Det var länge sedan jag såg ett program som fick mig att bli arg (jag lyssnar bara på nyheter, så bortse från allt det senaste elände som världen bjudits på) som Utrikesbyråns ”Aldrig mera fet”. Med tanke på min kompis hemska biverkningar från en av de hajpade diabetes 2-mediciner som lockat överviktiga människor, främst i USA såklart, så tycker jag att det var osedvanligt glorifierande och okritiskt. Den vettigaste i rummet var Fredrik Borges, en man som själv genomgått magoperation och gjort en dokumentär om sitt liv med obesitas.
Min lillasyster och jag hade en diskussion med starka åsikter från båda håll som handlade om övervikt. Vi har båda kämpat med olika typer av ätstörda beteenden och har stor personlig erfarenhet. Hon hävdar att det går bra att med naturliga medel permanent bli normalviktig om man varit gravt överviktig, jag hävdar att det är i princip omöjligt. Gastric sleeve och gastric bypass är ganska framgångsrika jämfört med ”bantning”. I en studie jag läste borstade man bort att 97% överlevde operationerna som att de döda inte betydde något. Av 66 opererade hade 38 kvar sin ”sex månader efter operationen”-vikt efter fem år. 24 hade gått upp i vikt igen. 2 personer rapporterade att de aldrig gick ner i vikt efter operationen. De två som saknas i rapporteringen utgör tydligen de tre procent som inte överlevde. Jag gissar att de som lyckas tycker det var värt risken. Ingenstans står det dock om livskvaliteten. Fredrik Borges som jag nämnde här ovan verkar vara en stark röst FÖR operation. Jag känner tre personer som dött i av biverkningarna av sina magoperationer och hävdar att detta inte är en väg jag skulle gå.
Nu marknadsförs diabetes 2-medicinerna som värsta quick fix-lösningen för alla överviktiga. ÄNTLIGEN ska amerikanerna bli smala! Och kineserna! Och… Men till vilket pris? Anledningen till att man går ner är att man förlorar hungerkänslorna, matlust, men medicinen leder hos somliga också (bl a min kompis) till förlust av livslust. Man blir deprimerad, helt enkelt. Det kan ju sägas ”hellre smal och deppig än tjock och deppig”, men NEJ! Och resten av biverkningarna är inte heller att leka med. Snälla! Ät bara mat istället för att dricka läsk, äta godis, bars, chips, pommes, flingor och allt annat som kommer i en låda med en streckkod!!! Hjärnan kommer att spela dig spratt, det är jag den första att erkänna. Men mat är gott! Och gör gott! Det gör inte skräp. Vem vill vara en soptunna? Vem vill hälla skräp i sina barn?
Jag må inte vara en smalaste i rummet, men jag har landat i att det får vara så. Jag äter bra och mår osedvanligt bra. Nu hoppas jag att få med mig åtminstone nära och kära på tåget.
Det finns inte många symboler som blinkar igenkänning som en röd flugsvamp. Dessa skönheter sticker åtminstone inte under stol med att de är farliga. Det är vit flugsvamp som folk brukar dö av då de äter den av misstag, ska man dö av den röda versionen är det troligen någon som har velat berusa sig billigt som har misslyckats med doseringen. Jag tänker ibland på vad vi människor utsätter oss själva för. Det finns så mycket som kommer med upplysningspamfletter, varningslampor och triggertexter, men folk fortsätter att utsätta sig själva för kort- eller långsiktig fara.
Härom månaden skrev min kusin om fettfobi och nu såg jag att min syster hade gjort detsamma. Hur överviktiga människor diskrimineras i samhället, hur diskussionen om vikt och hälsa är ”ohälsosam” och hur det, medvetet eller omedvetet, läggs in tolkningen överviktig=lat eller utan självkontroll. Jag har svårt att förhålla mig till just den här frågan, och jag får gå djupt in i mitt inre för att reda ut alla begrepp. Det handlar om allt från hur vi får människor att upprätthålla ett hälsosamt förhållande till det vi stoppar i våra munnar till hur vi ser på våra medmänniskor och vad vi förmedlar då vi processat informationen vi tagit in. Ska vi strunta i övervikt och låtsas att den inte finns? Jag vill påstå att det är helt fel väg att gå. Dessvärre vet jag bara att återigen rekommendera Livsstilsverktyget som faktiskt verkar vara något på spåret.
