Igår var det dags att flyga från Kalmar till Borås för att hänga med goda vänner. Det är alltid lika intressant att zooma ut från det man är mitt i och ta en titt utifrån. Då upptäcker man lättare sådant som annars döljs bakom annat.
Se så vacker vår värld är! Det är som att vara mitt i en Märklinvärld med miniatyrer. Roligast är det precis när man har lyft eller innan man ska landa – igår sågs traktorer köra in hö och det var aktivitet på flera åkrar.
Det är helg och jag bjuder dig känslan av just det. Musik. Det är så jag ser världen, i toner. Eller hör den, snarare. Och hör jag den inte just då så hittar jag musik som passar till det jag upplevt efteråt.
Så här såg det ut i lördags då jag var med kören i Karlshamn och övade inför Dobrogosz. Så roligt att nörda ner sig i musiktekniska detaljer och klangbilder, att nöta tillsammans. Vi avslutade med en ljuvlig stund där vi stod i hallen med en akustik som får musiken att nå till himmelen. Att tillsammans fläta ihop stämmor, i stunder där noterna klingar rent och jobbar tillsammans, det lever jag för.
I torsdags stack jag från kören för att lyssna på ”min” utbytesstudent (jag är Explorius kontaktperson här i stan) och ställde mig längst bak för att kunna gå utan att störa någon. Estetiska programmets ensembler presenterade resultatet av sitt övande. Jag känner några som är grymma bland de här eleverna, som extraknäcker som musiker trots att de knappt blivit torra om öronen än, men jag vet också att många kanske bara övar sitt instrument under skoltid. Därför var förhoppningarna på att det skulle bli en fantastisk musikalisk upplevelse inte särskilt höga. Tji fick jag. Anledningen till att jag efter en halvtimme hade fula mascararänder längs kinderna var dock inte att det var hemskt eller fantastiskt. Det var något i känslan som skakade mig i mitt innersta. Jag blev påmind om kraften i musik och hur viktig den är för mig och jag njöt verkligen, även då sången var lite off pitch eller någon blev lite för nervös under sitt gitarrsolo.
På förekommen anledning (USA, släktforskning) brukar jag försöka följa Allt för Sverige. Fåniga tävlingar och lite sådär, men jag älskar ändå att följa deltagarnas vilja att hitta sina rötter. I år blev denna video till då uppgiften blev att göra en musikvideo. Tycker den är så fin. Med den önskar jag dig en fin helg. Öppna öronen och lyssna noga! Hör du musiken?
Igår var det Sveriges nationaldag. I år tittade jag på flaggan med extra stor värme. Jag är glad att vi landade här. Jag är glad att jag inte saknar Orem, att det blev så bra till slut, att Uttorp har blivit mitt eget lilla paradis.
Hundkäxen smular så fort man sätter dem i vas, men det gör ingenting. Det tillhör. Ängens blommor och så några eftersläpande anemoner fick fylla den där vasen som har så mycket nostalgi förknippad med sig. Den är verkligen barndom för mig, men även för mina syskon. Under mina superminimalistiska tonår tyckte jag den var ful, men nu kan jag inte ens framtvinga lite av den känslan. Den är bara vacker och glad!
Paprika och chili har kanske inte hunnit så långt än, men det finns knoppar på flera av dem. Nu har de fått flytta in i förra årets fyndväxthus. Det håller åtminstone i år också. Mer kan man inte förvänta sig av 250 kronor tänker jag. Placeringen känns lite avig, men här är det lätt att vattna och det står inte i vägen.
Så här blev kryddhjulet till slut! Jag är så nöjd, så nöjd! Tror det blir jättefint. Min extrasyrra sa att det blir lätt för maken att hitta hem då han flyger med detta ”fornminne” i trädgården, haha. Det ser onekligen lite hedniskt ut, ett monument från en svunnen tid. Det mest svunna i det är dock att Ölandssten varit superute i trädgårdsdesign under lång tid, men jag älskar det. Vi hade röda plattor i barndomshemmets trädgård. Så fint! Tror alla som hade det på 70-talet bytt ut sina mot betongsten vid det här laget, eller åtminstone mot något gråaktigt istället. Det jag vet är iallafall att vissa av dessa stenar aldrig användes, utan låg i en hög i trädgården hos de som skänkte bort dem, medan ett gäng var kantsten mot grannen. Eftersom grannen ska byta sina plattor till betongsten bestämde de sig för att köra en helhetlig grej, grannar emellan. Betongsten hela vägen alltså! Så kan det bli. Och så här blev det hos oss.
