Solen må ha bjudit in till dans, men här är det fortfarande kallt, kallt. En medeltemperatur på 2-3 grader är kanske inget att hänga på solstolen, så vi fortsätter förlita oss på värmen från värmekällorna här hemma. Gårdagens årsdag tillförde mycket kärlek från nära och kära. Jag är så tacksam över deras omsorg och över att fortfarande finnas med i livet.
De här strumporna har tagit onödigt lång tid av någon anledning. Nu är de i alla fall färdiga och i Stockholm är det fortfarande strumpväder. Jag tror nog att sonen kan hinna njuta av dem innan det är dags för dem att få lite sommarvila inför nästa säsong. Nu finns det andra kommande projekt att ta mig an, en hel lista faktiskt. Jag läste att någon utropat kreativitetens år nu när ekonomin ger mycket mindre svängrum i svenska familjers budget. Kreativitet låter ju långt härligare än oro och problem, så låt oss haka på denna spaning.
Med dagens ord fantasi skulle ett riktigt färgrikt och expressivt inlägg kanske förväntas? Problemet är att jag och fantasi har en lång och problematisk relation bakom oss. Jag brukar säga att ”jag är korsstygn” och att mitt liv på så många sätt är ordning och reda, räta vinklar och rätt ordning. Detta gör att det liksom inte finns utrymme för så många utsvävningar när jag ska hitta på något. Jag älskar att lyssna på Queen och The Ark, men dessa gruppers frontfigurer är för färgglada, för påträngande, för mycket på alla sätt och vis jämfört med mig. De hade/har säkert en inneboende kreativitet och förmåga att tänka utanför alla givna regler. Jag är helt enkelt bra på annat. Det betyder inte att jag behöver sitta ner och nöja mig med all den där fyrkantigheten, utan till dagens projekt plockade jag fram en riktig klassiker. Julia Camerons bok Lev kreativt (The Artist’s way) var otroligt populär då vi bodde i USA på nittiotalet. Jag lånade den på biblioteket och när vi bodde i Orem många år senare köpte jag ett exemplar på bokrean. Så småningom blev det också ett svenskt exemplar. Man skulle kunna tro att det betyder att jag älskar boken, men den är lika jobbig som min relation till fantasi tänker jag. Det finns många guldkorn, det ska inte stickas under stol med. Det finns också ordgegga i dess smörigaste form och lite för mycket New Age för min smak. Det här är en praktisk bok som egentligen är ett tolv veckor långt kreativt projekt. Jag har börjat, men aldrig avslutat detta. Flera gånger till och med. Som du ser har jag markerat vissa övningar och citat som känts viktiga och uppenbarligen har jag fortfarande boken kvar.
Efter allt det här undrar du kanske hur det kommer sig att jag lägger upp ett inlägg utan något vidhängande genomfört projekt? Då kan jag lugna dig med att det finns en lång lista i min dagbok, men jag bestämmer själv vad jag vill dela med mig i bloggen. Dagens tolkning av fantasi blev helt enkelt något slags hjärngympa. Jag är mycket nöjd med resultatet och påminner oss alla om hur viktigt det är att öppna upp oss för förändring då vi känner att vi har stoppat ner oss själva i en låda, då vi råkat ställa oss i ett hörn med ryggen mot världen, eller om vi bara behöver lite extra pepp. Julia påminner om att vi alla är kreativa varelser och att vi behöver vårda den sidan av oss själva. I det håller jag helt med henne och jag kommer säkert att fortsätta komma tillbaka till denna bok.
Äldsta dottern och jag pratade för ett tag sedan med varandra om en fotoutmaning eftersom vi varit dåliga på att ta fram kameran på sistone. Vi har också pratat om att bli bättre på att ge vår kreativitet lite mer utrymme. Nu har jag slagit ihop dessa tankar och gjort en lista till henne och mig för att gå från ord till handling. Vill du också vara med är det bara att haka på! Varje dag har fått ett eget ord. Detta kan man tolka i bild, skrift eller form. Tanken är helt enkelt att utmana sig själv lite. Någon dag blir det kanske en fotoserie, en annan några stygn på ett broderi. Man kan skriva en dikt, måla akvarell, sticka, bygga; uttrycksformen väljer du själv. Skapande september. Lycka till! (Ps: Listan kan komma att revideras lite.) Använd gärna #skapandeseptember om du hakar på.
Min bror skickade ett sms till mig och påminde om att vi måste besiktiga KIA:n. (Han hade hjälpt oss att fixa något och tog efter det bilen på återbesök, så jag gissar att han fick sms från Opus?) Samtidigt fick jag en rapport från Transportstyrelsen att det var körförbud! Jag tror aldrig jag har missat ett besiktningsdatum, men alla tidsförlängningar i coronatider satte allt i spinn. Nu kom jag iallafall iväg. Det kändes lika nervöst som att gå till tandläkaren, eller kanske vänta på att få reda på om man har kommit in på en efterlängtad utbildning.
Jag hade inte behövt oroa mig! Vår goding har varit en fantastisk familjemedlem sedan 2012. Hon har varit med på äventyr både här och där, varit bästa flytthjälpen, handikapptransport och varit behjälplig på alla sätt och vis. Som alla lite större fordon är hon törstig, men det är nog hennes enda negativa drag. Jo, eller att man lite för lätt kan låsa in nycklarna i henne. (Vi har fått anlita låssmed två gånger.) Besiktningskillen sa att han förstod min vurm för KIA och rekommenderade KIA Ceed som en bra match om det nu skulle bli en annan bil. (Fars gamle Golf börjar bli lite trött.)
