Ibland tänker jag mycket, länge och ganska högt
… och bara ska svara på ett Fejan-meddelande kanske man klickar på ett You Tube-inlägg som Mikaela lagt in i loggen och då kan det hända att man börjar böla och känner att man bara måste göra mer för andra som behöver hjälp. ”It just makes everything you worry about so pathetic…”
Det här är nu inte direkt min stil, men jag kan inte låta bli att bli imponerad. Jag drömmer om att bygga ett eget hus någon gång. Samtidigt drömmer jag fortfarande mardrömmar om vår ofrivilliga renovering för några år sedan, så de här husbyggardrömmarna är i högsta grad just drömmar. Som jag skrev härom dagen känner jag att det är lätt att längta, men att få saker gjorda är inte fullt lika lätt. Driftighet imponerar på mig!
Härom veckan, då jag var ovanligt trött på ett projekt som liksom aldrig blir färdigt, sa jag till maken att jag önskade att jag var Benita Larsson. Hela hennes liv verkar vara ett långt organisationsprojekt som dessutom är i genomförandefasen mest hela tiden! Hon är singel, så hon genomför det mesta på egen hand även om den tonårige sonen verkar vara med på ett hörn ibland. Imponerande, som sagt. Hur som helst fick mitt lilla muttrande utbrott effekt, för maken och sonen såg till att göra projektet åtminstone halvfärdigt. Det innebär att ni som kommer på besök visserligen fortfarande blir mötta av en sju år gammal lecablockstrappa med fin mossbeläggning, men ytterdörren och dörren in till tvättrummet är jämt och fint svartmålade i stället för dassigt gråslitna och flagnande! Så snyggt. Jag njuter varje gång jag ska in i huset.
I helgen har vi haft besök av min syster och hennes familj. Mysigt! Jag älskar att hänga med min släkt. Jag saknar redan lillasyster som är på väg till Thailand. På onsdag kommer åtminstone hennes lille son hit på lån i ett dygn, så då får jag ladda upp för hela tiden fram till sommaren då de kommer tillbaka!
Förresten är det dags för en ny kortskiss idag. Jag hade gjort ett kort efter nästa veckas skiss, så jag hoppar den här veckan. Här har du de andras fina bidrag!
Regnar det hos dig också? Så länge jag bara får sol också är det okej. Jag sitter här och jobbar med tända värmeljus. Man får göra vad man kan…
Jag var tvungen att åka iväg ett snabbt ärende med bilen. Hade det varit lite närmare hade jag tagit en promenad, för vädret var helt underbart… Jag kände den där höstkärleken fylla hela mig. När jag ”vevade ner rutan” (eg. tryckte på en knapp) och kände den svalare höstluften blanda sig med solen som sken in genom bilfönstret blev jag så tacksam och lycklig för en stund! Det är så lätt att längta bort, att önska något man inte har eller att vilja ha mer. Något som kommit med ålderns vishet är ändå att ta vara på stunder som den jag upplevde och genast fylla på pluskontot. Tro mig. Dagar då man har andra känslor kommer alltid. Då behöver man ett förråd, en buffert av kärlek, lycka, skönhet och vishet.
Dagarna blir nu kortare och kvällarna mörkare. Jag njuter av tända stearinljus både inomhus och utomhus. Jag vet att det är solljus kroppen behöver för att må fysiskt bra, men själen behöver också sitt…
Ha en fin helg!
Ps: Ni måste bara läsa om den här killen! Att jag har gått ner några envisa kilon är ingenting att skrika om, men den här historien… Tänk hur många det finns ute i världen som mår dåligt när de kan må så bra som jag och The Unconquerable Dave!
Foto: Vera Kratochvil
Min syster som arbetar som gymnasielärare berättade härom dagen att skolfotografen hade misstagit henne för en av eleverna i klassen. M är 37 år, så hon är med andra ord ca 20 år äldre än tjejerna (vårdprogrammet) hon undervisar. Duktigt jobbat, syrran! (Hon är väl värd det. Gick till ”min” Dr. Brian för ett par månader sedan och har fått en riktig boost efter att både ha lyssnat på honom och dessutom gjort det han sa åt henne att fixa.)
