14 apr

Jag och tjocka tanten.

Här sitter tjocka tanten i vårt fönster och läser en god bok. Tjocka tanten heter egentligen Amalia. Hennes tysta uppenbarelse var ständigt närvarande under min uppväxt och även senare då jag hälsade på hos mina föräldrar. Amalia är en av den makalöst duktiga keramikern Lisa Larsons ABC-flickor Amalia, Beata, Charlotta, Dora och Emma. (Dessa flickor tillverkades för övrigt mellan 1958 och 1973 i Gustavsberg och var tänkta som bokstöd, och fortsatte produceras trots att de var alldeles för lätta för detta ändamål.)

Formen bidrar till Amalias skönhet. Jag älskar verkligen hur hon ser ut och skulle gärna ha fler av flickorna här hemma. Och Kalle, han hade verkligen varit fin uppe i allrummet. Men har man en massa bjäfs överallt blir det svårt för bjäfset att göra sig hört! Nog om detta, nu börjar mina tankar slira.

Vi människor utvecklas ständigt och behöver ibland rubbas för att kunna ändra dåliga rutiner och vanor. 2019 satte punkt på ett gäng år med för mig svåra utmaningar och min hälsa var i botten. 2020 opererades ett basaliom bort och när jag hade hämtat mig från skrämselhickan som medföljer ordet ”cancer” (även om basaliom är en så lättbehandlad form) hade jag hamnat i en ny position. Jag kände att jag borde ta ett helhetsgrepp på min hälsa och analysera allt som ingår. Det har jag gjort och jag är mycket glad och tacksam över den plats jag nu befinner mig på. Jag lever ett gott liv och har frid i själen, men jag behöver faktiskt gå ner i vikt. Mammas ”banta inte” och det faktum att hennes läkare erkände att hennes övervikt med all sannolikhet bidrog till att hon fick ett relativt långt liv efter sin palliativa diagnos betyder inte att jag som femtioåring ska nöja mig med en övervikt på 15 kg, åtminstone inte om denna beror på något som bidrar negativt till min hälsa. Amalia kan och ska inte göra något åt sina runda former, men det behöver jag göra.

Som av en händelse, och av olika orsaker, har jag och flera av mina systrar valt att prioritera vår hälsa de senaste månaderna. Vi har valt olika vägar, men har samma mål: en stark kropp som samarbetar med oss i detta som kallas livet. Igår fick jag världens finaste present av en av dem. Hon hade beställt lite specialprodukter på nätet och hade samtidigt plockat ihop ett så spännande paket till mig. Nu längtar jag efter att kunna tillverka egna vetefria langos, göra en glass-sandwich och prova hur jordmandlar smakar.

Det är absolut inte självklart att ens ha valet att kunna göra något åt sin hälsosituation. Jag har varit där också. Jag omfamnar tacksamt det faktum att jag bor så naturskönt och att jag orkar ta långa promenader. För några år sedan orkade jag inte ens gå upp för min egen trappa och att duscha var något som krävde lång planering. Jag vet att det finns de som har det så jämt och vet att det är en fruktansvärt tung börda att bära. Med all kunskap som finns idag drömmer jag om fler och fler insikter som gör att ännu fler kan botas från sådant som idag inte kan hanteras av vården. En dag…

Fröpåsar liknande dessa hittades under golvet (?) hos Carl von Linné. Min syster har vikt dem och det känns tryggt att förlita sig på formgivning som har funkat ända sedan 1700-talet. Vackert och funktionellt, den bästa designen som tänkas kan!

29 mar

Tipstorsdag vecka 13.

Häromdagen läste jag rubriken till en artikel och kände att det väl ändå finns gränser för vilka knep journalister kan ta till för att skapa debatt. ”Hon har inte råd att vara smal” eller något liknande stod det, och bildtexten visade en överviktig ung, mörk amerikanska. Eh – precis vad menar journalisten med det? Har man verkligen inte råd att köpa mat blir man mager av undernäring. Jag kanske inte skulle bli så upprörd, för jag läste inte själva artikeln, men ändå.