Jag blir alltid lika triggad då svenskarnas eviga förklaring på varför folk blir kriminella är att det är synd om dem. Det ”synda” beror på klass, men begreppet klass är lika flytande som forsande vårfloder i Norrland. Jag är nu färdig med min senaste kurs som fritt översatt heter ”Moral i det dagliga livet”. Där har jag hittat fler tankar som tangerar mina egna, men det är lätt att drunkna i allt som ska tas hänsyn till.
Den sista veckans studier rörde sig runt kriminalitet, något som naturligtvis den senaste veckans nyheter har handlat om. En av artiklarna jag läste handlade om ”brott och straff” i framtiden. Nu när färre människor är religiösa och vi vet mer om hur hjärnan fungerar borde straffskalan anpassas till dessa kunskaper, ungefär. Ett dilemma som t. ex. diskuterades var det om en man i fyrtioårsåldern som plötsligt blev pedofil, och en grov sådan. Han utvecklade i samma veva som han dömdes till straff svår huvudvärk och det visade sig att han hade en hjärntumör. När tumören hade opererats bort försvann de avvikande sexuella begären. Efter något år ökade dessa begär och det visade sig att tumören hade börjat växa igen. Efter ännu en operation försvann begären.
Så hur ska vi ställa oss till detta? Ska vi säga ”stackars man, han hade ju cancer” och låta honom slippa straff? Ska de 40% fängelseintagna som diagnostiserats med ADHD slippa eller få lägre straff då denna personlighet är mer impulsiv? Och om nu Amir Sariaslan befäster sambandet mellan genetiskt arv och kriminalitet, ska man få straffrabatt om ett DNA-test visar att man ÄR kriminell?
Kunskap om genetik och DNA skapar nya dilemman. Vem vill skaffa barn med någon som har ”dåliga anlag”? Och om nu Gud inte finns, vem ska då bestämma vad som är rätt och vad som är fel? Vad händer när vi plockar bort skuldbegreppet? ”Det är inte dens fel, den ÄR ju sådan.” Fundera på det. Och är du lika intresserad av de här frågorna som jag vill du kanske ta del av hur tankarna går hos diverse inblandade.
Nu börjar coronaviruset påverka även en del av alla som skrattat åt ”hysterin” runt det som händer i världen just nu. Jag börjar oroa mig över dotterns bröllop som är tänkt att gå av stapeln den 11/4. Sätter man hela livet på paus i ett sådant här läge?
Naturen själv tar ingen hänsyn till människors oro. Regn faller, solen skiner, blommor växer och träden blir gröna igen. Jag njuter av lugnet som promenaderna i naturreservatet bjuder in till och hoppas att vi snart kan se tillbaka på den här tiden utan att känna ångest eller allt för stor sorg.
Idag är det den sjätte juni, det som förut kallades ”svenska flaggans dag”. 1996 blev det en salutdag och 2005 en helgdag. Numera står det ”Sveriges nationaldag” i kalendern, något som gett oss en härlig långhelg i år. Svenskar är osedvanligt onationalistiska (ja, förutom de där onämnbara) och det är stor skillnad på hur våra grannar norrmännen och vi svenskar firar vårt land. Det är liksom inte riktigt rumsrent att älska det svenska och ”vad är egentligen svenskt anyway”’?
Jag funderar över vad som kan anses vara svenskt rätt ofta, oftast i samband med att jag saknar USA eller ser fram emot en resa utomlands. Jag har ju ändå specifikt valt att återvända till Sverige och propsade på att vi skulle flytta hem trots att vi äntligen hade möjlighet att få ett amerikanskt Green Card 2016. För min del var det storfamiljen som drog. Jag längtade för mycket efter dem alla! Vad mer då? Och är det detta jag har saknat då jag inte bott i Sverige? Uppriktigt sagt vet jag inte. Mina ögon har blivit för evigt sönderfrätta av att ha tagit in en massa andra intryck än de jag matades med under min uppväxt. Som sagt, jag älskar Sverige. Inte för att det är perfekt. Inte alls. Jag älskar Sverige trots alla brister. Vad innebär det att vara ”svensk”? Detta är mina tankar och fakta som kommit fram i diverse undersökningar:
Vi vet våra rättigheter. Anställningstrygghet, föräldraledighet, bostadsbidrag, LSS, a-kassa, sjukpenning, barnomsorg, semester… Aldrig tillräckligt om man lyssnar på många mottagare av dessa förmåner/rättigheter, men för många andra är den svenska välfärdsmodellen något stort, fint och fantastiskt.
Det är viktigt att hålla på sig och sitt. Svenskar är överlag mycket försiktiga och är sämst i världen om du vill lära känna nya människor. Åsikterna går isär när det gäller vänlighet och service. Vissa tycker att svenskar är mycket vänliga och hjälpsamma, andra tycker varken att vänlighet eller service har plats i den svenska modellen.
