08 jul

Bifascination.

När systerdottern var här för några dagar sedan visade hon stort intresse för bina och maken frågade om hon ville komma hit och hjälpa till med veckoskötseln. Det tyckte hon lät jätteroligt och igår var det dags. Bina är min systers och makens projekt ihop. När båda jobbar samtidigt brukar maken ha den roligaste utstyrseln och jag kommer alltid att tänka på fågelskrämman i Trollkarlen från Oz. Den funkar i alla fall och det är det viktigaste.

Systerdottern är synnerligen snabbtänkt och hängde snart på vad som skulle göras. Hon puffade rök som ett proffs och rörde sig försiktigt, men utan att verka rädd. Det kan annars vara överväldigande att se så många bin på en gång. Ibland blir de ettriga (röken är tänkt att dämpa dem lite) och även om man är helkroppsskyddad kan allt surrande verka hotfullt.

Allt gick bra och efteråt kom utlåtandet. Den unga kvinnan berättade att hon garanterat kommer att göra allt för att bli biodlare när hon kommit så långt att hon bor i ett eget hus. Jag förstår henne! När man börjar sätta sig in i binas förtrollande värld är det lätt att bli förundrad. Det är så mycket som är fascinerande med bin. Deras samhällsstruktur. Deras precision. Deras livscykel. Honungens egenskaper. Jag är mycket tacksam över att få vara så nära de här små gynningarna. Det har varit ett tufft år här i vårt hörn av Sverige, på andra håll översvämmas kuporna av honung med rekordskördar. Båda samhällena verkar i alla fall må bra och det är viktigare än rikliga honungsskördar. Det kommer nog! Under tiden ska jag lära mig mer om honungens magiska egenskaper. Kanske vill du göra detsamma? Varsågod!

17 jun

En runda i trädgården.

Jag har inte gått på semester än, men det känns så ändå. Jag älskar verkligen mitt jobb och är så tacksam över att jag kan få vara delaktig i spännande processer och att hjälpa till att skapa något slags ordning i trassliga tankar och upplevelser. I terapin får jag vara uppmärksam på var det behöver läggas arbete och samma sak gäller i trädgården. Jag går flera rundor där varje dag för att njuta, men också för att föregå naturen som liksom gör vad den gör. Vi fick yttepytte med regn och genast var mördarsniglarna framme. Jag vet att de funnits där innan också, men det har varit väldigt lugnt i år. Nu regnar det förhoppningsvis idag också, något som är hett efterlängtat efter denna torra vår. Det är bara att ladda och vara glad över vattnet som kommer och oroa sig mindre över eventuella problem.

Morgonens första trädgårdspromenad surrade. Så mycket humlor vi plötsligt har! Jag njuter, men undrar varför bina inte är här. Sovmorgon? Står man vid ettårsrabatten är ljudet av flygfän verkligen intensivt. Häcken har börjat blomma och detta innebär stor glädje här hemma.

Klematisen i äppelträdet verkar ha tagit sig bra efter en försiktig start. Jag var rädd att den skulle dö, men har varit noggrann med att vattna ordentligt och täcka de känsliga rötterna med gräsklipp. Antalet blommor är minst dubbelt så stort jämfört med förra året då denna skönhet var ny. Nu vet jag att jag skulle ha skurit ner den direkt vid plantering, men nu blev det inte så. Vi får se om det gör skillnad för EKO-hallens klemmisar som verkar gilla sina placeringar alla fyra.

Här kommer en liten bild på den enormt torra gräsmattan och krassetornet. Det har börjat hända lite grejer, även om det inte direkt slingras något än. Prästkragarna som växer i innercirkeln har motvilligt accepterat att de fått flytta hit och har faktiskt börjat ta lite mer plats. Krassebladen gillas av något som knaprar i sig dem, men som aldrig finns i närheten när jag kommer. Jaja, nu är det så.

