09 sep

Har du någon dröm för vintern?

Så frågade hon igår, min lillasyster. Japp. Jag svarade ”Gå på julkonserter igen! Någonstans. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert vid nyår. Åka pulka i Klackamåla. Hitta nytt ord till 2022. Fortsätta med min hälsoresa. Få fler klienter. Men först höst. Få ordning. Ensamresa/pilgrimsdagar. Lagra skörden. Börja bygga styrka.” Ajli sätter upp ”bucket lists” för varje årstid. Lagom tid för kortsiktigare mål och att skapa goda vanor tänker jag.

Kontakt fortsätter att ge mig mycket kraft! Jag förstår att det kan synas märkligt att ett litet ord kan påverka en människa på ett märkbart sätt, men det kommer inte av sig självt. Tänk bara på mobbade barn, hur en ”riktigt bra” mobbare jobbar med ord. Det gäller att hitta ord som agerar kniv och de ska sägas med rätt emfas och på rätt ställe. Usch, jag blir så upprörd på hur elaka både barn och vuxna kan vara! Fast nu var det denna effekts fullkomliga motsats jag var ute efter. Att hitta ord som bygger, stärker, entusiasmerar, driver på och får en att växa med hjälp av jobbet man får göra själv, mest effektivt ju bättre man förstår sig själv. Just nu jobbar jag mycket med ”kontakt med mitt inre”. Det är en i högsta grad både andlig och mental resa.

”Vad vill du bli när du blir stor?” kan hänvisa till saker du vill börja göra. Men det kan också vara det du vill sluta göra. Jag frågade en vän, ”nu när du blir äldre, vad har du slutat göra?” Han svarade: Jag har slutat kontrollera mina bankutdrag. På riktigt! Jag använder aldrig mitt skrivbord. Jag slänger bara skit på det! Jag bestämmer vad jag inte gillar att göra, och jag slutar bara göra det. Jag vet inte varför jag alltid kontrollerade mina bankutdrag till att börja med. Jag hittade aldrig några fel. Och du vet, nu när jag insåg när det gäller jobbet, du har tur om du kan planera 20% av allt som ska göras. Så varför planera in i minsta detalj? Vad mer gör jag inte nuförtiden? Känner mig inte skyldig. Jag har liksom slutat med det sedan mina föräldrar gick bort. Jag menar, när dina föräldrar är döda börjar du inse vad som påverkar beslut ibland. När du fortfarande i bakhuvudet strävar efter dina föräldrars godkännande. I 50-årsåldern! Jag vet inte om andra människor är likadana. Jag var iallafall sådan. Så att båda föräldrarna är borta ändrar perspektivet lite eftersom den omedvetna processen att imponera på dem inte längre finns kvar.

John Caddell

Denna text läste jag för några veckor sedan och har inte kunna släppa den. Det här är en tanke som både är jobbig och befriande. Igår frågade min faster om jag tycker att jag är lik Far, för hon tycker att det finns så mycket av honom i mig. Absolut! Och Mamma! Jag är stolt över att vara så lik båda två och känner att jag fortsätter lära känna dem även efter deras död. Jag tror att det som egentligen hänt nu när ingen av dem finns tillhands så kan jag helt släppa det som inte var så jättebra och bara fokusera på allt fantastiskt de var och gjorde. Jag är tacksam över allt de lärt mig. Jag är medveten om vad jag behöver slipa på. Men en sak håller jag inte med om. Jag vill fortfarande imponera på dem! Jag saknar att ha dem här vid tillfällen då de faktiskt hade varit imponerade! Jag vill ringa och berätta! Jag vill komma hem, hemhemma! Jag vill att de ska se hur bra det går för deras barn och barnbarn! Så den där friheten, den kom med ett mycket högt pris. Och eftersom jag ändå har betalat det känner jag att jag ska njuta mer av att fatta beslut som bygger på vad som är bäst för mig, inte på vad de skulle ha blivit imponerade av. Och den insikten gör mig friare.

