kan?

20 okt

Icke förspilld kvinnokraft.

Jag började tidigt handarbeta. De första grejerna jag gjorde är inte bevarade, men jag har kvar en provlapp/duk med många olika slags sömmar i olika färger som jag gjorde i lekis och en handväska från ungefär samma tid. Hemma broderade jag mycket korsstygn och så småningom började jag både virka och sticka. Mycket! Jag älskade att följa med till Göran i Flymen och botanisera bland alla broderier, i Rödeby fanns det både garner och tyger och så hade vi såklart Hemslöjden. Mammas symaskin fick jobba hårt då jag gick på högstadiet och jag sydde så mycket att jag till slut fick en egen symaskin i 15-årspresent. Det var lapptäcksteknik och textila inredningsdetaljer, men framförallt sydde jag kläder. Jag fick en begagnad Husqvarna, något jag tjurade lite över då, men har tackat min lyckliga stjärna för många gånger. De digitaliserade 80-talsvarianterna har gett betydligt fulare stygn och mycket krångel med tekniken. På gymnasiet gällde vävning och sedan började det väl om (eller fortsatte parallellt). Jag vet inte om jag har läst eller handarbetat mest genom livet, men nuförtiden går dessa intressen att kombinera då jag fastnat för ljudböcker. Hur som helst förklarar mitt stora intresse för olika textila tekniker att jag gärna lägger tid på att plocka bland alla textilier då jag går på loppis. Jag kan för mitt liv inte låta bli att köpa grejer som jag tycker är vackra om de går för ett allt för billigt pris.

När jag hittade denna tavla för 105 kronor köpte jag med den hem. Det är ett Eva Rosenstrand-broderi från sjuttiotalet som jag alltid har älskat. Vill man köpa en materialsats är grundpriset 1500 kronor och jag kan bara gissa hur många timmar som lagts ner på själva stygnen. Tavlan har med all säkerhet blivit inramad hos ett ”proffs”, men min rammästarkompis Maja hade inte godkänt arbetet då det har använts kartong som inte är syrafri, gulnat lim som dessutom släppt och klamrar som inte är rostfria! Jag demonterade broderiet och tvättade det försiktigt för att få det riktigt rent. Jag har nu beställt syrafri monteringskartong och en smal guldram (att lämna in hade kostat närmare ett par tusen då det är ett tidskrävande hantverk) och har bestämt mig för att ge detta lilla mästerverk en chans att visa upp sig igen. Det syns på väven som var invikt mot baksidan att broderiet har blivit mycket solblekt och även påverkat av kartongen.

Åh, vad jag har älskat att sy korsstygn! Jag vet att jag har berättat det många gånger, men jag ser mig verkligen som en korsstygnsperson. Jag tycker det är otroligt vackert med fria broderier, men jag behöver ett tydligt mönster och en sådan här väv som är lätt att räkna. Jag riktigt känner broderinålen i min hand och känslan av att dela upp tråden då man bara broderar med två av de sex trådarna åt gången. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sy korsstygn igen, men det här har gett mig så mycket glädje genom livet.

Varje gång som jag köper med mig något hantverksmässigt ägnar jag en liten stund åt att skicka tacksamma tankar till den kvinna (som det väl oftast har varit) som har gjort det möjligt för mig att få njuta av något så vackert. Den här gången hade jag både en signatur, MK, och en märkt baksida som stämde överens med signaturen. Vem var Marit Kihlström som har lagt så många timmar av sitt liv på detta korsstygnsbroderi? Ja, nu är jag ju den jag är, så jag började genast slå på mina släktforskarsidor och hade snart landat i att det faktiskt inte fanns mer än ett alternativ. (Hade hon hetat Anna Persson hade jag inte ens försökt.)