Min resa mot en frisk kropp har gått lite vingligt, men det har bara att göra med att jag försökte skynda på något som inte skulle skyndas på. Mina överviktskilon har jag pratat om förut. Sedan jag hamnade på ett hälsosamt BMI har jag tänkt mindre på vikten och mer på att verkligen se till att mina nya matvanor hänger kvar både hos mig och hos min familj. Sedan jag kom tillbaka från sommarsemestern har jag gått ner ett kilo, vilket innebär en viktnedgång på ca 0,15 kg per vecka. Det som jag inte har förstått är varför jag de senaste veckorna plötsligt fått uppmuntrande kommentarer om att jag ser slankare ut (Jo, det är tacksamt om man är en ständig mullis/tjockis.) och att jag ser mycket friskare ut. Till saken hör också att jag härom dagen sa till maken att det känns som att alla mina byxor blivit lite för stora. För alla som gått ner ett kilo i vikt låter det helt absurt, eller hur? Så, vad är det jag egentligen vill komma till? Hm.
De senaste dagarna har jag läst Mark Sissons Primal Blueprint efter att med stort intresse följt hans blogg under en längre tid. Jag är inte fullt så impad av hans ständiga referenser till neandertalare, men alla mina funderingar kring vad man bör äta och inte föll äntligen på plats då jag satte mig in i hans funderingar. Jag läser väldigt fort och slukar vanligtvis böcker från pärm till pärm. Icke så när det gäller denna boken… Hade jag läst medicin på engelska hade det kanske varit lättare att hänga med, men nu får jag ibland, frustrerande nog, slå upp i lexikon eller rådfråga maken som kan ”typ allt”. I går kom jag till följande stycke (översatt av mig):
”När det gäller viktminskning måste vi erkänna att våra tankar runt detta ämne är så förstörda att det är svårt att ens ha en vettig konversation om det. Berättelserna om att gå ner mycket i vikt på kort tid är så vanliga att vi alltid tycks förvänta oss detsamma när vi försöker gå ner i vikt. För det första handlar ”Primal Blueprint” egentligen om att förbättra kroppens sammansättning, inte om viktminskning. För de flesta innebär detta en minskning av kroppsfettprocent och en ökning eller underhåll av muskler eller muskelmassa. Tydligen kan man nå mer imponerande utseendeförändringar genom att gå ner bara några kilon i vikt (-fett, + muskelmassa) än någon som snabbt går ner tio kilo muskelmassa och vatten.”
Aha! Var det detta som hade hänt mig?! Jag drog fram mina ”smaljeans” som jag köpte för flera år sedan för en 50-lapp med hopp om att snart kunna ha dem. Jag blundade samtidigt som jag drog dem upp till låren. Det tog inte stopp, så jag drog lite till, och lite till och lite till. Vad nu? Jag behövde inte ens kämpa för att knäppa knappen? Har jag verkligen kunnat ändra min kropp och må så oförskämt bra genom att äta mer och träna mindre? Ja, jag har ingen annan förklaring.
Ett par jeans i storlek 40. Gigantiska för vissa, en seger, och världslig lycka, för mig. Och ja, vi torkar tvättade sängkläder över räcket precis som vi gjorde då jag växte upp!
