När hjärtat är fullt.
I bilen lyssnar jag alltid på musik (störigt högt) eller på radiokanalen som motsvarar något slags P1 i Sverige. I kväll var det lite ”Beejthouven” (amerikaner och deras uttal) på tapeten. Min absoluta favorit, den som alltid får mig att gråta en skvätt.
Beethoven – Piano Sonata No. 8, Op. 13 ”Pathétique” II. Adagio cantabile
Det finns nästan inte något vackrare på denna jord. Nästan inte. Däremot finns det en del annat som får mig att gråta. Det här till exempel:
Love you forever av Robert Munsch
Du måste finnas med Helen Sjöholm
I den stora sorgens famn med Ted Gärdestad
Always on my mind med Elvis Presley
Space oddity med David Bowie
Nothing compares to you med Sinead O’Connor
Nulla in mundo pax sincera
Och så en hel massa annat också. Men sådan är jag. I morgon ska jag i alla fall inte gråta, för då ska vi fira sonens high school-examen. Han fick sitt jättefina examensbevis på posten idag. Amerikanerna kan kanske inte uttala Beethovens namn, men de är duktiga på examensbevis, diplom och annat som man kan hänga upp på kontorsväggen!