Jaha. Här har du ditt liv, Marit Ziegler Berger Kihlström. Hur kom det sig att du skildes från din tyske läkarmake och gifte om dig bara tre månader senare? Växte ni ifrån varandra? Började du handarbeta redan innan du gifte dig med Karl Gustaf? Du var hemmadotter och Johannes var student då ni gifte er och ni fick en son tillsammans. Vad hände med honom vid skilsmässan? Växte han upp med en närvarande far? Det var inte särskilt vanligt med skilsmässor på femtiotalet… Jag vet bara att du var duktig på att brodera, dina infästningar på baksidan är mycket noggrant gjorda. Och nu har ditt broderi fått nytt liv hos någon som uppskattar det!

I broderiets anda kan det väl passa med en bild på ett av gårdagens trädgårdsprojekt. Jag plockade upp resten av amaryllislökarna som stått och hämtat kraft i trädgårdslandet. Fem av sex har överlevt och ska få varsin kruka idag. (De två som stod i verandan har jag ju redan kruksatt.) Jag gjorde också pumpapuré av en av de lite mindre ”Halloweenpumporna”. Dela med vass kniv underifrån och upp mot skaftet. Bryt isär och gröp ur kärnor och trådiga delar. 200° i 50-60 minuter upp och ner på en bakplåtspappersklädd plåt, lyft bort skalet då det svalnat lite och mixa ordentligt slätt (jag fick tillsätta lite extra vatten för att få det att funka i stora mixern, men med mixerstav hade det gått bra utan extra vatten). Nu har jag frusit in några påsar puré, men bjöd innan det maken på en smarrig pumpalatte. Så gott! Det går bra att dra ner på sockret eller byta ut mot något alternativ, receptet är amerikanskt och sålunda lite i sötaste laget.

16 okt

Rötter som gör att jag står stadigt på jorden.

Jag hörde ett program på P1 i bilen häromdagen, ett sådant där som rinner in genom ena örat och ut genom det andra. En del stannade dock med mig och jag har tänkt på det då och då. Hur kommer det sig att så många är ointresserade av historia. ”Är du intresserad av historia, hur man hade det för länge sedan?” ”Nej, nej, inte särskilt. ”Nej usch, ut med det gamla, inte ska man dras med det. Det finns ju ny information, nya upptäckter.” ”Nej!” Jag förstår att alla inte kan ha samma intressen. Det funkar inte så. Men att vara ointresserad av vart historiens vingslag tagit oss?

Jag älskade ämnet historia i skolan, men av någon anledning är det där med årtal och i exakt vilken ordning och hur länge kungar regerade svårt för mig att ta in. Jag var alltid väldigt aktiv på historielektionerna i gymnasiet, älskade vad Lennart Hansson berättade om i all sin torrhet. Varje termin sa han ”nästa gång kan jag sätta en femma på dig, du behöver bara ett riktigt starkt provresultat till.” Nåja, något sådant kom aldrig. Däremot hade vi många andra i klassen som var bra på att skriva historieprov. Tänker ändå att min fyra rymmer så mycket mer än hur jag svarade på mina prov! Jag hade spännande diskussioner med föräldrarna hemma, släktforskade med Mamma, pratade om andra världskriget med Far och diskuterade samhällsreformer och hur de hade påverkat oss och andra med båda.

Du som läser här ibland vet att jag älskar släktforskning och att hitta borttappade och bortglömda släktingar. Jag visste genom mamma att flera av barnen i mormors fars stora syskonskara emigrerade till Amerika och har fått DNA-träff på många av deras ättlingar (de är antingen sysslingar med mamma eller bryllingar med mig, så inte särskilt nära släkt). Sedan jag flyttade hit har det blivit ännu viktigare med den här sidan av släkten. Flinka händer, lätt till tårar och att näras av nostalgi, stockaben och riktigt vitt hår – det är några av de släktdrag som kommer från Svensson/Olsson/Bonnier-sidan. Uppenbarligen måste syskonen som reste ha varit lite äventyrliga också, men någon sådan personlighet har jag nog helt missat. (Det är min make som fått ut oss i världen på äventyr.) Men vad hände egentligen med syskonen som stannade kvar i Amerika? Och Swan Olof Swansons dotters familj – Swan längtade hem och avslutade ju sina dagar här på Sturkö?

