05 jul

Skördetiden har börjat.

Nu har vi kommit till utbetalningen av all tid och energi som har investerats i trädgårdslandet. Det är fortsatt viktigt att vattna och det gäller att hänga med i skördandet för att exempelvis sockerärtorna ska fortsätta ge en generös skörd. Något kålaktigt går ner varje dag i princip och vi har testat de första och riktigt smarriga rödbetorna. Jordgubbarna är såklart godast. Igår kom lillebror med familj på snabbvisit och då var det bara att vispa upp en slatt grädde och värma ostkakan i kylen för att servera med en god skörd röda läckerheter. Det här gör mig verkligen glad!

Squash, gurka och pumpa har lagom börjat ta sig ton. Favoritsquashen Soleil som producerade så fantastiskt förra året är först ut i år också. Jag räknar med första squashen om någon vecka max. I skräplimpan längst ner i trädgården växer det ännu bättre än i lådorna, men vi får se hur det blir med fruktsättandet. När jag ser den här bilden blir jag så sugen på ricottafyllda blommor, det var nog ett av de bästa nya recepten vi provade förra året.

I ena potatislådan växer nu självsådd krasse så fint. De här blommorna är både vackra i buketter och goda i matsammanhang! Och en potatissallad med gurkörts- och krasseblommor är både vackert och gott.

Uppe i perennrabatten satte jag förra året några plantor jätteverbena som jag fått av svägerskan. Jag upptäckte som tur var att inte allt var ogräs då jag rensade där och nu sätter jag hopp till de här lite sena småplantorna som alltså tagit sig hit på egen hand. (Finn ett fel i bilden!)

Den långa rabatten vid stenmuren har varit njutbar hela sommaren, faktiskt ända sedan aklejan började blomma. Nu har Sven-Eriks dahlior kommit igång och då blir det ännu vackrare. Resten av dahliorna är lite sena, men det dröjer inte länge innan de också blommar (om de inte hinner bli uppätna av sniglar eller larver först). Digitalisen är ju helt galet fantastisk! Nu börjar den bli lite kal, men den har varit otroligt vacker. Det är lite svårt att se, men rabatten är uppdelad i fyra delar: dahlior, perenner, ettåringar och undantaget. Bland ettåringarna står det faktiskt några perenner som jag ska flytta till hösten. Jag håller långsamt på att få till ett system som funkar här hemma. Denna rabatt skulle aldrig hamna i någon trädgårdstidning, men den ger stor blomsterglädje! Undantaget skapade jag då jag länge sett min syrra återanvända perenner i sin lilla stadsträdgård. Hon flyttar blommor in och ut ur stora planteringskärl och när de inte är i säsong får de växa i krukor i ett undangömt hörn av trädgården. Mitt undantag är direkt ner i jorden i mestadels skugga i norrläge. Egentligen skulle det väl växa funkia och liknande växter där, men nu testar jag att bara låta grejer stå här ”så länge”. Det verkar fungera utmärkt! Ettåringsbiten har nästan ingen jord då berget på vissa platser ligger i dagen, men ringblommor och prästkragar växer fint där. Ringblommorna är från Fars fröer, de har jag vårdat ömt. Tänk, så illa jag tyckte om ringblommor då jag var yngre! Nu älskar jag dem, särskilt i buketter med blått och limegrönt.

Bara en sista koll på klematisen igen. Blir så glad av den! Vi hade en blålila variant som var helt fantastisk utanför dörren i föräldrahemmet. Jag har alltid älskat klematis på grund av den. Så generös i sin blomning och detta utan att behöva daltas med. Jag valde en ljusare färg för att den skulle synas bättre i skuggan under äppelträdet och är mycket nöjd med valet. Färgen binder ihop alla blommor i cerise (inte heller någon favoritfärg från början) som växer i perennrabatten med det faluröda huset. Tänk, vilken tur att man kan ändra sig! Och vilken tur att man får göra precis som man vill i sin egen trädgård. Mer färg, per favore! Nu väntar jag med spänning på att luktärterna ska slå ut. Efter en seg start ser de väldigt kraftiga och buskiga ut, inte svaga och rangliga. Förhoppningsvis finns det också mängder av blommor på lut! Jag satte dem ju direkt i ”billiggödsel” (fyra påsar för 100 kr på ICA, egentligen mest torv, men också kogödsel) nere vid rådjursstängslet i trädgårdslandet. Där växte de fint förra året och det verkar som sagt funka även i repris och med nyhet runt rötterna.

02 jul

Medan vi väntade på regnet.

Den senaste veckan har SMHI lovat regn till helgen. Först lite mindre uppdelat på flera dagar, sedan mer och mer koncentrerat. Igår morse lovades det 24 mm regn till natten. I vanliga fall lovar väderappen regn som bara uteblir här ute på ön, men den här gången kändes det orimligt att det inte skulle bli något alls. Därför tog jag en extra runda i trädgården för att plocka in hängmattan, ställa undan pelargonerna för att de inte skulle bli slagregnsskadade och en hel del annat. Det händer något med växtligheten då det naturliga regnet kommer, allt får en boost om det kommer aldrig så lite.

