april 2021 – Sida 2

18 apr

Planttanten funderar.

Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.

Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!

Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.

Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!

Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.

Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!

17 apr

Trevlig helg!

Ut och njut. Det tänker i alla fall jag göra. Jag vet inte hur njutningsbart det blir då det är mycket tungt arbete som behöver utföras, men det blir inte lättare av att jag sitter kvar inne och förnekar behovet. Vädret är helt fantastiskt. Egentligen hade det passat bra med en utflykt och att äta ute, men det får vänta till en annan dag. Det är liiite för kallt för att jag ska vara riktigt nöjd, men så är det april också.

På helgens schema står också att jag ska försöka sätta om de stackars klena rotselleriplantorna. Såjorden jag använde till dem har många stora och hårda klumpar som är i vägen för de försiktiga rötterna. Om jag bara kan rädda några stycken får det vara så. Heja planttanten! Bättre en rotselleri i matjord än tio i en kruka med steril jord.

Vad konstigt det är med helg nu för tiden, förresten. Förutom att jag aldrig har några jobbsamtal under helgerna är de ju som vilka andra dagar som helst. Tiden går. Solen väcker mig tidigare och tidigare (Skönt!) och nu börjar det faktiskt bli lite grönt trots kylan. Jag har ändå ofta känslan av att jag blir förvånad varje gång jag ser ett nytt månadsnamn i kalendern. Om två veckor är vi inne i maj månad. Eh? Jo, men så går dagarna, och livet. Jag vill varken slarva bort det eller vänta på bättre tider. Eller glömma vad som betyder något i slutänden!

Såhär stort och fint har skatboet blivit nu. Jag älskar att följa invånarnas spännande liv från avstånd och hoppas att kunna uppdatera mina kunskaper om hur skator egentligen är funtade. Lev väl och ha en fin helg!

16 apr

Återvinning och hållbarhet.

Hållbar utveckling, hållbart liv, hållbarhet överlag… Jag tror knappast att mina föräldrar hade koll på ordet, men detta är något som vi syskon sannerligen fick med oss då vi växte upp. Far hade hållbarhet med sig i ryggmärgen, mamma fick mer gilla läget och lärde sig hushålla med resurser på ett sätt som var värt guldmedalj (läs, ”trolla med knäna”). Styckning, paketering och infrysning av hela, halva eller kvartade djur, rensning och infrysning av bär (tror ingen av oss jublade då det var dags att plocka, men oftast var det ändå Far som tog hand om den biten), svarta sopsäckar med andras avlagda kläder, andras avlagda möbler och inredningsdetaljer, andras avlagda sophögar till bilar (nu överdrev jag, men jag tror att du förstår), arvegods inom familjen, och så vidare och så vidare. Det här var inget jag direkt uppskattade då jag var yngre, det ska ärligen erkännas. Idag är jag dock både tacksam och stolt över förmågan jag har att ta tillvara på naturens resurser på olika sätt. Det här