I torsdags fick jag några nya svar. Mammas syssling Sue svarade på ett brev som jag skickade för rätt länge sedan. Hon berättade att mormors fars systrar Agnes och Hilma båda levde i Rockport, Massachusetts, men inte fick träffas för Agnes alkoholiserade make Oscar. Agnes var Sues favorit, en underbar kvinna. Sue tillbringade mycket tid med sin farmor, lärde sig jättemycket av henne och ”bakar fortfarande Agnes havrebröd”. Både Agnes man (som ju också kom härifrån Sturkö, jag har sett flera gravstenar med hans efternamn här på kyrkogården) och son var tyvärr alkoholister. Det här är ju sådan information som inte står någonstans i bara ett namn i ett släktforskningsprogram.

Sue berättade också att hon för några år sedan var på en begravning där en kvinna presenterade sig som hennes syssling. Det var hon som berättade om Agnes syster Hilma. Sue hade alltså levt i över 60 år sedan utan att veta att hennes farmor hade en syster i samma stad eller att hon hade ett gäng släktingar genom denna Hilma.

Jag har nu ett nytt namn på släktingen som gav sig tillkänna på begravningen och ska se vad jag kan få för information om Hilma och hennes väl och ve. Jag håller även på att hjälpa en annan av mammas sysslingar hitta sin morfar. Hennes mamma blev till i Storbritannien strax innan räden i Dieppe. Enligt hörsägen var hennes morfar medlem i den kanadensiska armén och kom aldrig tillbaka. Räden blev ett stort misslyckande och över hälften av de drygt 6000 som var med dog, sårades eller tillfångatogs. Vi vet genom dna-testet att denna släkting kom från min upphittade morfars morfars blodlinje. Två av hans bröder emigrerade till Amerika, så vi är ganska säkra på att det är någon av deras söner som hann göra ett barn i England innan han dog i kriget (eller åkte hem till sin fru). Nu ska jag bara komma på något sätt att få reda på vem denna man var. Dna-detektiven är igång igen! En bekant till mig tycker att det där med blodlinje betyder noll och att släktforskning är helt onödig, själv drivs jag av spänningen att få ihop pusslet! Och alla vet väl hur frustrerande att sitta med ett pussel som är nästan klart och inte kunna hitta de felande bitarna… Jag tror att mina ligger under mattan, inte att de hamnat i dammsugaren och slängts iväg. Det gör att jag fortsätter. Jag ger inte upp!

20 aug

Hej fredag!

Hux flux så vaknade jag till den perfekta morgontemperaturen för öppet fönster med duntäcke. Nä, jag tror att mina norrländska gener har slagit igenom och jag kan inte fullt ut uppskatta högre temperaturer. Ge mig lite sol, fläkt och 10-20 grader så njuter jag. Det sydländska arvet ger sig tillkänna då det gäller temperaturerna neråt, så jag gillar ju inte heller att det blir för kallt! Jaja, så funkar jag.

Jag började morgonen med ett par timmars organiserat släktforskande då jag försökte fläta ihop en nära släkting som min syster hade hittat på 23andMe med resten av familjeträdet. Det visade sig bli ganska lätt med hjälp av det stora digitala sökverktyg vi har på Ancestry. Kvinnan är mammas syssling och barnbarn till Swan Olof Swansons lillasyster Agnes. Kommer du ihåg att jag hittade Swans gravsten på kyrkogården och bara visste att vi hade något gemensamt? Han är alltså min gamlamorfars äldste bror som emigrerade till Amerika för att senare komma tillbaka och avsluta sina dagar på barndomsön. Systern Agnes gav sig också hon av, det var fattigt här, men hon kom aldrig tillbaka. Hon gifte sig med en annan Sturköpojk då hon kom till USA och de fick med tiden fyra barn. (Jag har haft kontakt med en annan gren i den familjen, men har inte hört något om hur Agnes hade det.) Deras ende son är den dna-matchande släktingens far! Nu har jag sträckt ut en hand med ett hederligt gammalt brev och hoppas att hon vill prata lite! Det hade varit så fint att höra att Agnes fick ett bättre liv i USA än det fattiga och hopplösa hon reste från.

