Vad händer när man släpper ut sex syskon på galej? De har det bra, njuter av livet, äter gott, är kulturella, promenerar (och/eller åker taxi beroende på omständigheter), stöttar varandra, njuter av musik, skrattar och gråter och somnar som klubbade sälar. Den här dagen ska jag vårda länge, länge i mitt hjärta.

Berwaldhallen i bakgrunden, lantisar på vift. Det var länge sedan jag var här och det kändes bra att vara tillbaka. Rätt så iallafall. Jag är mer känslig för mycket folk och trängsel och det är något som Stockholm i allmänhet och Djurgården en lördag specifikt är bra på. Vi hade bokat brunch på Hasselbacken, mitt i smeten av alla inplanerade aktiviteter. Har man inte så mycket tid på sig är det skönt att slippa onödig transporttid.

Liljevalchs Vårsalong. Trevlig tradition för svenska folket sedan 1921. Kreti och pleti bjuds in för att vårsalongens jury ska kunna välja ut en trevlig kompott av kända och okända konstnärers verk. Konstnärerna sätter själva pris och allt är till försäljning. Det var kö in till kassan hela tiden även såhär i slutet på utställningstiden. 18 maj öppnar Lars Lerin-utställningen jag är så sugen på, så jag kommer snart tillbaka!

För övrigt tyckte jag det var märkligt att ”alla” säger ”Liljevalls” då jag alltid sagt ”Liljevalks”. På hemsidan kan man upplysas om vad som gäller (hälsningar tant Besserwisser):

Konsthallen är precis nyrenoverad, något som märktes. Fräscht och luftigt, nya golv och rena väggar! Härligt. Vår lilla grupp delade upp oss för att få ta till oss den här upplevelsen på egen hand, något som jag rekommenderar. Alla har ett eget förhållande till konst och jag har märkt att jag gillar att diskutera dessa upplevelser efteråt. Jag gillar att man ges möjligheten att följa med på en guidad visning och tjuvlyssnade några gånger på guiderna. Här ser du lillasyster lyssna på information om Eva Larssons ”Dream carrier”. Jag berördes över påminnelsen om hur vi alla bär på våra egna paket och hur viktigt det är att försöka förstå bakgrunden till att alla är som de är.

Ett av mina favoritfoton från den här helgen, mitt eget konstbidrag. Ibland är det väldigt spännande att betrakta andra ur ett nytt perspektiv och kanske kan man få nya infallsvinklar för att se sådant som förut varit dolt. (Lars Nyberg har gjort trycket i tavlan.)

Stefan Bennedahls ”Andas in – andas ut” tror jag alla besökare imponerades av. Bennedahls gjorde en ny lerfigur efter sitt yogapass varje dag i ett helt år. Vilken grej! Hoppas att detta verk hittar sin plats i ett offentligt rum.

Det verk som berörde mig mest känslomässigt var Pauline Franssons ”Jag hugger ved tills jag inte längre kan”. Fransson har under ett år jobbat med temat Skov (skog på danska men också namnet för uppflammande sjukdomstillstånd på svenska) och detta är en av hennes tolkningar. Tavlan gillar jag egentligen inte alls, men jag började gråta då jag tänkte på Far och hur frustrerande det var för honom att till slut inte ens orka lägga in ved i spisen för att elda. Symboliken är viktig för mig och för att verkligen kunna ta sig till konst är det ibland nödvändigt att veta mer än precis bara vad man ser.

Utsikten från Djurgårdsbron är magisk emellanåt. Strandvägen är en av Stockholms gräddhyllor och det är inte svårt att förstå varför. Hade vi haft lite mer tid hade jag gärna tagit en runda inne på Svenskt Tenn, men 1. vi har allt vi behöver här hemma och 2. att ”shoppa” hade stört dagens fina känsla.

På väg hem till vår kusins lägenhet på Söder passerade vi det enorma projekt som man väl ändå kan kalla Slussens ombyggnad till Nya Slussen som beräknas stå klart 2025. Fotot togs igenom en av rutorna som sitter i de skyddande byggstaketen. Inte så vackert jämfört med Strandvägen, men det blir väl bra vad det lider. Jag gillar ändå att det faktiskt händer något efter alla års diskussioner och bråk om vad som skulle göras åt den i längden ohållbara situation som Slussens underdimensionering ändå lett till.

Efter fotoalbum, nostalgikickar, sushi, äventyr, borttappade favoritvantar och lite annat smått och gott var det dags att göra något riktigt roligt! Barnens grannkompis från Segeltorp satsar numera på musiken. Han är med i bandet Swayday som råkade ha Releasefest på Pop House mitt över gatan från vår inplanerade kvällsaktivitet! Så härligt det är när människors drömmar uppfylls efter hårt arbete och medvetna val! Vi hann bara med att lyssna på Curious innan det var dags att springa över till Cirkus, men jag hann åtminstone krama lite på våra gamla grannar och insupa den härligt positiva atmosfären runt scenen bland bandets släkt och vänner.

”Behöver du en huvudvärkstablett” frågade jag brorsan, men jag misstog hans min. Han satt och såg intelligent ut.

Småsyskonen är inte så små längre. Inte alls, faktiskt. Fina människor som jag älskar.

För att inte störa då vi behövde gå tidigt stod vi näst intill backstage, haha. Sixten tvåa från vänster. Han var äldsta dotterns kompis under småbarnsåren, men blev sedan slagverkskompis med sonen under tonåren tills vi flyttade till USA. G satsade helt på melodiinstrument (marimba och oljefat) medan Sixten blivit en riktigt duktig trummis. Jag ser fram emot att se vart det här projektet leder!

Slutligen var det dags för dagens höjdpunkt, Allt ljus på oss, Bo Kaspers Orkesters krogshow. Så bra! Jag gillar att kunna hänga med i gamla favoriter som målats med nya färger. Grymma musiker och en fantastisk scenografi. Ljudet var det enda som jag då och då hade lite att grymta över, men nej, överlag var det faktiskt fantastiskt.

Här snyftades det friskt runt omkring och hos mig. Jag hade helt missat ”5:e juni” som kom 2015. Texten var som skriven för mig och mina syskon då far (och mamma) båda har sina födelsedagar i början av juni. Akustiskt och mycket nära, en av kvällens favoritstunder.

Det är i början utav juni.
Den dan min far skulle fyllt år.
Folk har börjat att klä av sig.
Börjat tina upp efter en obefintlig vår.
Sitter med en av mina vänner och några glas på hans balkong.
Och säger skål till de vi älskar, som inte längre finns och för att sommaren är på gång.

Det är i början utav juni.
I almanackan står mitt namn.
Kan också vara nåt att fira, ett skäl att vara glad att man en gång har kommit fram.
Att vara stolt från vart man kommer.
Och för allt vad de åstadkom.
Snart skulle de ha sin semester,
åka hem till byn till stället där de kom ifrån.

I mobilen ligger gamla sms och nummer kvar.
Jag önskar att jag kunde ringa och säga nånting till min far.

Det är i början utav juni.
På barnens skolgård övas sång.
Flaggorna ska dammas av, imorgon är det deras dag.
Och alla verkar vara överens att vintern den var alldeles för lång, men sommaren verkar vara på gång.

Tack livet och alla inblandade för en fantastisk dag! En viktig påminnelse om att det går att hinna med riktigt mycket på en dag med en bra plan och gott sällskap.