Det är ju ändå rätt underbart med glass och jordgubbar. Vårt jordgubbsland levererar inte riktigt än, så just igår fick vi ta hjälp av Åby bär. De lyckades väl med att förmedla känslan av sommar. Fina vänner kom på besök, satte bollen i rullning och diskuterade viktiga, viktiga ämnen. De fick med sig hem en blandad påse av basilika, pelargon och chokladmynta och jag kände mig för en stund extra glad över att jag har orkat vattna allt så det har vuxit och tagit sig ordentligt. Vi skrattade flera gånger högt av olika orsaker, men fnissigast blev jag av den unge herrens frågan om hur det känns att vara kändis. Eftersom jag inte är kändis blev jag lite förvirrad och frågade hur han tänkte. ”Jo, du är ju med i den där kända kören!” Ja, men då så. Bäst att jag snäpper upp mig lite med detta stora ansvar, hehe.
Efter finbesöket fortsatte jobbdagen. Denna gång var omständigheterna inte riktigt lika de jag brukar jobba utefter, men det gick ändå att lösa. Just igår kändes det verkligen som att mamma var med mig. Jag fick snilleblixt efter snilleblixt (alltså, det kändes så) för att kunna hjälpa mina klienter att närma sig roten till problemet. Jag tog tacksamt emot och skickade en extra liten tanke till henne.
Dagen kan sammanfattas i årets första riktiga bukett luktärter. Jag må misstänka borrelia då jag varit osedvanligt trött i snart en vecka, men annars är det toppen. Idag har jag semester och ser mycket fram emot dagens aktiviteter. Vi har det största antalet människor på många år på besök i Bredavik att vänta på midsommarafton. Jag är spänd av förväntan och har en plan att göra lite både imorgon och på torsdag så förberedelserna också känns roliga. Hur gör du för att inte fulstressa när det är mycket roligt på gång?
Mammas lillebror gifte sig med en halvsvensk amerikanska. De bodde i Sverige i början på åttiotalet, men när de äldsta barnen var små flyttade de till USA och har sedan dess mest bott där. Mina fyra kusiner är för oss andra ”de amerikanska kusinerna”, men själva känner de sig otroligt svenska. Två bor numera i Stockholm och i förra veckan var det äntligen dags för den yngsta att få visa sina fyra barn den del av henne som känns så viktig för henne. Hennes man har varit här förut, men nu var det dags för hela familjen att få se slott, äta kroppkakor, plocka smågodis på Hemmakväll, skrota omkring i Bredavik, ha ett fasligt sjå att ta av och på sig skorna, bli nypt i kinderna av de svenska tanterna och förundras över hur smala alla är.
Min syster tyckte det skulle vara roligt att få bjuda familjen på vedugnsgräddad pizza. Den blev mycket uppskattad. Småkillarna ville helst grilla grässtrån och känna på yxan, precis som det ska vara. Deras mamma är mycket duktig på att laga god mat, så de visste att uppskatta de perfekta smakerna. Allra bäst var tydligen honungen som kunde ringlas över hela härligheten för den hågade.
Min kusin är söt, men salt water taffy är sötare! Alltså, det här godiset är typ det godaste jag vet. Jag älskar den fluffiga konsistensen. Eftersom denna läckerhet inte är så lätt att hitta här i Sverige hade familjen tagit hit flera kilo att dela ut till släkten! Wow, jag har redan smaskat i mig ett gäng, men jag är inte färdig.
Min svåger tog med kusinens man då ett grabbgäng skulle åka gokart. Svågern är en hejare på detta och jag var säker på att han skulle vinna. Denne fick dock problem av något slag och denna gång var det den amerikanske high way patrol officern som fick briljera och vann hela grejen.
