06 jul

Ofrivillig bloggsemester.

Kändisbloggare brukar vara duktiga på att ta bloggsemester under den korta svenska sommaren. Själv märker jag oftast att lusten minskar att uppdatera här under sommarmånaderna, men jag blev ändå sur då något slags certifikat gick ut samtidigt som jag befann mig på västkusten med ett par av syrrorna medan maken machomansvandrade tillsammans med ett gäng släktingar. Vi hade det alla bra på olika håll trots det utgångna certifikatet. Jag och syrrorna åt gott, pratade en massa, upplevde fantastisk natur och hade det allmänt lyxigt. Männen hade en mer varierad upplevelse under sin dryga vecka i Sarek. Lyckligtvis överlevde alla inblandade gigantiska myggor, träskmarker, glapp mellan karta och verklighet och fick några riktigt fenomenalt fantastiska upplevelser som tydligen gjorde att vandringen överlag genast hamnade på livets pluskonto.

Västkusten lockade mig aldrig förrän jag hade den stora glädjen att upptäcka den med äldsta dottern då hon bodde i Göteborg för några år sedan. Det visade sig att allt regn jag upplevt genom åren i Borås och Göteborg snabbt kunde glömmas då jag insåg varför det kallas ”bästkusten”. De mjuka bohusklipporna, de salta vågorna och den underbara dialekten förlåter alla regndroppar som faller över denna region! Att ha en lillasyster som resebloggar har sina fördelar. Hon har helt enkelt koll på läget och i år bjöd hon in till en syskonresa med Väderöarna i centrum. Vi blev tre som till slut åkte rutten Jönköping (lunch hos god vän sedan 30 år tillbaka och parkering av en bil) – Grebbestad (mysiga Rosenhill B&B, pir, utsikt över hamninloppet, middag med havstema) – Fjällbacka (förstår att Camilla Läckberg trivs som brännmaneten i saltvattnet, så otroligt charmigt) – Hamburgsund (glasspaus, vyer, båthållplats) – Väderöarna (helhetsupplevelse med boende i vandrarhem, tre goda måltider, ofrivillig underhållning av Hingsten från Fjällbacka, en otroligt njutbar natur, spännande historier runt lotsfamiljerna som bodde på Storön och de andra väderöarna, vedeldad bastu med dopp i havet under brännmanetsfara) – Lysekil (förväntat fantastiskt boende som ”bidde en tumme” där vi tre delade på ett rum med en 140-säng och en typ Viking Line-koj för max 80 kg men samtidigt fick eget jättefint duschrum med underbart tryck i duschen, njutbart saltvattensdopp, fler mjuka klippor, livsglädje, ”plocka allt gott på ICA som man vill ha”-middag, spa-kväll där jag bjöd syrrorna på ansiktsbehandlingar och fotmassage) – Ramsvikslandet (syrrans kompis barndomsparadis) – Hjo (trästad, underbara badstugor vid Vätterns strand, en riktigt trevlig Biergarten, glass på Moster Elins, veteranbilar och textilutställning i parken) – Jönköping (tack och hej, leverpastej, kram och kör försiktigt till reseguiden) – Karlskrona (avlämning av nästa syster) – Sturkö (HEMMA!!! Omedelbar kontroll av trädgårdens utveckling under de fyra dagar jag var bortrest.)

Va? Jag hörde nog att du muttrade att syrran är mycket bättre på att skriva reseskildringar. Det har du helt rätt i! Jag hänvisar till hennes blogg om du vill läsa en mer sansad rapportering med lite ordning och reda. Bilden här ovan kommer från Storön, den plats man oftast hamnar på då man talar om att åka till Väderöarna.

Det här var en av resans höjdpunkter för mig, ett dopp vid det urfina Pinneviksbadet. (Foto: Annika Myhre) Jag njuter numera av bad mycket och ofta. Varför förneka sig själv en sådan energipåfyllare för att man inte är nöjd med sin kroppsliga lekamen? Nej, på med badkläder och ner i vattnet, tacka livet som Arja Saijonmaa, plaska lite och låt havet skölja bort dina problem. För några år sedan insåg jag även att ett dopp i havet är en otroligt god smärtlindrande vid värk. Vet inte vad det är, men mig hjälper det verkligen! Jag gissar att det kanske är dumt att utsätta sig för sjuttongradigt saltvatten om man lider av artros, men vad vet jag? Det kanske hjälper mot det också?

