utveckling – Sida 2

18 apr

Lust att lära och nytt pysseltips.

När extrasyrran och hennes son var på besök påmindes jag om hur roligt det är att lära sig saker och ting, att bli bättre och utvecklas, testa nytt och kanske hitta hem till något man saknat i hela sitt liv eller bara utföra sina rutiner i fel ordning. Hjärnan skakas om, fast på ett bra sätt. Tankar får ny växtkraft och de nyskapade vägarna kan föra en till ställen som man aldrig ens hade kunnat drömma om! Vi kan lära oss av varandra oavsett ålder och intressen. Vi behöver inte heller lära oss sådant som vi inte är intresserade av. Vilken befrielse!

Systersonen är inte bara klurig som få, utan gillar också att pyssla. Jag hade därför sparat ett projekt som jag spanat in sedan en tid till honom. Vi målade bröd! Jag insåg att det hade gått att spä ut färgen lite mer och använda mindre penslar, men annars var det precis lika roligt och effektfullt som jag hade tänkt mig. Hur gör man då? Det projekt jag inspirerades av var ett målat surdegsbröd, men det gick precis lika bra med en vanlig vetelimpa bakad på 50 g jäst och 5 dl mjölk. När brödet hade jäst färdigt efter utbaket pudrade jag bröden försiktigt med rismjöl. Detta för att motiven skulle framträda bättre efter gräddningen. Vi lade en klutt av de valda karamellfärgerna i gelform i varsina glas (rött, blått och grönt) och spädde ut lite med vatten. Efter det målade vi varsitt motiv. Jag fick hjärnsläpp, men lyckades måla några blommor. När motiven var färdiga snittades sedan båda bröden nära botten längs långsidan för att kontrollera expanderingen innan de sattes in i ugnen. Det hade ju inte varit så roligt om motivet spruckit. Som du ser på brödet närmast så gick det jättebra. Jag bakade till 94°C och med tanke på med vilken iver brödet åts så verkar projektet ha blivit lyckat. Nu är jag ivrig att förbereda ett motiv till nästa gång och kanske införskaffa lite fler gelfärger så jag kan göra ett blomsterhav eller något annat kul. Färgerna förändrar förresten inte smaken någonting, bara för upplysning. Har du lärt dig något nytt på sistone?

25 mar

Våffeldagen, himmelska under och odlingshets.

Igår kväll kom jag hem till något som liknade det här, men var väldigt mycket vackrare. Nymånen var bara en liten skära. Tittar du närmare på månen ser du själva nymånen lysa lite starkare, men resten av den oupplysta himlakroppen fångades även den. Det borde vara Mars som är planetkompisen på bilden, men jag tycker alltid att den ser lite rödare ut. Jag rekommenderar dig i alla fall att leta upp en klar kväll och ställa dig med näsan riktad uppåt. Om du är som jag behövs även ett par glasögon för att till fullo kunna uppskatta skådespelet. Det är alltid lika fascinerande!

Tanken på oändligheten är ett sätt för mig att hantera ren ondska, fånerier och dumheter som sker i vårt samhälle på daglig basis. Konsekvensanalys verkar vara något som inte riktigt praktiseras av särskilt många personer i beslutsfattande position. Personer upp till 25-årsåldern måste jag ge lite svängrum, deras hjärnor är ju inte riktigt färdigkonstruerade. När sedan äldre medmänniskor ger denna ungdom upphöjd status och fullt utrymme att ta beslut med långtgående konsekvenser, då blir jag rädd. Jag älskar barn och ungdomar, älskar att lyssna på deras klurigheter och öppenhet inför att allt känns så öppet och nytt. Det är något annat. Allt har sin plats. Dessa tankar ska jag nu lägga av mig och gå in i kökets 15,3°C. Några våfflor blir det inte, för jag har dagen till ära lånat ut vårt våffeljärn. Kanske blir det lite crepes med någon god stuvning och Västerbottenost istället? Och fröer på diskbänken! Sedan lååååång tid tillbaka har denna dag varit startskottet för vårbruket. Det var innan Sara Bäckmo och hetsande trädgårdforum där först vinner. Somliga har kanske tomatplantor redo för utsättning, mina har precis börjat sträcka sig mot ljuset. Och så får det vara. Ha en fin helg! Och glöm inte sommartiden om du inte önskar en ofrivillig sovmorgon imorgon.