Igår hade jag fixat träff med mammas kusin som var så, så glad över att hennes lillkusins dotter var på besök. Hon hade bullat upp med tre sorters kakor och fotoalbum. En annan kusin hade fått magsjuka och kunde inte komma, men en tredje tittade in och stannade en god stund. Denna man har jag aldrig lärt känna (min mormors brorson, alltså också mammas kusin), så jag tyckte det var jätteroligt att få höra mer om hans liv och hur han hör ihop med historien. I diskussionen kom det fram att jag har fått kontakt med en släkting på mammas morfars sida som familjen här på Sturkö förlorat kontakten med. Jag ser fram emot att få veta mer om vad som hände i den processen. För oss är det så lätt att sköta kontakten trots emigration. Det finns telefoner med gratis videosamtal, sociala medier av olika slag (de är inte bara dåliga) och möjlighet till en helt annan närhet trots att familjemedlemmar flyttar långt bort. Min kusin fick med sig förståelse för sitt humör, en vacker handbroderad midsommarduk och läckerheter till familjen, ja, och så receptet på den perfekta kakan. Här får du också detta:
Anitas lätta och goda kaka
2 ägg och 2,5 dl socker vispas ihop. 100 g smör smälts och rörs i. 2,5 dl vetemjöl rörs i (inget bakpulver). Häll smeten i smord form. Ett äpple, en persika eller någon annan saftig frukt skivas tunt och läggs i smeten i fint mönster. Grädda i 175 grader i ca 30-35 minuter.
Ps: Jag inser att det är ett fasligt slängande av ordet ”kusin” i denna text och att det kanske inte är så lätt att få koll på vem som är vem. Det är inte det viktigaste tänker jag. Det finns mycket kärlek och en önskan att förstå arvet från Sturkösläkten. Passa på att fråga ut dina äldre släktingar så länge de har minnet i behåll och finns kvar! De sitter på otroligt mycket information som är självklar för dem, men som inte längre finns om de inte skrivit ner den eller delat med sig på något vis.
Här har du en mycket givande och intressant jämförelse. Kortet till vänster togs sent på kvällen den 16 juni, alltså i förrgår. Nu i morse, efter en hel dags regnande (Halleluja!), tog jag bilden till höger. Jag har försökt beskära ganska lika så du ska kunna se vilken skjuts krassen fick av regnet! Hela trädgården känns skjutsad. En del växter ligger ner, de blev väl helt chockade av att få vatten på sig (jag vattnar vanligtvis med pip för att det är rötterna och inte bladen som ska få det de behöver). Bilderna är såklart helt utan filter, men här har du också ett tips på att lära dig mer om ljus och skugga för att få tag i de vackraste färgerna för just det du fotograferar. Molnig morgon efter regn ger ett mycket varmt och behagligt ljus. Det hade blivit perfekta porträtt här. Och falu rödfärg blir också perfekt röd under de här betingelserna.
Jag har inte gått på semester än, men det känns så ändå. Jag älskar verkligen mitt jobb och är så tacksam över att jag kan få vara delaktig i spännande processer och att hjälpa till att skapa något slags ordning i trassliga tankar och upplevelser. I terapin får jag vara uppmärksam på var det behöver läggas arbete och samma sak gäller i trädgården. Jag går flera rundor där varje dag för att njuta, men också för att föregå naturen som liksom gör vad den gör. Vi fick yttepytte med regn och genast var mördarsniglarna framme. Jag vet att de funnits där innan också, men det har varit väldigt lugnt i år. Nu regnar det förhoppningsvis idag också, något som är hett efterlängtat efter denna torra vår. Det är bara att ladda och vara glad över vattnet som kommer och oroa sig mindre över eventuella problem.
Morgonens första trädgårdspromenad surrade. Så mycket humlor vi plötsligt har! Jag njuter, men undrar varför bina inte är här. Sovmorgon? Står man vid ettårsrabatten är ljudet av flygfän verkligen intensivt. Häcken har börjat blomma och detta innebär stor glädje här hemma.
Klematisen i äppelträdet verkar ha tagit sig bra efter en försiktig start. Jag var rädd att den skulle dö, men har varit noggrann med att vattna ordentligt och täcka de känsliga rötterna med gräsklipp. Antalet blommor är minst dubbelt så stort jämfört med förra året då denna skönhet var ny. Nu vet jag att jag skulle ha skurit ner den direkt vid plantering, men nu blev det inte så. Vi får se om det gör skillnad för EKO-hallens klemmisar som verkar gilla sina placeringar alla fyra.
Här kommer en liten bild på den enormt torra gräsmattan och krassetornet. Det har börjat hända lite grejer, även om det inte direkt slingras något än. Prästkragarna som växer i innercirkeln har motvilligt accepterat att de fått flytta hit och har faktiskt börjat ta lite mer plats. Krassebladen gillas av något som knaprar i sig dem, men som aldrig finns i närheten när jag kommer. Jaja, nu är det så.
