Tag Archives: utmaningar

24 jul

Julirapport.

Jag sitter i växthuset och hör duggregnet slå mot växthusplasten. Det är perfekt varmt här inne, hög luftfuktighet och det doftar av söt physalis, mustig heliotrop och förmultelse. Årets planttanteri har bjudit på stora utmaningar. Jag delar många av dem med andra. Mördarsniglarnas attacker är brutala. Trots att jag lagt så mycket tid och ansträngningar på att bekämpa dem kommer det hela tiden fler och större och de äter allt i sin väg. Potatisbladmögel blev det i år som så många gånger, men den här gången hade knölarna hunnit växa till sig först. Mums, alla tre sorter (Amandine, Annabelle och Cherie) blev riktigt bra. Tvestjärtarna är överallt och nu orkar jag inte fortsätta vittja fällorna. Det kommer så många blommor på dahliorna att jag kan hitta exemplar utan tvestjärtsangrepp. Och så var det det där med virus. Äh, de drabbade slänger jag efter säsongen. Jag ser hur värdefullt det är med allt det vackra och goda. Det fina vinner över det utmanande. Det är precis som med resten av livet. Utmaningarna är en lika naturlig del som det roliga, det spännande, det fina. Det är först när vi fattar det som vi kan känna oss nöjda på riktigt. När en utmaning har löst sig kommer nämligen en annan, ibland har vi fem parallella och somligt fortsätter vara utmanande i resten av ens liv. Tacksamheten rymmer för min del livskvalitet och en önskan att få vara med länge, länge.

Lilla barnbarnet utvecklas mitt framför ögonen på oss. De här veckorna med henne är så värdefulla! Lillan har lärt sig ställa sig själv, äter vanlig mat bättre och håller uppenbarligen på att lära sig prata. Hon diggar till nästan all musik och leendet man får när hon får syn på en är obetalbart.

Loppisen är igång ett litet tag till. Det är roligt att träffa grannar, tyskar, holländare och skåningar (överrepresentation av dessa), men alla besökare är välkomna. Timlönen är rätt usel. Långsamt hittar dock grejer nya hem vilket ju var meningen med detta projekt.

Luktärterna får kompensera för alla trädgårdsutmaningar. Jag hoppas kunna fortsätta plocka och njuta länge än. Just nu har vi…

… en jättebukett i verandan…

… en rosa bomb i vardagsrummet…

… och en spretig skönhet på första parkett. Dahliarabatten svämmar också över, så imorgon blir det kanske maffiga skapelser av mer svulstig karaktär på dessa platser? Vi fortsätter leva, tar nya tag och kämpar vidare med skönhet i blick.

10 jun

Hur man kan klara stormar.

Det har blåst rejält här på Sturkö de senaste dagarna. Stormbyar har gjort att de 13 graderna på termometern känts betydligt kyligare. Det är alltså inga härliga sommarvindar som har smekt över nejden precis. När jag kom hem igår och tog trädgårdsrundan för att gulla med mina plantor insåg jag att de trots allt klarat sig bra i den hårda blåsten. Några av de känsligare har fått stöd tidigare i vår just för sådana här tillfällen, andra växer så tätt med andra plantor att det stödet räcker.

Just det där med att låta barn lära sig hantera svåra tider med stormbyar i livet är inte alldeles lätt. Ett barn som växer upp så tätt med andra att det inte finns något utrymme att ens svaja lite på egen hand kan lätt knäckas om det helt plötsligt planteras ut på ett öppet fält, utan något stöd. Annat är det med plantorna som förodlats med rätt förutsättningar för att utveckla starka rötter och kraftiga stjälkar och dessutom fått med sig stadiga växtskydd att hålla sig uppe med. Det kan storma hur det vill, det finns då styrka att stå rak och inte knäckas.

Vi mår bra av att stå med andra. Då kan vi svaja lite med dem då det stormar, men ändå hålla oss uppe. Vi kan inte räkna med att på egen hand klara riktigt tuffa perioder, utan stöd av någon eller något. Och vi gör våra barn en otjänst om vi inte släpper ut dem ur växthuset lite i taget, avhärdar dem genom att i lagom doser utsätta dem för regn, blåst, kyla och andra väderfenomen. Vi måste ge dem utrymme att växa sig starkare. Oväder finns det gott om och barnen kan inte förlita sig på att mamma eller pappa alltid finns där att hantera dessa.

03 feb

3 februari, charmigt.

