Jag är en hoarder då det gäller mina växter. Har sååå svårt att rensa bort användbara blommor och annat grönt som inte är ogräs även om det växer på helt fel ställe. Det har gjort perennrabatten riktigt stökig, men fear not… Jag har en plan! Igår lade jag timmar på att riva upp, samla fröer, fundera över färgsättningar och lite annat. Jag hade en dröm om en prunkande rabatt i mängder av färger, men min vision blev inte riktigt sådär som jag hade tänkt. Det blev stökigt och dessutom var det en tung övervikt på blått, lila och rosa med lite vitt här och där. Det röda, gula och orangea får flytta nästa år. Kanske blir det ännu en rabatt? Hehe, det finns ju hur mycket utrymme som helst. Däremot är jag inte säker på att jag orkar vattna mer, så jag begränsas av det. Nu har jag iallafall samlat in Fars ringblommefröer och vet att de inte får vara kvar där de stått sedan rabatten skapades.
Hur mycket jag än älskar solrosor får de heller inte stå kvar där de fick bilda solrosstaket i år. Här vid ladan blir det med all sannolikhet ännu mer anpassat till tomaterna och jag vill ha ännu fler solrosor på ett eget ställe. Kanske kan jag inte få till ett solrosfält, men lite mer än det här har jag plats för på annat ställe. Det är spännande att försöka följa mina egna tankar. Det är sannerligen inte alltid helt lätt, men jag ger inte upp för det.
Triggervarning för alla som ogillar mina planttantsinlägg. Nu handlar det om sånt som växer här hemma! Karen Richardsons tredelade vas har jobbat hårt denna sommar. Här har dahlior i olika färg- och formkombinationer gjort mig synnerligen glad! Jag har aldrig haft ett bättre dahliaår. Stormen Hans tog nästan knäcken på Orange Delight, men de flesta av de drygt 20 plantorna har producerat mängder, blomma efter blomma. Gräsklipp i massor och att förodla dem i påse var en finfin kombination. Jag satte inte heller några i kruka, de trivs långt bättre på friland. Kanske bygger jag dahliastöd nästa år, men annars gick det här också tillräckligt bra.
Tomaterna sedan! Trots att skörden knappt är igång tror jag vi hittills fått mer tomater än sammanlagt de tidigare åren. Den provisoriska växthusanordningen visade sig vara mycket bra. Syrran och maken tycker båda att det ska byggas ett lite mer permanent växthus där vid laduväggen, och kanske blir det så.
Att sätta solrosor bakom tomaterna var fint, men inte särskilt praktiskt. De fick inte vatten där under taksprånget, så det blev ytterligare något som krävde vattning under den långa, torra våren. Kanske blir det mer av ett solrosfält nästa år, längst ner i trädgården. Jag tror det.
I växthuset och bakom det växer snacksgurkorna så det knakar. De gillar bättre växthus än friland och blir finare under tak, men de behöver stora murarhinkar för att få tillräckligt med näring och vatten. Chilin är lika fin som vanligt, synd att man inte kan äta så mycket av den. Det blev av olika anledningar bara två byttor paprika, men båda har levererat helt galet! Nästa år ska de bindas upp för att inte grenar tyngda av frukter ska brytas av. En squash sattes i bytta i växthuset, men det är de som växer utomhus, bakom, som ger mest och störst frukter. Pumporna sattes ut lite för sent, vi får se om de orkar växa sig stora.
Båda rosorna har tagit sig jättebra liksom klematisen på andra sidan. Nästa år blir det inte luktärter i blåa nyanser här. Däremot gillade jag att luktärterna tog lite plats innan Mamma Mia har hunnit växa sig lite högre! Kanske blir det luktisar i vitt och rosa nästa år?
