21 jul

Hetta och slaget mot och med naturen.

Europa brinner och det har uppmätts temperaturer så höga som 40°C. Det är illa nog med 24 grader som vi har haft här hemma. Jag är verkligen ingen värmeälskare! Eller fel, jag gillar inte heller att frysa, så den temperatur som krävs för att jag ska må bra är inte helt lätt att definiera. En bubbelpool med 38 grader är underbar en kylig vårkväll och de vinterbad jag tog i bara några plusgrader i Östersjön i vintras var lika underbara på sitt vis. ”Extremhetta” på sommaren är dock inte i min smak. Att gå omkring och känna svetten rinna överallt, vara orolig för hur allt i trädgården ska klara värmen och känna kroppen röra sig i slow motion, det är helt enkelt inte riktigt min stil. Vilken tur att det finns andra som tycker annorlunda! Maken njuter i fulla drag. Igår drog han ut en runda i kajaken medan jag stod och svettades i floder medan jag målade verandan. Olika sätt att hantera samma tillstånd helt enkelt.

Potatisen är tydligen på mitt lag, för jag har fått klippa av all bladmögeldrabbad blast och har lagt den i en svart sopsäck för vidare transport till soptippen. Mikrojordsentusiaster påstår att de fermenterar också mögeldrabbade växtdelar, men jag vågar inte. Jag tycker mig verkligen märka en kvalitetshöjning av jorden sedan jag började med bokashi och EM aktiv, men det tar väl tid innan jag bemästrar mikroorganismerna fullt ut.

Efter flera dagars förberedelser med skrapning, slipning och målartvätt var det äntligen dags att måla igår. Verandan må vara liten, men det tog flera timmar innan jag hade tagit mig runt hela vägen. (Dörren ska också fixas, men det får bli efter sommaren tror jag.) Grundfärgen här från tidernas början var lindblomsgrönt. Fint, men jag är glad över beslutet att bara köra vitt överallt.

Luktärterna levererar mängder av blomster. Det märks verkligen skillnad på hur de mår då de får bra ”mat”. Luktärter gillar näring och vatten, båda i massor. Plockar man sedan rent varje dag blir skörden fantastisk. Doften är ljuvlig!

I alla rum står det nu luktärtsbuketter. Ringblommor och dahlior hoppas jag fortsätter blomma länge än, jag är inte riktigt inne på höstfärgerna.

Det fortsätter blomma för fullt i min favorithörna. Pelargonernas blomning kom igång väldigt sent, men å andra sidan levererar varje planta många blomstänglar. Bästa pelargonåret någonsin! Det är bra att lära sig mer och mer, få större insikt i hur saker och ting funkar. Jag har läst mig till mycket, men blir galen på att så många tips går emot varandra. Det är bara att testa helt enkelt för att se vad man själv gillar och vad som funkar här hos oss. Jag har insett att mina myntaplantor har börjat må mycket bättre sedan jag började ge dem mer vatten. De överlever kanske allt, men jag vill ju att de ska vara vackra! Det är de verkligen då de nu börjar blomma. Dessutom luktar de gudomligt de också.

Tvestjärtarna gillar fortfarande dahlior lika mycket. Jag orkar inte bråka med dem mer. De ska ju äta andra skadedjur, det blir aldrig något nollsummespel. Bara att bita ihop och hoppas på att det blir fler plus än minus. Carry on!

30 jun

Sommardagar som aldrig tar slut.

Igår var det skolavslutning för min syrras familj i Skottland. Skolavslutning?! Det känns som att sommarlovet har varit igång i evigheter, trots att jag inte längre har småbarn och bor på min sommarö permanent. Dagarna är långa och heta, vattnet börjar bli mer behagligt än bara kallt. Samtidigt pågår det vanliga livet. Många har inte ens börjat sin semester än, de följer sommardagarna från kontorsfönster och hemmakontor, eller kanske från en sommarstuga (pandemin har för många inneburit en större möjlighet att arbeta hemifrån). Det finns många som får ångest innan sommaren knappt hunnit dra igång. Allt som ska hinnas med, oro över om man har gjort rätt semesterprioriteringar, ekonomiska problem (att ha semester kan lätt bli dyrt, oavsett om man reser bort eller stannar hemma), svajiga relationer som ges utrymme att bli riktigt skakiga, trötthet som accentueras då det finns möjlighet att koppla av, vardagsgnabb som blir till semestergräl – mitt i allt det underbara syns det fula och jobbiga mycket bättre. Med junis intrång började semesterinläggen läggas upp. Jag hänger inte ens på Instagram, men gissar att det är långt ”värre” där än på Facebook. Jag är glad över att få följa mina vänners äventyr, men jag förstår att avundsjukan kan svida i ögonen. Mitt bästa tips om du mår dåligt av detta är att släppa sociala medier under den här perioden. Snart nog återkommer vardagen.

