26 feb

Untamed.

Vad är din definition av ”trevlig”? Och hur är det med ”snäll”? Vill du vara nära någon som är ”stark”, eller vad sägs om lite ”farlig”? Kan du hantera ”självsvåldig”? Vill du att dina barn ska ”ta för sig” och hur ”generösa” tycker du att andra ska vara? Varför ska vi behöva anpassa oss, varför inte leva enligt ”vårt sanna jags” vägledning? Om jag vet precis vad jag vill ha just nu, borde inte alla andra förstå att det är ”mitt sanna jags behov” och att jag är en mycket bättre människa om jag bara följer mitt ”villhöver”?

Jag började läsa Glennon Doyles bok Untamed eftersom den hade fått så extremt bra recensioner i USA. Well, this book doesn’t tickle my fancy. Doyle var gift med sin modellman och ”satt fast” hos honom, en notoriskt otrogen modellsnygg man, med sina tre barn. En dag såg hon KVINNAN hon ville leva med istället och så började hennes liv med ex-fotbollsspelaren Abby Wambach. (Abby ser ut som en blond brorsa till Glennons ex-man, så jag gissar att hon vet vad hon gillar.)

Doyle har varit en riktig äktenskapsrådskändis i USA och har sålt massor med böcker. Ex-maken bedrog henne med andra kvinnor och var porrberoende, de reparerade sitt förhållande, Doyle gav ut sin bok Love Warrior som handlar om att kämpa och sedan skilde hon sig. I Untamed skriver hon att man ska strunta i vad hon har skrivit förut. Det gäller inte längre. Hon skrev det under andra förhållanden. Nu då? Lyssna på ditt inre! Ditt otämjda! Ditt innersta jag!

Jag vet inte vad det är som gör att jag läser Untamed med allt större irritation. Klyschorna? Själviskheten? Go with the flow? Jag har själv genomgått en stor personlighetsförändring sedan jag var yngre och tycker verkligen inte att mitt ständiga anpassande till andras behov var hälsosamt. Jag är inte längre lika ”snäll” som förut. Inte lika ”generös” med min tid och mitt känslomässiga engagemang till kreti och pleti. Mer ”ego”, absolut. Jag borde känna igen mig i Doyles bok, prisa den och gråta och skratta högt som många andra, men det gör jag inte. Det är något som gnager. Kanske läser jag klart boken om ett tag, kanske inte. Jag brukar faktiskt läsa ut också riktigt dåliga böcker, men den här fixar jag inte riktigt. Inte nu. Kanske återkommer jag med en helt annan recension när jag har hela bilden, kanske inte.

Har du läst Untamed eller någon av alla andra böcker Doyle har skrivit? Vad tycker du då?

4 thoughts on “Untamed.

  1. Det där med vad man lägger för värde i olika ord är svårt. Själv tycker jag inte att ”snäll” alltid är nåt bra. ”Kossan i hagen är också snäll, men den tar man ändå inte in i köket!” är ett ordspråk som jag brukar tänka på. Trevlig och omtänksam är ord jag hellre använder då.
    ”Stark” har inte heller så positiv klang i mina öron. Mest beroende på att jag har fått höra att jag är så stark ganska ofta i situationer när jag inte känner att jag haft något val. Antingen lever man över det, eller så gör man det inte. Om det är att vara stark eller inte det vet jag inte. Men om jag skulle gå vidare i livet och bara tycka att allt var eländigt, utan att hitta små glädjor eller känna tacksamhet över livet, så hade det inte varit någon mening att fortsätta heller, så kanske är jag stark ändå. I alla fall i andras ögon.

    • Vilken fin sammanfattning! Jag vet hur du känner för stark, men du säger det så bra själv. Du har fått bli och vara stark vare sig du velat eller ej. Jag vet inte hur mycket du hade med dig från början eller hur mycket du fått träna dig till, men det definierar mycket av vem du är. Ödmjuk, målmedveten och faktiskt stark.

      Jag tänker på mina förfäder som brukade jorden i norra Blekinge och södra Småland. Tungt och fattigt. Många gånger elände. Många blev mycket starka och drivna av processen, andra gick under. Och så är det, livet.

  2. Herman Hesse skrev att vi inte ska beskriva varandra med adjektiv, därför att med den metoden skulle varje människa ”tillintetgöras” på nolltid. Enda rätta sättet att beskriva någon är genom att säga t ex: ”jag tycker att han är motbjudande” eller ”jag tycker att hon är trevlig”. Det kan ju ingen ta ifrån mig hur jag känner. Adjektiverna är 99% skitsnack.
    Sedan till Glennon Doyle- jag läste Love Warrior för några år sedan. Lättläst och visst trevligare att läsa än Wähä och Smirnoff, men inte mer än så. Jag visste att den var en bestseller men har svårt att se några större kvaliteter där. Glennon själv var ju grav alkoholist i början av boken, och det kan tala för djupare patologi i psyket. Lägg till det amerikanska behovet av solskenshistorier och enkla lösningar- kanske är Umtamed ett logiskt kontinuum? Men tack för tipset, jag kommer att undvika Untamed som pest. Det har blivit för mycket dåliga böcker på sistone.
    Har du förresten läst Mika Waltaris Sinuhe Egyptiern? Bara apropå.

    • Så bra sammanfattning! Också kommentaren om ”djupare patologi”, det tänkte jag såklart på. Trots det blev jag besviken. Jag gillar solskenshistorier, men är fullständigt övertygad om att det inte finns en enda sådan där hela bilden målats upp. Kanske är bilden inte så solig, kanske visar det sig att ett odjur vilar i skuggan, kanske har den enes solsken lett till någon annans mörker. Livet. Så komplext. Och fint!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.