Helst hade jag velat ta er på tur genom vår prunkande trädgård, men eftersom den inte nått sin fulla prunkningspotential än så bjuder jag istället på återvinningsstationen i Säby. Där prunkade det nämligen rejält igår. Så till den milda grad att jag kände hur mitt planttantshjärta höll på att hoppa ur sitt trygga näste av sitt upprörda och hårda pickande. ”När jag ser sånt här känner jag mig som en riktig surkärring”, sa jag till den yngre kvinna som också höll på att sortera sina sopor. Jag kan säga att jag sågs snörpa på munnen på samma sätt som de där tjocka tanterna med höga röster i gamla svartvita filmer. Detta var till exempel en av konstinstallationerna stationen bjöd på denna dag. Tack för att vi också fick vara med på er studentfest, liksom. Tomaterna hade kanske gått att återvinna om man bara sköljde av dem lite? Och engångsfaten där sallatsbladen säkert hade legat innan den vackra placeringen i gruset var fortfarande täckta i något slags läcker marinad. Hur som helst, den här typen av medmänskligt haveri har jag ingen fördragsamhet med. Jag blir riktigt sur. Begär extratömning som alla andra om din fest innebär överfylld soptunna! Det här var förresten inte den enda konstinstallationen. Nej då, trasiga elektriska pinaler på inspirerande hög, utspridda batterier i ett Rorschachmönster, ett par skeva kastruller och stora kartonger som bara ställts på backen med innehåll, hela stället var översållat av installationer. Mitt konstnärliga sinne fick jobba hårt för att inte drabbas av kollaps. Hej och hå. ”De borde installera kameror här”, sa den yngre kvinnan. Nej, tänkte jag. Folk borde göra rätt även när ingen ser vad de håller på med. Klart slut från surkärringen.
Rasmus i trean på estetiska programmet i Karlskrona. Lägg förnamnet på minnet så ska jag komplettera med efternamn efter skolans vårkonsert. Gitarristen Ida, även hon ”trea”, är också grym. Jag följde med vårt extrabarn till en redovisning av gymnasiearbete eftersom Rasmus sjunger i min kör och jag redan sett (hört) prov på hans talang, men var ändå inte beredd på att få en upplevelse som jag lätt hade kunnat betala för. En del covers av Leonard Cohen, Beatles, Nick Cave och Johnny Cash, men även uruppförande av en egen komposition. Grymt!
Jag tycker det är fint att göra lite vårfräscht vid gravarna innan påsk. Mamma fick en himmel av sin favoritfärg och penséer som hon tyckte så mycket om, mormors och morfars grav fick matchande plantering med ett tillägg av påskliljor som min moster ville ha. Tyvärr kunde jag inte göra något åt den helt fruktansvärda häcken, men det får vara så. Lite senare i vår ska syrran och jag fylla i bokstäverna på båda stenarna så man kan se vad det står.
Jag försöker vara en fördragsam människa, men det här gör mig bara så fruktansvärt arg! Hur svårt ska det vara att ta hand om sin egen skit och inte dumpa ansvaret på andra? Samma mönster upprepas av personer som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt låter sina medmänniskor lida för att de bär på något som är svårt att hantera. Väx upp! Ta ansvar!
Ska vi sedan gå från riktigt arg till riktigt glad måste jag istället nämna gårdagens kalas. Kul att träffas, svärmor hade fixat så fint och gott och vi fick hänga med människor som jag älskar. Jag är så glad över att de fick extradottern att känna sig välkommen och omfamnad. Kalasande med lite fler personer känns faktiskt fortfarande lite, tja, förbjudet. Har dock verkligen saknat den här biten av livet och är otroligt tacksam för att vi kommit hit!
Sent omsider var det dags att omskola tomater, chili och paprika. Det har planerats för länge, men först nu kom jag till skott! Det har gått riktigt bra med mitt försök att bara samla egna fröer av tomater och grobarheten var i det närmaste 100%. Eftersom jag nu har så goda tomater så borde det gå att fortsätta så här framöver om jag inte vill komplettera med någon sort. Nästa år vågar jag kanske samma med chili och paprika? Vi får se. Skönt i alla fall att den här delen är avklarad, det är en av mina vägbulor då det gäller odlandet. Det är ju svårt att få plats med allt, särskilt som att pelargonerna får ta alldeles för mycket plats!! Pelargontrappan kommer i alla fall att bli full på alla tre nivåer i år och så har vi de stora krukorna som står på marken… Jag frågar igen, kan man ha för många pelargoner? Vi får väl se vad som händer.
Ikväll kommer våra barn hem för att fira påsk med oss, så kanske blir det inget uppladdat här i påskhelgen. I så fall återkommer jag efter ledigheten! Ha det så fint så länge. Jag hoppas du har det du behöver och att du mår bra. Glad påsk!