06 feb

Var vid gott mod, kära med-lantis.

”Stockholmare är smartare än lantisar.” Så sa hon den där gången, Anna Kinberg Batra. Det har gått nästan 25 år sedan uttalandet, men det lever fortfarande starkt. Jag har inte rätt att påstå att detta är något Kinberg Batra står för själv längre. Hade jag varit hon hade jag kanske helst försökt glömma vad jag sa där i teve för längesedan. Att hon dessutom hävdade att det fanns undantag genom att ta upp Carl Bildt som faktiskt är från Halmstad gjorde kanske inte saken bättre. Möjligtvis blev en och annan västkustbo lite mer välvilligt inställd, vad vet jag? Eftersom jag både varit nästan stockholmare och några olika slags lantis genom åren tänkte jag ge mig på en analys av mig själv för att se vilken kategori jag kan tänkas tillhöra.

Jag är född på BB i Karlskrona, en gudsförgäten håla i det sydöstra hörnet av Sverige, och bodde mina första år på ön Långö som tillhör ”stan”. Uppenbarligen inte Stockholm, men du fattar. Som treåring emigrerade jag med mor, far och lillebror till den ännu mindre hålan Bostorp, på gränsen till den något större hålan Spjutsbygd. I Spjutsbygd fanns Eddes livs med manuell chark och en nedlagd tågstation, så något slags storstadsvibbar fanns i vardagen. Många gånger om dagen dundrade tågen till och från Karlskrona förbi och tillförde med all säkerhet intryck från den stora, vida världen. Mamma älskade att resa och fick då och då husmorssemester för att resa till Italien eller USA, en gång till och med Peru. Detta gav hela vår familj intryck som säkert påverkade vårt undermedvetna åt ett mer intellektuellt håll. Vi fick ju till och med härliga klädpaket med amerikakläder skickade till oss! Det går dock inte att komma ifrån det faktum att vi tillhörde de så kallade bushabarnen. Inte ens Rödebyborna tyckte vi var något att ha.

Som artonåring flydde jag min inskränkta miljö och begav mig till stora staden Växjö. Jag bodde i förorten Teleborg som härbärgerade högskolan (den som numera titulerar sig Linnéuniversitetet, bara det säger väl något), något som per automatik badade mig i intellektualism och upplysthet. Efter tre och ett halvt år vill jag nog påstå att jag var lite mer värd(efull). Inte för det jag hade lärt mig vid det mindre tjusiga lärosätet, utan för alla härliga möten jag haft med spännande människor från alla möjliga håll i världen. Några av de bästa var ett par handledare nära pensionsåldern som båda levde och verkade där de var födda och uppvuxna. De hade tagit världen till sig och bjöd sina elever på trygghet, stabilitet, ordning och reda, en lust till lärande och uppmuntran i rikt mått. (Detta skiljer sig inte från det jag hade fått från hem och skola i de hålor jag hade levt mitt liv så långt, men ändå.)

Efter att ha jobbat i Flymen i ett halvår (jag vill inte ens gå in på hur nedvärderande gemene karlskronit ser på denna lilla by och dess invånare) och ha fått en intensivkurs i världsvanhet genom samspelet mellan två av mina kollegor kände jag mig mer än redo att flytta till Stockholm. Jo, för så sa jag. Att jag skulle flytta till Stockholm. Södertäljebon som blev en av mina första vänner där upplyste mig om att Tumba är Tumba, inte Stockholm. Att ett ställe ligger längs pendeltågslinjerna som tar en in till den upplysta huvudstaden ger inte dess invånare rätten att kalla sig stockholmare. Nej, det är ”innanför tullarna” som gäller. Å andra sidan fick jag i Tumba uppleva att en granne blev mördad och detta är väl ändå lite världsvant och intelligenshöjande?