Då jag var föräldraledig och K pluggade på tjusigt, amerikanskt universitet gick vi back varje månad. Dollarkursen var rent urusel ($1 kostade ca 11 kr). Vi hade en månadsinkomst på ca 9 ooo kr, men bara hyran gick på ca 11 000 kr. (K hade fått ett stipendium och hade studielån, men allt var ju räknat i kronor.) Vi hade ett fint litet sparkapital som vi därför under dessa två år fick ”äta upp”, faktiskt rent bokstavligt. Jag blev så smal och fin så, för vi har nog aldrig ätit så hälsosamt och vi har definitivt aldrig ätit så billigt, vare sig förr eller senare. Vi hade rätt ofta folk hemma på middag. Inget problem om man bara planerar lite! Vi åt massor av ägg, ris, lök och potatis (Vad säger ni om det, kära LCHFare och GI-ivrare?), jag fyndade kött med kort datum till halva priset och jag bakade nästan allt bröd själv (skållade grahamsbullar oftast, lättast att baka ut då man inte har någon hushållsassistent). Vi åt mycket kyckling, linser och bönor, men inte speciellt mycket pasta. Tyvärr är det inte speciellt populärt med fisk på de flesta ställen i USA och på Thriftway där vi handlade fanns det bara frysta block till ett ganska högt pris. Däremot kunde man hitta räkor till fyndpris då och då. Frukt och grönsaker var visserligen dyrt, men jag anpassande inköpslistan efter säsong, så vi fick i oss en hel del av det också. Nu hade jag kunnat göra helt andra matval. Jag hade kunnat köpa chips och läsk som förvisso är väldigt billigt, men det gjorde jag inte. Jag tycker journalisten helt har missat poängen. De överviktiga kanske är fattiga, men de är överviktiga p g a okunskap och fel matvanor! Riktig fattigdom gör människor magra, inte tjocka. Jag blir så irriterad på detta! Socker och vitt mjöl blandat med fett är livsfarligt, för att inte tala om ett energiintag som långt överskrider det man gör av med. Det är inte McDonald’s fel att folk är feta. Det är de själva som äter sig överviktiga. Kolla vilka matval ett barn i en amerikansk skolmatsal har. Det är rent skrämmande! De tror att chips, vaniljpudding och chicken nuggets är fullvärdig mat. En förändring måste ske, föräldrar måste ta sitt ansvar och lära sina barn hur och vad man ska äta! (Och kom inte dragandes med att det här är statens ansvar. Vi har alla ansvar för våra egna liv, och våra barns, i alla fall tills de blir vuxna, självständiga individer.)

Vad har det här med Tipstordag att göra? Jag hade faktiskt tänkt ge tips på budgetalternativ till inredningsdetaljer att använda sig av om plånboken är platt, men mina tankar började snurra åt ett annat håll. Kanske dags att visa det jag hade tänkt göra från början?

Jag älskar ”vår” blomsteraffär, men för oss vore det ekonomiskt ohållbart att handla där en gång i veckan. Dessa vackra videkvistar fick jag av maken på hans födelsedag (jag vet, lite omvänt). Den här lilla buketten har gjort mig precis lika lycklig som om han hade kommit hem med en köpebukett!

Min gamla 15-årspresent funkar fortfarande. En symaskin är toppen, i alla fall om man är någorlunda sykunnig. Med den kan man förnya inredning (och garderob) till en billigare penning än om man alltid köper nytt.

Ännu en gratisbukett. Här är det dotterns fina blåbärsris som har börjat slå ut! Egentligen ville jag med denna bild visa alternativet ”tryck” i stället för originalkonst. Man kan förnya sig till en liten peng, men det kommer att kännas som att man har gjort en stor investering. Min vän Fiffi har massor av fint att välja på i sin shop. Det här hjärtat kommer från Tove Larris.

Jag vill också slå ett slag för magnetpoesi. Vi har så roligt med det set vi köpte för flera år sedan, och många är de gäster som skrivit på vårt kylskåp. Denna magnettavla kommer från Canvas, men säljs dessvärre inte av You Do längre. Magnettavlor kan man göra själv genom att måla något med magnetfärg, men annars finns det fina på IKEA om de fortfarande säljs. Lätt att förnya dessa engångsinvesteringstavlor! Ännu billigare blir det så klart om man bara använder kyl och frys som ”tavla”.

Tja, nu har jag inte tid att skriva mer, så ni får nöja er med mina tankar runt mat och fattigdom, inredning och platt plånbok. På återhörande.