Igår hade vi svärföräldrarna över på ett mycket trevligt besök. De åkte till Bredavik med Sturköpendeln och maken plockade upp dem där medan jag fixade färdig maten. Jag hade gått ner i landet och dragit upp ett gäng nypotatis, den här gången av Cherie som sägs vara den tidigaste av de sorter jag satte i maj. Många av knölarna var lite små, men de var i alla fall goda! Ugnsbakade kycklingbröst, lite olika sallader och rabarbersaft stod också på menyn. Jag gillar att krydda kycklingbröst rätt mycket, hyvla över lite smör och sedan ugnssteka i 175° tills de precis är klara. Sedan är det lätt att skära upp i tunna skivor. Saftigt och gott! Till efterrätt blev det hemgjord glass. Vi har en enkel glassmaskin som jag lovat att utnyttja bättre denna sommar. Jag köpte en bok med glassrecept på rean för något (Några??!) år sedan och ser fram emot att testa fler recept än bara vanilj. Igår blev det jordgubbsgräddglass med den egna honungen. Bisamhällena dog tyvärr av olika anledningar under vintern. Vi har sörjt detta, men ser fram emot att välkomna nya samhällen hem till oss. Skam den som ger sig.

Förra året var det lite meck med badstegen. Nu har maken fixat de olika problemen med hjälp av diverse ingenjörsknep och förhoppningsvis kommer den att sitta bra nu. För mig gör en badstege hela skillnaden! Jag kan inte häva mig upp på bryggan som ungdomarna, jag är för baktung. Igår var luften svalare och vattnet var varmare, eller så börjar vi bara vänja oss vid temperaturen. Dessa dopp är så sköna! Sällskapet var väldigt trevligt också:

Lillastesyrran är nämligen på besök efter sin långa smekmånad i Sydamerika! Hennes nyblivne make började jobba på en gång, så han är kvar hemma. Det var så roligt att träffas igen och få höra om resan! Vi har fått följa med i ord och bild, men det är ändå skillnad på att läsa om något och få prata om själva upplevelsen. Vi satt också och jobbade med det bröllopsalbum som min syster nästan är färdig med. Så roligt att få återuppleva denna fina dag.

Väl hemma var det dags för en av sommarens höjdpunkter, nämligen fläderblomssaften. Förra året provade jag två olika recept, men det experimentella kostade mer och var inte lika gott. Bättre var det klassiska som var precis lika smarrigt som vanligt.

Flädersaft, klassiskt recept

50 blomklasar av äkta fläder
3 citroner
2 kg socker
2 liter vatten
50 g citronsyra

Skölj av blomklasarna och däng av vatten och ohyra. Lägg i en stor kastrull som får plats i kylen med locket på. Skrubba citronerna väl och skiva dem tunt. Lägg i kastrullen. Koka upp vattnet och sockret tills det löst sig. Häll sockervattnet och citronsyran i kastrullen och rör om väl. Sätt på locket och ställ i svalt utrymme som källare, eller låt svalna helt och ställ i kylskåpet. Låt stå i tre dygn (minst), rör om väl varje dag. Sila. Jag brukar hälla upp saften i halvlitersflaskor och frysa, eller hälla i dubbla plastpåsar och låta dem frysa plant för lätt förvaring i frysen. Sedan är det bara att tina upp och hälla upp i flaska när det är dags att njuta av saften.

Just nu har vi inte direkt några blomsterhav, det har varit för torrt för det, men det finns tillräckligt för att få till härliga buketter att glädja sig med. Svärmor fick med sig en ängsbukett hem, framåt kvällen plockade jag ihop denna färgglada ögonfröjd till mig själv. Digitalis, purpurklätt, prästkrage, daggkåpa, ringblomma, något slags blåklocka och lite annat smått och gott. Syrrans tips om att plocka vallmo i knopp är så bra, i morse hade också vallmorna slagit ut. Invasiva ogräs gör sig mycket väl i sommarbuketter. Det finns en plats för alla!