Den swishiga linjen mellan äng och gräsmatta är inte proportionerlig. Vi behöver något som ramar in trädgården, men kan inte riktigt enas om vad eller vilken känsla som ska uppnås. Det ger sig väl! Fruktspöna verkar ha tagit sig, vi får väl se hur de klarar vintern. Jag fortsätter drömma om en mur med en hemlig trädgård och har blivit lovad en, men vi får väl se var den ska stå. Det är spännande att drömma! Att berget ligger så nära gräsmattan ställer till det och det blir svårt att få till de där lavendelhäckarna jag vill ha. Däremot verkar de nya lavendelsticklingarna klara sig bättre och jag håller tummarna för att de överlever till nästa vår!
Jo, men hej! Vi firar naturens under med sommar, höst och vinter, allt på en gång. Kan man fira jul i juli kan man väl också låta amaryllisar visa sig i all sin prakt i samma månad? Pricken över i:et hade ändå varit en blommande tulpan, men dit nådde jag inte riktigt.
Hux flux så vaknade jag till den perfekta morgontemperaturen för öppet fönster med duntäcke. Nä, jag tror att mina norrländska gener har slagit igenom och jag kan inte fullt ut uppskatta högre temperaturer. Ge mig lite sol, fläkt och 10-20 grader så njuter jag. Det sydländska arvet ger sig tillkänna då det gäller temperaturerna neråt, så jag gillar ju inte heller att det blir för kallt! Jaja, så funkar jag.
Jag började morgonen med ett par timmars organiserat släktforskande då jag försökte fläta ihop en nära släkting som min syster hade hittat på 23andMe med resten av familjeträdet. Det visade sig bli ganska lätt med hjälp av det stora digitala sökverktyg vi har på Ancestry. Kvinnan är mammas syssling och barnbarn till Swan Olof Swansons lillasyster Agnes. Kommer du ihåg att jag hittade Swans gravsten på kyrkogården och bara visste att vi hade något gemensamt? Han är alltså min gamlamorfars äldste bror som emigrerade till Amerika för att senare komma tillbaka och avsluta sina dagar på barndomsön. Systern Agnes gav sig också hon av, det var fattigt här, men hon kom aldrig tillbaka. Hon gifte sig med en annan Sturköpojk då hon kom till USA och de fick med tiden fyra barn. (Jag har haft kontakt med en annan gren i den familjen, men har inte hört något om hur Agnes hade det.) Deras ende son är den dna-matchande släktingens far! Nu har jag sträckt ut en hand med ett hederligt gammalt brev och hoppas att hon vill prata lite! Det hade varit så fint att höra att Agnes fick ett bättre liv i USA än det fattiga och hopplösa hon reste från.
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv idag. Minus kaffet då då, men jag köpte smör för 39,90 kr/halvkilo. Det var en bra ersättning.
De fågelsådda solrosorna gör mig lycklig, så in i bängen lycklig. Nästa år får det bli solrosfält igen.
Nu är vi igång med tomatsallad-varje-dag-tiden. Tack! Så lyxigt det känns att kunna äta dessa godisbitar.
Målandet fortsätter. Min rygg protesterar ljudligt, men vem bryr sig?! Inte jag iallafall. Det här blir ett sådant lyft att jag knappt kan tro mina ögon! Tack!
Flera auberginer på gång, men den här har kommit längst. Knytnävsstor, och blir kanske inte så jättemycket större innan den är dags att skörda.
Jag och blomflugorna verkar gilla denna solros lika mycket. Glädje!
Sista luktärterna, dahlior, ringblommor, rosenskära och lite vilda sötnosar. Jag håller oftast stjälkarna korta och gör knubbiga buketter, men gillade den här lite högre och spretiga buketten.
Baby shower. Mysig eftermiddag med vänner, god mat och optimism. Värdinnan hade sökt på Pinterest och skapade därefter denna fantastiska melonvagga med extra allt. Själv hade jag med mig några matpajer och kan varmt rekommendera detta recept, fast jag gjorde med mjölfritt pajskal.