Loppisar och second hand-butiker, både lokala och online Här i Karlskrona tycker jag bäst om Pingstkyrkans och Röda Korsets butiker. Båda har nyligen bytt lokal och expanderat. Tradera, Sikö Auktioner och Sellpy har jag använt både för att köpa och sälja saker. Jag tänker att man får utgå från att det är köparen som fyndar mest rent ekonomiskt, att miljön vinner på att något byter ägare istället för att hamna på sopen och att säljare/butik kan få sig en slant.
Outlet Detta begrepp är relativt nytt i den mening det används här. De stora kedjorna står ofta med överskott som de inte blir av med. Äldre kollektioner säljs därmed till ett ofta kraftigt rabatterat pris i dessa butiker. (Lätt att hänföras av ”billigt” och köpa onödiga grejer, så kom alltid med lista på vad som behövs! Det gäller för övrigt alltid.)
Skogen Vi har stora mängder svamp och bär att hämta i skog och mark. Just svampbiten känner jag mig lite osäker på, men Karl Johan, trattkantareller, taggsvamp och vanliga kantareller kommer man långt på. Här finns också möjligheten att ta jaktlicens för att kunna gå med i ett jaktlag och på det sättet få tillgång till lokalt viltkött.
Klädbytardagar Vanligt då våra barn var små. Är det för att de vuxit upp som jag är blind för att sådana finns här också? Funkar olika, men oftast som något slags engångsloppis.
Bokskåp Jättekul nyhet (nåja) som jag sett på flera ställen de senaste åren! Någon ställer upp ett bokskåp utomhus på lättillgängligt ställe där sedan folk kan ta och bidra med böcker. Trevligast, precis som då det gäller loppis i allmänhet, då tanken bakom är ”sådant jag själv hade kunnat tänka mig”.
Fyndhörnor i matbutikerna Det verkar som att de flesta matbutiker blivit bättre på det här med svinn. Det är ingen som vill köpa ett ruttet salladshuvud för halva priset. Däremot funkar det utmärkt med lite ledsna rotfrukter och frukter till ett rabatterat pris.
Veckoplanerad mat Jag upplever att det blir bäst då jag planerar en veckomatsedel och utgår från vad som finns i kyl, frys och skåp. Vi äter faktiskt godare mat då detta blir något vi tar hänsyn till.
Gårdsbutiker ”Dyrt” är ett relativt begrepp. Det är ju inte bara priset på en vara som har betydelse. Jag anser att ett äpple från Nya Zeeland inte är ett alternativ för mig då jag handlar. Visst är köttet från våra gårdsbutiker dyrare än importerad fläskfilé från Danmark, men då man blir petigare med maten går det också mindre till spillo. Och alla som har ätit ett ägg från min brorsas frigående hönor förstår att det är STOR skillnad på både smak och utseende, så stor att man inte blir så sugen på burägg med ljus gula.

Allt är inte fynd för att det är billigt. Viktigt att komma ihåg! Klädmässigt försöker jag rensa garderoben två gånger om året. Det har varit svårt för mig som viktpendlare att inte hålla kvar vid kläder som VARIT favoriter (gäller både då de vid utrensning är för stora och för små), men sedan några år tycker jag att jag har bra koll. Eftersom jag gillar att testa massor av nya recept, men helst använde samma favoritplagg tills de faller sönder, försöker jag anpassa mig till detta. (För någon som vår äldsta dotter som är modeintresserad, alltid har samma storlek och gillar ombyte krävs ett annat system.) Jag har alltid en lista på plagg jag letar efter, men jag är också öppen för att kunna hitta grejer till resten av familjen. (Detta gäller från andra familjemedlemmar också. Min syster som mer ofta än jag frekventerar second hand-butiker har köpt flera av mina favoritplagg.)

Tips för att fräscha upp kläder hittar du här. (Jag vill dock påpeka att svenskar ofta översätter ”vinegar” med vinäger när man menar ättika och att även gamla fettfläckar på kläder går att få bort om man gnider in dem med koncentrerad Yes och låter verka en stund innan tvätt. Inte allt för länge, då kan man få problem med en blekt fläck istället.) Och sedan får vi inte glömma Ekotipset, allas Instagramfavorit som blivit jättestora med gamla husmorstips. Gamla koncept i nya kläder funkar utmärkt, hehe. Återbruk och hållbarhet!

15 apr

Glad torsdag!

Morgonmänniska. Jo, jag är en sådan. Älskar att stanna uppe sent och läsa tills boken tar slut, eller sitta i soffan med en stickning, eller halvslumra i samma soffa med en filt över mig fast jag vet att jag borde gå och lägga mig istället. Trots detta vinner morgonen. Det är verkligen skönt att vakna tidigt av solen som strilar in genom fönstret, att njuta av ljuset i vårt trygga hem.