04 okt

Nedslag i min söndag.

Känner mig stolt över att ha en egen potatiskorg i stenladan. Det är stort på något vis. Inte för att potatisskörden blev överdrivet fantastiskt i år, men jag gläds ändå. Och eftersom vi bara är två stycken tror jag vi kommer att klara oss ett tag på det här, även om vissa exemplar är angripna av något eller bara är i allmänt dåligt skick.

Tack Vajlan för fri tillgång till aroniahäcken! Nu har jag fyra påsar bär i frysen. De behöver gotta till sig lite och blir precis som slånbär bättre efter en viss köldbehandling. Jag har sparat några stycken bär som jag ska prova att göra aroniarussin av. Funkar det så plockar jag nog en omgång till.

Många långa timmar för att följa konferens, långa telefonsamtal och FaceTime-möten. Fick akut Orem-längtan. Ringde min morbror och han hade gått omkring och gråtit och saknat Sverige, så det är bara att landa i att det är som det är. ”Home is where I put my butt” (där jag placerar min rumpa är jag hemma, typ) har varit ett bra mantra under mitt liv, men det klarar inte att helt utrota känslan av hemlängtan. Man kan trivas hur bra som helst, ha det hur bra som helst och frodas och ändå känna ett styng av längtan till något annat. Samtidigt. Bort, hem, till, från…

18 apr

Planttanten funderar.

Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.

Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!

Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.

Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!

Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.

Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!

13 sep

En dag på landet.

Trädgården är upp- och nedvänd, men på verandatrappen står höstplanteringarna och gör mig glad. Den lilla kvisten från mammas rosmarin som syrran tog en stickling från har tagit sig bra. Jag köpte en egen planta på Blomsterlandet första sommaren vi bodde här och den har klarat sig bra eftersom jag plockat in den samtidigt med pelargonerna. Svalt, lite vatten och mycket ljus – så gillar rosmarinen att tillbringa sina vintrar. Vi har mer rosmarin än vi hinner äta upp, likaså timjan och salvia, men det gör mig ingenting alls! Det är härligt att kunna gå ut i sin trädgård och plocka in färska örter. Jag fick lite persiljefrön från grannfrun. De ska jag sätta till våren och hoppas på ett bättre persiljeår 2021.

Hälsningar på köksbordet efter dotterns promenad. Kastanjerna är inte riktigt mogna än och har inte nått rätt storlek för den obligatoriska höstkransen, men jag tror att det kommer att bli ett lika fint år för dessa skönheter som för ekollon. Tallkottar har vi så det räcker till en hel by.

Dottern och jag grävde upp resten av potatisarna i landet. Jag trodde inte det skulle finnas så mycket kvar, men där hade jag fel. Vi har tydligen varit dåliga på att gräva i ordning. Det blev mycket skorv på potatisen i år och det var väl både för kallt och för torrt för att de skulle trivas riktigt bra. Jag är ändå nöjd. Vi fyllde 10-litersgrytan tre gånger och lade in skörden i stenkällaren. Det blev nästan en gryta full till som nu står på köksbänken. Av någon anledning satte vi bara sommarpotatis, så jag vet inte hur bra hållbarheten blir. Vi får se! Jag satte ett kilo vardera av tre nya sorter (här rödmarkerade) för att testa och kan nu utvärdera resultatet.

Cherie – rödskalig favorit. Jättegod och ger bra skörd.
Amandine – en annan favorit. Årets potatisar blev dock mycket mindre än förra året?
Zoe – det här blev årets vinnare. God, jättefin avkastning och rolig (lilaröd både utanpå och inuti, släkt med Cherie och Blå Kongo). Tyvärr mycket skorvangripen, men den här vill jag sätta nästa år igen.
Jazzy – nyhet, god, många knölar på varje planta, men i år blev de väldigt små. Visserligen delikatess, men jag vill ha lite större knölar.
Swift – ”tidigast av alla”. Jag gick på reklamen. Tycker inte att den var tidigare än alla mina andra tidiga sorter och inte lika god. Denna hoppar jag nästa år.

Nästa år vill jag sätta någon stor höstsort också. Bintje kanske? Min brors potatisar blir ungefär lika stora som knytnävar. Å andra sidan kanske det behövs bättre med så många storätare hemma!