Min mamma – en underbar och komplex individ. En uppväxt i skuggan av glasögon och tänder som stod åt alla håll och kanter satte krokben för henne upp i vuxen ålder. Världens vackraste ögon och ett hjärta stort som hela Stilla Havet. De där ögonen och det där hjärtat var det som fick främlingar att öppna upp sig och många, många som såg henne som sin allra bästa vän. Som mamma var hon mycket orolig och otroligt kompetent. Jag tänker att ju äldre jag blev, desto mer frigjorde jag mig från att i barndomen ha varit ett med henne. Våra samtal blev mer spännande mot slutet, både för att jag fattade precis hur stor del av mig som är hon och för att jag började erkänna det för mig själv. Idag är jag tacksam över att ha ärvt så mycket fint från båda mina föräldrar, både rent genetiskt och miljömässigt. Arv och miljö. När någon i min ungdom sa ”vad lik du är din mamma” skämdes jag, idag tackar jag av hela mitt hjärta. Det här fotot togs på hennes sextioåttonde födelsedag och jag och barnen hade samma dag flyttat hem till Sverige för att jag skulle kunna vara med henne. Hon hade nämligen strax innan detta fått en palliativ diagnos för sin äggstockscancer och jag kände inte att jag längre kunde bo på andra sidan Atlanten och vänta på den där döden. Jag är tacksam över beslutet som togs att flytta hem och att vi hamnade här på Sturkö blev en extra bonus.

Sjuttiofem är ändå stort. Senare i sommar blir det fest i Klackamåla med Fars äldste bror och hans lillasyster som brukade lägga ihop sina jämna och fem-födelsedagar med mammas och ställa till med kalas tillsammans. De andra fyller alltså i år 85 respektive 80 och detta kommer helt enkelt att firas med släktträff i Fars föräldrahem där numera en annan syster och hennes man bor. Blommor på gravar i all ära, men långt roligare är att fira livet. Jag ser verkligen fram emot att träffa släkt från när och fjärran!

Tyvärr har det varit för torrt för att trädgården skulle kunna leverera någon härlig födelsedagsbukett, så jag fick köpa pioner till graven. Min nya fingerborgsblomma ”Pam’s Choice” är i alla fall jättefin! Jag vet inte riktigt vad som händer då den står i samma rabatt som en annan fingris som är lite mer klassisk, blir deras avkomma något mitt emellan? Vi får väl se om det blir något alls.

Gräsklipparen är paj, så det lilla gräs som inte torkat brunt är vildvuxet. Gott så. Den nya klätterrosen Mamma Mia börjar nu visa färg. Det blir så fint med det rosa mot den faluröda rosportalen! Prinsessan Marie på andra sidan har mängder med knoppar. Dess moderplanta inne i Karlskrona blommar för fullt, men i vårt blåshål har vi tydligen ett väldigt kyligt mikroklimat där allt alltid är sent. Den uppmärksamme lägger märke till luktärten som vid tillfälle drogs upp av rådjuren. Jag satte fyra plantor att klättra upp i ställningen. Två blev upprivna och har inte riktigt tagit sig igen efter att jag försökte plantera tillbaka dem, en blev stympad eftersom jag glömt att spruta med TricoGarden, men den sista kommer kanske snart att blomma. Jaja, livet som planttant innebär att bjuda in acceptans i sitt liv. Jag vet i alla fall att mamma hade ÄLSKAT denna rosportal och varit mycket nöjd med att trädgården lite i taget tar form.

Här ser det lite stökigt ut, men växthuset fick vänta på riktig växthusplast och ny fästkonstruktion. Snart klart, eller vad var det jag sa? Idag är det molnigt för första gången på många veckor. Väderappen säger att det ska regna både imorgon och på lördag. Jag håller andan och hoppas, hoppas, hoppas! Det hade varit alldeles underbart.