Idag skulle jag egentligen till frisören för första gången på länge, men igår ringdes återbud pga sjukdom.
”Jaja, men nu blev det så.” Carina Berg
Det går att hålla två tankar i luften samtidigt. Förnöjsamhet och besvikelse, lugn och rädsla, irritation och tacksamhet, försiktighet och ihärdighet. Jag försöker praktisera det jag jobbar med. Acceptans för sådant som har hänt och sådant som jag inte rår över. Målmedvetenhet gällande drömmar och målsättningar. Insikt i att livet faktiskt är en dans på både rosenblad och taggar, två steg fram och ett tillbaka.

Bild från signyou.se som tillverkat skylten.

Min mamma var bra på strävandet, men jag lärde mig också indirekt genom henne att det är viktigt att sätta sig ner och njuta frukterna av sitt hårda arbete, eller att faktiskt låta bli att prestera alls ibland. Ingenting blir ”färdigt” på riktigt, det kommer alltid något annat. Lever vi för det som kommer ”sedan” är det så lätt att drabbas av besvikelse. ”Om bara…”, ”När det här är klart…”, ”När vi går i pension…” – tänk så många som går miste om livets guldkorn då de hela tiden väntar på framtiden. (Detta gäller såklart tvärtom också. Ältarna som lever i nostalgins skimmer och/eller i skuggan av frågan ”Varför?” går även de miste om mycket fint.)

Jag hoppas att du har en fin dag, att du hittar något att glädjas över, något som kan betvinga tankarna på besvikelser och otillräckligheter. Jag började dagen med tacksamhetsdagboken. Det var längesedan och jag skrev en lång lista på sådant som jag så lätt tar för givet. Reningsprocessen som den här övningen innebär för mig är som ett själsligt bad, ett med badbomber och en kall, god dricka på badkarskanten. (Det var förresten alldeles för länge sedan det också.) Högst upp idag kom goda vänner.

Gårdagens middagsgäst och fina vän hade med sig denna fantastiska bukett som kittlar både syn och luktsinne! Tack! Slutligen måste jag dela med mig av receptet på middagen. Asiatisk kyckling som kittlar smaklökarna.

Bambis asiatiska apelsinkyckling, 4 portioner

900 g kycklingbröst
2-3 dl maizena
2 ägg
rapsolja

Marinaden
1 ½ msk kycklingfond
2 ½ dl vatten
1 dl strösocker
½ dl vitvinsvinäger
½ dl soja
2 vitlöksklyftor
1 msk färsk ingefära, riven
1 apelsin

1. Börja med marinaden. Vispa ihop kycklingfond, vatten, socker, vinäger och soja. Pressa ner vitlöksklyftor. Dela apelsinen och pressa ner all saft. Riv av lite av skalet också ner i marinaden.
2. Dela kycklingen i lagom stora bitar och lägg i en påse. Häll ca 1/3 av marinaden ner i påsen och se till att den fördelar sig över kycklingen. Marinera minst 30 minuter.
3. Häll upp maizena i en skål och knäck äggen i en annan skål, vispa upp dom lite lätt.
4. Doppa kycklingbitarna en och en i först ägg och sen i maizena. Fortsätt så med alla bitar.
5. Stek/fritera kycklingen i rapsolja i en stekpanna tills dom är genomstekta.
6. Häll resterande marinad (de 2/3 som du fick över) i en kastrull och koka upp. Tillsätt 2 msk maizena medan du vispar. Fortsätt tills såsen tjocknat. Ringla såsen över kycklingen eller använd den som dipping sauce. (Jag lade helt enkelt ner de färdigstekta kycklingbitarna i såsen för att det skulle kännas som Orange Chicken från Panda Express. Det blev smarrigt det också, men jag kan tänka mig att paneringen liksom löses upp på resterna. Det får maken undersöka då han äter dem idag.)

14 apr

Jag och tjocka tanten.