08 mar

Internationella kvinnodagen.

Upp till kamp. Denna dag av fröjd och glädje! Eller inte, beroende på vem man är och hur man ser på saker och ting. För mig är detta en dag då min tacksamhet fokuseras på de kvinnor som har gått före mig, de som i smärta har fött sina barn för att jag ska kunna finnas, här och nu.

Elin Forsman
Elsa Svensson
Nanna Vega Florentia Aronsson
Karin Augusta Cecilia Bonnier
Anna Sofia Hansson
Emma Charlotta Petersdotter
Hanna Helfrida Olsdotter
Jenny Augusta Maria Petersson
Carolina Svensdotter
Greta Sofia Hansdotter
Catharina Josefina Jonsson
Johanna Sofia Petersdotter
Sara Lisa Holst
Sissa Svensdotter
Kerstin Mattisdotter
Maria Petersdotter
Bengta Gisesdotter
Christina Håkansdotter
Kerstin Andersdotter
Anna Cajsa Nilsdotter
Kajsa Magdalena Persdotter
Brita Catharina Åström
Carolina Petersdotter
Helena Carlsdotter
Cecilia Månsdotter
Ingier Nilsdotter
Malin Larsdotter
Elin Andersdotter
Sigrid Nilsdotter
Elin Olasdotter

Jag vet osedvanligt lite om de flesta i denna lista på kvinnor från fyra generationer. Efter mina senaste års intresse för släktforskning vet jag dock lite mer om var de levde sina liv och till viss del hur vissa av deras omständigheter såg ut. Dessa kvinnor var överlag inte särskilt rika och fick sällan smaka överklassens fördelar. Trots det vägrar jag tro att de flesta på listan var olyckliga, förtryckta och levde meningslösa liv. (Inte mer än sina män, åtminstone.)

En dag som denna fokuseras ofta på hur synd det är om kvinnor, hur förtryckta vi är och hur svårt vi har det. På gruppnivå, naturligtvis, så blir det alltid då vi generaliserar. Att ställa liv mot liv blir dock svårt eftersom ett liv är så komplext. Allt från kultur, klimat, DNA, hälsa, familjesituation – hur ska något som är bra för mig automatiskt vara bra för en kvinna i Yttre Mongoliet?

Jag är glad att jag blev just kvinna. Det finns inget högre värde i att vara man i mina ögon. Låt oss vara olika! Varför hyvla fram en form som tar bort våra speciella karaktärsdrag? Så fort det talas om ”sociala konstruktioner” och att barn själva ska få välja om de är män eller kvinnor blir jag modfälld. Det är som att kvinnokampen har slagit över. Manliga och kvinnliga attribut är något annat. Fritt fram för feminina män och manhaftiga kvinnor. Fritt fram för kvinnor som Oprah, som satsar hårt på karriären och väljer bort barn. Fritt fram för män som satsar hårt på karriären och väljer bort barn. (Det är ingen rättighet att ha barn – vissa får inga fast de är ytterst kompetenta eller att ha en relation till sina barn – det är något man förtjänar.) Fritt fram för människor som har möjlighet att välja att jobba med något som de brinner för! (Kom då ihåg att lika möjlighet inte är samma sak som lika utfall.)