Hälsa och vikt – Ja, hur är det nu? Är smala människor alltid friska och runda/tjocka människor alltid sjuka? Det visar sig att en liten rondör i många fall visar sig skydda individer, men att det vi ser som kraftig övervikt, det som kallas fetma, i princip alltid leder till svåra hälsoproblem. Övervikt är alltså inte en sjukdom, men det är fetma. Feta personer drabbas ofta av högt blodtryck, diabetes 2 och ledproblem. Risken att drabbas av astma ökar med 55 procent per ökad enhet av BMI. (Det är troligen inflammation i luftvägarna på grund av övervikten som leder till astma, enligt forskare.) Frågan är då vad vi gör med denna information. Ska vi blunda för stora samhälleliga problem för att personer blir ledsna om problematiken synliggörs eller påpekas? Mina läkare har vid hälsokontroller flera gånger sagt ”du borde gå ner fem kilo/ten pounds”. Jag har konstaterat att den informationen var inte ny och fortsatt mitt liv i kombination med att känna skam och skuld, men utan att göra något livsomvälvande. Jag har påbörjat otaliga dieter och gått ner några kilo och sedan gått upp dem igen. Det var ju inte förrän jag var på rätt ställe rent mentalt som jag kunde göra vad som känns som permanenta förändringar.
Ärftlighet, kulturella ätmönster, socioekonomiska faktorer – Går vi ner på anledningen till att människor så ofta gör dåliga val, medvetet, är att vi drivs av en inbyggd överlevnadsstrategi – energität mat (söt, fet) betydde för tusentals år sedan inte fetma, utan överlevnad. Denna information verkar inte bidra till bättre val, mest ett konstaterande och ”jaha” hos de flesta. Då jag ammade tittade jag ofta på Oprah Winfreys program och hennes parhäst Dr Phil. (Han är numera en riktig sensationsråtta, men då hade han mycket intressanta fallstudier på besök.) En av de gäster som jag minns bäst var en singelmamma med ansträngd ekonomi och två mycket överviktiga söner. Hon hävdade att det var omöjligt att äta nyttigt i deras situation, men med hjälp av en dietist motbevisades detta ganska snabbt. Däremot var pojkarna vid det laget inte lika intresserade av att äta den nyttiga maten. Barn dras ofta till fet, söt och processad mat om valet finns. (Uppenbarligen gäller det även vuxna.) Dessvärre finns det många studier som tyder på samband mellan dålig ekonomi och fetma. Det verkar tydligen vara svårt att fastställa vad som orsakar detta, men en teori är att man då man känner hopplöshet inför sin dåliga ekonomiska situation åtminstone belönar sig med ”något gott”. Det finns definitivt människor som inte kan äta lika mycket utan att gå upp i vikt, men det är mycket ovanligt. Så har vi NPF-diagnoserna. Personer i det autistiska spektrat har ofta olika typer av ätproblematik. Viktuppgång är också en biverkning till många mediciner, något som blir mer vanligt i takt med att fler och fler mediciner introduceras på marknaden.
Tolkning av utseende – Hur reagerar du själv på hur du tar in information om en individ du möter? Det finns studier som visar på att den generella tolkningen är smal=kompetent och tjock=varm och kärleksfull. Varför blir det så? Och vad gör vi då vi vet att det är såhär? En tolkning är att personer som upplever diskriminering pga sin vikt (eller annat man diskrimineras för) överkompenserar med att bli extra trevliga för att klara sig bättre i samhället.