Så där fortsatte det. Jag flyttade lite mellan ”Silicon Valley”, en gång världens tech-hjärta, och förorten Flemingsberg (närmare Stockholm och granne med det upphöjda universitetssjukhuset Karolinska som vid den tiden kallades Huddinge sjukhus och som ligger på ett ställe där de fick förbjuda pitbull-terrier ute efter klockan 18) för att sedan dra vidare till storstaden Philadelphia och världens bästa business-skola Wharton. (Även här fanns behovet att hävda sig. Varför säga att man går på UPenn [University of Pennsylvania] då man kan specificera att man tillhör de riktigt upphöjdas skara?) Ja, alltså, det var inte jag utan maken som stod för hjärnan, men kanske blev jag lite smartare av att umgås med alla dessa smarta människor som tagits in i gemenskapen från Stockholm, nej förresten, jordens alla hörn?

Efter att ha levt fattig i plånboken och rik i sinnet i Philly i två år bar det av till en 70-talsvilla i Snättringe. Snättringe ligger ännu snäppet närmare ljusets stad Stockholm, men inte gjorde det mig till stockholmare. Däremot kan jag stoltsera med att ha skänkt världen en infödd stockholmare, han som kom till världen på SÖS mitt under Midnattsloppet. En av arvingarna föddes på det förut nämnda universitetssjukhuset i pitbull-förorten. Den tredje stackaren föddes på Karlskrona BB som sin lite osmarta moder, men att hon numera lever sina dagar i Haninge kanske förbättrar oddsen för ökad hjärnkapacitet?

Från Stockholmsförorten Snättringe bar det av till den lilla hålan Orem (alltså, för de upplysta kalifornierna är Orem en håla trots sina närmare 100 000 invånare) där jag upplevde att jag hade chansen att hitta delar av mig själv som jag aldrig hade trott skulle finnas där. De som hjälpte mig hitta hem var från Lyckeby (förort till Karlskrona), Finland, Vermont, Idaho, Utah, Kalifornien, Mexiko, Colombia, Kanada… Tänker jag riktigt intensivt kanske någon stockholmare hittar dit, men jag tror inte det.

Så småningom var cirkeln sluten och jag hittade tillbaka till Blekinge och Sturkö. Nu snackar vi riktiga landet, till och med namnet på den lilla ”by” jag bor i bekräftar detta. Uttorp. Känn på det. Jag är fortfarande inte stockholmare, utan verkligen lantis. Kinberg Batra hävdar kanske inte att jag per automatik är dummare för att jag titulerar mig lantis? Frågan är om jag ens räknas till lantis av lantisarna själva? Ryktet går att man inte blir riktigt accepterad om man inte är minst tre generationer ö-bo, och när min mormor flyttade härifrån bröt hon denna viktiga kedja.

Hur som helst har jag nu kommit till vägs ände. Jag är uppenbarligen inte stockholmare. Med erfarenhet av människor från olika håll i världen landar jag i att generaliseringar liknande den som Anna Kinberg Batra gjorde är helt värdelösa. Ge mig en smart stockholmare så ger jag dig en dum. Ge mig en dum lantis så ger jag dig en smart. Vi är alla ansvariga för att ta vara på våra liv oavsett var vi bor. Med det stämplar jag ut för att göra mig redo för min första klient för dagen. Jag kanske borde upplysa om att jag är lantis för att ge hen chansen att leta efter en ny samtalsterapeut?

16 okt

Påminnelser som betyder något.

Hur tar du dig an livet? Med trötthet, visdom, öppenhet, ångest, ilska, fördragsamhet, hopplöshet, företagsamhet, nyfikenhet, förundran eller rentav med stoicism? Är du pessimist eller optimist? Utgår du ifrån att livet ska slå dig med öppen handflata rätt över kinden så fort du tittar ut, eller drar du upp rullgardinen med ett förväntansfullt leende? Är du den som svarar ”allt är bra” medan du knyter handen i fickan när någon frågar hur läget är, eller är du öppen med dina känslor? Är ditt glas halvfullt, eller är det ditt glas som ständigt slagits ut medan du försöker rädda de sista dropparna? Utgår du från att alla är idioter, eller försöker du möta dina medmänniskor med ett öppet sinne? Är det dig folk ringer då de behöver hjälp, eller är det du som alltid tänker på dina egna behov först och främst? Är du med eller är du mot? Lyfter du blicken, eller stirrar du ner i backen?