Vad har nu detta långa inlägg med tant att göra? Jo, det ska jag tala om. För några dagar sedan köpte jag det här garnet:
Jag tänker sticka strumpor av det. Till mig själv. Ja, ni hör ju själva! Dessutom blev jag så ilsk av den skylt som skymde sikten vid vänstersväng då jag skulle ut på vår ganska hårt trafikerade huvudled Häradsvägen att jag på vägen hem stannade utanför företaget som gör reklam på skylten och bad dem att ”omgående” ta ner denna trafikfarliga tingest. Jag var trevlig, men lite lagom bitsk. Är inte det ett tanttecken så säg? För att återknyta till de första raderna i detta inlägg kan jag bara konstatera att jag, trots att jag bara är fyra år äldre än min syster, aldrig in a million years skulle misstas för att vara tonåring. (Lite för många gråa hårstrån, sladdrig käklinje, urgröpta drag…) Och när man inte är i närheten längre, ens på en bra dag, då är det nog kört. Då tror jag att man är tant på riktigt. Men jag mår bra! Och jag kan ha mina ouppnåeliga smaljeans utan att det väller över någonstans, så jag är både glad och tacksam. Tjingeling.
Nyss hemkommen från en hel dag med förberedelser inför mässan, snabb träff med mamma, far o lillasyster och så en helkväll med herrarna Lindström och Schyffert kan jag inte annat än att tacksamt njuta av mitt Hem, min Borg, stället jag helst av allt vill vara på trots att det inte är särskilt trendigt. Här finns de människor jag älskar mest. Jag tror dock att jag hade varit liiite lyckligare om jag också hade haft en glassmaskin. Vad tror ni? Och har ni inte sett showen Ljust och Fräscht kan jag bara säga att ni har missat något. Hög igenkänningsfaktor! Jättebra i början och ännu bättre i slutet, lite ”så där” i mitten. Jag funderar om vi kanske behöver investera i någon typ av modern fotokonst så människor förstår hur speciellt unika vi är utan att vara allt för unika. (Då är man ju bara konstig, och vem vill vara det?)
När jag läste det här hoppade jag upp från stolen och tjoade, eller i alla fall nästan. Jag har själv börjat ifrågasätta min egen inställning till att man inte ska kunna acceptera sitt utseende som det är (jag pratar nu inte om brännskadade, canceropererade o s v, o s v) då fler än ”ett par” i min omgivning opererat brösten, sprutat fillers i läppar och botox i panna och andra ställen. Jag accepterar deras val, men jag är lite ledsen över att mina döttrar, och sonen för den delen, växer upp i en värld som är på låtsas. De jämför sig med andra som visar en fasad av perfektion, vilket gör att deras egna kroppsliga tillkortakommanden blir ännu större. Vad tycker ni? Är det här en sådan fråga som är allt för jobbig att debattera?
Uppdaterat:
Så här kan det bli om man har otur. (Kvinnan på bilderna är den mycket populära, spanska hertiginnan av Alba. Hon vill visst gifta sig med mannen på bilden. Han kunde vara hennes son, men kärleken är väl blind. Bilder från Aftonbladet.)
För många år sedan jobbade jag som lärare i Uttrans skola. Härom veckan blev jag lite nostalgisk och sökte upp skolan på nätet. (Jag hade tänkt ta med mig barnen dit för att visa mina gamla jaktmarker.) Jag tänkte på en gammal kollega och vän som jag tyvärr förlorade kontakten med några år efter att jag hade flyttat från Tumba. Jag upptäckte i min sökning att skolan har flyttats närmare ”moderskolan” Broängsskolan och att de gamla lokalerna har blivit jourbostäder. Inte kunde jag hitta den gamla kollegan heller. (Hennes namn är högst alldagligt och vanligt förekommande bland kvinnor i hennes ålder.) Med denna nya, eller brist på, information släppte lusten att åka ner till Tumba. Detta ändrades hastigt då jag läste lokaltidningen Mitt i Huddinge idag. Där hittade jag nämligen en annons om Uttrans konstrunda och både min gamla kollega och hennes man stod omnämnda i annonsen! Slump? Knappast. På lördag är det jag som tar mig tid att åka en bit för att njuta av vacker konst och en omgivning som en gång i tiden var mitt livsrum. Tänk, så spännande livet är ibland i all sin vardaglighet!