Representation av överviktiga människor i offentligheten – Klädföretagen har uppenbarligen sett hudfärg som den viktigaste anledningen till diskriminering de senaste åren och justerat för detta, men även överviktiga modeller har långsamt tagits in i marknadsföringen. Bl a har alla de stora märkena i Sverige särskilda kollektioner för större storlekar. Jag ser även att annan bildreklam börjar skifta fokus mot en mer blandad representation av människor. Något som inte verkar läggas så stort fokus på är att fula människor blir mest diskriminerade av alla, och som du kanske märkt finns det väldigt få fula människor representerade i dessa sammanhang.
Hur vi pratar med våra barn – Hur kommer det sig att bebisar inte diskriminerar, medan treåringar redan visar klart och tydligt att de föredrar smala människor? Hur pratar vi om vår egen vikt inför barnen? Hur pratar vi om barnens vikt med dem själva? En släkting (som själv alltid har varit väldigt smal) ringde och var jätteupprörd då skolsköterskan hade ringt och pratat om hennes barns vikt och diskuterat hur den skulle kunna justeras nedåt då barnet gick på mellanstadiet. Men vad ska samhället göra med all information som samlas in från innan födsel till död? Tanken är väl att röda flaggor ska åtgärdas på olika sätt och då övervikt är en viktig indikator för ohälsa blir det svårt att blunda för just denna flagga tänker jag. En annan smal mamma i bekantskapskretsen i USA packade smalluncher till sin dotter, men dottern fortsatte gå upp och upp och upp. Det visade sig att hon bytte mat med klasskompisar och dessutom åt i hemlighet redan då hon var sju år. Hur hanterar man en sådan situation? Jag tänker att det är värre med en ätstörning än med själva övervikten och den värsta kombinationen är en ätstörning med viktpåverkan upp eller ner (anorexi, hetsätning, bulemi etc.).
Samhälleliga åtgärder – Det finns mängder att skriva om detta ämne. Här kommer först lite fakta från Folkhälsomyndigheten:
Av befolkningen 16–84 år var det enligt 2020 års undersökning 52 procent som uppgav ett längd-viktförhållande som indikerar övervikt eller fetma. Förekomsten av övervikt och fetma varierade mellan olika grupper och var vanligare bland äldre än bland yngre, och bland personer med förgymnasial respektive gymnasial utbildningsnivå än bland personer med eftergymnasial utbildningsnivå. Övervikt och fetma var också vanligare bland personer födda i övriga Norden än bland personer födda i Sverige. Andelen personer med övervikt eller fetma, och andelen med fetma, ökade i alla åldersgrupper 2006–2020. Ökningen var särskilt stor bland yngre, men även i åldersgruppen 45–64 år. Skillnaden i andelen med övervikt och fetma mellan gruppen med eftergymnasial utbildningsnivå och gruppen med gymnasial utbildningsnivå ökade 2006–2020. Andelen som angav övervikt eller fetma varierade mellan länen med som lägst 44 procent och som högst 59 procent år 2017/20 (flerårsmedelvärde).
Här kan du läsa om hur denna statistik används. Frågan är varför samhällsvikten fortsätter uppåt trots fler och fler insatser från Pappa Staten? Har du några teorier? Och håller du med/vill protestera om något du läst här? Återkoppla gärna om du orkat läsa så här långt.
Här sitter tjocka tanten i vårt fönster och läser en god bok. Tjocka tanten heter egentligen Amalia. Hennes tysta uppenbarelse var ständigt närvarande under min uppväxt och även senare då jag hälsade på hos mina föräldrar. Amalia är en av den makalöst duktiga keramikern Lisa Larsons ABC-flickor Amalia, Beata, Charlotta, Dora och Emma. (Dessa flickor tillverkades för övrigt mellan 1958 och 1973 i Gustavsberg och var tänkta som bokstöd, och fortsatte produceras trots att de var alldeles för lätta för detta ändamål.)