Spaning på solnedgång under vistelsen på Väderöarna. Mest satt vi väl annars och pratade om livet, lyssnade på musik och kände oss lite lagom hänförda. Det här var den enda inplanerade semestern för mig den här sommaren. Den kunde inte ha blivit bättre! Nu ska jag dagsutflykta och fira bröllop och skörda grönsaker och plocka luktärter och måla lada (usch, jag skjuter det framför mig med stor framgång) och jobba och vila och umgås med barna och laga god mat och uppleva solnedgångar i Bredavik och sova gott och höra på musik från campingen och promenera och grilla och äta chips och göra lymfmassage och vattna och älska livet och människor och musik och väder och ingenting särskilt. Allt i sin tid och utan att leva i framtiden. Jag gillar ju att använda bloggen som dagbok, så det dyker nog upp både det ena och det andra under juli och augusti. Men! Om nu någon ryss hackar min blogg och inget funkar igen eller om du bara inte har lust att läsa bloggar i sommar eller om du av annan okänd anledning bestämmer dig för att inte komma på besök in hit hoppas jag att vi ses i höst igen, lagom till att ungarna börjar skolan igen.

17 jul

Återbruk och arv.

Far älskade sina bruna manchesterbyxor och sina rutiga skjortor. Han hade hittat ett vinnande koncept och varför ska man överge ett sådant? När han dog begravdes han i sin finaste outfit (de nyaste bruna manchesterbyxorna och den finaste skjortan). Jag och min ena syster tänkte båda lika och kunde inte med att slänga eller ge bort hans slitna kläder, så vi hade båda sparat några klädesplagg. Härom månaden satt vi och pratade om vad vi ville göra med dessa och syrran kom på att vi skulle göra ”syskrin” till alla syskon. Sagt och gjort. Vi ägnade ett par heldagar till att skära tyg och sy ihop allt och avslutade med handfållade skråddband. Eftersom mammas plagg var återvunna på annat sätt sedan länge fick hon vara med i form av blommiga dekorationsband. Trädgården blev våra föräldrars stora gemensamma intresse de sista åren, så det kändes fint att knyta ihop projektet med denna symboliska detalj. Detta måste ha varit det roligaste projekt jag någonsin gjort! Igår fick vi möjlighet att dela ut det färdiga resultatet till alla när de flesta av oss var samlade. Fint ändå.

18 mar

Stockholmsblues.

Vad händer när man släpper ut sex syskon på galej? De har det bra, njuter av livet, äter gott, är kulturella, promenerar (och/eller åker taxi beroende på omständigheter), stöttar varandra, njuter av musik, skrattar och gråter och somnar som klubbade sälar. Den här dagen ska jag vårda länge, länge i mitt hjärta.

Berwaldhallen i bakgrunden, lantisar på vift. Det var länge sedan jag var här och det kändes bra att vara tillbaka. Rätt så iallafall. Jag är mer känslig för mycket folk och trängsel och det är något som Stockholm i allmänhet och Djurgården en lördag specifikt är bra på. Vi hade bokat brunch på Hasselbacken, mitt i smeten av alla inplanerade aktiviteter. Har man inte så mycket tid på sig är det skönt att slippa onödig transporttid.

Liljevalchs Vårsalong. Trevlig tradition för svenska folket sedan 1921. Kreti och pleti bjuds in för att vårsalongens jury ska kunna välja ut en trevlig kompott av kända och okända konstnärers verk. Konstnärerna sätter själva pris och allt är till försäljning. Det var kö in till kassan hela tiden även såhär i slutet på utställningstiden. 18 maj öppnar Lars Lerin-utställningen jag är så sugen på, så jag kommer snart tillbaka!

För övrigt tyckte jag det var märkligt att ”alla” säger ”Liljevalls” då jag alltid sagt ”Liljevalks”. På hemsidan kan man upplysas om vad som gäller (hälsningar tant Besserwisser):

Konsthallen är precis nyrenoverad, något som märktes. Fräscht och luftigt, nya golv och rena väggar! Härligt. Vår lilla grupp delade upp oss för att få ta till oss den här upplevelsen på egen hand, något som jag rekommenderar. Alla har ett eget förhållande till konst och jag har märkt att jag gillar att diskutera dessa upplevelser efteråt. Jag gillar att man ges möjligheten att följa med på en guidad visning och tjuvlyssnade några gånger på guiderna. Här ser du lillasyster lyssna på information om Eva Larssons ”Dream carrier”. Jag berördes över påminnelsen om hur vi alla bär på våra egna paket och hur viktigt det är att försöka förstå bakgrunden till att alla är som de är.

