Uttorp – Sida 4

29 dec

Kall som is.

Nu har äldsta dottern och hennes man åkt hem, men innan de gav sig av hanns det med både det ena och det andra. Vi har verkligen haft en fin vecka, även om jag av någon anledning sovit väldigt dåligt. Jag känner mig påfylld och mycket tacksam. Den smarta klockan pekar på över 10 000 steg varje dag utom en den senaste veckan, vissa dagar långt fler. Oväntat aktiv jul, alltså! Det bådar gott för ledordet som jag hade tänkt ta med mig under 2022. Efter att ha läst igenom det sammanfattandet årsbrevet från förra året (vi försöker upprätthålla traditionen att skriva sådana, maken och jag) kan jag konstatera att jag känner mig betydligt hoppfullare idag än för ett år sedan. Jag är (naturligtvis) ännu tröttare på coronahysterin, men jag känner ändå hopp om att en ny framtid med solsken i blick står för dörren. Här får du följa med på dotterns och min promenad häromdagen. Tänk ändå att vår jord bjuder på så mycket skönhet!

27 dec

Promenad i allt det vintervita.

Jag har massor att skriva, men allt har sin tid. Just nu är det tid att hänga med ungdomarna, äta godis och utnyttja det faktum att vi faktiskt fått en vit och underbart krispig julhelg. Snart börjar det slaska igen och ena dottern och hennes man åker hem imorgon, så jag vill inte spilla någon tid. Det finns iallafall ett nytt årsord och många spännande planer inför det nya året! Har du något roligt på gång?

Ps: Det sista fotot på svärsonen där han håller upp två purjolökar som han skördat med spett har hans söta fru tagit.

12 nov

November.

Jag önskar att fler kunde ta till sig det vackra som naturen erbjuder här i november. Det är en subtil skönhet. Dämpade färger. Avskalat mer än överflödigt. Mjukt och nästan lite suddigt i kanterna. Jag njuter extra mycket av Uttorpsrundan. Även vid dimma ser jag mer av omgivningen.

Östersjön slår in över stenarna. Här i naturreservatet erbjuds ingen härlig badplats ens under den varmaste sommaren och ännu mindre känner jag mig sugen på att testa vinterbad när jag ser det här. Jag känner istället kraft, påfyllning av energinivåerna. Så vackert det är! Det är inte svårt att känna tacksamhet i de här stunderna.

31 okt

Sista helgen i oktober.

Vad skiljer en dag från en annan? Hur kan jag ta med mig de upplevelser jag haft för att göra mitt och andras liv lite bättre? Vad är skillnaden på att bara vara och att vara mer medveten om detaljer och sammanhang? Det är stora frågor, och viktiga. Med tidigare upplevelser i bagaget vet jag att november blir en månad i eftertänksamhetens tecken. Trettio Tacksamma Dagar drar igång imorgon, det projekt som för mig i år firar tioårsjubileum. De här dagarna förändrade mitt liv till det bättre första gången jag tog tag i det. Jag läser min blogg och minns klumpen i magen, den som jag inte riktigt berättade om, men som genomsyrade allt jag skrev. Trettio dagar i tacksamhet kan göra all skillnad i världen. Det ändrar ingenting rent praktiskt, men ger styrka att hantera själva livet.

Igår hade vi chansen att uppleva norrsken i hela Sverige. Dessvärre var det alldeles för molnigt här på Sturkö, men morgonen hade bjudit på detta fantastiska, så jag klagar inte. En dag ska jag få marinera mig själv i himlaspel!

Vad är det som gör att vi människor förundras över de här färgerna? De kan inte fångas på riktigt, men kameran hjälper mig att minnas att den här stunden var magisk. Mest bara njöt jag. Det är så lätt att glömma att stanna i stunden när man är van vid att alltid titta på världen genom en kameralins.

Pumporna mår fortfarande bra. Jag borde väl skära ut ett mönster i en av dem, men det har inte blivit av. Det tråkiga är ju dessutom att en skuren pumpa obönhörligen ruttnar. Vi får väl se om det blir något. Ikväll är det Halloween ”på riktigt”, så orkar jag så kanske ändå…

Rosenskäran som fullkomligt tog över en av odlingslådorna blommar så vackert! Till vänster se du persiljan som är inne på sin andra skörd sedan jag satte den i våras, och så en massa rödbetor som blivit kvar i jorden. Morötter, palsternacka, purjolök och rödbetor kan man spara i jorden enligt odlingsgurun Sara Bäckmo. Detsamma verkar inte gälla rotsellerin vilket innebär att jag väl borde få upp den! Jag vill inte att den ska förfaras nu när jag gullat så med den.