Finns det något charmigare än ”Teddybjörnen Fredriksson”:ar som älskats fram till ny form? Ägaren till denna goding, Nalle, gick dessvärre bort alldeles för tidigt. Ägarens mor hade sparat honom till kommande barnbarn. När hennes ende son dog, dog även hoppet om barnbarn. Nu sitter därför Nalle på vår gästsäng, redo att gosas med av besökare i olika åldrar. #charmigt

01 feb

1 februari, allvarligt talat.

Underbara Clara, Clara Lidström, kör för sjätte året på raden sin fotoutmaning Fånga februari. Jag hann vara med ett par gånger i början innan jag slutade använda Instagram och tyckte att dessa utmaningar var jätteroliga. I år tänkte jag försöka haka på här i bloggen, men jag är lite tveksam till att binda upp mig en hel månad. Det gör jag redan själv både i september och november. Nu har jag i alla fall skrivit ut alla uppmaningar och är färdig med dagens, #allvarligttalat .

För tillfället ser det ut så här till vänster om mig. Allvarligt talat, vem har ens så här många ”dagböcker”?! Jag har samlat alla kreativa böcker jag har igång i en hög som är tänkt att få ett bättre ställe att hänga på. Den blå boken är faktiskt färdigskriven. Det är ”Min dag på 3 minuter”, en dagbok jag fick av lillastesyrran 2017 och som var igång tills förra året. Jag älskar dock att kolla i den ibland eftersom den gör mig så glad. Varje dag får man följande uppmaningar: Tre saker jag är tacksam för, Tre saker att se fram emot, Dagens tre minnesvärda händelser, Dagens goda gärning och så något slumpmässigt som ”Ett motto jag lever efter” och plats för reflektioner runt detta ämne. Alla de andra böckerna då? Jodå, en idébok med plats att skriva och rita, en hederlig gammal klippbok, en anteckningsbok rörande trosfrågor, en födelsedagsbok, en tacksamhetsdagbok, en utvecklingsbok, The anti-burnout journal, en samtalsterapeuttankebok, en tom bok som jag planerade skulle bli min nya ”Min dag på tre minuter”, en projektbok, en ”vanlig” dagbok. Hahahahahaha! Ja, alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Jag skriver ju i alla då och då, så jag vill inte göra mig av med någon av dem. Det första jag ska göra när jag har skrivit färdigt detta inlägg är att ställa böckerna på plats i syrummet. Egentligen vill jag ha dem här i arbetsrummet eftersom det är här jag skriver i dem. Vi har länge tänkt sätta upp en liten bokhylla här. Kanske är det dags att göra slag i saken?

30 sep

#skapandeseptember, bonusdag.

Vår äldsta dotter och jag kom på att båda hade en gemensam känsla av frustration: varför plockade vi fram våra kameror så sällan numera? Denna gemensamma frustration, eller längtan efter en kreativ lust, ledde till att vi bestämde oss för att utmana varandra. Ärligt talat kommer jag inte ihåg exakt hur vi tänkte oss att detta skulle gå till från början, men det ledde till en lista som skulle betas av under september:

Skapande-septemberLadda ner

Denna lista har nu hängt på min garderobsdörr under hela månaden. Mitt medvetande har på inget vis varit fixerad vid den, men varje dag har jag gett mig själv utrymme att släppa världsliga ting och gå in i något slags kreativitet för en stund. Det har varit otroligt välgörande. Jag hade förberett mig på att jag skulle nå vägs ände gällande några av orden, att jag somliga dagar inte ens skulle kunna tvinga fram något resultat. Detta innebar också att jag var beredd att någon gång behöva skriva att jag inte hade något att blogga om, men den farhågan visade sig vara onödig! Det gick liksom av sig självt.

Vad händer då om man utmanar sig själv på det här viset under en månad? Jag har ju testat konceptet med månadslånga utmaningar förut och kan komma ihåg flera som jag faktiskt hållit i hela vägen. Den som pockar mest på uppmärksamhet är tacksamhetsutmaningen som jag var med i november 2012. Den förändrade mig på djupet. Jag blev så tagen av resultatet att jag bestämde mig för att dela med mig. Detta ledde till att jag så småningom drog igång en egen utmaning på Facebook, Trettio Tacksamma Dagar, som återuppväcks den första november varje år. Jag har även genomfört utmaningar som handlat om att läsa, lyssna på musik, använda fler plagg, fota, scrappa, laga mat, välja hälsosamt… Jag kan konstatera att detta är ett bra sätt för mig att ta mig bort från rutinens stig.