25 aug

Ut med det gamla.

Du som brukar läsa här vet att jag gillar garderobsrensningar och att jag har som rutin att bara ha sådant som är lagom där. När det är dags för ny säsong går jag igenom allt och ser till att fixa en lista på sådant jag önskar eller behöver uppdatera. Häromdagen rensade jag sålunda upp inför det kallare halvåret och insåg att det här blev en betydligt större utrensning än vad som är brukligt. Jag har gått ner rätt mycket i vikt under det senaste året. Det har varit ett högst medvetet beslut och har tagit lång tid. Kanske är det därför jag inte riktigt har insett hur mycket min kropp faktiskt har förändrats.

Jag provade precis varenda plagg i garderoben och det slutade med att högen på golvet var väldigt stor. Jag såg två alternativ: lägga allt längst bak i garderoben i en sopsäck eller skänka/sälja allt. De jag frågade om råd konstaterade väl egentligen samma sak som jag, nämligen att det är bra att släppa taget för att rent mentalt acceptera den ”nya” kroppen. Jag ska skicka iväg allt i fint skick till Sellpy och även om det inte ger särskilt mycket för varje plagg är det ändå bättre än ingenting. Dessutom skulle Sellpy vara en källa till billiga nya kläder om det nu skulle vara så att kroppen skulle förändras igen!

I USA pratade väninnor om att de hade ”released weight”. Här pratas det om att ”gå ner i vikt” eller ”banta”, men jag gillar verkligen tanken på att släppa taget om extrakilon, säga tack och adjö. Kanske är det den tanken som fick mig att tänka på en av de Disney-sånger som fått störst genomslag. Orden är kraftfulla både på engelska och svenska och jag vet flera personer som använt delar av texten i ”Let it go” som mantra i diverse stora och livsomvälvande processer. Jag ska ta med mig det här citatet i processen att hitta ett nytt ord för 2021. Kanske finns svaret här?

Slå dig loss, slå dig fri
Bana väg, låt ske det som sker
Slå dig loss, slå dig fri
Hon som fanns här finns inte mer
Och här står jag, en förändrad själ

Kristen Anderson-Lopez och Robert Lopez

Slå dig fri [Let It Go]

Snön har lagt sitt täcke över berg och glaciär
Det gnistrar i sin enslighet, ingen själ passerar här
Den storm som viner inuti mig tycks ha vänt
Ett isolerat land och jag är dess regent

Ingen får se djupt inom dig
Låt dem inte få genomskåda dig
Visa ingenting, vad du än gör
Allt är förstört

Slå dig loss, slå dig fri
Den tiden den är förbi
Slå dig loss, slå dig fri
Vänd dig om, det får bli din sorti
Och aldrig mer ska någon säga nej
Släpp den storm du bär
Lite snö har väl aldrig stört mig

Ja tänkt vad lite avstånd får allt att verka smått
Och de rädslor som har styrt mig är ett fjuttigt minne blott
Nu ska vi se hur användbar den är, den kraften som jag har
Rätt eller fel, bestämmer jag
Jag är fri

Slå dig loss, slå dig fri
Nu ser jag allt och förstår
Slå dig loss, slå dig fri
Fäller inte en enda tår
Här står jag och ska förbli
Släpp den storm du bär

Min kraft den flödar genom luft och genom mark
Min själ, den spirar kraften, väller upp och gör mig stark
Min tanke kristalliserar fantasi till is
Jag lämnar allt som var, förkastar direktiv

Slå dig loss, slå dig fri
Bana väg, låt ske det som sker
Slå dig loss, slå dig fri
Hon som fanns här finns inte mer
Och här står jag, en förändrad själ
Släpp den storm du bär
Snö har väl aldrig stört mig

04 mar

Funderingar runt sånt vi stoppar i oss.

Jag satt just och letade recept. Vi har haft en påse durra i skafferiet ett bra tag och nu tyckte jag det var dags att sätta det på prov. Durra (Sorghum bicolor) är ett gräs som används till att bl a brygga glutenfritt öl. USA är världens största durraproducent, men de flesta svenskar tror jag inte känner till detta spannmål. Anledningen till att jag upptäckte det var att jag såg en påse i mataffären och var sugen på att testa något nytt. Durra är ett mer näringsspäckat alternativ till bl a ris och för alla som jagar antioxidantrik mat är durra en riktig fullträff. För mig som inte tolererar vete speciellt väl funkar det att delvis baka bröd med, men allra lättast verkar det vara att bara koka och använda precis som ris.

Jag gillar att laga mat, jag gillar att äta mat och jag gillar att fundera över vilka olika råvaror som passar tillsammans. Jag lagar fortfarande mest mat här hemma och utgår nästan alltid efter vad vi har i skåpen. Det blir mycket ugnsrostade grönsaker, ugnsstekt fisk, potatis, köttfärs-, lamm- och nöträtter. Fläsk mer sällan, men några paket bacon ligger oftast i kylen som backup. Det är ju jätteroligt med olika spännande recept, men dem ger sig oftast dottern på. Slökokaren gillar vi, mixerstaven och mixern jobbar rätt hårt. Jag försöker hålla våra knivar välslipade. Min personlighet är organiserad, men när det gäller mat tar jag mest beslut tidigast samma morgon som maten ska ätas.

Innan våren gått över i sommar behöver frysen tömmas. Jag säger ofta det, men så ligger både bär och grönsaker kvar medan vi fyller på med kyckling, fisk och lite annat smått och gott. Nu ska det bli av på riktigt. Anledningen att så mycket blåbär är kvar är att vi inte velat ”slösa”, men det är ju jättetrist om de till slut inte är goda att äta för att vi väntat för länge! Nu har jag därför gått igenom frysen och skrivit upp vad som finns kvar för att det ska finnas en PLAN. Ojojoj, undrar hur det ska gå…

19 feb

Vision board/tankekarta.

När jag tänker på min mammas och mina systrars listor börjar det pirra i mig. Det känns kraftfullt, målmedvetet, ordning och reda, effektivt, ett smidigt sätt att sätta ord på det som annars bara snurrar runt i huvudet. Jag är urusel på listor. Eller, jag är egentligen rätt bra på att skriva listor, men jag är sämre på att följa dem. Vi har i familjen en inköpslista som man fyller på i telefonen och som är superpraktisk! Ja, om man kontrollerar den då man besöker en butik, förstås. Och den rutinen har vi väl inte direkt någon av oss. Jag är också jättebra på att skriva inventeringslistor då jag städar i matförrådet. ”Nu ska vi laga mat så inget förfars.” Jo, tjena. Inte för att vi slänger så mycket mat, inte alls. Däremot kan det bli onödigt trist att behöva göra en massa rätter i samma stuk om man har nått allt för nära bäst före-datum. Som tur är har jag blivit bättre på att smaka och lukta på mat. BF-datum är bara rådgivande och många torrvaror går bra att laga till långt efteråt.

Hur som helst. I år har jag bestämt mig för att implementera allt som kontakt faktiskt betyder för mig, ta med det i min vardag. Det har gått riktigt bra såhär långt. Anledningen till det är väl att det är något jag verkligen brinner för efter den här coronadippen, men också att jag följer Ali Edwards arbetsgång. Nu i februari var tanken att vi skulle göra en ”vision board”, något slags collage över hur vårt årsord ska bli synligt i vardagen. Jag hade tänkt hoppa över det. Vi har inte längre en massa tidningar hemma, men jag kan också tänka att collage är för rörigt för mig. Nu struntade jag i allt det. Jag rotade fram de fyra magasin som fanns tillgängliga och började klippa bilder och ord. Det visade sig vara jätteroligt! Det enda jag saknar på min visionstavla är själva ordet KONTAKT, men det gör ingenting tycker jag. Såhär ser alltså KONTAKT ut för mig.

29 aug

Höst, dags att tänka på träning och hälsa.