Ett av mina favoritfoton från den här helgen, mitt eget konstbidrag. Ibland är det väldigt spännande att betrakta andra ur ett nytt perspektiv och kanske kan man få nya infallsvinklar för att se sådant som förut varit dolt. (Lars Nyberg har gjort trycket i tavlan.)

Stefan Bennedahls ”Andas in – andas ut” tror jag alla besökare imponerades av. Bennedahls gjorde en ny lerfigur efter sitt yogapass varje dag i ett helt år. Vilken grej! Hoppas att detta verk hittar sin plats i ett offentligt rum.

Det verk som berörde mig mest känslomässigt var Pauline Franssons ”Jag hugger ved tills jag inte längre kan”. Fransson har under ett år jobbat med temat Skov (skog på danska men också namnet för uppflammande sjukdomstillstånd på svenska) och detta är en av hennes tolkningar. Tavlan gillar jag egentligen inte alls, men jag började gråta då jag tänkte på Far och hur frustrerande det var för honom att till slut inte ens orka lägga in ved i spisen för att elda. Symboliken är viktig för mig och för att verkligen kunna ta sig till konst är det ibland nödvändigt att veta mer än precis bara vad man ser.

Utsikten från Djurgårdsbron är magisk emellanåt. Strandvägen är en av Stockholms gräddhyllor och det är inte svårt att förstå varför. Hade vi haft lite mer tid hade jag gärna tagit en runda inne på Svenskt Tenn, men 1. vi har allt vi behöver här hemma och 2. att ”shoppa” hade stört dagens fina känsla.

På väg hem till vår kusins lägenhet på Söder passerade vi det enorma projekt som man väl ändå kan kalla Slussens ombyggnad till Nya Slussen som beräknas stå klart 2025. Fotot togs igenom en av rutorna som sitter i de skyddande byggstaketen. Inte så vackert jämfört med Strandvägen, men det blir väl bra vad det lider. Jag gillar ändå att det faktiskt händer något efter alla års diskussioner och bråk om vad som skulle göras åt den i längden ohållbara situation som Slussens underdimensionering ändå lett till.

Efter fotoalbum, nostalgikickar, sushi, äventyr, borttappade favoritvantar och lite annat smått och gott var det dags att göra något riktigt roligt! Barnens grannkompis från Segeltorp satsar numera på musiken. Han är med i bandet Swayday som råkade ha Releasefest på Pop House mitt över gatan från vår inplanerade kvällsaktivitet! Så härligt det är när människors drömmar uppfylls efter hårt arbete och medvetna val! Vi hann bara med att lyssna på Curious innan det var dags att springa över till Cirkus, men jag hann åtminstone krama lite på våra gamla grannar och insupa den härligt positiva atmosfären runt scenen bland bandets släkt och vänner.

”Behöver du en huvudvärkstablett” frågade jag brorsan, men jag misstog hans min. Han satt och såg intelligent ut.

Småsyskonen är inte så små längre. Inte alls, faktiskt. Fina människor som jag älskar.

För att inte störa då vi behövde gå tidigt stod vi näst intill backstage, haha. Sixten tvåa från vänster. Han var äldsta dotterns kompis under småbarnsåren, men blev sedan slagverkskompis med sonen under tonåren tills vi flyttade till USA. G satsade helt på melodiinstrument (marimba och oljefat) medan Sixten blivit en riktigt duktig trummis. Jag ser fram emot att se vart det här projektet leder!

Slutligen var det dags för dagens höjdpunkt, Allt ljus på oss, Bo Kaspers Orkesters krogshow. Så bra! Jag gillar att kunna hänga med i gamla favoriter som målats med nya färger. Grymma musiker och en fantastisk scenografi. Ljudet var det enda som jag då och då hade lite att grymta över, men nej, överlag var det faktiskt fantastiskt.

Här snyftades det friskt runt omkring och hos mig. Jag hade helt missat ”5:e juni” som kom 2015. Texten var som skriven för mig och mina syskon då far (och mamma) båda har sina födelsedagar i början av juni. Akustiskt och mycket nära, en av kvällens favoritstunder.