Halte Hugin är fortsatt väldigt sällskaplig och kommer ofta när vi pysslar i trädgården. Hon är så mysigt sällskap och jag som aldrig direkt gillat kråkfåglar inser som så många gånger förut att det är viktigt att vara öppen för att saker och ting kanske inte är precis som man tror att de är. Ladusvalorna är underbara och det har varit så roligt att följa blåmesarna som flugit in och ut ur fågelboet i tallen, men det är Halte Hugin som gett absolut störst glädje i fågelväg den här våren.
Vattnandet är konstgjord andning, men nog växer det lite i lådorna i trädgårdslandet. Täck med gräsklipp har varit extra behjälpligt i år, både för att hjälpa till att hålla fukten i marken, men också för att ge näring. Lök brukar växa bra här, men nog tycker jag att den är oväntat fin efter de förutsättningar som givits. Spenat har inte alls gått och persiljan är ett skämt. Sockerärter som är så lätt i vanliga fall fick jag sätta om igår. Hoppas på denna andra omgång, för den första är inte mycket att hojta över. De få som kommit upp är kanske en decimeter höga. Vanligtvis skulle vi ha bundit upp dem vid det här laget. Dillen är däremot fin och än så länge hänger potatisen med. Vi får väl se om det vuxit något under jord lite längre fram.
Den nya klätterrosen Mamma Mia verkar gilla sin placering vid rosportalen. Hon visar inte sina klättrande egenskaper än, men blommorna är fantastiska och visar god potential. Prinsessan Marie har mängder av små knoppar, men det lär dröja innan vi får njuta av dem.
Godast i trädgården är alltid jordgubbarna. De är lite sena, men håller sig sniglarna borta så kan vi nog få några liter.
Sen är det luktärterna. Första för året har slagit ut och jag är så glad över att det finns huuur mycket knoppar som helst! Det blir nog luktärtsbuketter i år också. Just denna luktar nästan ingenting. Det gör däremot den vackra och väldoftande kirskålen. God i mat, vacker som snittblomma och trots det människors trädgårdsfasa. Inte vill man ha den i sina rabatter, men växer den på annat håll i trädgården tycker jag inte man behöver vara så trilsk. Åkerfräken är till exempel en långt värre anfallare. Å andra sidan kan man göra fenomenal gödning av den. Om man orkar och hinner, vill säga. Med det vill jag önska dig en fin helg.
”Va, sorterar du dina ogräs?!” Min faster verkade tro att jag hade blivit helt galen, och hade jag verkligen sorterat ogräs hade det funnits skäl att tro det. Så var det dock inte. Däremot har jag under den här veckan vid olika tillfällen, då det verkligen inte är min favoritsysselsättning, arbetat mig igenom ett ogräs i taget. Det låter lite märkligt, men häng med i mitt resonemang. Tittar man på en hel röra är det lätt att bli överväldigad. Fokuserar man istället på en sak i taget går det undan och blir lättare att hitta rätt.
I början av veckan kunde jag konstatera att ettårsrabatten innehöll ett stort antal självsådda ogräs, en del självsådda ettåringar från förra årets rabatt, några direktsådda ettåringar som i den kannvattnade torkan klumpat ihop sig i några hobbar och ett gäng ditplanterade skönheter som tidigare i vår hade dragits upp i ”växthuset”, aka Gustavs skrubb. Min vision hade varit något slags böljande rabatt inspirerad av en brittisk cottage garden, men jag kunde konstatera att verkligheten hade lett till något helt annat. Någonstans var jag ändå mest glad över att ihärdigt att vattnat på så att det inte var helt uttorkat och dött i rabatten.
I början av säsongen när det börjar gro är allt grönt härligt. Dessutom har åtminstone jag svårt att särskilja det jag vill ska växa och det som kanske inte är fullt lika önskvärt. Rensar man för tidigt riskerar man dessutom att skada sådant som växer runt omkring. Unga rötter är mycket känsliga och det är bättre att vänta tills man har koll på vad som är vad och allt är lite bättre etablerat.