Formen bidrar till Amalias skönhet. Jag älskar verkligen hur hon ser ut och skulle gärna ha fler av flickorna här hemma. Och Kalle, han hade verkligen varit fin uppe i allrummet. Men har man en massa bjäfs överallt blir det svårt för bjäfset att göra sig hört! Nog om detta, nu börjar mina tankar slira.
Vi människor utvecklas ständigt och behöver ibland rubbas för att kunna ändra dåliga rutiner och vanor. 2019 satte punkt på ett gäng år med för mig svåra utmaningar och min hälsa var i botten. 2020 opererades ett basaliom bort och när jag hade hämtat mig från skrämselhickan som medföljer ordet ”cancer” (även om basaliom är en så lättbehandlad form) hade jag hamnat i en ny position. Jag kände att jag borde ta ett helhetsgrepp på min hälsa och analysera allt som ingår. Det har jag gjort och jag är mycket glad och tacksam över den plats jag nu befinner mig på. Jag lever ett gott liv och har frid i själen, men jag behöver faktiskt gå ner i vikt. Mammas ”banta inte” och det faktum att hennes läkare erkände att hennes övervikt med all sannolikhet bidrog till att hon fick ett relativt långt liv efter sin palliativa diagnos betyder inte att jag som femtioåring ska nöja mig med en övervikt på 15 kg, åtminstone inte om denna beror på något som bidrar negativt till min hälsa. Amalia kan och ska inte göra något åt sina runda former, men det behöver jag göra.
Som av en händelse, och av olika orsaker, har jag och flera av mina systrar valt att prioritera vår hälsa de senaste månaderna. Vi har valt olika vägar, men har samma mål: en stark kropp som samarbetar med oss i detta som kallas livet. Igår fick jag världens finaste present av en av dem. Hon hade beställt lite specialprodukter på nätet och hade samtidigt plockat ihop ett så spännande paket till mig. Nu längtar jag efter att kunna tillverka egna vetefria langos, göra en glass-sandwich och prova hur jordmandlar smakar.
Det är absolut inte självklart att ens ha valet att kunna göra något åt sin hälsosituation. Jag har varit där också. Jag omfamnar tacksamt det faktum att jag bor så naturskönt och att jag orkar ta långa promenader. För några år sedan orkade jag inte ens gå upp för min egen trappa och att duscha var något som krävde lång planering. Jag vet att det finns de som har det så jämt och vet att det är en fruktansvärt tung börda att bära. Med all kunskap som finns idag drömmer jag om fler och fler insikter som gör att ännu fler kan botas från sådant som idag inte kan hanteras av vården. En dag…
Fröpåsar liknande dessa hittades under golvet (?) hos Carl von Linné. Min syster har vikt dem och det känns tryggt att förlita sig på formgivning som har funkat ända sedan 1700-talet. Vackert och funktionellt, den bästa designen som tänkas kan!
Häromdagen läste jag rubriken till en artikel och kände att det väl ändå finns gränser för vilka knep journalister kan ta till för att skapa debatt. ”Hon har inte råd att vara smal” eller något liknande stod det, och bildtexten visade en överviktig ung, mörk amerikanska. Eh – precis vad menar journalisten med det? Har man verkligen inte råd att köpa mat blir man mager av undernäring. Jag kanske inte skulle bli så upprörd, för jag läste inte själva artikeln, men ändå.