Så ofta hör jag förhållandet mellan män och kvinnor beskrivet som en kamp. Själv ser jag det som ett pussel där vi kommer med olika pusselbitar som tillsammans skapar något ännu bättre än det vi kom med. Och på en arbetsplats tror jag knappast att det krävs att alla ska vara exakt lika bra på allting, så varför ska vi kräva det i våra förhållanden? Med tanke på att forskning visar att i princip alla överdriver sin egen insats då de blir tillfrågade hur mycket de gör i en relation jämfört med sin partner så bör man kanske lägga upp skavet på bordet innan man ältar sönder sitt förhållande. Saker kan nämligen ta väldigt stora proportioner om man låter dem växa i gödslad jord!

Vart är världen på väg? Ju mer vi talar om sociala konstruktioner, desto mer uppför sig människor som djur. Blotta en hals så hugger någon. Ju mer det hyvlas, desto mindre förståelse finns det för sådant som är olikt. Det talas om mångfald, men strävas mot enfald. Just det gör mig lite missmodig då jag tänker på framtiden. Har vi inte kommit längre, liksom? Hur som helst. Ha en härlig kvinnodag, du!

27 jan

Skatter kommer i olika former.

Jag älskar att få reda på mer om mina rötter. Detta fina foto skickade min mammas kusin från USA igår. Jag hade aldrig sett det. Min, enligt många, världsbästa morfar Kalle och hans tre vackra systrar. Fotot togs antagligen i samband med deras pappas begravning.

Här kommer ett gäng andra bästisar. Fotot togs 1984 och hängde i en stor guldram hemma i Spjutsbygd. Någon gång under årens lopp förlorade det sin ram och råkade ut för ett och annat missöde. Nu har jag försökt laga det så gott jag kan. Det behövs lite Photoshopläkande också. Ja, och så får vi väl photoshoppa in yngsta syrran som inte föddes förrän åtta år senare.

23 jan

”Här är ditt liv”.

Det känns som att jag har sorterat foton, scannat, beskurit, konverserat via sms med diverse släktingar och rotat i gömmorna i flera dagar. Riktigt så är det inte. Jag har gjort annat också. Min syster kom hit igår så vi kunde jobba på det projekt som varit igång ända sedan våra föräldrar gick bort. Deras foton har delats upp till respektive syskon och deras familjer, men alla ”släktbilder” som är lite mer allmänna har legat i en låda för att ”tas om hand någon dag”. Sådana dagar kommer aldrig om man inte gör något åt det och det var precis det vi alltså gjorde igår. Jag är mer än lovligt snurrig nu, men det finns ett system. Mammas släkt, fars släkt, vår familj, dokument/papper. Jag ska lägga upp allt med någorlunda bra beskrivningar i mappar på Dropbox så att alla fastrar/farbröder/mostrar/morbröder/kusiner kan få tillgång till allt som de vill ha. Originalen har vi kvar på lämpligt ställe, i vårt fall i en damm- och odjurssäker låda.

Vem har rätt att styra över ett släktbibliotek? Jag tycker det är så tragiskt när folk bara slänger foton utan urskiljning och tar gärna emot om någon vill bli av med sina, oavsett var de kommer ifrån. Vissa foton har absolut inget värde. Vackra solnedgångar i all ära, men är man inte proffsfotograf eller var med själv så är de rätt trista på foto. Alla bilder med okända människor utan dokumentation är också tråkiga om de inte håller samma klass som typ Marilyn Monroes kjolbild, den där kjolen blåste upp så där snajsigt. Jämna födelsedagar med blommor tycker jag är urroliga, men det är svårt att se skillnad på 60, 70, 85. Nu är den (troligen) sista utrensningen är klar blir det förhoppningsvis lagom många historiskt viktiga foton som kan lämnas över till kommande generationer.

En rolig bild med mammas kusin Britta, moster Inga, moster Elin med sin dotter i knät och så hux flux faster Hedvig. I andra familjer hade det inte varit konstigt, men eftersom mormor kom från Sturkö och morfar från Umeå var det sällan deras släktingar befann sig på samma ställe.

