blomtrappa

11 jun

Pelargonvård.

Rabatterna är i år långsamma då det gäller att leverera blomsterprakt. Det är helt enkelt väldigt torrt även om jag vattnar varje dag. Här på pelargontrappan börjar det dock hända grejer. Blandade budskap omger dessa sommarfavoriter. De tål torka och vill absolut inte ha det för kallt och blött om fötterna, för då ruttnar de. Däremot vill de inte heller ha det FÖR torrt. Jag vattnar ganska ofta och har fått långt bättre blomsterleverans sedan jag hittade Blomsterlandets flytande pelargonnäring. Om du vet något bättre får du gärna uppdatera min kunskap, men sedan jag började sommarvattna med denna näring för några år sedan har det blommat i detta lilla hörn under hela sommaren. Om det mot all förmodan väntas mycket regn ställer jag krukorna runt husgrunden där de står tryggt. Själva blommorna gillar nämligen inte hårt regn och ser lätt skräpiga ut om de blir hårt ansatta. Lerkrukornas vara eller icke vara debatteras. Jag tycker att de funkar utmärkt, men som sagt, det gäller att vattna på med näring flera gånger i veckan när det är så varmt och/eller blåsigt som det har varit under en längre tid här nere. Vill man att det ska se fint ut är det också viktigt att plocka bort skräpiga blad och blommor. Jag har som rutin att gå en liten trädgårdsrunda om morgnarna och då passar jag på. Det går i ett nafs. Jag har gett bort lite sticklingar, men har sex stycken kvar som rotat sig bra och som ska få större krukor i veckan. Det är också en grej. Man gör bäst i att låta pelargoner växa i större krukor genom att byta till en lite större storlek i taget. Får de för stor kruka på en gång trivs de inte enligt min erfarenhet. När det gäller jord då? Jag har provat både egen bokashiberikad jord och vanlig planteringsjord, blandat upp jord med lecakulor eller lite vermikulit, men jag har inte sett stora skillnader där. Nej, det är näringsvattningen som är a och o om jag ska tro på mina egna erfarenheter. Flera av mina pelargoner dog i vinterns elpriskalla sommarhuskök (det gäller att vattna ytterst försiktigt inför vinterlagring och bara ge några pyttevattningar med långa mellanrum, jag var lite för generös med tanke på temperaturen), men många klarade sig! En del var i lite risigt skick efter den långa vintern, men av de som fortfarande levde då jag planterade om dem är det bara en som dött. Jag var lite överentusiastisk och tror egentligen att den redan hade gjort sitt innan den fick ny jord. Hur som helst är en massa knoppar på gång och jag njuter av att se dessa skönheter tacka för den omsorg jag öst över dem. Eller kanske bara göra det de gör bäst om man inte kväver dem med för mycket kärlek.

02 jun

Rundtur i trädgården.

Då jag letade efter några gamla foton blev jag påmind om denna tid i Orem för nio år sedan. Jag kan knappt fatta hur mycket som förändrats sedan vi bodde där. Någonstans trodde jag nog att vi skulle bli kvar där för alltid, men nu blev det inte så. Jag är mycket tacksam för det, somligt låter bättre i tanken än i verkligheten. Dessutom kan man aldrig förutspå framtiden och den tror jag blev bättre här i Sverige för alla våra barn. Jag är glad att ingen av dem hittade någon partner i USA, det hade genast komplicerat saker och ting. Jag är glad att brorsan hittade denna lilla pärla här på Sturkö och att vi kan utgå härifrån numera. Men ibland önskar jag att det hade varit lite lättare att släppa sådant som man saknar, vare sig det är något som man haft eller något som är svårt eller omöjligt att få. Och önska får man ju.

För övrigt börjar allt falla på plats i trädgården. I början av våren vill man hamna här. Maj är en lång rad av grejer som ”måste” göras för att man inte ska missa hela säsongen. När juni är här börjar ansträngningarna betala sig.

Myshörnan utanför verandan har tagit form. Pelargonerna kommer att ta tid på sig tills de blommar, men nu står de där de ska. Jag kan inte rensa bort penséerna, de trivs verkligen bra i zinkbaljan!

Växthuset vi köpte visade sig vara av urdålig kvalitet, men det har fyllt sin funktion och det är så skönt att kunna stå upprätt där inne!

Tomaterna är på plats och börjar ta sig efter omplanteringen. Kanske blir det egna godisar i år också!

Jag glömmer alltid bort de starkt doftande narcisserna vid gamla gödselstenen. Älskar det här ”stillebenet”.

Maken håller på och fixar till fula högar och gropar i gräsmattan. Känns härligt!

Kryddhjulet fortsätter växa fram. Det blir nog bra då det är klart.