Jag bestämde mig för att börja med svinmållan till höger i bild. Den är lätt att känna igen i sitt ännu inte så utvecklade tillstånd i en lite grågrön nyans och lätt att dra upp med ett stadigt grepp nära jorden. Det fanns hur mycket svinmålla som helst i rabatten och det tog sin tid att dra upp alla småplantor jag hittade. Det var dock lätt och jag lyssnade på en ljudbok under tiden, så det var ganska trevligt. Eftersom det fanns så mycket av varan satte jag mig på ”planttantspallen” jag fått av syrran. Mycket behjälplig. När all svinmålla var omhändertagen kände jag mig nöjd med dagsverket och väntade till nästa dag med att ta hand om växten till vänster i bild, nämligen hampdån. Hampdån är otroligt vackert och jag gillar faktiskt att sätta den i buketter. Däremot fröar den av sig väldeliga och fröerna kan ligga i jorden i 1-5 år innan de bestämmer sig för att göra entré. Jag vill inte ha en rabatt med hampdån, så då är det bara att rensa, rensa, rensa. Detta gjorde jag häromdagen, men jag kan säga att efter nattens lilla yttepytteregn finns det mer att hämta i det som jag kallar ettårsrabatten.
Här har vi en annan vildblombukettsfavorit med vackra små blå blommor. Den är dock strävhårig och rälig och inte så skön att hålla i handen. Jag bestämde mig därmed för att även fårtungan skulle rensas ut. Det var lätt som en plätt. De små plantorna känns lätt igen och går även lätt att dra upp från lite nyvattad jord. Det såg ut att finnas enormt många, men det var nog bara för att de bredde ut sig så mycket.
Sedan var det den där åkertisteln. Den här är en otäck figur som är flerårig och har en stadig rot som låter sig komma igen år efter år. Dessutom sprider sig åkertisteln lätt genom fröer, så är det någon växt som ska rensas bort är det denna. Dessutom är den mycket oskön att hålla i. Lyckligtvis hade jag inte så många individer i rabatten, men de jag plockade bort har gissningsvis inte utrotats helt.
Pilörten är jättefin och hållbar i buketter, men jag bestämde att jag inte vill ha den i min finrabatt. (Jag skrattar då jag skriver detta, det mesta som är kvar efter min ogräsrensning är andra ogräs.) Även pilört är lätt att känna igen på sina fläckiga blad och även om det fanns många så gick det smärtfritt att dra upp dem. Pilörtens fröer kan ligga i jorden i många årtionden, men jag bangar inte utan försöker få bort detta vackra ogräs just här.
Detta är nu den långa rabatten vid den sydvästra stenmuren i trädgården. Vi fick uppenbarligen lite regn inatt och det behövs inte mycket för att trädgården ska ropa av glädje och snabbt svara på hjälperna! Längst upp kan den observante se att det växer kraftfulla dahlior, lilla pyttisen Top Rose står i mitten av allt det här kraftfulla och har försiktigt börjat blomma idag. Nu dröjer det inte länge förrän resten hakar på. Dahlior växer hela vägen ner där jag täckt med gräsklipp. Den gröna massan nedanför detta är alltså ”ettårsrabatten”, några meter rabatt som nu alltså har liiiite större chans att bjuda på den typ av blomster som jag önskar. Det finns dock mycket kvar att rensa bort och kanske, kanske känner jag att jag har tid och lust att ta bort ännu fler ogräs. Jag vet ju vilken skillnad det gör för plantorna som blir kvar. Jag vet dock inte om det blir idag. Jag tåler inte värme bra och med dagens luftfuktighet och värmen som utlovats önskar jag nog mest ligga och flämta i skuggan. Först ska jag dock jobba och just nu undrar jag hur jag ska få det så svalt som möjligt här i arbetsrummet innan klockan tio. Kärt besvär tänker jag och får glädjas åt att maken njuter av vädret.
Som avslutning vill jag ge en liten present, en frågesport om Finlands 50 vanligaste vilda blommor. Vår flora är väl överensstämmande med Finlands, så jag tror att du känner igen de flesta blommorna. Själv fick jag 45 av 50. Ett par var slarvfel, men några hade jag inte koll på.