Här sitter tjocka tanten i vårt fönster och läser en god bok. Tjocka tanten heter egentligen Amalia. Hennes tysta uppenbarelse var ständigt närvarande under min uppväxt och även senare då jag hälsade på hos mina föräldrar. Amalia är en av den makalöst duktiga keramikern Lisa Larsons ABC-flickor Amalia, Beata, Charlotta, Dora och Emma. (Dessa flickor tillverkades för övrigt mellan 1958 och 1973 i Gustavsberg och var tänkta som bokstöd, och fortsatte produceras trots att de var alldeles för lätta för detta ändamål.)

Formen bidrar till Amalias skönhet. Jag älskar verkligen hur hon ser ut och skulle gärna ha fler av flickorna här hemma. Och Kalle, han hade verkligen varit fin uppe i allrummet. Men har man en massa bjäfs överallt blir det svårt för bjäfset att göra sig hört! Nog om detta, nu börjar mina tankar slira.

Vi människor utvecklas ständigt och behöver ibland rubbas för att kunna ändra dåliga rutiner och vanor. 2019 satte punkt på ett gäng år med för mig svåra utmaningar och min hälsa var i botten. 2020 opererades ett basaliom bort och när jag hade hämtat mig från skrämselhickan som medföljer ordet ”cancer” (även om basaliom är en så lättbehandlad form) hade jag hamnat i en ny position. Jag kände att jag borde ta ett helhetsgrepp på min hälsa och analysera allt som ingår. Det har jag gjort och jag är mycket glad och tacksam över den plats jag nu befinner mig på. Jag lever ett gott liv och har frid i själen, men jag behöver faktiskt gå ner i vikt. Mammas ”banta inte” och det faktum att hennes läkare erkände att hennes övervikt med all sannolikhet bidrog till att hon fick ett relativt långt liv efter sin palliativa diagnos betyder inte att jag som femtioåring ska nöja mig med en övervikt på 15 kg, åtminstone inte om denna beror på något som bidrar negativt till min hälsa. Amalia kan och ska inte göra något åt sina runda former, men det behöver jag göra.

Som av en händelse, och av olika orsaker, har jag och flera av mina systrar valt att prioritera vår hälsa de senaste månaderna. Vi har valt olika vägar, men har samma mål: en stark kropp som samarbetar med oss i detta som kallas livet. Igår fick jag världens finaste present av en av dem. Hon hade beställt lite specialprodukter på nätet och hade samtidigt plockat ihop ett så spännande paket till mig. Nu längtar jag efter att kunna tillverka egna vetefria langos, göra en glass-sandwich och prova hur jordmandlar smakar.

Det är absolut inte självklart att ens ha valet att kunna göra något åt sin hälsosituation. Jag har varit där också. Jag omfamnar tacksamt det faktum att jag bor så naturskönt och att jag orkar ta långa promenader. För några år sedan orkade jag inte ens gå upp för min egen trappa och att duscha var något som krävde lång planering. Jag vet att det finns de som har det så jämt och vet att det är en fruktansvärt tung börda att bära. Med all kunskap som finns idag drömmer jag om fler och fler insikter som gör att ännu fler kan botas från sådant som idag inte kan hanteras av vården. En dag…

Fröpåsar liknande dessa hittades under golvet (?) hos Carl von Linné. Min syster har vikt dem och det känns tryggt att förlita sig på formgivning som har funkat ända sedan 1700-talet. Vackert och funktionellt, den bästa designen som tänkas kan!

13 apr

Dags för nästa nivå.

Igår var det äntligen dags att skola om tomater, chili och paprika. När allt var klart hade jag 18 tomatplantor och sex vardera av chili och paprika. Nu hoppas jag att de tar sig ordentligt i de nya krukorna med lite matigare jord runt fötterna. (Nu på eftermiddagen ser jag flera av tomatplantorna som redan ser ut att må bättre!)