Nog om andra utmaningar, för vad ledde specifikt denna utmaning till? Tja, framför allt har jag känt mig produktiv på ett hälsosamt sätt! Det har varit roligt att konstatera: jaha, så här kunde det också bli. Jag blir lätt så inrutad att en putt kan vara precis vad jag behöver för att upptäcka, eller återupptäcka, något som visar sig förbättra min livskvalitet. Jag har haft roligt, jag har njutit, jag har förundrats och jag har känt mig tacksam. Frustration har förekommit ett par gånger, men efter att ha värkt igenom den har det som blivit resultatet varit värt denna inte helt behagliga känsla.

Vilka utmaningar blev mina favoriter? Det visade sig att jag jobbar alltför sällan i trä, för mindre och taktil gjorde mig gladast. Fram för fler projekt som involverar en träbit i handen alltså!

Kommer jag att försöka vara mer kreativ fler gånger i den här formen? Jag, det hoppas jag verkligen! För dig som gillar utmaningar lika mycket som jag kan jag rekommendera Inktober som drar igång imorgon. Annars är du välkommen in i Trettio Tacksamma Dagars mys i november.

01 sep

#skapandeseptember, annorlunda.

Hurra, det är september! 12-13°C om nätterna och man kan andas och ta på sig sköna tröjor. Jag vet att det värker i mångas öron då jag säger något så hemskt, men sanningen är att hösten är min grej. Jag älskar allt från ljuset och luften till hur naturen gör sig redo för sin vintersömn. Jag tänker att det passar bra med något festligt både för den som liksom jag får lite extra oomph av hösten och för den som sörjer att sommaren är över och redan längtar till våren igen. Utmaningen #skapandeseptember kom helt enkelt till för att göra livet lite roligare. Du får göra PRECIS vad du vill med orden på listan. Tolkningen är upp till dig och det finns inget rätt eller fel. Hjärnan mår dock bra av att utmanas lite ibland, så tänk gärna till en extra runda innan du bestämmer dig för hur din tolkning ska utformas.

Så här ser annorlunda (konstgalleri i lada) ut för mig. Vi fixade iordning ladan för att ha dottern och svärsonens vigsel där eftersom alla planer gick i stöpet då COVID-19 tog över världen. Den blev så fin! Nytt golv (tack brorsan) och Pinterest-vacker inredning (tack syrran). Efter festen blev har det här tyvärr en kombination av lagerlokal och snickeri och jag har mer drabbats av stress än härlighet då jag kommit hit. Nu har vi börjat ta tag i det genom att städa iordning och hänga konst på väggarna. Jag har alltid tyckt att det varit kul med fina tavlor i svärmors lada på sommarstället. Varför gömma sådant som kanske inte platsar i hemmet, men som man ändå inte vill göra sig av med? Min morfar gillade att måla i olja, men dessvärre uppvisade han sällan något större konstnärsskap. Några av tavlorna är fantastiskt fina, men de flesta har lite känslan av hötorgskonst. Mamma påstod att det var för att morfar slängde ihop något snabbt för att få in några extrakronor till hushållskassan då och då. Nu får morfars blommor och vintriga landskap sällskap av två konstverk som köptes för 50 kronor på Sikö och vi har påbörjat ett galleri tänker jag.

Ladans väggar är ett konstverk i sig och jag njuter verkligen av att se hur vackert något kan vara trots att det är snett och vint. Häng gärna med på utmaningen! Det kan bli roligt.

11 apr

Nej, det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig.

Igår fick jag rycka in i den position jag har i ett extraknäck. Det fanns inte utrymme för att låta saker och ting ha sin gång, beslut skulle fattas på tre olika håll på bara några timmar. När allt var klart och beslutet var fattat var personerna i den första gruppen lättade, men ledsna. På annat håll började maskineriet snurra för fullt då det behöver hittas frivilliga medmänniskor som omedelbart ställer upp med husrum och omtanke i ett par månader. Det är inte lätt i dagens samhälle, även om det som hänt i Ukraina de senaste månaderna uppenbarligen har väckt något lite extra omtänksamt i många svenskars hjärtan. Jag och maken var den tredje parten. Vi bestämde oss för att hoppa in som ”akutlösning” i några dagar, men kan under några veckor framåt inte vara heltidslösningen p.g.a. hur vårt planerade schema ser ut. Det kommer att lösa sig hur som helst, det gör det alltid. Mitt i allt kaos stod en förkrossad tonåring som inte fick möjlighet att välja, att fatta några beslut. Jag hoppas att hon kan få några dagars lugn här hemma, tid för reflektion och eftertanke, möjlighet att rita upp vägen framåt.