Oj. Vad hjärtat, och huvudet, är fullt av… Idag har jag en riktigt spännande pingismatch på gång i huvudet. Det handlar om hållbarhet, klasstillhörighet, samhällsansvar, individens ansvar, klimatet, ekonomin, förutsättningar, Arbetsförmedlingens anställdas förväntningar om att alla redan ska känna till systemet och så lite ”oj, vad vackert vi har det här” spritsat över det hela.
Den här känslan. Morgonsol, värme, trygghet, varmt och kallt rent vatten i kranen. Vi har det så bra. Privilegier. Och så något som skaver. Pilar från alla håll mot mig som fenomen, men fenomen landar ju också i individer. Vad borde jag göra? Det finns lika många svar på den frågan som träd i skogen. Vad kan jag göra? Se där, nu börjar jag komma någonstans.
Ja, du ser ju hur bra jag har det. Och mycket mer rörigt än jag trivs med. Inte minst har jag två oanvända burkar skokräm som ska hitta nya hem. Känner du någon med bruna skor som behöver gratis skovård? Min FootMender All in One är förresten nästan slut och trots att jag blivit lite beroende av denna superspeciella fotkräm kan jag inte säga att jag har fötter som ser ut att inte behöva ”fotbad, fotfil, fotsocka eller krämer” som denna superkräm sägs ersätta. Dyr är den också. Burk ett var jättebillig, tror de försökte lura på oss kunder en ny produkt. Burk två och tre köpte jag till specialpris (köp en, få den andra mycket billigare) och nu när den tredje nästan är slut är jag för snål att köpa en till fullt pris. Dessutom har jag inte nått det där resultatet jag hade tänkt mig. Tänk om kokosolja och bomullssockor funkar precis lika bra? Då är jag riktigt blåst. Nåja, tillbaka till viktiga saker. Hjälper jag till att sänka vår planet i ett svart hål genom att köpa hem svenskodlade tulpaner? Nej, nu förlorade jag fokus igen.
Just det, hållbarhet och vad jag kan göra. WWF har en drive där de vill få folk att göra många små och stora förändringar för att rädda världen. Du vet det där jag skrev för ett tag sedan, att skammen är vår nya lilla svarta? Ojojoj, här finns en lång lista med sådant som alla Gutmenschen kan använda för att späka sig själva och skamma sina medmänniskor.
Nu räcker det inte att vara vegetarian, eller ens vegan. Nej, ”Att välja mer vego är bra, men en del vegetarisk mat bör du undvika – t.ex det som har flugits hit.” Jo, men då så. Veganerna får det lite svårare utan quinoa, avokado, sojabönor (eller, en del svenska sojabönor finns det nog, men de flesta kommer utomsocknes ifrån), kokosmjölk, och ja, så fortsätter det.
Alltså, ursäkta att jag blir så raljerande, men det finns faktiskt ingen hejd på hur dålig man kan vara. Någonsin. Särskilt inte om man är högkänslig, medveten om all skit som kan gå fel och extremt kritisk mot alla som inte lever upp till de högt hållna krav man ställer på sig själv och sin omvärld. (Ja, jag har precis satt mig in i svårigheterna som högkänsliga har att slåss mot, därav bollen åt detta hållet.) Det tar aldrig slut! Gör en förändring, men nöj dig inte. Och kom ihåg att om det inte är ditt fel så är det sannerligen någon annans. Omvänd dig! Piska dig själv! Svält dig själv och skicka din fralla till de fattiga barnen! (Jag börjar vid det här laget få lite dåligt samvete åt att jag lägger ut hundratals kronor på vildfågelmat som jag skulle ha kunnat skicka till någon matkasse-organisation.)
Sanningen är att jag redan gör mycket av det som finns på WWF-sidan. Jag borde nöja mig med det. Kanske är det hormoner som får mig att känna mig på krigshumör. Kanske var det dotterns samtal med Arbetsförmedlingens anställda, hen som i ett mejl presenterade sig som tillgänglig, villig och ivrig att hjälpa vår yngsta dotter att få jobb i enlighet med EU:s riktlinjer och allt vad det var. Dessutom skulle denna unga hen ha bara ett fåtal arbetssökande att chefa över, så de skulle kunna få en personlig kontakt…
”Det lät som att hon läste från ett papper.” (Dotterns kommentar efter samtalet.) ”Ok, men fick du svar på dina frågor?” (Min kommentar, hon hade förberett tre frågor.) ”Alltså, jag har tagit anteckningar, men jag fattade inte riktigt vad hon menade. Hon pratade om EU, Försäkringskassan och ersättning. Men det går nog inte att jag har mitt jobb kvar då.” (Hon har precis fått timanställning på en städfirma och undrade helt enkelt om det gick att kombinera AF-projekt med ett otryggt deltidsjobb. Det kan både hon och jag fortsätta undra över, men vi har åtminstone blivit hänvisade vidare till Försäkringskassan.)
