25 sep

Livsfilosofi.

När jag var på kurs hade en gymnasieelev hört av sig till maken för att be om råd hur hen skulle möta sin lärare i samhällskunskap. ”Hon är uppenbarligen vänster och presenterar ofta sina åsikter som fakta. Vid tillfälle höll jag inte med om vad som sades i klassrummet och då hävdade både läraren och rektorn att det stod i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, vilket var falskt.” Maken har vid flertalet tillfällen mött lärare i våra barns skolor för att diskutera skolans ansvar/skyldigheter och skollagen, men också vilka rättigheter man kan falla tillbaka på. Ungdomen som hörde av sig fick lite tips och har tydligen möte med sin rektor och lärare nästa vecka. Försigkommet, men inte särskilt vanligt förekommande tänker jag. Och jobbigt för skolpersonalen! Så fort elever och föräldrar är jobbiga i meningen ifrågasättande blir de stämplade av hela personalgruppen. (Jag talar av egen erfarenhet.) Det ska bli intressant vad just den här eleven kommer att kunna ta med sig efter mötet med sina ansvariga skolvuxna och det ska också bli spännande att höra hur hens upplevelse ser ut i slutet av detta läsår.

Hemma hos min syster och svåger står det här lilla stillebenet på en hylla i arbetsrummet. Jag påmindes om mitt ”lilla ord” 2010, kärlek. Det övergripande målet det året var att försöka hitta något att älska hos alla människor jag hade runt omkring mig av olika anledningar. Främlingar lämnades ifred för mitt experiment, även om jag också blev mycket bättre på att låta bli att reta mig på sura kassörskor, hetsiga medtrafikanter och dylikt. Jag tycker att jag lyckades bra med mitt uppdrag, men det är rätt stor skillnad på att älska alla och att hitta något att älska hos alla…

De senaste dagarna har jag funderat mycket på min egen livsfilosofi och hur den har förändrats genom livet. Jag är tacksam över alla som har bidragit att på olika sätt få mig hit. Jag är uppvuxen med metaforen ”hold on to the rod”, håll fast vid ledstången. Tänk vilken stark och hjälpsam bild det här är om man är säker på att man befinner sig på rätt väg! Det spelar ingen roll om dimman rullar in, om det blir oväder eller om andra personer kommer och drar i en, när det lättar är man fortfarande på väg mot det som var målet från början. Med stigande ålder inser jag att många mänskliga kriser i slutänden handlar om ett ifrågasättande av ens mål, ens livsfilosofi och ens väg framåt är rätt. Inte förrän man har klart för sig vart man är på väg kan man fortsätta. Kanske fortsätter man hålla kvar vid sin ledstång, kanske har man vinkat farväl till sina medpassagerare och slagit in på en ny led med en ny ledstång. Det kan vara svårt för tidigare medpassagerare att acceptera att man väljer att gå en annan väg trots att man har samma slutmål.

Ibland slår man undan fötterna på sig själv och hamnar i diket, eller så råkar man ut för så starka krafter att man inte orkar hålla fast trots att man håller med allt vad man har. Då får man sätta sin lit till att det finns andra eller annat som kan hjälpa en. För min egen del har jag insett att jag verkligen behöver ombesörja både fysisk, mental och andlig hälsa för att vara i skick att hantera den där ledstången. Min livsfilosofi har varit allt från ”älska alla och det är du som är ansvarig för dem på alla plan” till ”en dag i taget, håll näsan över vattenytan”. Det är naturligtvis mycket förenklat och inte helt överensstämmande med sanningen, men jag tror du förstår vad jag menar. Idag lever jag i stor tacksamhet och fortsätter trivas med ”carry on” (fortsätt) och ”gräv där du står”, men en allt starkare lysande stjärna att följa har blivit min gamla kompanjon från tonåren, ”do it” (gör det).

Jag hoppas att du har hittat din väg och att du hittar både glädje och tacksamhet att ta med dig trots utmaningar. Det här livet är sannerligen makalöst!

22 sep

Filosofiska lärdomar.

