Nu har vi kommit in en bit i september. Vissa av Skapande september-orden, som jag faktiskt varit med om att välja själv, visar sig vara svårare att tolka än andra. Andra har jag en klar bild av ända tills jag ska göra vad-det-nu-är, men så visar det sig att det inte alls går. Då får jag byta plan. Handarbete visade sig vara ett sådant ord. Jag hade bestämt mig för att testa olika kreativa stygn för att äntligen släppa blocken som gäller fri sömnad. Jag har nämligen en jättefin duk som måste bli färdig, men varje gång jag plockar upp den låser det sig. Det blir för fritt att bara ha en dåligt kopierad bild att följa då jag ska sy. Ska jag kunna bestämma alldeles själv hur jag vill att det ska se ut? Hu! Hur som helst, det blev ingenting av de kreativa stygnen. Jag bläddrade i alla fall igenom min bok Modernt broderi av Lauren Holton som inspiration, så kanske är jag ett steg närmare den där duken. Jag vill ju använda den i verandan när den är färdigrenoverad och den dagen närmar sig med stormsteg…
Istället för stygn fick det bli ett annat slags handarbete. Jag kommer från en kreativ familj och har gift in mig i en annan. Folk är konstnärliga på både det ena och det andra sättet. Det är lätt att stoppa sin egen utveckling på något område där man inte känner sig lika duktig som någon annan. Äh, varför ska jag göra detta då någon annan är mycket bättre? Det är ju fånigt tänker jag. Alla har sitt eget uttryck och att ge utlopp för sin inneboende skaparlust är viktigt! Eftersom detta projekt är tänkt att bryta invanda mönster bestämde jag mig därför för att ge mig in på ett territorium som är mycket outforskat för mig och satte mig för att rita händer i långa banor. Jag tog hjälp av olika konstnärer som generöst delat med sig av sin kunskap på nätet och fick många bra tips och råd. Tanken var aldrig att få till en slutprodukt, bara att öva. Testa du också. Det var ju jätteroligt!
Äldsta dottern och jag pratade för ett tag sedan med varandra om en fotoutmaning eftersom vi varit dåliga på att ta fram kameran på sistone. Vi har också pratat om att bli bättre på att ge vår kreativitet lite mer utrymme. Nu har jag slagit ihop dessa tankar och gjort en lista till henne och mig för att gå från ord till handling. Vill du också vara med är det bara att haka på! Varje dag har fått ett eget ord. Detta kan man tolka i bild, skrift eller form. Tanken är helt enkelt att utmana sig själv lite. Någon dag blir det kanske en fotoserie, en annan några stygn på ett broderi. Man kan skriva en dikt, måla akvarell, sticka, bygga; uttrycksformen väljer du själv. Skapande september. Lycka till! (Ps: Listan kan komma att revideras lite.) Använd gärna #skapandeseptember om du hakar på.
Jag började tidigt handarbeta. De första grejerna jag gjorde är inte bevarade, men jag har kvar en provlapp/duk med många olika slags sömmar i olika färger som jag gjorde i lekis och en handväska från ungefär samma tid. Hemma broderade jag mycket korsstygn och så småningom började jag både virka och sticka. Mycket! Jag älskade att följa med till Göran i Flymen och botanisera bland alla broderier, i Rödeby fanns det både garner och tyger och så hade vi såklart Hemslöjden. Mammas symaskin fick jobba hårt då jag gick på högstadiet och jag sydde så mycket att jag till slut fick en egen symaskin i 15-årspresent. Det var lapptäcksteknik och textila inredningsdetaljer, men framförallt sydde jag kläder. Jag fick en begagnad Husqvarna, något jag tjurade lite över då, men har tackat min lyckliga stjärna för många gånger. De digitaliserade 80-talsvarianterna har gett betydligt fulare stygn och mycket krångel med tekniken. På gymnasiet gällde vävning och sedan började det väl om (eller fortsatte parallellt). Jag vet inte om jag har läst eller handarbetat mest genom livet, men nuförtiden går dessa intressen att kombinera då jag fastnat för ljudböcker. Hur som helst förklarar mitt stora intresse för olika textila tekniker att jag gärna lägger tid på att plocka bland alla textilier då jag går på loppis. Jag kan för mitt liv inte låta bli att köpa grejer som jag tycker är vackra om de går för ett allt för billigt pris.