En rabarbermojito var på sin plats en het dag som denna!

Alkoholfri rabarbermojito

1 lime i klyftor
några myntablad
2+1 msk koncentrerad rabarbersaft
rätt mycket is (efter smak)
bubbelvatten

Lägg all lime förutom en klyfta i ett glas tillsammans med 2 msk saft och myntabladen. Muddla/gojsa ihop allt med skaftet på en träslev, eller ännu hellre en muddlare. Lägg i isen och fyll på med bubbelvatten. Häll över den sista matskeden saftkoncentrat och dekorera med en limeklyfta. Gott, gott!

Jag passade på att njuta av klematisen som faktiskt ser ut att trivas riktigt bra vid äppelträdet. Jag älskar de sammetsmjuka kronbladen och den vackra, intensiva färgen. I år finns det mängder av knoppar, så jag hoppas på lång blomsterprakt. Gällande själva äpplena ser det nämligen dessvärre sämre ut. Vi har försökt mota angrepp av diverse slag i grind, men det ser inte så hoppfullt ut. Jag vet inte om det är ålder, för hård beskärning eller något helt annat som gett så dåliga förutsättningar. Päronträden ser ut att leverera betydligt bättre.

Eftersom lillastesyrran fortfarande är kvar i Bredavik åkte vi dit en stund. Pizzaugnen fick jobba för första gången i år, detta samtidigt som det mullrade i bakgrunden. Regnet började ge sig tillkänna lite tidigare än beräknat, men pizzorna hann bli klara innan ett riktigt rejält åskoväder drog igång. Underbart! Jag älskar att känna hur hela luften rensas och huvudet slipper känna trycket. Tågsystemet levererade precis lika dåligt som vanligt och jag fick köra och hämta min svåger uppe vid Sturkövägen då tåget hade blivit stående länge på spåret och han missade sin anslutning i Bergåsa.

Det är så fascinerande att följa den snabba gräddningsprocessen i pizzaugnen. Hettan är stor och det gäller att hänga med i svängarna! Maken har förfinat tekniken. Det går undan då han delar på glöden, borstar botten ren med en blöt rotborste och håller koll på temperaturen.

Jag tog med egna bottnar som jag hade i frysen, denna gång gjorda på palsternacka och ost. Måste leta upp receptet, för jag påmindes om hur gott det är! Tomatsåsen baserades på snålröra från frysen. Jag satte bara till en tetra passerade tomater och lite extra kryddor. Resten av påläggen stod syrrorna för, men det var bara godsaker. Getost, rödbetor och honung är en vinnare, mozzarella och lufttorkad skinka en annan. Färsk basilika har vi fortfarande en hel del, har skördat om och om hela försommaren!

Till slut hade det blivit en hel del pizzor. En slice här och en där till de andra, men trots att de åt allt vad de hade blev det kvar till dagens lunch. Lika bra att göra klart alla degar och spara pizzan till dagar då det inte finns tid varken för matlagning generellt eller pizzaugn specifikt. Kvällen avslutades med häng i sofforna i vardagsrummet. Det är alltid lika trevligt att ha tid att sitta och prata, något som det ju inte riktigt finns möjlighet till i vardagen. I bakgrunden fick vi en riktig åskshow med blixtar och långdraget muller. Ett fint sommarminne till tristare höstdagar, helt enkelt.
15 nov

Om att få saker gjorda.

Det är kanske nya tiden, vad vet jag? Hur som helst kändes det lite mer Kalifornien än Sturkö att vara ute i trädgården och gräva och plantera idag, den 15 november. Jag var så glad och tacksam över den här ”extratiden” så jag kunde få det sista på min planttantslista avbockat.

Det verkar dröja ett tag tills det blir minusgrader, så jag låter Muhlenbeckian stå kvar i kokosfettslådan. Däremot bytte jag ut den lite smådöda ljungen mot en julros som jag fyndade för 39,90 kr för någon vecka sedan. Den är lite klen, men kanske klarar den hela vintern där? Muhlenbeckian får flytta in när jag hittat något annat som kan ta dess plats. Höstpumporna fick flytta in och en av dem blev till en rätt mesig pumpasoppa. Jaja, vi fick något varmt i magen i alla fall.

Idag använde jag allt i jordfabriken då jag satte ner makens 50-årspresent (svart vinbärsbuske som stått i stor hink sedan i mars) i landet och klematisen som jag fick då jag firade samma födelsedag.

Det var min faster och farbror som föreslog att klematisen skulle få slingra sig upp för tallen, så jag tog dem på orden!

Svart vinbärsbusken har nu fått en massa bokashijord runt fötterna. Maken hade först grävt en rejäl grop. Dessutom täckte jag med lite av allt flis som har producerats under året. Kompostkvarnen har verkligen fått jobba hårt! Jag klippte också in busken lite, allt enligt instruktioner på någon sida jag hittade på nätet. Nu hoppas jag bara att jag gjorde rätt!