Halte Hugin är fortsatt väldigt sällskaplig och kommer ofta när vi pysslar i trädgården. Hon är så mysigt sällskap och jag som aldrig direkt gillat kråkfåglar inser som så många gånger förut att det är viktigt att vara öppen för att saker och ting kanske inte är precis som man tror att de är. Ladusvalorna är underbara och det har varit så roligt att följa blåmesarna som flugit in och ut ur fågelboet i tallen, men det är Halte Hugin som gett absolut störst glädje i fågelväg den här våren.

Vattnandet är konstgjord andning, men nog växer det lite i lådorna i trädgårdslandet. Täck med gräsklipp har varit extra behjälpligt i år, både för att hjälpa till att hålla fukten i marken, men också för att ge näring. Lök brukar växa bra här, men nog tycker jag att den är oväntat fin efter de förutsättningar som givits. Spenat har inte alls gått och persiljan är ett skämt. Sockerärter som är så lätt i vanliga fall fick jag sätta om igår. Hoppas på denna andra omgång, för den första är inte mycket att hojta över. De få som kommit upp är kanske en decimeter höga. Vanligtvis skulle vi ha bundit upp dem vid det här laget. Dillen är däremot fin och än så länge hänger potatisen med. Vi får väl se om det vuxit något under jord lite längre fram.

Den nya klätterrosen Mamma Mia verkar gilla sin placering vid rosportalen. Hon visar inte sina klättrande egenskaper än, men blommorna är fantastiska och visar god potential. Prinsessan Marie har mängder av små knoppar, men det lär dröja innan vi får njuta av dem.

Godast i trädgården är alltid jordgubbarna. De är lite sena, men håller sig sniglarna borta så kan vi nog få några liter.

Sen är det luktärterna. Första för året har slagit ut och jag är så glad över att det finns huuur mycket knoppar som helst! Det blir nog luktärtsbuketter i år också. Just denna luktar nästan ingenting. Det gör däremot den vackra och väldoftande kirskålen. God i mat, vacker som snittblomma och trots det människors trädgårdsfasa. Inte vill man ha den i sina rabatter, men växer den på annat håll i trädgården tycker jag inte man behöver vara så trilsk. Åkerfräken är till exempel en långt värre anfallare. Å andra sidan kan man göra fenomenal gödning av den. Om man orkar och hinner, vill säga. Med det vill jag önska dig en fin helg.

07 jul

Söta skatter.

Min syster och maken är det otippade biodlarparet här på gården. De båda gick en biodlarkurs tillsammans för några år sedan och har sedan dess kämpat för att få till mer än två samhällen. Det har inte varit helt lätt! Förra året stod de med två kupor utan drottning och efter vinterns mödor fanns bara ett levande samhälle kvar. Efter en enorm upphämtning och hårt arbete har de nu tre samhällen på gång. De har gjort två avläggare och hoppas nu att uppdelningen inte orsakat allt för mycket försvagning av grundsamhället. Det är så spännande att se hur bina sköter förlusten av en drottning och hur de tillverkar sin underbara honung!

Igår var det äntligen dags att utvinna honung för första gången sedan 2019! Jag har bara ”traumatiska” minnen från den utvinningsdagen, av olika anledningar, så det var skönt att få revansch igår.

Jag hade förberett köket med utlagda tidningar och brickor som skulle hjälpa mot kladdet som genomsyrade den första riktiga slungningen. Det var lätt att konstatera att alla tre lärt sig av förra gångens olika missöden, så den här gången gick det riktigt smidigt. Det är alltid roligare då allt rullar på.

En av lärdomarna från förra gången var att börja slunga långsamt så att vaxkakorna skulle hålla ihop. Det funkade precis enligt plan, så nu kan biodlarna helt enkelt återvinna ramarna med färdiga, välbyggda ramar. Kanske hinner bina då producera honung till en utvinning till innan årets säsong är slut.

Denna otroliga skatt! Jag älskar nyansen på den bärnstensfärgade honungen. Finns det något vackrare?