När jag hittade denna tavla för 105 kronor köpte jag med den hem. Det är ett Eva Rosenstrand-broderi från sjuttiotalet som jag alltid har älskat. Vill man köpa en materialsats är grundpriset 1500 kronor och jag kan bara gissa hur många timmar som lagts ner på själva stygnen. Tavlan har med all säkerhet blivit inramad hos ett ”proffs”, men min rammästarkompis Maja hade inte godkänt arbetet då det har använts kartong som inte är syrafri, gulnat lim som dessutom släppt och klamrar som inte är rostfria! Jag demonterade broderiet och tvättade det försiktigt för att få det riktigt rent. Jag har nu beställt syrafri monteringskartong och en smal guldram (att lämna in hade kostat närmare ett par tusen då det är ett tidskrävande hantverk) och har bestämt mig för att ge detta lilla mästerverk en chans att visa upp sig igen. Det syns på väven som var invikt mot baksidan att broderiet har blivit mycket solblekt och även påverkat av kartongen.
Åh, vad jag har älskat att sy korsstygn! Jag vet att jag har berättat det många gånger, men jag ser mig verkligen som en korsstygnsperson. Jag tycker det är otroligt vackert med fria broderier, men jag behöver ett tydligt mönster och en sådan här väv som är lätt att räkna. Jag riktigt känner broderinålen i min hand och känslan av att dela upp tråden då man bara broderar med två av de sex trådarna åt gången. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sy korsstygn igen, men det här har gett mig så mycket glädje genom livet.
Varje gång som jag köper med mig något hantverksmässigt ägnar jag en liten stund åt att skicka tacksamma tankar till den kvinna (som det väl oftast har varit) som har gjort det möjligt för mig att få njuta av något så vackert. Den här gången hade jag både en signatur, MK, och en märkt baksida som stämde överens med signaturen. Vem var Marit Kihlström som har lagt så många timmar av sitt liv på detta korsstygnsbroderi? Ja, nu är jag ju den jag är, så jag började genast slå på mina släktforskarsidor och hade snart landat i att det faktiskt inte fanns mer än ett alternativ. (Hade hon hetat Anna Persson hade jag inte ens försökt.)
Jaha. Här har du ditt liv, Marit Ziegler Berger Kihlström. Hur kom det sig att du skildes från din tyske läkarmake och gifte om dig bara tre månader senare? Växte ni ifrån varandra? Började du handarbeta redan innan du gifte dig med Karl Gustaf? Du var hemmadotter och Johannes var student då ni gifte er och ni fick en son tillsammans. Vad hände med honom vid skilsmässan? Växte han upp med en närvarande far? Det var inte särskilt vanligt med skilsmässor på femtiotalet… Jag vet bara att du var duktig på att brodera, dina infästningar på baksidan är mycket noggrant gjorda. Och nu har ditt broderi fått nytt liv hos någon som uppskattar det!
I broderiets anda kan det väl passa med en bild på ett av gårdagens trädgårdsprojekt. Jag plockade upp resten av amaryllislökarna som stått och hämtat kraft i trädgårdslandet. Fem av sex har överlevt och ska få varsin kruka idag. (De två som stod i verandan har jag ju redan kruksatt.) Jag gjorde också pumpapuré av en av de lite mindre ”Halloweenpumporna”. Dela med vass kniv underifrån och upp mot skaftet. Bryt isär och gröp ur kärnor och trådiga delar. 200° i 50-60 minuter upp och ner på en bakplåtspappersklädd plåt, lyft bort skalet då det svalnat lite och mixa ordentligt slätt (jag fick tillsätta lite extra vatten för att få det att funka i stora mixern, men med mixerstav hade det gått bra utan extra vatten). Nu har jag frusit in några påsar puré, men bjöd innan det maken på en smarrig pumpalatte. Så gott! Det går bra att dra ner på sockret eller byta ut mot något alternativ, receptet är amerikanskt och sålunda lite i sötaste laget.
Jag fick ett fint nystan till ett par sockor i julklapp. Jag stickar några varv här och där. Det går inte särskilt snabbt på stickor 2,5! Jag gillar att de här strumporna blir så smidiga och sitter bra med mjuk resår hela vägen. Det är mammas gamla mönster jag använder. Också när hon klottrade något snabbt blev det snyggt! Kul att ha hennes anteckningar kvar på papperet.
M har en lång radda norrmän i släkten. Den senaste som invandrade till USA från Norge var hennes morfar. M har alltid fascinerats av sitt norska arv och har varit flera gånger i Norge samt lärt sig norska på universitetet som vuxen. (Jag hör inte ens någon amerikansk dialekt då hon talar!) Dessutom är hon mycket mer nordisk än amerikansk till sättet och älskar nordisk inredning, så det var nog meningen att vi skulle bli grannar. Det kommer att bli så svårt att lämna henne och hennes fina familj här…
Titta på Telemarksbunaden som M har ägnat hundratals timmar åt att sy och brodera: