04 mar

Funderingar runt sånt vi stoppar i oss.

Jag satt just och letade recept. Vi har haft en påse durra i skafferiet ett bra tag och nu tyckte jag det var dags att sätta det på prov. Durra (Sorghum bicolor) är ett gräs som används till att bl a brygga glutenfritt öl. USA är världens största durraproducent, men de flesta svenskar tror jag inte känner till detta spannmål. Anledningen till att jag upptäckte det var att jag såg en påse i mataffären och var sugen på att testa något nytt. Durra är ett mer näringsspäckat alternativ till bl a ris och för alla som jagar antioxidantrik mat är durra en riktig fullträff. För mig som inte tolererar vete speciellt väl funkar det att delvis baka bröd med, men allra lättast verkar det vara att bara koka och använda precis som ris.

Jag gillar att laga mat, jag gillar att äta mat och jag gillar att fundera över vilka olika råvaror som passar tillsammans. Jag lagar fortfarande mest mat här hemma och utgår nästan alltid efter vad vi har i skåpen. Det blir mycket ugnsrostade grönsaker, ugnsstekt fisk, potatis, köttfärs-, lamm- och nöträtter. Fläsk mer sällan, men några paket bacon ligger oftast i kylen som backup. Det är ju jätteroligt med olika spännande recept, men dem ger sig oftast dottern på. Slökokaren gillar vi, mixerstaven och mixern jobbar rätt hårt. Jag försöker hålla våra knivar välslipade. Min personlighet är organiserad, men när det gäller mat tar jag mest beslut tidigast samma morgon som maten ska ätas.

Innan våren gått över i sommar behöver frysen tömmas. Jag säger ofta det, men så ligger både bär och grönsaker kvar medan vi fyller på med kyckling, fisk och lite annat smått och gott. Nu ska det bli av på riktigt. Anledningen att så mycket blåbär är kvar är att vi inte velat ”slösa”, men det är ju jättetrist om de till slut inte är goda att äta för att vi väntat för länge! Nu har jag därför gått igenom frysen och skrivit upp vad som finns kvar för att det ska finnas en PLAN. Ojojoj, undrar hur det ska gå…

19 feb

Vision board/tankekarta.

När jag tänker på min mammas och mina systrars listor börjar det pirra i mig. Det känns kraftfullt, målmedvetet, ordning och reda, effektivt, ett smidigt sätt att sätta ord på det som annars bara snurrar runt i huvudet. Jag är urusel på listor. Eller, jag är egentligen rätt bra på att skriva listor, men jag är sämre på att följa dem. Vi har i familjen en inköpslista som man fyller på i telefonen och som är superpraktisk! Ja, om man kontrollerar den då man besöker en butik, förstås. Och den rutinen har vi väl inte direkt någon av oss. Jag är också jättebra på att skriva inventeringslistor då jag städar i matförrådet. ”Nu ska vi laga mat så inget förfars.” Jo, tjena. Inte för att vi slänger så mycket mat, inte alls. Däremot kan det bli onödigt trist att behöva göra en massa rätter i samma stuk om man har nått allt för nära bäst före-datum. Som tur är har jag blivit bättre på att smaka och lukta på mat. BF-datum är bara rådgivande och många torrvaror går bra att laga till långt efteråt.

Hur som helst. I år har jag bestämt mig för att implementera allt som kontakt faktiskt betyder för mig, ta med det i min vardag. Det har gått riktigt bra såhär långt. Anledningen till det är väl att det är något jag verkligen brinner för efter den här coronadippen, men också att jag följer Ali Edwards arbetsgång. Nu i februari var tanken att vi skulle göra en ”vision board”, något slags collage över hur vårt årsord ska bli synligt i vardagen. Jag hade tänkt hoppa över det. Vi har inte längre en massa tidningar hemma, men jag kan också tänka att collage är för rörigt för mig. Nu struntade jag i allt det. Jag rotade fram de fyra magasin som fanns tillgängliga och började klippa bilder och ord. Det visade sig vara jätteroligt! Det enda jag saknar på min visionstavla är själva ordet KONTAKT, men det gör ingenting tycker jag. Såhär ser alltså KONTAKT ut för mig.

29 aug

Höst, dags att tänka på träning och hälsa.

Igår stod jag och pratade över stenmuren med min träningsgranne. Ingen av oss har varit på gymmet sedan april och han har bestämt sig för att träna vidare i skolans idrottshall som är mer anpassad till ”klassisk” tyngdlyftning. Jag var inne i gymmet för några veckor sedan för att kolla läget, men då var det outhärdligt där. Ingen luftkonditionering och mitt under värmeböljan. Nu är läget annorlunda, så jag ser fram att köra igång nästa vecka igen.

Som det ser ut nu promenerar jag bara. Träningsmässigt känns det rätt mesigt, men det är fantastiskt som själslig aktivitet då det är gudomligt vackert ute i naturen just nu. Jag har försökt läsa in mig lite på hur 50-åriga tanter ska tänka för att förebygga värk och ohälsa så långt som det är möjligt.

I 50-årsåldern ändras förutsättningarna för kroppen dramatiskt då kvinnan genomgår klimakteriet. Minskade östrogennivåer påverkar både ben- och muskelmassa, och inte är det till det bättre. Dessutom får många en lägre ämnesomsättning vilket även det gör att det blir svårt att hålla vikten om man inte ändrar sitt ätbeteendet. Något som otroligt många i västvärlden råkar ut för är insulinresistens, och därmed är steget till diabetes 2 inte långt… Många har i den här åldern redan fått känningar av artros. Jag har problem med både en axel och ett knä, men de smärtorna uppkom båda i samband med specifika händelser. Det gör att jag misstänker att kroppen inte klarat av att läka dessa skador så effektivt som jag hade önskat.

Den där listan känns inte särskilt inspirerande, men jag har för länge sedan insett att jag mår mycket bättre då jag samarbetar med min kropp än om jag tjurar och sätter mig i ett hörn och går upp tio kilo i vikt. Den här sommaren har bjudit på en och annan insikt och det har vuxit fram en plan i bakgrunden utan att jag varit riktigt medveten om det.

  1. Jag saknar yogan! Det är länge sedan jag plockade fram yogamattan och jag saknar känslan av en riktigt härligt stretchad och uppvärmd kropp! Höftöppnarna mest av allt. Det känns viktigt att behålla smidigheten som jag tillskansade mig rätt sent i livet. Därför ska jag yoga, helst varje morgon, med korta program.
  2. Alla förordar träning med vikter, eller muskelmotstånd, för kvinnor i min ålder. Jag har ju kvar medlemskapet i vårt lilla gym och planerar att återigen besöka det tre gånger i veckan. Där har jag goda rutiner sedan innan.
  3. Vid flera tillfällen i sommar har olika kostval varit på tapeten. Mamma led av övervikt och hade diabetes 2. Själv är jag inte precis smal. Däremot har jag inga problem med blodsockret och känner mig överlag nöjd med maten vi äter. En huvudsakligen vegetarisk kost med riktigt bra kött när det ska ätas animaliska proteiner mår jag bra av. Jag vet att man vid diabetes 2 når mycket goda resultat om man drar ner jättemycket på kolhydrater (paleo, keto, lchf), men eftersom ingen i familjen har diabetes känns det varken viktigt eller aktuellt att följa en sådan diet.
  4. Jag är bara i ”förklimakteriet”, men vet att jag inte kommer att tillföra syntetiskt östrogen när den dagen kommer. Det finns så många indikationer på att detta inte är bra. Hur jag ska hantera den biten har jag inte riktigt fått kläm på än, men det ger sig väl!
  5. Promenaderna fortsätter jag med, men något springande kommer det säkert inte bli mer för mig. Allt har sin tid. De senaste springomgångarna har jag märkt av knän och höfter lite mer än jag hade önskat och det tror jag är en indikation på att kroppen säger ”hitta en annan träningsform”.

Ja, men det var väl det. Planen känns hållbar, odramatisk och sund. Jag är nöjd.

04 mar

Hopp om livet i coronatider.

Drömmen är att i mitt sinne stå och se alla dessa fantastiska grödor som ska skördas framöver! Jag älskar att stå och känna på fröpåsar, plocka bland sättlök till lösviktspris och försöka att inte gå på några nitar.

I år har jag försökt begränsa mina fröinköp eftersom jag gått på en del nitar pga både fel jordmån och väderproblematik de senaste åren. Jag har inte gett upp, men satsar på basgrödor. Kunde dock inte låta bli att köpa lite dyra sättbriketter trots att jag har såjord som räcker och blir över och som antagligen är bättre än briketterna.

Hållbarhetsivern har lett till att i princip alla butiker jag handlar i har blivit bättre på att sälja ut sådant som inte är 100% innan det är för sent att hitta kunder. De här tulpanerna betalade jag 20 kr för! Med nattliga vilopauser i den svala verandan tror jag att vi kommer få många dagars glädje av dem.

Ah! Härligt pastelliga primulor. De klassiskt knalliga stod på inköpslistan, men då skicket på de plantorna var så dåligt blev det såhär istället. Får nästan känslan av Sankt Paulior. Inte den gula dock…

Måste bara visa min kompis 50-årsbukett. Oväntad färgkombo som nu blev en ny favorit!

I byttan vid ytterdörren spirar nu bonusvårlökarna. Eftersom rådjuren åt upp nästan alla ”nya” tulpanlökar i landet (Grrrrrr!!!) känns det bra att jag innan tulpanlökarna fick en felleverans som jag fick behålla. Kommer inte riktigt ihåg vad jag planterade, men det ger sig väl!

Ja. Sen var det våra ihärdiga julstjärnor. Nu har den konstgjorda andningen upphört, men de mår inte sämre för det. De står i den svala verandan, rakt i vinddraget från ytterdörrarna. Fattar de inte att de borde må dåligt?! Hahaha.

20 mar

Från start till mål.

Vad är det bästa du vet? Är du en sådan som ”unnar dig” allt detta, eller åtminstone en del, eller är du en sådan som drömmer och längtar medan vardagslivets vedermödor rinner mellan dina fingrar?

Jag har upptäckt att jag är en sådan som ofta har drömmar och förhoppningar som jag sedan bara låter falla till marken utan att ha hunnit uppfylla dem. I takt med att den ena efter den andra av mina förebilder och inspirationskällor avslutar sina livsgärningar känner jag nu att det är på tiden att jag blir bättre på att bocka av önskelistor och lär mig att föra projekt i hamn.

Jag håller på att studera Motiverande Samtal. I drygt tio år har jag pratat om att jag vill bli terapeut. Jag älskar att prata med människor och har p g a olika omständigheter erfarenhet från många av livets stora, omvälvande skeenden. När jag blev upplockad från skolans värld för att i förlängningen jobba med min hobby scrapbooking förändrades mitt liv. Jag började jobba med något jag aldrig ens hade kunnat tänka mig och det ledde så småningom att jag fick möjlighet att utmanas och utvecklas i min kreativitet. Tack till er som utmanade mig i Metalimos och You Dos tjänst, särskilt Fiffi och Lena… Även om jag inte längre är ”i branschen” blev dessa år mycket betydelsefulla för det som ligger framför mig.

För att få kalla sig psykolog, psykoterapeut eller psykiater måste man ha genomgått vissa utbildningar. När du söker dig till landstinget med problem som panikångest, depression eller liknande ska du kunna räkna med att alla professionella har mycket på fötterna rent teoretiskt, men även praktiskt. Jag har inga ambitioner att vara den personen. Jag vill vara ett samtalsstöd, den som finns till för dig som inte har någon att prata med eller som tycker att du har fastnat i ett ekorrhjul utan att hitta vägen ut. Rent praktiskt är det kanske ”coach” som passar bäst på det som är mitt mål, men jag gillar samtalsstöd. Som en sådan behöver jag lära mig att lyssna och vara vägvisare mer än att undervisa och leda, mitt vanliga modus operandi. Det finns så många som är ensamma eller som känner sig ensamma, som inte har någon att prata med om livets svårare och tyngre beståndsdelar. Jag hoppas att jag i framtiden, och då jag har lite mer teori under fötterna, kommer att kunna vara till hjälp för några av dessa vilsna själar.

Det går inte att leva ”fullt ut” hela tiden, varje dag. Det är inte rimligt! Att se till att det finns en plan för framåtskridande samtidigt som man arbetar med sin förnöjsamhet känns däremot både viktigt och bra. Jag är så tacksam över att jag är på gång! Det är mycket att göra och min teflonhjärna kanske aldrig riktigt hämtar sig efter mina hälsoproblem, men målet finns där i fjärran och siktet är inställt med skärpa. Hur är det med dig? Unnar du dig det bästa, finns det någon plan om du befinner dig i en oönskad situation eller är du rätt nöjd med att inte ha några särskilda ambitioner? Det vore roligt att höra dina tankar.

17 feb

Nu bygger jag vidare.

I januari tog jag mig tid att bygga upp goda rutiner inför resten av året. Jag skippade Instagram (installerade det igen i början av februari, men tog bort det igen) och försökte bygga upp min kropp med god näring och goda rutiner. Då jag började jobba heltid för första gången på länge blev det inte tid för mycket annat. Jag förstår att alla som försöker få ihop det berömda livspusslet har svårt att hålla fokus på allt det där goda. Paolo Roberto orkar väl med sitt tempo av en anledning och jag tror uppriktigt sagt inte att det är att han stiger upp klockan fem.

Nu har vi sprungit förbi halvmånadsmärket för februari. Jag har varit mer eller mindre förkyld i flera veckor och har halkat av den där fantastiska grunden som jag hade byggt upp. Det finns dock ingen anledning till panik! Jag har goda rutiner som är redo att ta över autopiloten om jag bara ger dem fritt fram. Det kommer jag att göra, men först ska jag livsnjuta i London och klara av att sjunga på en begravning där jag är känslomässigt engagerad. Det låter kanske konstigt att uttrycka sig så, men jag tränar varje dag på att peppa mig själv så jag kan stå stark för ”flickorna” som vill ge sin pappa ett så vackert och värdigt farväl som möjligt.

Det där med byggandet då? Hur bygger jag vidare? Grunden var så lätt att planera, även om det var lite klurigare att få fason på den. Nu har jag fint material som ska monteras till något som jag bara vagt kan se konturerna av. Jag vet uppriktigt sagt inte om hur jag ska få till det här, men jag fortsätter väl göra mitt bästa. Vi kämpar på!

01 maj

Hej från hänggungan.

Yngsta dotterns rum blir mer och mer en liten oas. Hur löser man problemet med söderläge och stort fönster utan att behöva sätta en markis på huset? Jag röstar på mörkläggningsgardin och öppna fönster och hoppas att det funkar när väl sommaren kommer. Verandan fortsätter vara lite väl kylig för att kunna fungera som extrarum, men det verkar som att tomater, pelargoner, chili och physalis fortsätter växa trots att de inte får uppleva någon riktig växthuseffekt.

Idag lekte maken vidare med sin röjsåg och fixade till runt grönsakslandet. Innan jag åker imorgon förmiddag ska jag hinna finrensa i stenmuren och slänga diverse taggiga grenar som jag rensat bort i häcken på eldningshögen. Vi fortsätter fundera lite över hur trädgårdsrenoveringen ska gå till rent praktiskt, men nu har vi åtminstone en plan att utgå ifrån. Ett liv utan riktning rinner snabbt iväg, det vet jag av erfarenhet. Hur lever du ditt liv? Inrutat och med utvärderingssamtal med dig själv, med ambitiösa mål och planer utan praktiskt struktur eller låter du kanske livet ta dig dit vinden blåser? Själv är mitt liv lite för mycket ”så länge” för att jag ska vara helt nöjd, men jag är samtidigt otroligt tacksam. Mina demenssymtom har i det närmaste försvunnit och DET är något att fira. Peace!

27 feb

Verklighet och drömmar.

Hur ser verkligheten ut? Om två dagar är vi inne i mars månad och jag har lärt mig genom min faster att man ska börja förså vissa grödor och huxflux är växtsäsongen igång. Är det nu mitt liv officiellt går från paus till play? Jag har konstaterat att inget blir som det var, utan nu är något annat istället. Det är ingen mening att stanna kvar för länge eller rota runt i dessa tankar, för det som har varit är förbi och det som kommer vet vi ingenting om. Det är bara det att jag vill ha lite mer koll på framtiden än ”vet vi ingenting om”. Jag har inte känt mig såhär planlöst flytande sedan, tja, nej förresten, aldrig. Jag har varit kontrollerande, planerande, organiserande, inte planlöst flytande. Jag har knappt ens ordning i mina lådor längre (nåja, det beror på vem man jämför med), och i mitt hjärnkontor råder något som mest kan liknas vid kaos.

