01 dec

Välkommen december!

I år har Trettio tacksamma dagar känts lite extra behövda, lite extra läkande, lite extra givande. Jag har haft så fina stunder om morgnarna då jag har suttit med dessa meditationer och funderingar och känner mig verkligen laddad för att ta emot advent. Det blir förhoppningsvis också lite mer ordning och reda här i bloggen då mer tid frigörs till detta skrivande.

Idag har jag julmarknad på Kalmar slott inplanerad, men livet har kommit emellan för min fina vän som är på hembesök från USA. Vi får se om allt löser sig till det bästa så det går att få till. Efter en kort jobbdag ska jag iallafall ut i stenladan och hämta adventspysslet. I år kommer inte barnen hem förrän lagom till jul och maken är bortrest över helgen. Det gör att jag kan hedra våra gamla traditioner att inte tända adventsljusen förrän kvällen innan första advent. Här på ön har många redan hängt upp stjärnor och satt upp adventsljusstakar sedan flera veckor tillbaka. Fint att mysa till det, men jag drar ut på detta hela julperioden istället. Många som ”tjuvstartar” brukar sedan plocka ihop julen innan de ens kommit till annandagen. Mer och mer introduceras något slags modernt firande där Tomten är den stora magikern och traditioner presenteras som kvarnstenar runt halsen. Jesus städas bort, men lite midvinterblot och mys får gärna vara kvar. Novent tar bort betydelsen av advent som alltså har firats sedan 400-talet, även om man gick från sex till fyra söndagar på tusentalet. Jag må anses vara bakåtsträvande, rigid eller traditionalist (sagt med förakt), men jag gillar inte den förändring som vi är mitt uppe i. Den medför ett vemod som jag inte vill behöva förhålla mig till. Jaja, nu skulle detta inte bli något slags självömkande stund. Jag vaknade glad och utsövd med köksspisens värme fortfarande lite närvarande. När sedan soluppgången såg ut såhär gav det extra skjuts till välmåendet! Snön är verkligen en extrabonus som jag inte tar för given, men som både är värdefull för naturen och vacker. Kul att vi har snö i hela landet! Lillastesyster firar sin trettioförsta årsdag på jorden med att flytta till ett mysigt hus som jag redan vet kommer att bli en trygg och hemtrevlig samlingspunkt på denna stökiga jord. Själv ska jag fira henne genom att äta någon god mögelost, eller kanske varm Brie med honung och valnötter? Ja, så får det bli!

31 okt

Sista helgen i oktober.

Vad skiljer en dag från en annan? Hur kan jag ta med mig de upplevelser jag haft för att göra mitt och andras liv lite bättre? Vad är skillnaden på att bara vara och att vara mer medveten om detaljer och sammanhang? Det är stora frågor, och viktiga. Med tidigare upplevelser i bagaget vet jag att november blir en månad i eftertänksamhetens tecken. Trettio Tacksamma Dagar drar igång imorgon, det projekt som för mig i år firar tioårsjubileum. De här dagarna förändrade mitt liv till det bättre första gången jag tog tag i det. Jag läser min blogg och minns klumpen i magen, den som jag inte riktigt berättade om, men som genomsyrade allt jag skrev. Trettio dagar i tacksamhet kan göra all skillnad i världen. Det ändrar ingenting rent praktiskt, men ger styrka att hantera själva livet.

Igår hade vi chansen att uppleva norrsken i hela Sverige. Dessvärre var det alldeles för molnigt här på Sturkö, men morgonen hade bjudit på detta fantastiska, så jag klagar inte. En dag ska jag få marinera mig själv i himlaspel!

Vad är det som gör att vi människor förundras över de här färgerna? De kan inte fångas på riktigt, men kameran hjälper mig att minnas att den här stunden var magisk. Mest bara njöt jag. Det är så lätt att glömma att stanna i stunden när man är van vid att alltid titta på världen genom en kameralins.

Pumporna mår fortfarande bra. Jag borde väl skära ut ett mönster i en av dem, men det har inte blivit av. Det tråkiga är ju dessutom att en skuren pumpa obönhörligen ruttnar. Vi får väl se om det blir något. Ikväll är det Halloween ”på riktigt”, så orkar jag så kanske ändå…

Rosenskäran som fullkomligt tog över en av odlingslådorna blommar så vackert! Till vänster se du persiljan som är inne på sin andra skörd sedan jag satte den i våras, och så en massa rödbetor som blivit kvar i jorden. Morötter, palsternacka, purjolök och rödbetor kan man spara i jorden enligt odlingsgurun Sara Bäckmo. Detsamma verkar inte gälla rotsellerin vilket innebär att jag väl borde få upp den! Jag vill inte att den ska förfaras nu när jag gullat så med den.

Massor av persilja hackad och lagd i luftfyllda IKEA-påsar. När persiljan är ordentligt genomfrusen tömmer jag påsarna på luft och kan därmed förvara dem lättare eftersom de tar mindre plats. Vi har aldrig haft en frys så full av egenodlad mat som i år. Härligt! Jag läste på UnderbaraClaras blogg att hon tycker att bonderomantiken förstör för de ”riktiga” bönderna. Hennes man försörjer sig som just det och det är ett tufft liv, inte tu tal om saken. För dig som läser om mina planttantsäventyr är det kanske inte svårt att förstå att jag är otroligt imponerad av alla som odlar och tacksamt betalar för grödor vi inte själva kan ta fram. Det finns inget romantiskt med att slåss mot mördarsniglar och svår torka. Jag vill och tänker ändå inte sluta med mitt ”låtsasbonderi”, utan hoppas orka fortsätta planttantslivet även framöver.

10 aug

Vad hände?

Klockan fem vaknar jag med ett ryck och känner hjärtat bulta. Ljuset i rummet är nästan kusligt glödande, luften är tjock och så tung att andas. Jag tar på mig morgonrocken och går ut. Där möts jag av en brinnande himmel i öster och bakom huset reser sig en regnbåge upp i ett rosalila fluff. Det är alldeles tyst. Var är de bråkande skatorna, var är småfåglarna, var är de rädda fasanerna som alltid flaxar upp i närheten av människor?

Jag hämtar kameran och går en sväng i mina flipflops och min frottémorgonrock. Folk har nog sett värre om jag skulle möta någon, men det gör jag inte. Det enda som hörs är mina kippande steg och kameran när jag försöker fånga det vackra. Det går inte riktigt. Jag vet ju vad som gäller och väljer att stanna upp och betrakta, att spara ner i minnesbanken och förundras. Tårar trillar ner på mina kinder. Jag brukar gråtknarka fåniga filmer, inte överjordisk skönhet. Det känns som att oändligheten är där, just där, hos mig. Jag känner tröst. Bördan av allt det där som jag lagt på mina axlar och det som andra lagt där utan mitt godkännande lättar. Jag går rakt in i ett björnbärssnår och blod rinner ner i min sommarsko och jag halkar omkring de sista stegen. Väl inne i mitt hem, min borg, känner jag de bultande hjärtslagen lugna sig tillsammans med andningen. Jag lägger mig i min varma, trygga säng och somnar om till regnet som börjar smattra mot rutan, tacksam. Livet…