Min mamma – en underbar och komplex individ. En uppväxt i skuggan av glasögon och tänder som stod åt alla håll och kanter satte krokben för henne upp i vuxen ålder. Världens vackraste ögon och ett hjärta stort som hela Stilla Havet. De där ögonen och det där hjärtat var det som fick främlingar att öppna upp sig och många, många som såg henne som sin allra bästa vän. Som mamma var hon mycket orolig och otroligt kompetent. Jag tänker att ju äldre jag blev, desto mer frigjorde jag mig från att i barndomen ha varit ett med henne. Våra samtal blev mer spännande mot slutet, både för att jag fattade precis hur stor del av mig som är hon och för att jag började erkänna det för mig själv. Idag är jag tacksam över att ha ärvt så mycket fint från båda mina föräldrar, både rent genetiskt och miljömässigt. Arv och miljö. När någon i min ungdom sa ”vad lik du är din mamma” skämdes jag, idag tackar jag av hela mitt hjärta. Det här fotot togs på hennes sextioåttonde födelsedag och jag och barnen hade samma dag flyttat hem till Sverige för att jag skulle kunna vara med henne. Hon hade nämligen strax innan detta fått en palliativ diagnos för sin äggstockscancer och jag kände inte att jag längre kunde bo på andra sidan Atlanten och vänta på den där döden. Jag är tacksam över beslutet som togs att flytta hem och att vi hamnade här på Sturkö blev en extra bonus.
Sjuttiofem är ändå stort. Senare i sommar blir det fest i Klackamåla med Fars äldste bror och hans lillasyster som brukade lägga ihop sina jämna och fem-födelsedagar med mammas och ställa till med kalas tillsammans. De andra fyller alltså i år 85 respektive 80 och detta kommer helt enkelt att firas med släktträff i Fars föräldrahem där numera en annan syster och hennes man bor. Blommor på gravar i all ära, men långt roligare är att fira livet. Jag ser verkligen fram emot att träffa släkt från när och fjärran!
Tyvärr har det varit för torrt för att trädgården skulle kunna leverera någon härlig födelsedagsbukett, så jag fick köpa pioner till graven. Min nya fingerborgsblomma ”Pam’s Choice” är i alla fall jättefin! Jag vet inte riktigt vad som händer då den står i samma rabatt som en annan fingris som är lite mer klassisk, blir deras avkomma något mitt emellan? Vi får väl se om det blir något alls.
Gräsklipparen är paj, så det lilla gräs som inte torkat brunt är vildvuxet. Gott så. Den nya klätterrosen Mamma Mia börjar nu visa färg. Det blir så fint med det rosa mot den faluröda rosportalen! Prinsessan Marie på andra sidan har mängder med knoppar. Dess moderplanta inne i Karlskrona blommar för fullt, men i vårt blåshål har vi tydligen ett väldigt kyligt mikroklimat där allt alltid är sent. Den uppmärksamme lägger märke till luktärten som vid tillfälle drogs upp av rådjuren. Jag satte fyra plantor att klättra upp i ställningen. Två blev upprivna och har inte riktigt tagit sig igen efter att jag försökte plantera tillbaka dem, en blev stympad eftersom jag glömt att spruta med TricoGarden, men den sista kommer kanske snart att blomma. Jaja, livet som planttant innebär att bjuda in acceptans i sitt liv. Jag vet i alla fall att mamma hade ÄLSKAT denna rosportal och varit mycket nöjd med att trädgården lite i taget tar form.
Här ser det lite stökigt ut, men växthuset fick vänta på riktig växthusplast och ny fästkonstruktion. Snart klart, eller vad var det jag sa? Idag är det molnigt för första gången på många veckor. Väderappen säger att det ska regna både imorgon och på lördag. Jag håller andan och hoppas, hoppas, hoppas! Det hade varit alldeles underbart.
Det finns så mycket elände i livet. Jag möter det i mitt jobb, runt omkring mig, hur det rapporteras av journalister och samhällskunnare – eländet jobbar hårt. Dagar som denna, det som hade varit min mammas 75-årsdag, påminns jag om skillnaden mellan att låta sig marineras av detta elände och att lyfta blicken för att se allt det goda. Vallmorna i den torra gräsmattan får symbolisera just det. Det går att växa och utvecklas i elände också. Många upptäcker inte förrän det har gått en tid efter särskilt utmanande perioder att de blivit starkare, eller att de har förändrat sitt sätt att hantera dessa utmaningar. Idag ska jag fira livet och försöka samla på droppar av den finaste essensen. Livet är orättvist. I detta faktum ges acceptans utrymme om vi bara tillåter det. Jag hoppas att du får en fin dag och att du hittar något som vinner över eländet. Det är du värd!