Det är i början utav juni.
Den dan min far skulle fyllt år.
Folk har börjat att klä av sig.
Börjat tina upp efter en obefintlig vår.
Sitter med en av mina vänner och några glas på hans balkong.
Och säger skål till de vi älskar, som inte längre finns och för att sommaren är på gång.

Det är i början utav juni.
I almanackan står mitt namn.
Kan också vara nåt att fira, ett skäl att vara glad att man en gång har kommit fram.
Att vara stolt från vart man kommer.
Och för allt vad de åstadkom.
Snart skulle de ha sin semester,
åka hem till byn till stället där de kom ifrån.

I mobilen ligger gamla sms och nummer kvar.
Jag önskar att jag kunde ringa och säga nånting till min far.

Det är i början utav juni.
På barnens skolgård övas sång.
Flaggorna ska dammas av, imorgon är det deras dag.
Och alla verkar vara överens att vintern den var alldeles för lång, men sommaren verkar vara på gång.

Tack livet och alla inblandade för en fantastisk dag! En viktig påminnelse om att det går att hinna med riktigt mycket på en dag med en bra plan och gott sällskap.

21 mar

Ode till familjen.

Min familj är bäst. Jag säger det inte för att knäppa någon på näsan eller förhäva mig. Jag råkar bara trivas väldigt bra tillsammans med de människor som tillsammans blir ”Håkanssons”, den familj jag föddes in i. Vill ni veta vilka de är?

Pappa Far I – En bondson från Klackamåla i norra Blekinge. Tyst och sträv i vissa fall, andra gånger full av anekdoter och spännande historier. Polis till yrket som blev lite tjurig då han absolut inte fick fortsätta jobba ens en dag efter sin sextiosjunde födelsedag. Enligt sig själv, i en sådan där ”vi frågar folket-fråga” i lokaltidningen, diversearbetare, vilket också stämmer. Av Far har jag lärt mig namnen på alla träd i skogen, att lyfta på fötterna då jag går och kärleken till skillingtrycket Lille Hans sprang ner till stranden, världens bästa godnattsång. Jag och mina syskon har också fått höra ”God natt och tack för att du har varit så snäll och duktig idag.” varje dag. Det får vi fortfarande om vi råkar vara på samma ställe vid sängdags. Världens självförtroendeboost!

Mamma E – Dotter till en norrländsk konstnärssjäl och ett riktigt rivjärn till Karlskronatös. Mamma är full av visdom och kärlek till människor av alla de slag och hennes hjälpsamhet och intresse för andra människor har gett mig en människosyn som jag själv tycker är rätt trevlig. Hon har också lärt mig allt en duktig husfru ska kunna. Jag skäms inte för att jag har blivit lite duktig på väldigt många saker. Utan mammas exempel hade jag inte varit där jag är idag! Hon klår mig på handstilen, trots att jag övat i så många timmar och enligt andra har rätt bra sving på pennor. Mamma är en riktig kycklingmamma som lärt mig att man gör allt för sina barn. Allt och lite till!

Jag själv föddes som äldsta dotter 1970, bara för referens…

Lillebror P, 1972. Längst i familjen och tystast. Bästa Facebook-skrivaren jag känner, kanske delas den förstaplatsen av kusin E. Självlärd i allt möjligt och ger sig inte förrän han har lärt sig hur något funkar eller hur man ska lösa ett problem. Sökte in till polishögskolan flera gånger och kom till sista uttagningarna, men de tyckte nog han var lite för sympatisk och rekommenderade honom att bli läkare istället. Har renoverat flera lägenheter och hus än jag kan hålla reda på och jag är riktigt avis på hyresgästerna i det senaste projektet, en gammal jugendvilla utanför Karlskrona. Har en söt fru och fyra finfina pojkar.

Lillasyster M, 1974. Familjens bokmal. Då jag själv har bytt ett oändligt antal blöjor under alla år som storasyster hävdar hon att hon bytte blöjor först då hon fick egna barn. Fantastiskt konstnärlig och otroligt intelligent. Mest analyserande av alla syskonen. Har ett hjärta som räcker härifrån till Kina och tänker alltid på andra människor. Fixaren som tar tag i presenter och blommor till sjuklingar. Har gått igenom tuffa saker som gjort henne väldigt mycket mer ödmjuk än hon var som barn. Ett stort exempel för mig som ofta sätter stopp då det skvallras om andra. Har en fin man som är som en bror till maken (min, alltså) och tre söta barn.