Massor av persilja hackad och lagd i luftfyllda IKEA-påsar. När persiljan är ordentligt genomfrusen tömmer jag påsarna på luft och kan därmed förvara dem lättare eftersom de tar mindre plats. Vi har aldrig haft en frys så full av egenodlad mat som i år. Härligt! Jag läste på UnderbaraClaras blogg att hon tycker att bonderomantiken förstör för de ”riktiga” bönderna. Hennes man försörjer sig som just det och det är ett tufft liv, inte tu tal om saken. För dig som läser om mina planttantsäventyr är det kanske inte svårt att förstå att jag är otroligt imponerad av alla som odlar och tacksamt betalar för grödor vi inte själva kan ta fram. Det finns inget romantiskt med att slåss mot mördarsniglar och svår torka. Jag vill och tänker ändå inte sluta med mitt ”låtsasbonderi”, utan hoppas orka fortsätta planttantslivet även framöver.

25 okt

Komprimerad rapport till minnesbanken.

Nynäshamn, fredag kväll. Tre syrror, två vänner, gott och blandat, högt och lågt.

Haninge, lördag. En familj, poke bowl med kyckling, härlig stämning, fira livet.

Rudan, lördag kväll. Promenad, kallt som sjutton, vacker natur, frisk luft.

Haninge, senare samma kväll. Garderobsrensning, själsrensning, livshjul, mammaterapi.

Nynäshamn, söndag. Lyxig söndagsmiddag, familj, sång och piano, satsumas.

Nynäshamns kyrka, söndag eftermiddag. Sonja Aldén, Ninni Bautista, Måns Ek, charmig kyrkokör, gråt, skratt, känslor, minnen, syrror.

Nynäshamn, resten av kvällen. Storfamilj, lovkänsla, musik, flätor, chips, Pepsi Max, UNO, diskussioner, partybusstur i natten.

Nynäshamn, måndag. Moster, morbror, Londonkusin, kramar, utsikt, choklad, promenad, frisk luft, på återseende.

Café Rosenhill, måndag. Bilpaus, syster, make, glutenfritt, lyxtoabesök, nostalgi.

Uttorp, måndag kl. 23.04. Färdigsorterad packning, rena sängkläder, betalda räkningar, hemma. Tack!

14 okt

Välkommen hem!

Jag gillar ju verkligen att hitta på grejer, att träffa människor och uppleva saker. Sedan jag var mycket ung har jag trots detta älskat att komma HEM. Maken tyckte det var så märkligt att jag blev så glad över att få ”åka hem” till Mamma och Far. Vad var vårt gemensamma hem då värt? Alltså, jag tyckte ju det var precis lika skönt att ”åka hem” till oss när vi väl hade besökt Blekinge! Jag har förstått att jag inte är den enda som har upplevt detta fenomen och jag är tacksam över att ha många HEM nära mitt hjärta. När jag ser den här synen, oavsett årstid men särskilt nu, blir jag alldeles varm i hjärtat och axlarna sjunker. Välkommen hem!

Att komma hem till doften av hösteld gör ju inte saken sämre! Jag minns fortfarande hur Far luktade, en blandning av skog, hårt arbete (utan att någonsin lukta illa, hur är det möjligt) och eld. Den doften är också HEM. Och mamma som heller aldrig luktade illa, bara gott! Inte parfym, även om hon gillade att smörja in sig med goda dofter, utan den mjuka mammadoften… HEM!

Det här är vårt HEM nu. Maken har jobbat så hårt för att uppfylla min dröm! Brorsan har hjälpt till att transportera grus i hjullastaren då lastbilen fick lasta av uppe vid soptunnan. Nu ser man hur formen av gruset ser ut! Masonitskivorna får sitta i över vintern så att gränsen mellan gräsmattan och grusgången sätter sig ordentligt. Våra trägolv har dessvärre inte mått bra av det senaste årets grus och jord. Det finns nu flera repor som inte är världens finaste, men det får vara så. Slutresultatet blir värt det. Som du ser ligger vårt hus i en sluttning. Det är ingenjörskonst inblandad för att vattnet inte ska orsaka skada på norrsidan, något med avrinning och sådär. Jag är rätt glad över att inte behöva fundera på sådana detaljer…

Här vid huvudentrén har jag satt en cyklamen. Jag har alltid älskat dessa skönheter! Vattnar man bara underifrån håller de sig oftast fina länge. De gillar inte heller att ha det alltför varmt. Så fort det blir lite svalare eldar vi varje dag i köket, så ska vi ha en inne får den stå i vardagsrummet. Jag vet inte om det är för lyxigt att ha matpumpor som dekoration, men jag tycker de är så fina här. Efter alla mina vita trädgårdsår är jag lite trött på denna färg, men just på den norra och mörka sidan gör sig det vita väldigt bra.

Sedan måste jag ju konstatera att trots att jag älskar, älskar julen så är det inte okej att denna högtid redan tar plats i snart sagt varje butik. Nä, det är för tidigt! Jag har förvisso skapat ”Ny julmusik 2021” på Spotify, men det är den enda julpåminnelse jag vill ha nu. Bara de inte börjar spela julmusik i officiella rum förrän, tja, senare.

20 sep

Håll mitt hjärta.

Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.

Bring me my bow of burning gold!
Bring me my arrows of desire!
Bring me my spear! O clouds, unfold!
Bring me my chariot of fire!