Då jag var föräldraledig och K pluggade på tjusigt, amerikanskt universitet gick vi back varje månad. Dollarkursen var rent urusel ($1 kostade ca 11 kr). Vi hade en månadsinkomst på ca 9 ooo kr, men bara hyran gick på ca 11 000 kr. (K hade fått ett stipendium och hade studielån, men allt var ju räknat i kronor.) Vi hade ett fint litet sparkapital som vi därför under dessa två år fick ”äta upp”, faktiskt rent bokstavligt. Jag blev så smal och fin så, för vi har nog aldrig ätit så hälsosamt och vi har definitivt aldrig ätit så billigt, vare sig förr eller senare. Vi hade rätt ofta folk hemma på middag. Inget problem om man bara planerar lite! Vi åt massor av ägg, ris, lök och potatis (Vad säger ni om det, kära LCHFare och GI-ivrare?), jag fyndade kött med kort datum till halva priset och jag bakade nästan allt bröd själv (skållade grahamsbullar oftast, lättast att baka ut då man inte har någon hushållsassistent). Vi åt mycket kyckling, linser och bönor, men inte speciellt mycket pasta. Tyvärr är det inte speciellt populärt med fisk på de flesta ställen i USA och på Thriftway där vi handlade fanns det bara frysta block till ett ganska högt pris. Däremot kunde man hitta räkor till fyndpris då och då. Frukt och grönsaker var visserligen dyrt, men jag anpassande inköpslistan efter säsong, så vi fick i oss en hel del av det också. Nu hade jag kunnat göra helt andra matval. Jag hade kunnat köpa chips och läsk som förvisso är väldigt billigt, men det gjorde jag inte. Jag tycker journalisten helt har missat poängen. De överviktiga kanske är fattiga, men de är överviktiga p g a okunskap och fel matvanor! Riktig fattigdom gör människor magra, inte tjocka. Jag blir så irriterad på detta! Socker och vitt mjöl blandat med fett är livsfarligt, för att inte tala om ett energiintag som långt överskrider det man gör av med. Det är inte McDonald’s fel att folk är feta. Det är de själva som äter sig överviktiga. Kolla vilka matval ett barn i en amerikansk skolmatsal har. Det är rent skrämmande! De tror att chips, vaniljpudding och chicken nuggets är fullvärdig mat. En förändring måste ske, föräldrar måste ta sitt ansvar och lära sina barn hur och vad man ska äta! (Och kom inte dragandes med att det här är statens ansvar. Vi har alla ansvar för våra egna liv, och våra barns, i alla fall tills de blir vuxna, självständiga individer.)
Vad har det här med Tipstordag att göra? Jag hade faktiskt tänkt ge tips på budgetalternativ till inredningsdetaljer att använda sig av om plånboken är platt, men mina tankar började snurra åt ett annat håll. Kanske dags att visa det jag hade tänkt göra från början?
Jag älskar ”vår” blomsteraffär, men för oss vore det ekonomiskt ohållbart att handla där en gång i veckan. Dessa vackra videkvistar fick jag av maken på hans födelsedag (jag vet, lite omvänt). Den här lilla buketten har gjort mig precis lika lycklig som om han hade kommit hem med en köpebukett!
Min gamla 15-årspresent funkar fortfarande. En symaskin är toppen, i alla fall om man är någorlunda sykunnig. Med den kan man förnya inredning (och garderob) till en billigare penning än om man alltid köper nytt.
Ännu en gratisbukett. Här är det dotterns fina blåbärsris som har börjat slå ut! Egentligen ville jag med denna bild visa alternativet ”tryck” i stället för originalkonst. Man kan förnya sig till en liten peng, men det kommer att kännas som att man har gjort en stor investering. Min vän Fiffi har massor av fint att välja på i sin shop. Det här hjärtat kommer från Tove Larris.
Jag vill också slå ett slag för magnetpoesi. Vi har så roligt med det set vi köpte för flera år sedan, och många är de gäster som skrivit på vårt kylskåp. Denna magnettavla kommer från Canvas, men säljs dessvärre inte av You Do längre. Magnettavlor kan man göra själv genom att måla något med magnetfärg, men annars finns det fina på IKEA om de fortfarande säljs. Lätt att förnya dessa engångsinvesteringstavlor! Ännu billigare blir det så klart om man bara använder kyl och frys som ”tavla”.
Tja, nu har jag inte tid att skriva mer, så ni får nöja er med mina tankar runt mat och fattigdom, inredning och platt plånbok. På återhörande.