Här hänger den, fleecefilten från Dumle med ärmar på. Den får representera en tid i mitt liv då jag hade ett extraknäck som gav mig stor användning av min kärlek för ord. När barnen var små brukade jag nämligen vara med i olika tävlingar eftersom jag gillade att skriva slogans och motiveringar till varför just jag skulle vinna något. Jag fick in gunget och hittade så småningom fram till ett sätt att skriva som var synnerligen framgångsrikt. Jag brukade plocka med mig tävlingar hem från mataffärerna där de hängde, ofta tillsammans med rabatter på de produkter som sedan skulle finnas med bland vinsterna. Det var alltid en bonus att få med namnet på företaget som utlyste tävlingen i motiveringen, eller åtminstone att utgå ifrån dess verksamhet. Jag såg stor skillnad på resultat om jag skickade in mitt bidrag i början på en tävlingsperiod eller i slutet. Idag hade jag inte vågat lita på postgången, men då postade jag medvetet bidraget så det skulle vara framme kanske så sent som dagen innan sista tävlingsdag. En motivering rakt upp och ner funkade inte, det gällde att hitta en känslomässig anknytning av något slag. Inte ”usch, stackars mig, nu måste ni ge denna vinst till mig”, utan en positiv motivering. Att hitta vinster att dela med andra tyckte jag särskilt om. Glädje blir större när det finns någon att dela med! Så småningom blev tävlingar fokuserade på att få flest likes på sociala medier mer vanliga och då var jag inte längre intresserad. Det var själva skrivandet som var det roliga! Här kommer en lista på sådant som jag vunnit:
en bil
en cykel
mat för 10 000 kr på Hemköp
matvaror och annat man äter
skönhetsprodukter
en finmiddag för hela (stor)-familjen på Wärdshuset Ulla Winbladh
ett oändligt antal t-shirtar med företagstryck
biobiljetter
en upplevelseresa till Hemavan med Stig Strand som guide
matcheckar
biljetter till shower och konserter
böcker
kläder
skor
leksaker
dvd-filmer och cd-skivor (Tiden går!)
smycken
köksprylar
inredningsdetaljer
väskor
en spa-weekend
Finlandskryssning
privat biovisning
biljetter till Legoland
tapeter
en kamera
en Silhouette skärmaskin (fast det var en annan sorts tävling där jag skickade in ett gäng scrapbooking-bidrag)
solglasögon
blomstercheckar
Det fanns säkert mer, men många vinster blev det. Som jag skrev så såg jag på tävlandet som ett extraknäck. Jag brukade sitta på söndagskvällarna då barnen lagt sig och fundera på olika rim, ordval och ordföljder. På den tiden jag tävlade var tävlingsvinster skattepliktiga om värdet överskred 5000 kr. (Det kanske gäller fortfarande?) Det innebar till exempel att vi fick en billig ny SAAB, men den kostade ändå oss mycket pengar. Jag hade medtävlare som sa nej tack till att ta emot sina vinster för att de inte hade insett att de finaste vinsterna inte var gratis-gratis. De flesta vinsterna trillade dock bara ner i brevlådan som vinstbevis eller i form av spännande paket. Åh, så jag älskade att gå till brevlådan på den tiden! Idag finns inte längre någon spänning i detta moment och posten kan bli liggande i flera dagar utan att jag eller maken plockar upp den.
Ibland är det roligt att förlora sig lite i dagar som gått! Har du också tävlat? Har du isåfall någon vinst du minns lite extra?
Ps: Jag vann faktiskt finfixade naglar av Frida Selkirk till mig och dottern inför hennes bröllop för bara några år sedan. Hittar jag en tävling där motivering krävs kan jag alltså fortfarande gå igång!