Ok, här kommer jag in. Om man skriver in sig för första gången på Arbetsförmedlingen tänker jag att Arbetsförmedlingens anställda borde förstå att den nyinskrivne med all sannolikhet inte förstår särskilt mycket av drillen runt hur det går till att ha med sagda förmedling att göra. Varken maken eller jag har behövt söka jobb genom dem och är dessutom lastgamla, så det som gällde då vi var 20 gäller antagligen inte längre. Om ungdomen som skriver in sig på Arbetsförmedlingen redan hade hittat ett jobb hade hen antagligen inte sökt sig till denna samhällsinstitution.
”Mejla och säg att du inte riktigt hängde med och att du önskar att hen sammanfattar ert samtal.” (Mitt förslag då husets ungdom fortfarande var lika frågande som innan samtalet.) Den AF-anställde återkom tämligen omgående med ett mejl som var en upprapning av floskler och fina ord, men det framkom åtminstone att vår dotter inte kunde söka detta ”projekt” förrän hon varit arbetslös i minst 90 dagar. Och hen skickade också en länk till ett GDPR-sekretessmedgivande som hon isåfall skulle behöva skriva under. Jag kunde konstatera att det inte var så konstigt om inte dottern förstod vad telefonsamtalet gick ut på, för det gjorde inte jag heller, inte ens i skriftlig form. Och då tycker jag nog att jag är relativt snabbtänkt.
Jag kan ju avsluta med att jag slutligen hade en skriftlig konversation med en ung, klipsk och idealistisk ung man som nog vill åt samma håll åt jag, men genom att gå på en väg som ser helt annorlunda ut än den jag har slagit in på. Han gillar Marx och ser människors uppdelning i klasser som förklaringen på alla orättvisor som finns i världen. Diskussionen var både spännande och artig. Jag har dock numera noll förståelse för hans politiska ståndpunkt. Jag avslutade med ”Gammal tant som drömmer om att alla bara ska ha det bra och vara glada, men lite svedd på vingspetsarna av livet. Långt ifrån bitter, men mitt ideologiska tonårshjärta har blivit krossat lite för många gånger av människor som utnyttjat systemet.”
Ja, typ så har min dag varit. Dessutom försöker jag få mina företagsutbetalningar i SEK istället för i EUR, men det verkar vara smått omöjligt. Må jag lyckas på detta sjuttonde försök. Om det går tänker jag unna mig ett fotbad. Går det inte så tänker jag trösta mig med ett fotbad, så det går nog på ett ut.
Ps: Jag förstår om du är trött på mig nu. Som sagt. Jag skyller på hormoner, systemet, eller vad som helst, men det här är ändå min blogg. Imorgon har jag säkert lugnat ner mig.
Vissa kan vara missnöjda med ett B i betyg, medan andra firar ett D. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Under den spegelblanka ytan simmar många otäcka fiskat. Livet är fullt av paradoxer och vi behöver lära oss att navigera alla dessa så smidigt som möjligt. Livet är sannerligen orättvist!
När jag nu studerar socialpsykologi påminns jag om hur vi trots vår existentiella ensamhet alla är del i mänsklighetens maskineri. Det är i Sverige idag möjligt att dö och ligga oupptäckt i sin lägenhet i tre år utan att någon reagerar. Ska vi hylla systemet som under många år banat vägen för att vi ska kunna klara oss helt själva, att vi aldrig behöva förlita oss på familjemedlemmar, grannar eller församlingsmedlemmar? Ska vi lyfta på hatten åt att det numera är ”samhällets” ansvar att uppfostra barn, få ungdomar att uppföra sig, tjalla på de rika, försvara de som missköter sig och se till att våra gamla får mat och eventuellt ett rent inkontinensskydd om de har varit riktigt snälla?
Dagen har bjudit på högt och lågt. Jag kommer att somna gott i vetskap om att imorgon är en annan dag.
Jag vet att jag gör så gott jag kan, men idag önskar jag banne mig att jag kunde klona mig själv och göra en insats för någon vars familj inte riktigt kan eller vill räcka till. Jag var tvungen att ringa till mamma och tacka för alla studentfester (och allt annat) hon fixat genom åren. Jag svär av princip inte, men idag skulle jag lätt ha kunnat använda mig av hela kapten Haddocks ordförråd! Snart ska jag i alla fall iväg och rensa skallen. Det är dags för Gudrun Engbergs kurs igen! Kul kul. Det blir inte mindre roligt av att fina A kommer hit från Malmö för att vara med på kursen. Under tiden hinner vi väl avhandla ett och annat av vikt och värde. Det ser jag fram emot.