Ibland känns livet orättvist. Jag gissar att bästa sättet att hantera det är att acceptera att livet faktiskt är orättvist. Vi får alla olika utmaningar. Vissa får det tuffare än andra, men faktum kvarstår. Vi lever var och en vårt eget liv, ingen annans. När vi råkar ut för vad-det-nu-är finns det några olika förhållningssätt.
1. a) Gilla läget, ge upp och deppa ihop
1. b) Gilla läget, ta tag i saker och ting och försöka göra det bästa av situationen
2. a) Inte acceptera läget. Bli arg och i värsta fall bitter.
2. b) Inte acceptera läget. Låtsas som ingenting och köra på så länge det går innan saker och ting brakar ihop.
En psykolog skulle nog säga att det finns många fler sätt att hantera sin livssituation, men det är de här sätten jag tror är vanligast. Jag har insett att olika människor reagerar väldigt olika på samma typ av utmaningar. Det är därför omöjligt att döma andra människors reaktion på utmaningar. När man vet hela historien visar det sig många gånger förklara ett och annat.
Vet inte varför jag skrev om det här idag, men tankarna har snurrat lite runt ämnet den senaste tiden och jag antar att jag bara tog tillfället i akt att använda bloggen som ventil. Tack för att ni läste! Kommentera gärna.
För övrigt har vi sensommar och tidig höst på samma gång här i Stockholms södra förorter. Jag älskar skiftet som sker nu. Varje dag bjuder på nya, underbara naturupplevelser också mitt i vårt villaområde. Det gäller bara att se förbi asfalten och lyktstolparna…
De senaste dagarna har mycket här hemma handlat om regn. Maken är i Kvikkjokk och har i flera dagar hoppats på att regnet ska lätta så han och hans kompis kan ta sig med helikopter till startpunkten för vandringen de har planerat under lång tid. Eventuellt får de avbryta sitt projekt och nöja sig med att ha haft möjligheten att diskutera viktiga frågor dag och natt i många timmar.
Själv var jag bjuden på kräftskiva i går och var glad över att J och R hade lagt så mycket tid på att spänna presenningar över altanen. Temperaturen var nämligen rätt behaglig, så att himlen öppnade sig gjorde ingenting. Sällskapet var mycket trevligt och när jag kom hem mitt i natten var mitt huvud fullt av tankar som spretade åt olika håll. Barnuppfostran. Tonåringar. Musik. Självförverkligande. Utbildning. Yrkesval. Ekonomi. Festivaler. Vänskap. Höst. Matlagning. Hälsa. Kärlek. Andlighet. Viktiga saker, helt enkelt! Det var roligt att träffa allt från helt nya bekantskaper till nära vänner. Bra mix!
Någon som jag hoppas slipper regn just nu är min fina lillasyster. Hon har jobbat så hårt under gymnasiet för att kunna komma in på psykologutbilningen och fick för ett par veckor reda på att hon har lyckats! Just nu vilar hon upp sig på en varmare ort efter att ha jobbat järnet hela sommaren.
Kreativitet i en sötare form. Jag har för första gången gjort plommonmarmelad. Mixa urkärnade plommon och koka dem med halva mängden syltsocker i fem minuter så får du en slät, lättsockrad sylt/marmelad. Fantastiskt tillbehör till god hårdost. Eftersom jag äter så lite socker nu för tiden räcker det med en väldigt liten klick för att jag ska känna mig nöjd. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av en sockeravvänjning, men det gjorde jag!
Vilket babblande jag bjöd på idag! Ingen ordning och reda… Nu ska jag sätta mig och göra kort, vilket det ruskiga vädret inbjuder till. Vem behöver ha dåligt samvete över att trädgården är eftersatt då det ändå inte går att jobba i den lervälling som uppstått under denna regnattack? Inte jag i alla fall. Ha en fin helg, vänner!
Ps: Jag hatar särskrivning. Jag upptäckte just att jag har sär skrivit min handgjorda plommonmarmeladslapp. Hm. För långt sommarlov? Ska springa ner till kylen och fixa det på en gång.