Igår stod jag och pratade över stenmuren med min träningsgranne. Ingen av oss har varit på gymmet sedan april och han har bestämt sig för att träna vidare i skolans idrottshall som är mer anpassad till ”klassisk” tyngdlyftning. Jag var inne i gymmet för några veckor sedan för att kolla läget, men då var det outhärdligt där. Ingen luftkonditionering och mitt under värmeböljan. Nu är läget annorlunda, så jag ser fram att köra igång nästa vecka igen.

Som det ser ut nu promenerar jag bara. Träningsmässigt känns det rätt mesigt, men det är fantastiskt som själslig aktivitet då det är gudomligt vackert ute i naturen just nu. Jag har försökt läsa in mig lite på hur 50-åriga tanter ska tänka för att förebygga värk och ohälsa så långt som det är möjligt.

I 50-årsåldern ändras förutsättningarna för kroppen dramatiskt då kvinnan genomgår klimakteriet. Minskade östrogennivåer påverkar både ben- och muskelmassa, och inte är det till det bättre. Dessutom får många en lägre ämnesomsättning vilket även det gör att det blir svårt att hålla vikten om man inte ändrar sitt ätbeteendet. Något som otroligt många i västvärlden råkar ut för är insulinresistens, och därmed är steget till diabetes 2 inte långt… Många har i den här åldern redan fått känningar av artros. Jag har problem med både en axel och ett knä, men de smärtorna uppkom båda i samband med specifika händelser. Det gör att jag misstänker att kroppen inte klarat av att läka dessa skador så effektivt som jag hade önskat.

Den där listan känns inte särskilt inspirerande, men jag har för länge sedan insett att jag mår mycket bättre då jag samarbetar med min kropp än om jag tjurar och sätter mig i ett hörn och går upp tio kilo i vikt. Den här sommaren har bjudit på en och annan insikt och det har vuxit fram en plan i bakgrunden utan att jag varit riktigt medveten om det.

  1. Jag saknar yogan! Det är länge sedan jag plockade fram yogamattan och jag saknar känslan av en riktigt härligt stretchad och uppvärmd kropp! Höftöppnarna mest av allt. Det känns viktigt att behålla smidigheten som jag tillskansade mig rätt sent i livet. Därför ska jag yoga, helst varje morgon, med korta program.
  2. Alla förordar träning med vikter, eller muskelmotstånd, för kvinnor i min ålder. Jag har ju kvar medlemskapet i vårt lilla gym och planerar att återigen besöka det tre gånger i veckan. Där har jag goda rutiner sedan innan.
  3. Vid flera tillfällen i sommar har olika kostval varit på tapeten. Mamma led av övervikt och hade diabetes 2. Själv är jag inte precis smal. Däremot har jag inga problem med blodsockret och känner mig överlag nöjd med maten vi äter. En huvudsakligen vegetarisk kost med riktigt bra kött när det ska ätas animaliska proteiner mår jag bra av. Jag vet att man vid diabetes 2 når mycket goda resultat om man drar ner jättemycket på kolhydrater (paleo, keto, lchf), men eftersom ingen i familjen har diabetes känns det varken viktigt eller aktuellt att följa en sådan diet.
  4. Jag är bara i ”förklimakteriet”, men vet att jag inte kommer att tillföra syntetiskt östrogen när den dagen kommer. Det finns så många indikationer på att detta inte är bra. Hur jag ska hantera den biten har jag inte riktigt fått kläm på än, men det ger sig väl!
  5. Promenaderna fortsätter jag med, men något springande kommer det säkert inte bli mer för mig. Allt har sin tid. De senaste springomgångarna har jag märkt av knän och höfter lite mer än jag hade önskat och det tror jag är en indikation på att kroppen säger ”hitta en annan träningsform”.

Ja, men det var väl det. Planen känns hållbar, odramatisk och sund. Jag är nöjd.

04 mar

Hopp om livet i coronatider.