Kanske ser du den lilla grenen sticka upp? Det är början till stordåd. Här ska vinrankan Schyler slingra sig upp längs stolpe och nät och oj, så mycket vindruvor vi ska få! Tack till lillafaster för denna födelsedagsgåva. Jag är så tacksam över att kunna förknippa växtlighet av alla de slag med olika personer. Samma faster som gav mig vinrankan gav mig också en kruka ”Malins änglavingar”. Döm om min förvåning då jag kom till Blomsterlandet och såg att de kallade en liknande växt forellbegonia… Vem vill inte hellre vara en änglavinge än en forellbegonia?!

Slutligen måste jag få visa klematisen som fick sin plats under Ingrid Maries krona tidigare i år! Den höll på att stryka med under den långvariga torkan, så jag blev innerligt glad då jag idag upptäckte ett par klena, nya skott och den här blomman som hade hamnat lite olyckligt. Tjoho! Än finns det hopp.

08 maj

Skam den som ger sig.

För fjärde gången börjar vi om med trädgårdslandet. Den här gången ska inte ett enda rådjur kunna ta sig in i detta odlarcentrum. Det odlas i år både på friland och i ”rutor” där maken testar om plankorna över huvud taget kan stoppa gräset, och när väl rådjursstängslet är uppe får vi ta itu med allt annat gräs som invaderar överallt om man inte styr upp saker och ting. Första året fanns det ingen näring i jorden och det var nästan omöjligt att gräva i den. Vid det här laget har det gått lättare att rensa upp ogräset där det nu odlats under några år. Tyvärr har jag inte haft tillgång till gräsklipp, något som gjort att mina drömmar om täckodling inte riktigt har gått i uppfyllelse. Jag fick ett par bokashi-hinkar som min faster inte ville ha och jag ser fram emot att få förbättra jorden med våra gamla matrester. Dessutom har vi ju gammalt hönshusströ att täcka odlingsbäddarna med precis som vi gjort de senaste åren. Det tar oändlig tid att transportera det i skottkärra mellan ladan och landet dock, men så får det vara.

Jag har närt trädgårdsdrömmar sedan 00-talet, men p.g.a. flera olika orsaker har jag inte kunnat realisera särskilt många av dem. Den här trädgården behöver en rejäl urgrävning, nytt gräs och grus och en ny häck eller ett staket. Vi får väl se när det blir av, men planen är åtminstone klar! När jag var hos Mi Mi och köpte ägg passade jag på att köpa en klematis till äppelträdet.

Imorgon är det sju år sedan en av mina bästa vänner somnade in. Min syster utökar ständigt sin trädgård med växter som på något sätt dedikeras till hennes nära och kära. Jag tycker att tanken är fin och bestämde i Mi Mis växthus att V skulle få slingra sig uppför vårt vackra Ingrid Marie-träd. Vi hade en jättefin klematis som växte vid vår entré i mitt barndomshem, en annan sötnos som täckte bergväggen vid uteplatsen i Segeltorp och en tredje som slingrade sig upp längs en pelare på huset i Orem. Jag tog därför ett enhälligt beslut att det var just en klematis som skulle få krama äppelträdet. Den ser kanske lite klen ut i detta skede, men vänta bara. Enligt det allvetande sajbernätet ska blommorna se ut såhär då de mår bra och är etablerade:

Mi Mi hade flera japanska sorter, men de var lite för ”flashiga” för mig. Jag valde istället en Rouge Cardinal. Dessa sammetslena skönheter har följande historia:
Ursprung: A. Girault, Frankrike 1968.
Föräldrar: ‘Ville de Lyon’ x ‘Pourpre Mat’.
Jag tror att den kommer att sprida stor glädje för oss, särskilt då man står och jobbar i köket eller sitter på norrsidan under varma sommareftermiddagar. Rouge Cardinal ska beskäras rejält då den blommat färdigt eller tidigt på året eftersom den blommar på årets växtlighet. Den söta alpklematisen vi hade i Segeltorp skulle däremot knappt röras. Den blev mer och mer sagolik varje år och bildade söta, silvriga ”frukter” efter blomning. Phu, jag kan bli alldeles utmattad över alla råd som gäller beskärning, gödsling, samplantering och annat. Det är ett under att naturen klarar sig utan inblandning av experthjälp!

Såhär ser den sista buketten av årets tulpanuslingar ut. Jag vill bara säga att tulpaner fortfarande är mina favoriter, trots den besvikelse de stått för under de senaste åren. Jag får nog ha ett helt hav innanför rådjursstängslet i trädgårdslandet nästa år! Som jag skrev i rubriken: Skam den som ger sig!

Makens avtackningsbukett har genomgått några olika stadier. Från en imponerande blå-vit-orange skapelse till två lite mer modesta buketter i blåvitt och orange. Nu är det inte så mycket liv kvar, men de här skönheterna fortsätter leverera. De är jättefina, men jag har ingen aning om vad de heter. Jag tror faktiskt inte att jag har sett några förut. Vet du?