Sverige är ett mycket tryggt land, eller har i alla fall varit känt för att vara just detta. Som du säkert vet går åsikterna isär även om detta ämne. Däremot kan vi konstatera att Sverige som har varit ett mycket homogent land blir mer och mer segregerat. Detta gör att trygghet i Sverige numera kanske kan anses vara något av en klassfråga?
Något som jag själv anser vara mycket svenskt är att vända kappan efter vinden. Här tas ofta viktiga och avgörande beslut baserade på känslor och åsikter. Kändisar som uttalar sig om något ”de brinner för” hamnar i tevesofforna som experter. Jodå. Landet Brunsås bubblar av många heta åsikter och känslor och gillar du inte olika på rätt sätt är det lätt att du hamnar på offeraltaret.
Sverige är det tredje mest sekulariserade landet i världen. Tro är något för svaga människor, om det inte är ”en egen tro” (ofta är denna tro ganska lik alla andras egen tro). Kyrkan har dock fortfarande en viktig plats i mångas liv vid vissa tillfällen. Runt jul är fortfarande många kyrkor välfyllda och många vigslar och begravningar sker fortfarande i kyrkans regi.
Vårt prat om vädret! Alltså, det måste vara unikt. Mina SFI-elever fnissar ofta åt denna väderfixering, men de förstår den också. Särskilt de som har upplevt en svensk vinter och en vanlig svensk sommar, inte en sådan som vi hade förra året.
Sedan har vi det där med lagom. Inte för mycket och inte för lite. Detta anses vi vara väldigt bra på här i Sverige. Kanske är det så. Vad tycker du?
Jag älskar Budapest. Det är en fantastisk stad med otroligt vacker arkitektur, god och prisvärd mat, härliga grönområden och en mycket spännande historia. Denna historia bär tyvärr på lite för mycket sorg och elände för min smak.
Efter att ha försökt hänga med lite i den svenska, politiska diskussionen förstår jag att det anses att Ungern är Europas helvete och EU borde skicka ut detta land dit där pepparn växer. Vi hann lära oss så pass mycket om Ungerns historia under de få dagar vi var där att jag kan förstå att ungrarna är ett misstänksamt folk som inte vill släppa in ”främlingar” i vad form de nu kommer. Detta har hänt om och om och om igen och det har inte direkt lett till några strålande framgångssagor.
Livet är komplext. Jag önskar att jag hade valt rätt varje gång jag stått i ett vägskäl och jag önskar att andra som gjort val som påverkat mig hade gjort detsamma. Det har jag inte. Inte de andra heller. De flesta av oss väljer rätt för det mesta, men det kan gå snett. Ibland har man inte tillräckligt mycket kunskap, andra gånger är det viljan som saknas och åter andra gånger gör man dumma val då det finns något oemotståndligt som glittrar och glimmar i kulisserna.
Just nu upplever jag att många av våra folkvalda blundar med ena ögat och tar in all kunskap genom det andra. ”Den här gången blir det bättre, gör vi bara såhär kommer det inte att gå fel och om bara alla gör precis som vi har sagt så blir allt jättebra.” Jag tycker inte att allt känns hopplöst, men visst känns det ibland som att vi bor i något slags låtsasvärld där någon sitter och leker dockteater med oss?
En storlek passar inte alla och det finns inte bara en tolkning av historian. Våra politiker bär på ett stort ansvar och jag önskar att fler kunde lära sig förstå konsekvenstänkande. Det är roligare att vara ”snäll” och det känns bättre att vara ”god”. Vad konsekvenserna blir av hur de, och vi, agerar ser vi imorgon, eller någon annan dag. Peace.
Svägerskan har gått två dagar över tiden och vi är så ivriga att få träffa lille L som ligger där i magen, men jag är ändå tacksam över den härliga dag vi fick i Smygehuk! Lillebror kom på den geniala utflyktsidén och damerna (de två på bilden) var glada över att haka på.
Sverige är fantastiskt vackert. Naturen. Färgerna. Havet, bergen, skogarna och alla sjöarna. Städerna som vuxit fram under århundraden. Människornas vilja att göra gott och rätt. (Ja, jag drar allt över en kam, precis som jag bortser från miljonprojekt, kalhyggen och övergivna bruksorter.) Jag är tacksam över det land som jag får kalla mitt, det land där jag känner mig mest hemma, det land som har förärat mig med ett pass. Inatt ska jag sova extra gott i min egen säng och drömma vackra drömmar om att få leva ett liv i frihet. Peace!
Jag förstår att min syster håller Varberg högt på listan över potentiella hemstäder! Det blåser rätt bra på västkusten, men det är inte vi karlskroniter rädda för. Tredje gången för mig i den här staden och jag lovar härmed att jag kommer tillbaka inom en inte alltför lång framtid!