Det enda som är kvar och ska ut är gurkor och pumpor, annars är alla lådor på gång. Alltid lika spännande att se vad som växer bäst, mindre spännande om något inte ens kommer upp.

Alla luktärterna har bundits upp på nätet runt trädgårdslandet. Nu återstår att se om de växer lika villigt som förra årets varianter! Och det var allt från planttanten för denna gången.

19 maj

Jag undrar vad fåglarna säger…

Här sitter jag vid öppet fönster och njuter av morgonluften, ljuset och typ 120 kvittrande och hoande fåglar. Helst hade jag suttit här vid stängt fönster och njutit av ett härligt regn utanför, men av SMHI-appens utlovade 10 mm regn finns det nu bara 1,2 kvar och det på lördag. Jag håller dock tummarna hårt, för nu är det lika torrt som det var för några år sedan. Brunnarna behöver påfyllning, böndernas åkrar behöver strösslas med vatten och får jag vara egoistiskt hade det varit trevligt om vår trädgård fick en liten fuktkick.

Någon som icke sviker är brorsan. Maken har bytt husbyggartjänster mot bilmeck. Nu är generatorn bortplockad (det var en fasligt pyssel, den var liksom inbyggd bakom en massa grejer) och kanske finns det nytt liv för vår gamla kamrat. Diskmaskinen går igen och låtsas som att ingenting har hänt, men det krävde förstås ett ingrepp. Jag har ingen aning om vad som hände, men det inbegrep brorsan liggande på golvet för att ge ett utlåtande och sedan maken skruvandes och pillandes för att fixa det som var fel. Halleluja!

Jag är mindre intresserad av oljiga fingrar, mina är uttorkade och skitiga av jorden de hamnar i hela tiden. Igår åkte pelargontrappan fram. Krukorna hade fått flytta ut från verandan till norrsidan för att fortsätta härdas och nu tror jag de klarar det hårda livet i verkligheten.

Eller nej förresten, det vågar jag inte riktigt lita på. Här i söderläge ligger solen på och de första åren vi bodde här sabbade jag lite för många växter för att jag inte hade tillräckligt med tålamod. När allt var på plats hjälpte maken till att bädda in allt med fiberduk. Jag hoppas att inte allt för många blad gick åt i kampen för att få duken på plats. Innan sommaren är över kommer en och annan kruka att blåsa ner, kanske kommer ett häftigt regn att gå hårt åt några av mina bebisar… Jag är i alla fall tacksam för makens present, den här trappan gör mig så glad på alla sätt och vis!

Framåt kvällen mötte jag upp goda vänner och deras hundar i Bredavik för en härlig kvällspromenad! Somliga vet hur man roar sig… Det här såg faktiskt fantastiskt skönt ut, bästa kliandet. Frågan är dock om det inte sedan kliade ännu mer? Han såg dock väldigt nöjd och glad ut, så vem är jag att döma? Vi tog en tur i magnoliaskogen och den var lika vacker igår som förra gången. Vi träffade på folk som hade läst om fenomenet i Barometern (Kalmartidning) så de hade nog rest långt! Min favorit den här gången var ett magnoliaträd med nästan citrongula blommor. Det lyste nästan i kvällssolen.

För några år sedan hade jag den här visionen för aklejan jag planterade utanför sommarvistet. Den växte till sig och började ta plats, men tyvärr mötte den ett tragiskt öde och halshöggs (av misstag) av en trimmer. Det är sådana smällar man får ta om man inte tydligt och klart talar om vad som är ogräs och vad som ska uppfylla en framtidsdröm. Nu står dock en ståtlig planta som jag fick av grannen i perennrabatten och väntar på att få explodera i svulstig blomning. Det blir nog bra till slut.

19 maj

Den som spar, den har.

Jag är en erfaren förhalare och skjuter gärna upp projekt av olika anledningar. Jag har inte kommit tillräckligt långt i min egenterapi för att riktigt hitta grunden till detta, men faktum kvarstår. Projekt som jag ska genomföra lever ofta sitt eget liv i mitt huvud under en längre tid innan jag till slut gör slag i saken.

Förra året byggde maken en fantastisk blomtrappa till mina pelargoner. Tanken kom på en gång att jag ville att den skulle målas kromoxidgrön för att matcha dörrarna på vårt hus, och för att också få ett högre dekorationsvärde. Igår blev det nu äntligen av efter en hel vinters torkning under tak! Fem i tolv (eller snarare vid 18.30) gav jag mig ut i ladan och gnuggade in denna underbara linoljefärg i ett första lager. Idag såg jag att det behövs lite komplettering, men annars blev det precis så fint som jag hade tänkt mig! Lite torktid och komplettering, sedan är denna blomtrappa redo att flyga. Ja, eller åtminstone att sättas upp igen.