Det känns så lyxigt med detta lilla ”växthus”! Det gör mig glad varje dag. Kanske är det lite märkligt att ens kalla det här ett växthus, men det här ger mig möjlighet att driva upp små plantor här hemma utan att behöva snubbla över krukor och lådor vilket annars är vanligt när det gäller planttanter i lite mindre hem. Varje hylla ger möjlighet till att ge plantorna under lysrören en hel dags solljus. Nu har jag en hel del blomfröer som jag i år skulle vilja ge lite skjuts för att göra dem mer motståndskraftiga innan utplantering. Yngsta dotterns rum ligger i söderläge och är ju numera utrymt. Ger detta möjlighet till ett expanderat växthus?

12 apr

Fira!

Vi har en syskonchatt som skapades då våra föräldrar var sjuka. Till en början var det en upplysningscentral. Så fort något var på gång eller hade hänt fanns det möjlighet att informera alla i familjen utan fördröjning. När allt redan är stressigt är detta ett enormt smidigt sätt att slippa ”Men varför hörde ingen av sig till mig?”, från båda håll. När vi hade blivit ”föräldralösa” (det kommer vi aldrig att vara, men jag tror du förstår vad jag menar) fortsatte vi att hålla chatten igång. Den är till denna dag aktiv dagligen, något som gör att vi kan känna oss nära varandra, även om vi befinner oss på olika håll i världen och Sverige.

När jag gick in i chatten i lördags kväll dök den här bilden upp, följd av flera kommentarer och gratulationer. Min svåger hade friat till lillaste syrran med en otroligt vacker ring, inte helt oväntat på en Michelinrestaurang. Tjoho! Vi är så glada för deras skull och ser fram emot en härlig bröllopsfest i Falsterbo nästa sommar. När jag tänker på det blir jag alldeles glad i magen. Jag hoppas för allas skull att effekterna av coronapandemin har fallit in i skuggorna vid det laget. Allt löser sig. Trots det kaos som hade uppstått då det var dags för äldsta dotterns bröllop förra året fick vi ju till en fantastisk fest! Vad är väl en fest på Skansen då man kan ha privat tillställning i ladan? Hehe. (Festen på Skansen känns låååååångt borta. Tänk att ens vara på fest med 120 personer samtidigt?!)

Fotograf: Karin Vivar, bästa fotografen

11 apr

Bästa planttantsdagen!

Jag har på mig en Fitbit varje dag. Det är en aktivitetsmätare i något slags armbandsursform. Jag tog på mig den för ett par månader sedan efter att ha haft den liggande i skrivbordslådan i säkert ett år. Tänk ändå att det kan vara så peppande att ha ”någon” som säger åt en att röra lite mer på sig! Jag har som mål att gå minst 10 000 steg per dag, men ofta blir det ca 12 000. Ja, åtminstone om jag ser till att komma ut på promenad. Igår fick jag in 28 000 steg! 30 000 steg på en dag hade jag senast när jag var med maken i San Francisco och promenerade runt stan då han jobbade. Idag blev det en en flera timmar lång promenad med en vän i våra vackra omgivningar och trädgårdsarbete i princip hela dagen som satte mig i arbete. Härligt! Vi har haft så ruskigt o-inbjudande vårväder. Igår var det däremot både soligt och åtminstone halvskönt i vårsolen. Trots solskyddsfaktor 50+ var jag lite varm i ansiktet framåt kvällen.

Mina favoritträningsbyxor från Nike är verkligen inte snygga, men de är så sköna! Mönstret är bra såtillvida att det inte syns att jag har lagat tre hål med svart tråd. Lagningarna smälter helt in i mönstret! Stövlarna är en storlek för stora, men de gick för 50% på Granngården och är fortfarande vattentäta, så jag är glad.