Igår var det måndag. Eftersom jag i alla fall har fått koll på alla viktiga papper och slängt och arkiverat det mest nödvändiga tänkte jag att det skulle vara trevligt att gå igenom de trädgårdspapper som rivits ut och lagts i en mapp i väntan på bättre tider. Det verkar som att de bättre tiderna är här nu. Vi har fått kontakt med en trädgårdsmästare och diplomerad trädgårdsdesigner (Kristina) som verkar intresserad av att komma hit ett par timmar och mot betalning gå igenom vår trädgård och hur den bäst kan ges utrymme att få blomstra igen. Efter att ha kikat runt bland de urrivna inspirationssidorna, googlat runt (&#?€% Pinterest!!!) och för femtioelfte gången planlöst bläddrat igenom den stora högen med trädgårdsböcker vi samlat på oss genom åren kan jag konstatera att jag mest känner för att sätta mig i ett hörn och dra den skönaste filten över mig.

”Det hade varit trevligt med en lättskött trädgård med en blandning av gammalt och nytt, en trädgård som hämtat inspiration i hur Elsa och Anton hade det i trädgårdens glansdagar, ett ställe som inte kräver särskilt mycket vård och som helst inte kostar något att anlägga, varken i tid eller pengar. Det hade också varit trevligt om vi kunde få till lite olika rum i trädgården, en syrénberså, en fikaaltan, prunkande perennrabatter, slingrande gångar med mjuk sjösten under fötterna, ja, och så naturligtvis ett trevligt ställe för en hammock! Och när vi ändå håller på så vill vi få in ett fint trädgårdsland med gångar som vore de inspirerade av själva Versailles, ett trädgårdsland som ska vara i princip fritt från ogräs i alla lägen och ha ett riktigt bra, och billigt, bevattningssystem. Och en flaggstång. I mitten av en cirkulationsplats där framför den fina glasverandan.”

Haaaaahahahaha! Jag kanske borde fråga kungen om han är villig att sponsra mig med lite av Sollidens trädgårdsbudget? Det kanske går om vi lovar att ta emot besökare? Karlskrona har ju ändå varit småkungligt och jag är säker på att kungligheterna önskar att de fick ha Solliden lite mer ifred. Och har du läst så här långt får jag be om ursäkt för hur fingrarna slog ner tangenterna idag. Jag är inte van vid att blogga på riktigt längre. Det får väl ge sig. Här kommer i alla fall några rekommendationer till dig:

  • Titta på dokumentären Embrace på Netflix. Halleluja.
  • Kom ihåg att hur svart livet än ser ut finns det ljus där någonstans. Hittar du inte det ljuset själv så lova mig att ta emot hjälp!
  • ICA Nära säljer påsar med blodapelsiner för 10 kr/st denna veckan. De är så otroligt goda att jag genast vill pressa ännu ett glas juice att njuta av… Kom ihåg mammas sista (och kanske bästa) tips: BANTA INTE!
  • Just nu blir jag så trött av all ny och autotunad musik att jag gått tillbaka till rötterna. När jag inte lyssnar på musik som såg dagens ljus för länge sedan blir jag glad då sonen förbarmar sig och spelar en snutt på marimban igen. Det har varit alldeles för lite de senaste åren! Är du själv lite sugen på marimba så rekommenderas Fumito Nunoya. Finns på Spotify. (Tack J!)
  • ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.”
    Ordspråksboken 3:5

17 feb

Trädgårdsdrömmar.

Det är vår i luften trots att det har snöat mer de senaste veckorna än på hela vintern. Vi har till och med fullt med snödroppar i trädgården, något som jag helt hade missat innan idag. Ända sedan vår första trädgård, den som tillhörde förortshuset söder om Stockholm, har jag drömt vackra trädgårdsdrömmar. Än så länge har det aldrig riktigt blivit något av dessa mycket levande bilder. Det har inte funnits tid, kunnande eller lust för att lägga ner den energi som en levande trädgård kräver. Man sägs dock lära så länge man lever. Den här jordplätten ska bli älskad och få möjlighet att blomma och få tillbaka lite av sin forna prakt!

Hösten 2016 satte Far mängder av tulpanlökar utan att tala om var, så i våras var han så närvarande då rad efter rad med dessa skönheter i olika färger kom upp. Med hjälp av det naturliga bekämpningsmedlet Trico Garden försvann inte en enda tulpan ner i de glupska rådjurens magar, så alla lökar ska ligga kvar på samma platser där Far satte dem. Tyvärr växte det dock över en massa gräs under sommaren och hösten, så vi får väl se om de orkar ta sig upp i år.