Häromdagen gick jag en härlig promenad med en god vän. Hon hade med sig sin yngste son och jag åkte från vår träff med ett leende på läpparna. Styrka kommer i olika former och ibland får man möta den i ett barns blick. Jag är tacksam för påminnelsen jag fick om hur viktigt det är att kalibrera om ibland för att ge sig själv, och sin omgivning, de bästa förutsättningarna för ett bra liv.

22 apr

Tankar från ett överbelamrat skrivbord.

Bredvid mig ligger magasinet Femina. På ryggen står det ”Berör på djupet. Tar ytan på allvar.” Jag vet inte ens hur jag ska tolka det. Vad betyder det? Kanske att det går bra att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att en person som bryr sig om sitt utseende inte per automatik är blåst, eller att någon som vill bli tagen på allvar inte ska behöva se slätstruken ut?

Hur som helst. Jag gillar att stötta tidningsbranschen och när Femina och Allt om Trädgård trillar ner i brevlådan övar jag på att sitta ner med dem för att inspireras, peppas, irriteras, känna lite avundsjuka, bli glad, lära mig något nytt, eller påminnas om något jag glömt. Jag får erkänna att ingen av de här två tidningarna brukar lämna mig djupt berörd, snarare kan jag efter genombläddring känna ett obändigt behov av ett växthus som kostar några hundra tusen eller kanske funderar jag över om mina Lindex New-jeans med hål i sig funkar i år också. Det är ju liksom inte riktigt vettigt att jag skulle ta på mig en outfit värd i runda slängar 15 000 kronor, även om jag förstår att det finns människor som gör det.

Igår var maken på soptippen och slängde ännu mer skräp från sommarvistet och ladan. Det finns mer, mycket mer. Men lite i taget, det går! Jag tänker på allt som hänt sedan 2016 och är så glad över albumet i telefonen där brorsans jobb med huset finns dokumenterat, men också finliret som vi fixat sedan vi köpte huset för ett par år sedan. Jag påminns om hur viktigt det är att stanna upp och ta in förändring, att vara nöjd en stund innan det är dags att hasta vidare. Annars är det lätt att fastna i en känsla av ständig otillräcklighet och det mår ingen bra av. Lite mer ”här sitter jag och duger”-känsla vore kanske på sin plats?

23 feb

Invecklad utveckling.

Glöm först inspirationen. Vanan är mer pålitlig. Vanan kommer att bära dig oavsett om du är inspirerad eller inte.
Octavia E. Butler

Först repetition, sedan vana, är det inte så? Och om man vill hitta inspiration till vilka vanor som kan vara goda följeslagare, är det då inte en god idé att lyssna på andra? Listorna på självhjälpsböcker som skrivits genom tiderna är evighetslång och innehåller titlar som Og Mandinos The Greatest Salesman In The World, Anders Hansens Hjärnstark, Dale Carnegies Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning, Steven R. Coveys 7 Habits Of Highly Effective People och så måste vi väl ha med en kvinnlig författare också. Kanske Rhonda Byrne och hennes kioskvältare The Secret=Hemligheten, eller Rachel Hollis Girl, Wash Your Face?