För några dagar sedan fick jag beskedet att en av mina gamla elever mist sin sambo. Tänk att bli änka bara några och trettio! Inte ensamstående mamma, utan ensam med sitt barn. Du Far, det där med ”livet är orättvist” känns ibland som en tröst, men ibland är det bara för mycket. En av mina allra närmaste vänner blev änka då hon var något äldre, så jag vet att det inte är någon dans på rosor att gå vidare. Ett fint nätverk hjälper dock och det vet jag finns i detta fallet. Det känns som en liten tröst åtminstone.

Idag känner jag mig lite tung till sinnet. Känner att jag behöver sol i sinnet, påfyllning av optimism och positivitet. Påminna mig själv om allt det goda. Sätta på vidvinkelobjektivet istället för att zooma in på det jobbiga som just nu är så närvarande. Det här var väl inget uppbyggligt inlägg precis, men livet är som det är. Just idag bjuds det helt enkelt på Buttericks äckliga luringskarameller. Ta hand om dig, och ta hand om dina nära och kära.

25 okt

Självömkan?

Hur reagerar du på sjukdom, störning, svaghet, svårighet, orättvisa? Är du en ”livräddare”, någon som inte kan låta bli att hjälpa fast du kanske till och med vet att det inte är din sak att ingripa? En sådan är jag. Just nu har jag fullt upp med att försöka hålla döden stången, men i vanliga fall vill jag så gärna hjälpa alla att vara glada och nöjda med livet.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag varit en av de avstängda, de som inte ser när andra personer mår dåligt eller ens bryr sig om de faktiskt märker något. Inte för att jag längtar dit, snarare önskar jag att fler kunde ta sitt ansvar. Om inte för andra så åtminstone för sig själva…

Den här texten läste jag för ett tag sedan och kunde inte låta bli att spara den. Om livskunskap fanns som ämne för svenskarna borde detta vara obligatorisk kurslitteratur. Vill man få ordning på sin situation måste man ta kommandot över sitt eget liv. Negativa mönster rotade i självömkan är så svåra att förändra!

19 nov

Fem för fem (eller fem för den som vill).

Min syrra Annika skickade vidare en utmaning till mig gällande att besvara fem frågor. yngsta dottern håller på att äta frukost, så jag passar på att svara innan hennes skoldag börjar. (Här kommer förresten bilder från nedvarvning efter en idrottslektion för ett par veckor sedan. Jo, S läser alla de ämnen hennes gamla klasskompisar läser. En del moment blir lite svåra att genomföra, som till exempel att träna lagsporter, men förhoppningsvis kommer hon ändå att klara sig i livet.)

18_2

18_3

1. Vilket livsmedel kan du inte leva utan?
Jag älskar att laga mat. Inte alltid, men för det mesta. Därför är det jättesvårt att välja ett livsmedel… Smör/ghee kanske? Allting blir godare med smör.

2. Godaste efterrätten?
En perfekt söt, saftig och osladdrig apelsin.

3. Vad tränar du helst en dag då du har all tid i världen?
Mitt enda val, oavsett om jag har tid eller ej, är yoga. Yogan har gett min kropp nytt liv. Nåja, det kanske är lite överdrivet, men visst mår jag mycket bättre sedan jag började stretcha ut i januari. Nu har jag hållit på i knappt ett år och jag har framförallt blivit mer flexibel. Just nu arbetar jag mycket med balansen som är lite ”sådär”.

4. Bästa träningsredskapet?
Ett ”bolster”, kallas visst meditationskudde på svenska. Det är en kudde med mycket stöd och tyngd i.

5. Vad är du tacksam för just nu?
Massor! Jag hänvisar till alla mina inlägg under kategorin ”Trettio Tacksamma Dagar”. Är det verkligen just nu i denna stund som gäller får jag nog säga ett varmt hus, ovillkorlig kärlek och att jag kan leva på hoppet.

Tanken är att jag ska skicka vidare utmaningen till fem personer, men jag är så tråkig att jag skickar den vidare till alla som känner sig hågade att svara. 😀