Tiden är inne då fönstret i sovrummet står öppet varje natt, om det inte lovats regn såklart. Jag älskar att ha svalt rum och (lagom) varmt täcke, inte minst är det skönt att ha det varmt om fötterna. Men nu var det inte det jag tänkte berätta om. Jag sover gott och vaknar skönt. ”Imorse” var det dock annorlunda. ”Den som sjunger på natten”, alltså näktergalen, tutade i för fullt. Han spelade en högljudd serenad värdig en person med svårt nedsatt hörsel. Egentligen var det för tidigt för att stiga upp, men efter att ha försökt stänga ögonen en stund var det bara att dra igång dagen. Jag tycker nog att ljudet flyttat lite på sig jämfört med förra året… Maken letade upp trädet ”vår” näktergal satt i för ett par år sedan. Näktergalen är en väldigt anspråkslös varelse, svår att upptäcka med en färg som smälter in i lövverket på det träd den sitter i. På något sätt inbillar jag mig att det är samma hanne som återkommit. Snacka om att sitta på röstresurser! Inte hade det hjälpt att bli irriterad, till vem skulle jag rikta klagomålet? Nej, det är bara att imponerat konstatera att den tagit sig hit hela vägen från sydöstra Afrika och hittat tillbaka hit till vår lilla ö. Jag undrar som en flundra om någon där blivit lika brutalt väckt som jag, tusentals mil härifrån? Om denna någon försökt stänga ögonen och vila en stund till? När jag vant mig vid ett speciellt ljud brukar jag omedvetet kunna sortera ut det och inte längre störas. Det brukar gå fort, så jag hoppas på att snart slippa fullt lika tidiga morgnar. Under tiden ska jag fortsätta låta mig imponeras.