Jag älskar verkligen att studera igen! Jag lär mig något nytt varje dag och ibland får jag bara ord på något som jag redan vet.

“No man ever steps in the same river twice, for it’s not the same river and he’s not the same man.” Heraclitus

”Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger eftersom det varje gång är nytt vatten som rinner igenom floden.” Herakleitos

04 okt

Att balansera.

3_3

Där sitter du, lilla pilfink, och balanserar på en solros medan du blickar ut över ”sjönen”. Dina vänner sveper bort från cypresshäcken mellan mina föräldrars och grannarnas hus i hög fart, men du gungar på den där solrosen till synes oberörd. Jag avundas din förmåga att hålla dig kvar trots att det svajar rätt bra där uppe på toppen. Balans är något vackert och åtråvärt, något att längta efter och något att njuta av då den infinner sig.

Helt plötsligt är hösten verkligen här på riktigt. Det är kallt om näsan och termometern orkar sig inte ens riktigt över 10° då solen ligger lågt och skuggorna blir längre och mörkare. Själv drar jag på mig Fars ganska fula röda fleecetröja med inkamönster för att slippa frysa. Jag kommer ihåg den fantastiska bomullströja med liknande mönster fast i vitt och pastellfärger som jag stickade med hjälp av en enkel stickmaskin på gymnasiet. Den var fin.

Idag har alla andra varit ”någon annanstans” och jag har fått filura på både det ena och det andra. Sista kvinna att lämna efter den mysiga familjehelgen var lillasyster som flög tillbaka till Umeå, studierna och pojkvännen. Grannarna, familjemedlemmarna här på Sturkö och de utflyttade barnen har fått kanelbullarna som bakades i går och som jag ändå inte kunde äta själv. Jag vet inte om min känslighet för vete ska anses vara en förbannelse eller en välsignelse, men doften av nybakta bullar kan ingen förbjuda mig från att njuta av.

Idag går renoveringen in i ett nytt skede. Brorsan är tjänstledig fram till jul och det finns förhoppningar om att julen kan firas i det som då kan kallas ”vårt nya hem”. Jag älskar ron som fyller mig då jag är där och jag är tacksam över att vi kan få chansen att bo på ett sådant fantastiskt ställe. Tänk så bra man kan ha det också mitt i ett kaos.

Jag talade med min kusin länge, länge idag. Han är 3/4 svensk, född i Sverige, men har mest bott i USA. Han är gift med en amerikanska, har tre ganska små barn och bor och jobbar sedan flera år i Stockholm. Kusinen ville prata lite om hur det går att acklimatisera sig efter att ha flyttat mellan USA och Sverige, hur våra barn har tagit det och om det finns något att fundera lite extra över. Jag berättade att jag tror att det löser sig, det där med att hitta rätt där man befinner sig, och att det jag alltid saknat då jag flyttat är människor som blivit kvar. Saker betyder ingenting. Att uppleva världen ur olika perspektiv för mig däremot framåt.

Idag hade jag också förmånen att få träffa en av de två Exploriusstudenter som jag ska hålla ett litet extra vakande öga över det här året. Hon kommer från Bangkok och hade specifikt frågat efter att få komma till en gård ute på landet i Sverige. Nu bor hon verkligen mitt ute i ingenstans. Hon får cykla till bussen och åka långt till gymnasiet där hon går. Det finns möjlighet att hjälpa till med får och höns och nätterna är verkligen tysta till skillnad från hur det var i lägenheten på tjugonionde våningen i Bangkok där hon bott fram tills nu. När jag intervjuade henne och hennes värdföräldrar tänkte jag på hur olika förutsättningar vi människor har och hur olika vi är. Vad är du villig att offra för att hjälpa till att göra någon annans liv bättre? Hur balanserar du borden, måsten och viljor?

26 apr

Om listor och filosofisk härdsmälta.