Lillasyster T, 1976. Yrvädret som var blek och tanig med väldigt långt och väldigt tunt, blont hår som barn. Sjöng I en sal på lasarettet så alla runt omkring grät. Fortfarande otroligt känslosam! Gifte och skilde sig ung innan hon träffade sin golfälskande skotte och flyttade till Dundee. Där bor hon nu och pratar så där konstigt som de gör, skottarna. Det finns ingen som städar garderober och sorterar som T! Hon uppdaterar oss alla med små vardagsfoton som får mig att skratta högt många gånger och som gör att jag känner att jag lär känna hennes barn trots att de bor långt borta. Shoppingexpert, godisgris och fyndare av klass! Tänker på oss alla om hon hittar ett bra fynd. Utan T blir det aldrig lika festligt. Förra sommaren på Sturkö blev lite ”Var är festen?” då hon inte hade möjlighet att komma… Har en rolig man och fyra coola barn.

Lillasyster A, 1980. A föddes då jag var tio år och jag blev något av en extramamma till henne. Kanske var det så att det var hon som blev min levande docka, jag har inte analyserat det riktigt än. Målmedveten på ett sätt som jag inte ens är i närheten av! Hon skulle minsann inte nöja sig med att bli lärare som sina tre storasystrar, utan pluggade på som en galning och blev jurist. Har rest över hela jorden och känner inte som jag för höjder, galenskaper och allt annat jag är rädd för. Far har alltid varit väldigt idrottsintresserad och A var den första i barnaskaran som visade samma intresse. Hon har alltid varit intresserad av träning av alla de slag och leder numera bl a vattengympapass. Har en man som slår vad om allt möjligt och omöjligt och två jätteblonda barn.

Lillebror H, 1983. Här började jag bli så stor att jag inte riktigt var med på samma sätt som förut. H hade sin storebror som största idol. Han ville alltid spela spel och tyvärr hade vi äldre syskon sällan tid eller lust till detta. Fortfarande är han barnsligt förtjust i spel av alla de slag. H har en speciell talang för att roa yngre och äldre människor och jag tror att alla syskonbarn har H som idol. Med honom blir livet liksom aldrig tråkigt! Han gör också livet ljusare för otaliga gamlingar i familjens bekantskapskrets. Jag är säker på att han är en sjutusan till ambulansförare och vet att han var uppskattad som sjuksköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus då han jobbade där. Jag hoppas att H skriver en bok en dag, för är det någon som kan göra ord till vackra sagor så är det han. Han har en härlig flickvän som jag också är lite kär i. 🙂

Lillasyster K, 1992. K föddes tre år efter att jag hade flyttat hemifrån. Hon låg i en babylift alldeles nyfödd då jag tog examen från lärarhögskolan. Jag ska ärligen erkänna att jag var blixterarg på mina föräldrar då jag fick veta att mamma var gravid, men jag hoppas att mamma har förlåtit mig för det hemska sätt jag behandlade henne på under graviditeten. När K väl hade kommit blev jag alldeles kär i henne och det blir än idag de flesta som kommer i hennes väg. Som 12-åring bestämde hon sig för att bli psykolog och det är precis vad hon håller på att bli nu, trots alla olyckskorpar som har försökt sätta krokben för hennes drömmar. K är mer som en kusin än som en moster för mina barn. Världens bästa barnvakt!!!

Extrasyster J, 1975. J kom till vår familj som utbytesstudent från centrala Berlin samma år som K föddes i familjen. Wow, vilken skillnad att komma som ensambarn från en storstad till en storfamilj på landet utanför en inte speciellt stor stad! Hon gick i trean på gymnasiet och fick bättre slutbetyg från det året än många andra i hennes klass (och då var de svenskar och ett år äldre än vad hon var…). Otroligt allmänbildad och särskildbildad och bildad på alla håll och kanter! Konstnärlig på alla sätt och vis, men det är med kameran hon verkligen blir en riktigt konstnär. Träffade sin man på en segelbåt och älskar fortfarande att segla. Har en rolig man och en dotter som är supercool.

Hm, nu när jag har skrivit det här finns det naturligtvis en massa jag har glömt. Dessa minibeskrivningar står jag för, men mina syskon och föräldrar kanske skulle säga att de inte är hela bilden av dem. Jag får skriva till och skriva om någon annan gång. Klockan är ändå tio över midnatt nu när jag kommit så här långt. Hoppas att ni har haft kul då ni läst och att ni känner att ni har lärt känna mig lite bättre genom mina familjemedlemmar.