Dagens grävning i makens egenbyggda lådor var den lättaste på de här fyra åren! I höstas lånade vi brorsans jordfräs och maken gick igenom hela trädgårdslandet. Jag satte mig emot det i det längsta efter att ha läst Jord-boken. (Alltså, man kapar allt möjligt som vore man en samuraj och skaffar sig själv en massa fler gräsrötter som kanske inte är så önskvärda.) Det var dock det smidigaste sättet att kunna jämna ut den väldigt ojämna ytan och nu är jag glad över att det blev gjort. Egentligen hoppas jag att detta blir den sista omgången vårgrävning.. Tänk om vi faktiskt kan driva på täckodling till 100% i år?! Det är onekligen riktigt bra på så många olika sätt och vis.

Det kommer att bli så bra det här! Egentligen hade jag tänkt att lådorna längst ner i bild (sju stycken allt som allt) skulle få vila sig till riktigt maffig matjord. Yngsta dottern har bottnat med tidningspapper, sedan ligger ett gäng kvistar som gått igenom kompostkvarnen och överst ligger resterna från vår gårds gödselstad (det bodde hästar här under många år). Jag kommer nog att sätta lite ditten och datten där även om prognosen för stor skörd är obefintlig. Gödslar jag på ordentligt med gräsklipp blir det ändå lite spännande.

Efter höstens förberedande inför ny grusgång är det totalt kaos i vår gräsmatta. Här och där visar dock naturen sin växtkraft på olika sätt. Denna samling påskliljor kommer jag inte alls ihåg sedan förra året. Kanske är det de gamla lökarna från trapp-planteringen som jag bara satte ner då de blommat färdigt?

Vid stenmuren mellan sommarvistet och ladan finns det fortfarande mycket att göra. Här ser du askan efter senaste eldningen. Även här rensade maken upp ordentligt förra året, liksom grannarna på sin sida. Nu ska jag försöka rensa upp det gamla skräpet från murgrönan som totalt hade tagit över både sommarviste och stenmur. Jag ser fram emot att ha en härlig blomrabatt här med massor av dahlior främst. Jag kommer också att samla ihop allt som jag har satt ”så länge” på flera andra ställen. Tror jag fick höstflox då jag fyllde 50 förra året, jag har några lammöron, akleja och mängder med dahliaknölar. Det ska nog bli fint, det här.

Denna fantastiska bukett hade min vän med sig för att fira den stora övergång som just skett i vårt liv. Det är stort när sista barnet flyttat hemifrån! Andra övergångar uppmärksammar man gärna med riter. Födelse, inträde i vuxenvärlden, äktenskap, död… M tyckte att det var på sin plats med åtminstone en blombukett. ”Va?! Firar ni att ni blivit av med mig?” Hehe, dottern fnissade lite, men förstod att det INTE var just så buketten skulle tolkas. Har du eller någon i din närhet uppmärksammat någon mer ovanlig övergång med en övergångsrit? (Den ”ovanligaste” jag kom på var att en vän i USA hade skilsmässofest med sina väninnor.)

10 apr

Ett med naturen.

Det går inte att fånga känslan i hur det känns att gå här, men det är så ljuvligt! Naturen läker. Vi människor behöver bli ett med Moder Jord med jämna mellanrum. Jag menar inte alls som något New Age-fluff, utan som något påtagligt. På med lager på lager och ut i skog och mark! Krama ett träd (min svägerskas specialitet), sätt dig på en stubbe, ta med en termos med något varmt i, på med riktigt bekväma skor och se till att hålla dig varm.

Jag kommer ihåg skogen bakom våra hus i Visättra. Miljonprogramshus i många våningar utspridda över ett stort område och sedan den fantastiska Botkyrkanaturen. Två skilda världar med bara några minuters mellanrum. Jag undrar hur många som aldrig upplevde den vackra naturen. Hur många som rörde sig mellan pendeltågsstationen, jobbet, affären och lägenheten och missade det bästa med hela området?