Drömmen är att i mitt sinne stå och se alla dessa fantastiska grödor som ska skördas framöver! Jag älskar att stå och känna på fröpåsar, plocka bland sättlök till lösviktspris och försöka att inte gå på några nitar.

I år har jag försökt begränsa mina fröinköp eftersom jag gått på en del nitar pga både fel jordmån och väderproblematik de senaste åren. Jag har inte gett upp, men satsar på basgrödor. Kunde dock inte låta bli att köpa lite dyra sättbriketter trots att jag har såjord som räcker och blir över och som antagligen är bättre än briketterna.

Hållbarhetsivern har lett till att i princip alla butiker jag handlar i har blivit bättre på att sälja ut sådant som inte är 100% innan det är för sent att hitta kunder. De här tulpanerna betalade jag 20 kr för! Med nattliga vilopauser i den svala verandan tror jag att vi kommer få många dagars glädje av dem.

Ah! Härligt pastelliga primulor. De klassiskt knalliga stod på inköpslistan, men då skicket på de plantorna var så dåligt blev det såhär istället. Får nästan känslan av Sankt Paulior. Inte den gula dock…

Måste bara visa min kompis 50-årsbukett. Oväntad färgkombo som nu blev en ny favorit!

I byttan vid ytterdörren spirar nu bonusvårlökarna. Eftersom rådjuren åt upp nästan alla ”nya” tulpanlökar i landet (Grrrrrr!!!) känns det bra att jag innan tulpanlökarna fick en felleverans som jag fick behålla. Kommer inte riktigt ihåg vad jag planterade, men det ger sig väl!

Ja. Sen var det våra ihärdiga julstjärnor. Nu har den konstgjorda andningen upphört, men de mår inte sämre för det. De står i den svala verandan, rakt i vinddraget från ytterdörrarna. Fattar de inte att de borde må dåligt?! Hahaha.

20 mar

Från start till mål.

Vad är det bästa du vet? Är du en sådan som ”unnar dig” allt detta, eller åtminstone en del, eller är du en sådan som drömmer och längtar medan vardagslivets vedermödor rinner mellan dina fingrar?

Jag har upptäckt att jag är en sådan som ofta har drömmar och förhoppningar som jag sedan bara låter falla till marken utan att ha hunnit uppfylla dem. I takt med att den ena efter den andra av mina förebilder och inspirationskällor avslutar sina livsgärningar känner jag nu att det är på tiden att jag blir bättre på att bocka av önskelistor och lär mig att föra projekt i hamn.

Jag håller på att studera Motiverande Samtal. I drygt tio år har jag pratat om att jag vill bli terapeut. Jag älskar att prata med människor och har p g a olika omständigheter erfarenhet från många av livets stora, omvälvande skeenden. När jag blev upplockad från skolans värld för att i förlängningen jobba med min hobby scrapbooking förändrades mitt liv. Jag började jobba med något jag aldrig ens hade kunnat tänka mig och det ledde så småningom att jag fick möjlighet att utmanas och utvecklas i min kreativitet. Tack till er som utmanade mig i Metalimos och You Dos tjänst, särskilt Fiffi och Lena… Även om jag inte längre är ”i branschen” blev dessa år mycket betydelsefulla för det som ligger framför mig.

För att få kalla sig psykolog, psykoterapeut eller psykiater måste man ha genomgått vissa utbildningar. När du söker dig till landstinget med problem som panikångest, depression eller liknande ska du kunna räkna med att alla professionella har mycket på fötterna rent teoretiskt, men även praktiskt. Jag har inga ambitioner att vara den personen. Jag vill vara ett samtalsstöd, den som finns till för dig som inte har någon att prata med eller som tycker att du har fastnat i ett ekorrhjul utan att hitta vägen ut. Rent praktiskt är det kanske ”coach” som passar bäst på det som är mitt mål, men jag gillar samtalsstöd. Som en sådan behöver jag lära mig att lyssna och vara vägvisare mer än att undervisa och leda, mitt vanliga modus operandi. Det finns så många som är ensamma eller som känner sig ensamma, som inte har någon att prata med om livets svårare och tyngre beståndsdelar. Jag hoppas att jag i framtiden, och då jag har lite mer teori under fötterna, kommer att kunna vara till hjälp för några av dessa vilsna själar.