Jag har tyvärr läst alla böcker här ovan. Tyvärr säger jag eftersom jag uppenbarligen fortfarande kämpar på med mitt och varken har fått några vanor som gjort mig till en högeffektiv människa eller någon som äger Hemligheten. Det skulle kunna bero på alla möjliga olika orsaker, som att…

Jag är oförmögen att ta in den här typen av information.
Jag är envis och står emot intryck från annat håll.
Jag är glömsk.
Det har funnits viktigare ting att ägna mig åt.
En självhjälpsbok kanske främst handlar om att personen som skrivit den har kunnat krama ur sin sanna essens och fått den nedpräntad på papper.
Självhjälpsböcker i allmänhet är roligare att läsa än effektiva i sin utformning.
Just de självhjälpsböcker jag har läst har varit dåliga.
Självhjälpsböcker visar i allmänhet en slipad och tillrättalagd teknik som inte ens författaren har varit förmögen att genomföra till hundra procent.
Vi människor vill gärna ha ett mönster att följa, men varje individuellt liv avviker alltid från mallen och jag behöver därför inspiration från många olika håll för att kunna växa och gå framåt. Jämför jag då mina resultat med bara en av mallarna (en av böckerna) kommer jag inte att se hela bilden av min framgång.
Jag har läst självhjälpsböcker som inte varit relevanta för mig.

Det finns vissa bevis för att läsning av problemfokuserade självhjälpsböcker åtminstone kan hjälpa lite. Det har dock ännu inte kunnat bevisas att det är särskilt effektivt att läsa tillväxtorienterade böcker. Psykologi är ett ämne som är svårt att fånga och göra mätbart. Det är långt lättare att mäta resultat av kemiska experiment än att mäta resultat av mentala övningar. Kanske kommer framtiden att överbrygga detta problem. Kanske kommer vi då också att kunna hacka våra egna hjärnor på ett mer effektivt sätt än idag.

När jag och svågern diskuterade ungefär detta visade jag honom att det verkar betydligt effektivare att hitta sina styrkor och förstärka dessa än att jobba bort sina svagheter. Där verkar det alltså vara omvänt? För styrkor och svagheter är väl inte samma sak som utveckling och bortslipning? Det finns flera aspekter att fundera på. Runt ens svagheter är skam- och skuldkänslor mer vanligt förekommande, medan de flesta av oss växer och känner oss stärkta av uppmuntran runt sådant vi är bra på. Ur ett förälderperspektiv tänker jag att alla föräldrar och ”viktiga vuxna” har ett stort ansvar att lära barn och ungdomar att hitta dessa styrkor och förmågor.

I vårt samhälle finns det något som ligger mig extra varmt om hjärtat och det är vikten av att sluta inbilla sig att alla kan bli vad de vill och att utbildning per automatik kommer att leda till ett bättre liv. Jag gillar inte heller tanken som genomsyrar vårt samhälle om att akademiker ska anses vara ”bättre människor”. Den akademiska världen står för en väldigt stark värdegrund som genomsyrar snart sagt varje institution på varje lärosäte och sagda akademiker förväntar sig att alla andra också ska dela samma värdegrund. (Jag generaliserar naturligtvis grovt, men jag hoppas du hänger med i mina tankar ändå.) Innan du börjar protestera så ber jag dig att se dig omkring, både i din egen hjärna och hur man skriver om detta. ”De låga förväntningarnas rasism”, att se ner på ”lantisar”, att personer utan utbildning har åsikter som är fel och röstar på fel parti. Man ropar ”jämlikhet” från sitt berg och utgår från att denna uppnås genom att alla blir som utroparna, akademikerna som står där uppe på berget. Å andra sidan finns det en mängd olika slags akademiker och lite orättvist är det av mig att dra dem alla över en kam. Jag är väldigt intresserad av att veta vilken inriktning dessa akademiker har samtidigt som det hade varit intressant att fråga dem om de studerat till något som känts värdefullt, eller om de hamnat på denna plats ”för att det är viktigt att studera”. Men detta är faktiskt inte en tanke att gräva i just idag.

Forskning visar att barn överlag blir som sina föräldrar. Detta tas ofta upp i debatt, men då fokuseras i princip alltid på de sociala omständigheter som personer som inte har det bra lever under. Alltså, om vi fokuserar på att eliminera fattigdom, arbetslöshet och allt annat som personer i olika grader av misär lever i så kommer allt att bli bra. Sällan talas om ärftlighet. Koncentrationsförmåga, det som oftast kallas ”intelligens” (att kunna resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning), musikalitet, driftighet, neuroticism, psykisk ohälsa, fysiska sjukdomar… Vare sig vi vill det eller ej är vi till stor del en produkt av de gener våra förfäder bidragit med. Min övertygelse är alltså att om vi spelar MED oss själva istället för MOT oss själva kommer vi att ha större förmåga att leva liv som gör oss tillfredsställda istället för att vi ska gå runt och känna oss som losers.

