18 apr

Planttanten funderar.

Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.

Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!

Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.

Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!

Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.

Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!

13 sep

En dag på landet.

Trädgården är upp- och nedvänd, men på verandatrappen står höstplanteringarna och gör mig glad. Den lilla kvisten från mammas rosmarin som syrran tog en stickling från har tagit sig bra. Jag köpte en egen planta på Blomsterlandet första sommaren vi bodde här och den har klarat sig bra eftersom jag plockat in den samtidigt med pelargonerna. Svalt, lite vatten och mycket ljus – så gillar rosmarinen att tillbringa sina vintrar. Vi har mer rosmarin än vi hinner äta upp, likaså timjan och salvia, men det gör mig ingenting alls! Det är härligt att kunna gå ut i sin trädgård och plocka in färska örter. Jag fick lite persiljefrön från grannfrun. De ska jag sätta till våren och hoppas på ett bättre persiljeår 2021.

Hälsningar på köksbordet efter dotterns promenad. Kastanjerna är inte riktigt mogna än och har inte nått rätt storlek för den obligatoriska höstkransen, men jag tror att det kommer att bli ett lika fint år för dessa skönheter som för ekollon. Tallkottar har vi så det räcker till en hel by.

Dottern och jag grävde upp resten av potatisarna i landet. Jag trodde inte det skulle finnas så mycket kvar, men där hade jag fel. Vi har tydligen varit dåliga på att gräva i ordning. Det blev mycket skorv på potatisen i år och det var väl både för kallt och för torrt för att de skulle trivas riktigt bra. Jag är ändå nöjd. Vi fyllde 10-litersgrytan tre gånger och lade in skörden i stenkällaren. Det blev nästan en gryta full till som nu står på köksbänken. Av någon anledning satte vi bara sommarpotatis, så jag vet inte hur bra hållbarheten blir. Vi får se! Jag satte ett kilo vardera av tre nya sorter (här rödmarkerade) för att testa och kan nu utvärdera resultatet.

Cherie – rödskalig favorit. Jättegod och ger bra skörd.
Amandine – en annan favorit. Årets potatisar blev dock mycket mindre än förra året?
Zoe – det här blev årets vinnare. God, jättefin avkastning och rolig (lilaröd både utanpå och inuti, släkt med Cherie och Blå Kongo). Tyvärr mycket skorvangripen, men den här vill jag sätta nästa år igen.
Jazzy – nyhet, god, många knölar på varje planta, men i år blev de väldigt små. Visserligen delikatess, men jag vill ha lite större knölar.
Swift – ”tidigast av alla”. Jag gick på reklamen. Tycker inte att den var tidigare än alla mina andra tidiga sorter och inte lika god. Denna hoppar jag nästa år.

Nästa år vill jag sätta någon stor höstsort också. Bintje kanske? Min brors potatisar blir ungefär lika stora som knytnävar. Å andra sidan kanske det behövs bättre med så många storätare hemma!