Hur tar du dig an livet? Med trötthet, visdom, öppenhet, ångest, ilska, fördragsamhet, hopplöshet, företagsamhet, nyfikenhet, förundran eller rentav med stoicism? Är du pessimist eller optimist? Utgår du ifrån att livet ska slå dig med öppen handflata rätt över kinden så fort du tittar ut, eller drar du upp rullgardinen med ett förväntansfullt leende? Är du den som svarar ”allt är bra” medan du knyter handen i fickan när någon frågar hur läget är, eller är du öppen med dina känslor? Är ditt glas halvfullt, eller är det ditt glas som ständigt slagits ut medan du försöker rädda de sista dropparna? Utgår du från att alla är idioter, eller försöker du möta dina medmänniskor med ett öppet sinne? Är det dig folk ringer då de behöver hjälp, eller är det du som alltid tänker på dina egna behov först och främst? Är du med eller är du mot? Lyfter du blicken, eller stirrar du ner i backen?

Häromdagen gick jag en härlig promenad med en god vän. Hon hade med sig sin yngste son och jag åkte från vår träff med ett leende på läpparna. Styrka kommer i olika former och ibland får man möta den i ett barns blick. Jag är tacksam för påminnelsen jag fick om hur viktigt det är att kalibrera om ibland för att ge sig själv, och sin omgivning, de bästa förutsättningarna för ett bra liv.