Nästa gång jag plockar upp en självhjälpsbok ska jag komma ihåg att det finns bättre saker att lägga min tid på. T ex peppa en yngre person, lyssna på hens tankar, ta del av funderingar och drömmar. Eller ta med en brorson på födelsedagsfika (och passa på att göra allt det där), så det tänker jag göra idag. Röriga tankar, men starkt fokus. Det rör sig mycket i mitt huvud just nu. Tack och hej, leverpastej.

30 dec

Lista på sådant som du kan lämna bakom dig.

Jag gillar ju listor. Igår lade en vän i Australien upp en tankeväckande sådan som handlade om relationer. Den är kanske mest relevant för en ung person. Vi som har varit med ett tag har förhoppningsvis lärt oss ett och annat på vägen, men jag delar ändå listan här.

Tio saker som du kan lämna bakom dig inför det nya året

Känslomässigt dränerande vänskaper och relationer.
Att engagera dig för mycket i sådant som du verkligen inte vill göra.
Att ignorera och inte förmedla dina behov.
Att tvinga andra människor att ändra sina vanor.
Att klandra dig själv för sådant du inte hade kontroll över.
Att ursäkta andras dåliga uppförande genom att säga ”det är så de är”.
Att dansa efter någon annans pipa för att undvika att behöva vara ensam.
Att reagera istället för att agera.
Att upprätthålla relationer som bara vilar på dina axlar.
Att alltid bortprioritera dina behov som en handling av villkorslös kärlek.

Som terapeut möter jag ofta hur problematiskt det blir för enskilda individer då de inte riktigt vet hur de ska kunna väga sina behov mot andras. Att vara ”underbar och älskad av alla” dränerar ofta energikontot. Vi som lärt oss att hjälpa vår nästa och bära varandras bördor, ska vi då sluta med det? Inte alls! Det går att hitta en balans mellan att vara egoistisk (ett inte särskilt trevligt personlighetsdrag) och självutplånande (ohållbart). Jag gillar verkligen tanken på att sätta på sig syrgasmask först för att kunna hjälpa andra utan att förlora sig själv i processen. Hur gör du för att bygga upp dig själv, ge dig själv bättre förutsättningar, bli starkare? Och vad tycker du om listan?

04 jun

Blekingefärgerna.

I Bredavik står världens vackraste solnedgång att finna. Jag tänker alltid att de som uppfann Blekingesöm inspirerades av färgerna i denna och drog ur det essentiella. Jag är tacksam över det hängkläde som mamma sydde till mig, att jag kunde se bortom ungdomlig dumhet och smak då jag inte riktigt uppskattade detta hantverk.

Igår satt vi ute i trädgården tillsammans med mammas kusiner och deras fruar. Magisk solnedgång, filtar för att betvinga kylan och riktigt trevligt sällskap. Känslan av att livet fortsätter också efter det senaste årets galenskaper och tacksamhet över de offer våra föräldrar gjorde för att vi skulle kunna ha tillgång till detta fantastiska. Nu börjar våra och mina syskons barn växa upp och snart är det dags för nästa generation att ta över. Hur den framtiden ser ut är det ingen som vet. Karlskrona kommun planerar bebyggelse längs hela Näsvägen, ”skärgården ska bli mer tillgänglig”. Jag vill inte. Spjärnar emot, vill att paradiset på jorden ska vara intakt och att barn och barnbarn ska få fortsätta njuta. Vi diskuterar framtida scenarier, funderar på olika lösningar, tar en dag i taget. Och njuter av de vackra solnedgångarna.

26 feb

Untamed.