Helst hade jag velat ta er på tur genom vår prunkande trädgård, men eftersom den inte nått sin fulla prunkningspotential än så bjuder jag istället på återvinningsstationen i Säby. Där prunkade det nämligen rejält igår. Så till den milda grad att jag kände hur mitt planttantshjärta höll på att hoppa ur sitt trygga näste av sitt upprörda och hårda pickande. ”När jag ser sånt här känner jag mig som en riktig surkärring”, sa jag till den yngre kvinna som också höll på att sortera sina sopor. Jag kan säga att jag sågs snörpa på munnen på samma sätt som de där tjocka tanterna med höga röster i gamla svartvita filmer. Detta var till exempel en av konstinstallationerna stationen bjöd på denna dag. Tack för att vi också fick vara med på er studentfest, liksom. Tomaterna hade kanske gått att återvinna om man bara sköljde av dem lite? Och engångsfaten där sallatsbladen säkert hade legat innan den vackra placeringen i gruset var fortfarande täckta i något slags läcker marinad. Hur som helst, den här typen av medmänskligt haveri har jag ingen fördragsamhet med. Jag blir riktigt sur. Begär extratömning som alla andra om din fest innebär överfylld soptunna! Det här var förresten inte den enda konstinstallationen. Nej då, trasiga elektriska pinaler på inspirerande hög, utspridda batterier i ett Rorschachmönster, ett par skeva kastruller och stora kartonger som bara ställts på backen med innehåll, hela stället var översållat av installationer. Mitt konstnärliga sinne fick jobba hårt för att inte drabbas av kollaps. Hej och hå. ”De borde installera kameror här”, sa den yngre kvinnan. Nej, tänkte jag. Folk borde göra rätt även när ingen ser vad de håller på med. Klart slut från surkärringen.
Rabatterna är i år långsamma då det gäller att leverera blomsterprakt. Det är helt enkelt väldigt torrt även om jag vattnar varje dag. Här på pelargontrappan börjar det dock hända grejer. Blandade budskap omger dessa sommarfavoriter. De tål torka och vill absolut inte ha det för kallt och blött om fötterna, för då ruttnar de. Däremot vill de inte heller ha det FÖR torrt. Jag vattnar ganska ofta och har fått långt bättre blomsterleverans sedan jag hittade Blomsterlandets flytande pelargonnäring. Om du vet något bättre får du gärna uppdatera min kunskap, men sedan jag började sommarvattna med denna näring för några år sedan har det blommat i detta lilla hörn under hela sommaren. Om det mot all förmodan väntas mycket regn ställer jag krukorna runt husgrunden där de står tryggt. Själva blommorna gillar nämligen inte hårt regn och ser lätt skräpiga ut om de blir hårt ansatta. Lerkrukornas vara eller icke vara debatteras. Jag tycker att de funkar utmärkt, men som sagt, det gäller att vattna på med näring flera gånger i veckan när det är så varmt och/eller blåsigt som det har varit under en längre tid här nere. Vill man att det ska se fint ut är det också viktigt att plocka bort skräpiga blad och blommor. Jag har som rutin att gå en liten trädgårdsrunda om morgnarna och då passar jag på. Det går i ett nafs. Jag har gett bort lite sticklingar, men har sex stycken kvar som rotat sig bra och som ska få större krukor i veckan. Det är också en grej. Man gör bäst i att låta pelargoner växa i större krukor genom att byta till en lite större storlek i taget. Får de för stor kruka på en gång trivs de inte enligt min erfarenhet. När det gäller jord då? Jag har provat både egen bokashiberikad jord och vanlig planteringsjord, blandat upp jord med lecakulor eller lite vermikulit, men jag har inte sett stora skillnader där. Nej, det är näringsvattningen som är a och o om jag ska tro på mina egna erfarenheter. Flera av mina pelargoner dog i vinterns elpriskalla sommarhuskök (det gäller att vattna ytterst försiktigt inför vinterlagring och bara ge några pyttevattningar med långa mellanrum, jag var lite för generös med tanke på temperaturen), men många klarade sig! En del var i lite risigt skick efter den långa vintern, men av de som fortfarande levde då jag planterade om dem är det bara en som dött. Jag var lite överentusiastisk och tror egentligen att den redan hade gjort sitt innan den fick ny jord. Hur som helst är en massa knoppar på gång och jag njuter av att se dessa skönheter tacka för den omsorg jag öst över dem. Eller kanske bara göra det de gör bäst om man inte kväver dem med för mycket kärlek.