Vackrast av allt är mossan. Mossgrönt på kläder ger mig en viss kräksnyans i ansiktet, men i den här formen njuter jag i fulla drag! Jag undrar förresten hur John Bauer kände runt mossa. Ingen har väl fångat den så vackert som han?

Hela naturen går ännu i en något brunaktig färgskala, men nu vänder det. Den vaknar. Knoppar brister och saven rinner till. Ut och njut! Själv ska jag göra just det, men mest ska jag ägna dagen åt att göra nödvändigt, tungt och lite plågsamt trädgårdsarbete. Om inget annat så blir jag kanske lite starkare? Trevlig helg, hör du!

09 apr

Den hemliga trädgården (och den som inte är lika hemlig).

I förrgår hittade jag en ny väg. Ja, alltså, den har väl legat där under väldigt lång tid, men jag har aldrig märkt att den finns där då jag promenerat förbi. Efter att ha provgått längs med den fick jag med maken på en längre runda igår. Det blev en ny favoritrunda! Vi tog oss ner till Östersjön parallellt med flera vägar som vi brukar gå och hamnade bl a vid en mysig fiskarstuga som tillhör någon klubb. (De har badtunna med havsvatten – hur kan jag bli medlem i klubben?)

Samma, men olika. Mittemellan Ölhallarna och piren längst ner på Sommarvägen.

Maken inspekterade radiomasten som stod på plats. Sturkö har lång militärhistoria och var länge skyddsområde. Jag gissar att det här är en kvarlämning från den tiden, men samtidigt har ju fiskarna behövt möjlighet till god kommunikation. Både militärer och fiskare verkar vara utrotningshotade.

När jag kom hem kändes det äntligen varmt nog för att ta hand om de mindre dahliaknölarna som behöver köras igång i krukor. Jag bannade mig själv för att jag inte köpte lite fler Baggmuck på IKEA. Dessa skomattor funkar perfekt att ställa krukor på. Det gör inget om vattnet rinner igenom och det är lätt att bära runt och flytta på dem. Plasten gör väl att jag ska dra öronen åt mig, särskilt med tanke på att de bara kostar 25 kr/st… Jaja. (Förresten undrar jag vad som hände med påskliljorna som jag satte ner med penséerna i lådan på trappan. De har inte vuxit någonting och lökarna känns lite mjuka. Hm.) När jag var färdig hade jag satt nio dahlior och en chokladskära. Nu ser jag fram emot att se de vackra bladverken göra entré!

Mina planttantsceller kvider. Jag har envist låtit pelargonsticklingarna stå trots att flera av dem ruttnade på en gång. Syrran och jag hoppades att vi trots frostskadorna skulle lyckas rädda både några plantor och få till en och annan stickling. Som du ser har sex plantor kommit igång riktigt bra och en har precis börjat skicka ut små blad som knappt syns. En av de andra plantorna är definitivt rutten, men de andra två känns stadiga. Jag väntar någon vecka till för att se om de bara är ”late bloomers” de också. Mitt försök att sterilisera såjorden i ugn var mycket effektivt då det gällde att döda ev. sorgmyggelarver. Dessvärre verkar jag ha dödat alla andra näringsämnen också, för oj, vad långsamt det går! Jag näringsvattnade lite för några dagar sedan och det har gjort succé. Det här planttantslivet är påfrestande för nerverna, men jag lär mig ständigt nya tips och tricks! Jag kommer att sätta lite mindre potatis och mer lök i år. Jag hittade inga Amandine då jag var på sättpotatisjakt, så jag har beställt en 3 kg-påse. Annars har jag allt hemma. Tre veckor kvar tills potatisen ska i! Idag kan jag vila, för det stormar med snöblandat regn utanför. Mest känner jag för att be maken tända i kaminen och trycka ner mig i soffan med en filt och en av de ca sjutton böcker jag har i min ”att läsa”-hög och eftersom jag är vuxen får jag faktiskt delvis göra precis som jag vill. Tjingeling!