Min mamma och några av mina systrar är specialister på lister. Listor menar jag… Jag har alltid känt att listor är något som jag borde bli bättre på. I perioder finns de med i mitt liv, men jag är sällan bra på att använda dem effektivt. Att skriva de här raderna med saker som ska inhandlas, genomföras eller uppnås har jag absolut inga problem med! Jag älskar att skriva och gör gärna en lista till ett kalligrafiprojekt… Det är när målen ska uppnås och alla punkter ska bockas av som jag har förlorats någonstans på vägen. Tacksamhetsdagboken funkar bra, men det är bara för att jag så fort jag har listat allt jag är tacksam för kan gå vidare. Jag behöver inte följa upp eller fördjupa mig, åtminstone inte i det skedet.

Det måste finnas massor för mig att göra om och göra bättre! Den senaste veckan har av olika anledningar varit en oändligt lång gråtparad full av tacksamhetsvimplar och insiktsexplosioner. Hur ska jag på bästa sätt kunna tillgodogöra mig av den kärleksboost jag har fått? Kanske är det ändå så att jag borde skriva listor, listor som ska finnas med i mitt liv på daglig basis för att lyfta och hjälpa framåt? Kan jag använda mig av mina personliga upplevelser för att göra något för andra? Ska jag göra mina eventuella listor enkla eller mer intrikata?

Ibland är det väldigt lätt att vara människa. Tänk bebisars behov. Ibland är det väldigt svårt att vara människa och jag förundras över att vi fortfarande är så många som vi är på jorden. Tänk att inte fler av ren dumhet sprängt sig själva och andra i luften. Tänk att folk som hatar varandra så hjärtinnerligt en gång har älskat varandra och skaffat både ett, två och tio barn tillsammans. Tänk att vissa människor tar sig rätten att bestämma hur, vad och varför någon annan ska utföra vissa handlingar utan den andre har något att säga till om saken. Tänk att så många lever så tomma liv att påsen med lim, jointen, flaskan eller pillret är det enda som håller dem flytande. Tänk att det finns så mycket potential till godhet och att det är så många som istället ägnar större delen av sin ”lediga” tid åt att gräva ner sig i sitt ego och samtidigt förstöra andras liv genom våld, vare sig det är mentalt, fysiskt, sexuellt, förtryckande eller något annat vedervärdigt. Tänk att vi alla har liv som till viss del suger och att vi med rätt fokus kan använda oss av de o-sugiga bitarna till att bygga upp en bättre värld och i slutändan bli lyckligare själva.

Nä, jag har inga filosofiska ambitioner. När jag lyssnar på P1s podd Filosofiska rummet inser jag att jag är för ointelligent och för oinvigd för att orka gräva ner mig i teoretiska blajuttryck som i slutänden bara är en massa skitsnack och inte gör världen det minsta bättre. (Tack Eileen John, Ylva Sjölin Wirling, Marco Tiozzo och Frits Gåvertsson för att ni idag fick denna 45-åring att känna sig lycklig för att hon inte sitter instängd på en svensk institution i klubben för inbördes beundran intellektuella emellan. Det är lite synd på luggen och det röda läppstiftet, men jag har andra i släkten som får ta på sig den bördan. Hen som är längst fram av dem håller högaffeln höjd med den äran och verkar utföra stordåd bland människor som inte har det så lätt. Den övertygelsen sträcker sig längre än till djupdykningar i Albert Camus och Bitterfittan.) Nej, nu ska jag sova, så får vi se hur det blir med de där listorna i morgon. Amen.

10 jun

Tidsbrist och dårskap.

Maken och jag må vara ett väl inarbetat team, men våra åsikter skiljer sig ofta åt trots detta. Vi har vad en bekant kallade ett dynamiskt förhållande. Ibland orkar jag verkligen inte med Ks klarsynthet. Det är bekvämt att sväva omkring i okunskap och lulla med vilka blommor som passar i rabatten och vilken nyans av vitt som gäller för nya väggfärgen. (Nu är det inte riktigt min stil det heller, men du förstår nog vad jag menar.) Andra gånger är det å andra sidan väldigt roande att diskutera det han stöter på i sina efterforskningar. Artikeln han skrev härom dagen för Mises.se är riktigt, riktigt underhållande. Jag känner att jag också blir arg över all världens dumhet, men tycker det är mer konstruktivt att satsa på kärleken. Leve den tänkande människan. Hipp hipp…