Under ormbunken satt en näbbmus så tyst
han ville nog inte av regnet bli kysst
Du har det bra du som bor i en skog
sa jag och jag tyckte precis att han log

Nu är hösten här och luften är som glas
Och jag räknar varje timme, för du kommer väl tillbaks
Mörkret rasar över husen och imorgon blir det regn
Nu är hösten här men var är du min vän

16 sep

Slutet på en produktiv period.

Jag sitter här i mörkret i arbetsrummet medan regnet slår mot rutorna och doften av torkande chili når näsan. Klimakteriet bjuder på en och annan inte alltid så behaglig överraskning för den som inte är om sig och kring sig. Minskat sömnbehov, eller åtminstone svårigheter att sova, är en av dem. Med tanke på flera olika omständigheter vill jag inte ta något östrogentillskott, men har sedan några dagar ätit Femarelle Recharge som innehåller fytoöstrogen. Vi får väl se om det gör någon skillnad.

Det är inte bara jag som nått slutet på min fertila period, utan också mina vänner i trädgården. Jag hoppas att jag har många produktiva år framför mig och ser med tillförsikt an på livets höst och vinter. Rent hälsomässigt har jag sett till att förbereda mig och jag har också förberett i trädgården. Då jag såg att det skulle komma 35 mm regn på ett dygn passade jag på att skörda pumpor, plocka av nästan alla de sista tomaterna, plockade blommor till flera vackra buketter och dessutom hade både en hel del paprikor och chilifrukter rodnat klart. Paprika går bra att förvara i kylskåpet, men i år lägger jag inte så mycket chili där. Jag har istället använt en del i snålröran, gjort färsk chilisås och torkat en hel del. Chilisalt låter smarrigt, så det ska jag nog göra. Sedan jag upptäckte Cholula hot sauce för flera år sedan har mina smaklökar börjat uppskatta betydligt mer hetta i maten. Pumporna får stå på parad ett tag, men flera av dem ska få flytta hem till andra.

Igår mötte vi några av makens ”nätbekanta” i Bredavik och bakade pizza. Mannen föreläste på en av makens Frihetsfester för ett gäng år sedan. Han och hans fru har levt ett spännande nomadliv över hela världen i flera år. Då äldsta barnet var 1,5 år (hon är tre år nu) bestämde de sig för att skaffa en hemmabas och hamnade då i Prag precis innan Corona tog över världen. Det var så roligt att höra ett lite yngre par berätta om sina livsval och erfarenheter. De vill gärna hemskola sina barn, eller åtminstone ge utrymme för att verkligen hitta rätt plats för dem, och då är Sverige inte rätt plats att bo på. Kvinnan berättade om hur hon som barn var ”jättejobbig”, men så fort hon lärde sig läsa hittade hon lugnet i böckerna. (Min kusins son utreddes för ADHD, men psykologen kom fram till att hon rekommenderade att familjen bytte förskola då han var gravt understimulerad och mycket intelligent – jag gissar att situationen kanske var likartad för kvinnan jag berättade om.)

Det här med ”nätbekanta” och hur vi sedan introduktionen av internet har börjat forma nya typer av sociala strukturer är så intressant. Jag har flera vänner som jag först lärde känna online i scrapbookingvärlden, men de känns inte mindre ”riktiga” än vänner som kommer från skola och arbetsliv. Maken har hittat många likasinnade på det här sättet och jag vet att samma gäller både flera släktingar och vänner. Jorden är ett litet rum, som hon sjunger, Eva Dahlgren.

Jag blir alltid lika förvånad över hur den här låten påverkar mig! Den är så otroligt fin på alla sätt och vis.

Vilket överflöd av gåvor! För varje år som går lär vi oss bättre vad de olika växterna behöver och blir rikligen välsignade då de svarar på allt gullande. Näring, vatten, att slippa konkurrens och ljus – svårare än så är det inte! Planttanten i mig har blommat ut i år. Nu ska jag försöka rensa upp i bäddarna och förbereda för vintern. Vissa grödor ska få stå kvar i jorden, medan andra ska förvaras i stenkällaren. Ska jag försöka utvärdera om det är värt all tid och energi jag lägger ner på odlingen så blir svaret ett rungande JA.

Jag har femton pelargoner som lever. De flesta frodas, men stackaren längst ner och längst fram trillade ner på gruset då vi var i Stockholm och hann få sig en omgång innan jag kom hem och räddade den. Nu hoppas jag att de alla kommer att överleva vintern i Bredavik. De har inte flyttats dit än, jag hoppas kunna njuta här hemma ett tag till. Vad gör du med dina pelargoner för att få dem att må så bra som möjligt?

11 sep

God morgon!

Känslan av förändring. En ny dag, en ny tid. Och ljuset som betvingar mörkret. Jag går ut i allt det vackra och möter dagen som lovar mer än den kräver, dagen som ger mer än den tar.

Jag stannar i stunden, ser allt det vackra genom kamerans öga och fångar känslan av hur ”allt är möjligt” ser ut. Skönheten som omger mig. Undrar hur många som stått just här och känt samma sak.