Vad är din definition av ”trevlig”? Och hur är det med ”snäll”? Vill du vara nära någon som är ”stark”, eller vad sägs om lite ”farlig”? Kan du hantera ”självsvåldig”? Vill du att dina barn ska ”ta för sig” och hur ”generösa” tycker du att andra ska vara? Varför ska vi behöva anpassa oss, varför inte leva enligt ”vårt sanna jags” vägledning? Om jag vet precis vad jag vill ha just nu, borde inte alla andra förstå att det är ”mitt sanna jags behov” och att jag är en mycket bättre människa om jag bara följer mitt ”villhöver”?

Jag började läsa Glennon Doyles bok Untamed eftersom den hade fått så extremt bra recensioner i USA. Well, this book doesn’t tickle my fancy. Doyle var gift med sin modellman och ”satt fast” hos honom, en notoriskt otrogen modellsnygg man, med sina tre barn. En dag såg hon KVINNAN hon ville leva med istället och så började hennes liv med ex-fotbollsspelaren Abby Wambach. (Abby ser ut som en blond brorsa till Glennons ex-man, så jag gissar att hon vet vad hon gillar.)

Doyle har varit en riktig äktenskapsrådskändis i USA och har sålt massor med böcker. Ex-maken bedrog henne med andra kvinnor och var porrberoende, de reparerade sitt förhållande, Doyle gav ut sin bok Love Warrior som handlar om att kämpa och sedan skilde hon sig. I Untamed skriver hon att man ska strunta i vad hon har skrivit förut. Det gäller inte längre. Hon skrev det under andra förhållanden. Nu då? Lyssna på ditt inre! Ditt otämjda! Ditt innersta jag!

Jag vet inte vad det är som gör att jag läser Untamed med allt större irritation. Klyschorna? Själviskheten? Go with the flow? Jag har själv genomgått en stor personlighetsförändring sedan jag var yngre och tycker verkligen inte att mitt ständiga anpassande till andras behov var hälsosamt. Jag är inte längre lika ”snäll” som förut. Inte lika ”generös” med min tid och mitt känslomässiga engagemang till kreti och pleti. Mer ”ego”, absolut. Jag borde känna igen mig i Doyles bok, prisa den och gråta och skratta högt som många andra, men det gör jag inte. Det är något som gnager. Kanske läser jag klart boken om ett tag, kanske inte. Jag brukar faktiskt läsa ut också riktigt dåliga böcker, men den här fixar jag inte riktigt. Inte nu. Kanske återkommer jag med en helt annan recension när jag har hela bilden, kanske inte.

Har du läst Untamed eller någon av alla andra böcker Doyle har skrivit? Vad tycker du då?

08 sep

Här slutar allmän väg, nya tider.

För några år sedan skrev jag ett inlägg som jag fortfarande kommer ihåg som att jag hade skrivit det i förra veckan. Jag var upprörd av flera orsaker och jag vet att känslorna handlade om privat och allmän sektor och om internet och vad man får och inte får, eller inte bör, säga. Jag drog paralleller med vår kära ”här slutar allmän väg”-skylt i Bredavik.

Hur som helst har skylten alltid suttit där, precis efter Bredaviks brygga. Härom dagen fick jag därför en chock. När jag fick den välbekanta vyn framför mig hade något förändrats! Skylten var utbytt och himlen med de skarpa kontrasterna såg ut att spegla sig i den.

Kommunen har som uppgift att ligga steget före. Just nu ligger förslaget på hur vår ö ska utvecklas fram till år 2050. Tanken är att det här hörnet ska blomma ut till ett regelrätt bostads- och serviceområde med allmänna inrättningar, flerfamiljshus, affärsverksamhet och annat boende. Kommunen önskar nog fälla skylten och asfaltera vägen.

I söndags skickade vi in våra tankar runt det hela och det har även andra grannar gjort. Vad jag vet har ingen av de fåtal ägare som äger marken som kommunen har med i sin plan samma vision som kommuntjänstemännen. Den som lever får se om vårt paradis blir ännu ett av klåfingriga kommungubbars och -tanters misslyckade projekt. Jag hoppas att det inte är så illa.