Det går inte att leva ”fullt ut” hela tiden, varje dag. Det är inte rimligt! Att se till att det finns en plan för framåtskridande samtidigt som man arbetar med sin förnöjsamhet känns däremot både viktigt och bra. Jag är så tacksam över att jag är på gång! Det är mycket att göra och min teflonhjärna kanske aldrig riktigt hämtar sig efter mina hälsoproblem, men målet finns där i fjärran och siktet är inställt med skärpa. Hur är det med dig? Unnar du dig det bästa, finns det någon plan om du befinner dig i en oönskad situation eller är du rätt nöjd med att inte ha några särskilda ambitioner? Det vore roligt att höra dina tankar.

17 feb

Nu bygger jag vidare.

I januari tog jag mig tid att bygga upp goda rutiner inför resten av året. Jag skippade Instagram (installerade det igen i början av februari, men tog bort det igen) och försökte bygga upp min kropp med god näring och goda rutiner. Då jag började jobba heltid för första gången på länge blev det inte tid för mycket annat. Jag förstår att alla som försöker få ihop det berömda livspusslet har svårt att hålla fokus på allt det där goda. Paolo Roberto orkar väl med sitt tempo av en anledning och jag tror uppriktigt sagt inte att det är att han stiger upp klockan fem.

Nu har vi sprungit förbi halvmånadsmärket för februari. Jag har varit mer eller mindre förkyld i flera veckor och har halkat av den där fantastiska grunden som jag hade byggt upp. Det finns dock ingen anledning till panik! Jag har goda rutiner som är redo att ta över autopiloten om jag bara ger dem fritt fram. Det kommer jag att göra, men först ska jag livsnjuta i London och klara av att sjunga på en begravning där jag är känslomässigt engagerad. Det låter kanske konstigt att uttrycka sig så, men jag tränar varje dag på att peppa mig själv så jag kan stå stark för ”flickorna” som vill ge sin pappa ett så vackert och värdigt farväl som möjligt.

Det där med byggandet då? Hur bygger jag vidare? Grunden var så lätt att planera, även om det var lite klurigare att få fason på den. Nu har jag fint material som ska monteras till något som jag bara vagt kan se konturerna av. Jag vet uppriktigt sagt inte om hur jag ska få till det här, men jag fortsätter väl göra mitt bästa. Vi kämpar på!

01 maj

Hej från hänggungan.

Yngsta dotterns rum blir mer och mer en liten oas. Hur löser man problemet med söderläge och stort fönster utan att behöva sätta en markis på huset? Jag röstar på mörkläggningsgardin och öppna fönster och hoppas att det funkar när väl sommaren kommer. Verandan fortsätter vara lite väl kylig för att kunna fungera som extrarum, men det verkar som att tomater, pelargoner, chili och physalis fortsätter växa trots att de inte får uppleva någon riktig växthuseffekt.

Idag lekte maken vidare med sin röjsåg och fixade till runt grönsakslandet. Innan jag åker imorgon förmiddag ska jag hinna finrensa i stenmuren och slänga diverse taggiga grenar som jag rensat bort i häcken på eldningshögen. Vi fortsätter fundera lite över hur trädgårdsrenoveringen ska gå till rent praktiskt, men nu har vi åtminstone en plan att utgå ifrån. Ett liv utan riktning rinner snabbt iväg, det vet jag av erfarenhet. Hur lever du ditt liv? Inrutat och med utvärderingssamtal med dig själv, med ambitiösa mål och planer utan praktiskt struktur eller låter du kanske livet ta dig dit vinden blåser? Själv är mitt liv lite för mycket ”så länge” för att jag ska vara helt nöjd, men jag är samtidigt otroligt tacksam. Mina demenssymtom har i det närmaste försvunnit och DET är något att fira. Peace!