Hur gör du med digitaliseringen? Moln? Sticka? Extra hårddisk? DVD känns ju rätt förlegat… Eller finns det ingen digitalisering? Vem har isåfall alla släktens fotoalbum? Finns de överhuvudtaget kvar? Har du då fotoalbum med bilder på en massa folk som du inte känner igen, eller bara kan gissa vilken släkt de tillhör?

Min fina gamlafarmor, mammas farmor Anna Forsman. Alltid stilig, troligtvis med hemsytt på sig. Jag vet att min syssling har några plagg som hon sytt. Jag tror inte morfar var särskilt intresserad av sin mammas husligheter, men det finns åtminstone en julbonad som hon broderat här hemma.

Nu är det dags att sova. Helgen är osedvanligt upptagen. Annars går mest dagarna i sakta coronamak, så jag fick påminna mig om att jag faktiskt har en tid att passa. Innan jag stänger ner måste jag tipsa om denna synnerligen trevliga aktivitet! Ens rötter är inte oviktiga och tyvärr blir man ofta intresserad först då de som skulle kunna berätta börjar bli få till antalet. Hoppas att du också har släktingar som kan hjälpa dig!

27 aug

En helt vanlig, ovanlig dag.

Vilken dag vårt hörn av Sverige fick igår. Ett gammalt par här från ön hittades döda i sin bil på havets botten på den plats dit vi styrt kosan kvällen innan för en kvällspromenad. De låg med all sannolikhet redan i vattnet när vi var där, men det var för mörkt för att se något. Usch, tanken på det är lite skakande. Stort uppbåd av polisbilar och ambulanser här ute på vår ände igår morse och sedan var allt som vanligt igen för alla andra. Stackars deras döttrar som i ett slag förlorat sina föräldrar utan att hinna vänja sig vid tanken…

Nästa tidningsrubriker nämnde fallet med den försvunne mannen i Karlskrona och att brottsrubriceringen för de två misstänkta kidnapparna ändrats till att de nu är misstänkta för mord. Vi är flera i familjen som blivit förhörda i samband med detta ärende p.g.a. att vi befann oss samtidigt på en specifik plats, men våra observationer har nog inte lett någon utredning vidare. Hela detta fall är mycket tragiskt och jag hoppas innerligt att mannen hittas och får en ordentligt begravning.

Efter den tunga inledningen kan jag säga att dagen slutade mycket roligare. Igår fyllde en god vän 50 år och jag och dottern åkte dit en sväng för att uppvakta jubilaren. Det är härligt att fira livet! 50 är en stor och viktig dag. Halvvägs till 100. Inte ung längre, men inte heller gammal. Erfaren, men förhoppningsvis inte alltför medfaren. Det finns fortfarande möjlighet till utveckling och styrka! Fint på alla sätt och vis.

I samband med firandet hade vi möjlighet att träffa vännens käresta för första gången. Efter ett visst pusslande kunde vi komma fram till att han har delar av sina rötter i Bredavik och att hans farmors mor bodde på grundfastigheten där vi nu har vårt sommarhus. Jag kunde inte låta bli att gräva ner mig lite och leta efter vårt släktskap, men tror att jag kanske hade fel i mitt antagande om detta. Däremot hade min väninna, grannen, en massa information! Dessutom är hon ingift i hans släkt. Detta är sådant som är helt ointressant för vissa, men som jag tycker är hur spännande som helst.

Idag är det dags att få ner lite grejer i jorden, nu när det inte är snustorrt längre. Annat ska upp. Lite mangold ska skördas och förvällas och jag ska njuta av att det faktiskt är några fruktämnen på gång på mina squash- eller pumpaplantor!!! Sent omsider, men jag vet ju hur fort de växer om de bara får lite näring och vatten. Tjingeling! Ha det fint, och kom ihåg att uppvakta just din Rolf på namnsdagen. Det är han värd!