Helst hade jag velat ta er på tur genom vår prunkande trädgård, men eftersom den inte nått sin fulla prunkningspotential än så bjuder jag istället på återvinningsstationen i Säby. Där prunkade det nämligen rejält igår. Så till den milda grad att jag kände hur mitt planttantshjärta höll på att hoppa ur sitt trygga näste av sitt upprörda och hårda pickande. ”När jag ser sånt här känner jag mig som en riktig surkärring”, sa jag till den yngre kvinna som också höll på att sortera sina sopor. Jag kan säga att jag sågs snörpa på munnen på samma sätt som de där tjocka tanterna med höga röster i gamla svartvita filmer. Detta var till exempel en av konstinstallationerna stationen bjöd på denna dag. Tack för att vi också fick vara med på er studentfest, liksom. Tomaterna hade kanske gått att återvinna om man bara sköljde av dem lite? Och engångsfaten där sallatsbladen säkert hade legat innan den vackra placeringen i gruset var fortfarande täckta i något slags läcker marinad. Hur som helst, den här typen av medmänskligt haveri har jag ingen fördragsamhet med. Jag blir riktigt sur. Begär extratömning som alla andra om din fest innebär överfylld soptunna! Det här var förresten inte den enda konstinstallationen. Nej då, trasiga elektriska pinaler på inspirerande hög, utspridda batterier i ett Rorschachmönster, ett par skeva kastruller och stora kartonger som bara ställts på backen med innehåll, hela stället var översållat av installationer. Mitt konstnärliga sinne fick jobba hårt för att inte drabbas av kollaps. Hej och hå. ”De borde installera kameror här”, sa den yngre kvinnan. Nej, tänkte jag. Folk borde göra rätt även när ingen ser vad de håller på med. Klart slut från surkärringen.