Jag hittade Mary Engelbreits vackert illustrerade citat någon gång på 90-talet och bodde i Kalifornien. ”Bloom where you’re planted” gör sig bäst på engelska. Den svenska betydelsen är ”blomma där du planteras”, men det låter ju rätt märkligt. ”Gräv där du står” passar kanske bättre, men jag tänkte ändå fundera lite runt just den engelska frasen.
Jag satte massor av solrosfrön i våras på lite olika ställen. De kom upp på flera av ställena efter mitt idoga vattnande, men till slut blev nästan alla uppätna av kryp eller uttorkade eftersom det knappt har regnat på hela sommaren. I trädgårdslandet hade vi en plätt som fick förstärkning av den första bokashiomgången. Det är där som luktärterna har blommat som bäst, två sockerärtsplantor har gett jättefin skörd och vi har också fått ett oändligt antal hanblommor producerade av tre pumpa- eller squashplantor. Mitt i denna plantering dök det upp en självsådd solros. Förra året satte jag tio solrosfröer vid stenmuren varav alla kom upp. Jag hade förväntat mig ett helt hav av självsådda barn i år, men nada. Däremot dök alltså den här skönheten upp. Den är fantastiskt ståtlig även om den kanske inte är särskilt hög. Jag gissar att en fågel har släppt ett frö där och så har naturens lotto bjudit på högvinst. Vad vill jag säga med det?
Jag älskar uttrycker ”gräv där du står”. Det inbjuder till aktiva val och att inte ta på sig någon offerkofta. Ok, nu ser det ut som det gör. Grabba tag i en spade och se till att göra vad du kan för att saker och ting ska bli bättre. ”Bloom where you’re planted” säger samma sak. Ok, det var här du hamnade, det är här du ska leverera. Gör ditt bästa av situationen, ta ansvar och led vägen fram. Eftersom jag hunnit lära mig ett och annat om växtlighet kan jag dock inte släppa detta utan en kommentar. Utan rätt förutsättningar är det ju väldigt svårt för en blomma att leverera. Den kräver rätt slags jord, näring, antal soltimmar, temperatur och vattenmängd. Om den inte får allt det där kan den kanske blomma, men kommer inte att visa sig från sin potentiellt bästa sida.
Vilket ansvar har jag som medmänniska då jag upptäcker att någon har hamnat helt snett? ”Okej, nu är det dags att blomma, kom igen”? Nja, egentligen borde jag väl hjälpa till att åtminstone erbjuda gödsel till halva priset eller komma med en kanna vatten till undsättning? Vissa personer har inte turen att släppas på helt rätt ställe. Andra tror att de har hamnat fel, trots att de kanske bara låtit ogräset växa sig allt för högt eller någon ansvarig har glömt att sköta sina åtaganden som trädgårdsmästare. Jag tror att vi alla hade mått bättre om vi försökte se bortom det vi alltid fokuserar på och istället lärde oss försöka se på våra medmänniskor som potentiella solrosor i sin rätta miljö. Vem vet vad det kan leda till? Världen blir i alla fall vackrare med fler blommor, det är allt jag har att säga.
När jag hade hoppat av tåget i Hyllie i måndags och var på väg till bilen suckade jag lite. Emporia, tågstationen, parkeringsplatser, trafikomställningar, skräpigt ställe som befinner sig mitt i något slags utvecklingsfas. Nej, jag längtade inte direkt efter att flytta dit om jag säger så… Rätt vad det var stod dock detta solrosfält mitt framför mina ögon och jag blev påmind om att alltid lyfta blicken när det känns lite dystert. Solrosor, alltså!
Väl hemma slog jag en lov runt trädgården och fick ihop en färgglad liten blandbukett och hittade ännu en utslagen solros att ge huvudrollen på matbordet. De där tio solrosfröerna som jag satte har visat sig ge näst intill full utdelning! Nästa år ska jag också sätta en hel påse fågelfröer, precis som brorsan brukar göra. Även om vi inte har någon slänt här hemma måste det finnas något fint ställe för dessa glädjepiller!