Det är så kallt och blåsigt här nu, som det ska vara i april. Jag brukar sällan gå i klädaffärer längre, men igår bestämde jag mig för att ta en runda på Lindex. Jag gillar tydligen inte modet, för jag såg inte mycket som föll mig i smaken. Däremot hittade jag mina favoritjeans Nea i en härligt ljus sommarfärg och längtade genast till lite mer sol och värme. De får ligga och tugga i bakgrunden. Om jag fortfarande tänker på dem och de finns kvar om några veckor kanske jag slår till!
Efter den lyckade besiktningen var det dags att åka till Rödeby där mina fina syskonbarn väntade. Bror och svägerska skulle ut på äventyr, så jag packade pysselväskan och åkte dit. Fem gossar (en utflyttad), en Riktig Prinsessa och ett extrabarn, här är det alltid full rulle! Jag älskar att hänga med det här gänget. De är smarta och mycket kreativa. Jag och min bror (och våra makar såklart) har uppfostrat våra barn på väldigt olika sätt. Det är otroligt spännande att se hur många olika sätt man kan göra saker på och att det finns många vägar till samma mål.
Jag har så många syskonbarn som är duktiga musiker. Den här killen har inte tagit några pianolektioner, men blir bättre och bättre för varje dag. Likadant hans storebror som är riktigt grym! En sak som internet har revolutionerat är ju hur lätt det är att få tag i fantastiska läromästare, ”tutorials” (självstudieundervisning) och annat som kan leda till stor kunskap. Det stora utbudet kan naturligtvis också vara stressande, men mest tänker jag att det bara är bra. Jag hoppas att jag fortsättningsvis få ha kvar min vilja att lära mig nya saker. Om inte annat så håller det den dåliga sidan av åldrandet borta.
Att jobba med ett ledord på det sätt jag gör är väldigt roligt. Det rent praktiska ”jobbet” ger ännu en dimension till att förstå vad det är jag vill uppnå och hur jag kan komma dit. Definition, musik, citat, dikter, synonymer, tvillingord, motsatser – allt detta hjälper mig att implementera känslan i hela mig. Det är inte så att jag går omkring och säger ”Hur passar det in med framåtanda då jag klipper tånaglarna?”, utan det är snarare ett filter jag sätter på mitt medvetande.
Vissa ord har varit väldigt tacksamma då de är sådana som används mycket i inspirerande sammanhang. Varken GUMPTION eller FRAMÅTANDA är dock sådana. Jag är glad att jag fångade betydelsen av vad det egentligen jag vill uppnå på längre sikt. I processen med att hitta denna (gumption översätts ju till många olika ord samtidigt) fick jag känslan av att känslan jag ville uppnå var att få mer mod och att göra mer av sådant som både är roligt och utvecklande. Tankarna om detta var det som ledde mig till det ”ledordscitat” jag till slut valde.
”One day she decided to stop fear hold her back and chose to live bravely. From then on she flew.” Jag fick med både modet och riktningen framåt. Jag ser mig inte alls själv som någon ängel. Jag tror inte ens att änglar har vingar. Det här är en bild av själva tillståndet. Det sitter i huvudet. Glorian är allt det positiva, starka och modiga jag samlar på mig, alla erfarenheter som gjort mig stark. Den svarta bakgrunden är det jag behöver förhålla mig till, det tunga i världen, eller kanske bara sådant som är tråkigt eller svårt att utföra. Hur skulle du illustrera dina mål för dig själv?
Det här med storhet och döden… Jag är nog inte ensam om att reflektera lite extra när en person som jag känner (till) har gått bort. I olika medier kan man höra talas om samhällsinsatsen som en nu död person har gjort. Härom veckan gick den 24-årige danskpalestinska poeten Yahya Hassan bort. Det gav upphov till stora och starka känslor hos diverse tyckare. Själv kunde jag konstatera att denna brottsliga poet har gått under min radar och att jag aldrig hade hört talas om honom. Han lät dock oerhört intressant. Jag läste en recension i Populär Poesi och förstod att den här killen måste ha lidit av fruktansvärda, svarta demoner. Jag gillar att läsa på danska och tror faktiskt att jag ska läsa någon av hans poesisamlingar en vacker dag.
FLADFISK
JEG HUSKER VORES FISKETURE MEN HVAD FISKEDE VI EFTER JEG TURDE ALDRIG SPØRGE OM NOGET ELLER SIGE MIN MENING NÅR VI KØBTE TØJ ELLER SKO TURDE IKKE TÆNDE FJERNSYNET HVIS DU SOV TURDE IKKE TAGE DIN HÅND TURDE KUN NIKKE MED HOVEDET NÅR DU SAGDE DIN MOR ER EN LUDER OG MOR ER FLYGTET GÅR RUNDT I GADEN OG FRYSER MENS VI SPISER FANGSTEN I SKRÆDDERSTILLING OG DU SIGER DU VILLE ØNSKE AT VI ALDRIG VAR BLEVET FØDT
Annat är det med Kristina Lugn. När jag växte upp var hon en allestädes närvarande, mycket märklig och släpigt talande kvinna med yvigt hår och spännande kläder. Som vuxen fick jag privilegiet att se bortanför utseendet och hon har skrivit några av mina favorittexter någonsin, sådana som jag återkommer till både i solsken och regn. Lugn blev invald i Svenska Akademien på min födelsedag 2006. Då tyckte jag fortfarande hon var ”konstig”, men det ändrade sig då jag tog mig tid att läsa vad hon faktiskt hade skrivit.
Kristina Lugns poesi är lättförstådd, spännande och lika extraordinär som hennes utstrålning. Hon var ingen dussinmänniska. Hennes texter känns i hjärteroten och är många gånger skrattroliga. Albumet där hon har läst in sina dikter med ackompanjemang av fantastiska Esbjörn Svensson Trio är oförglömligt. Undrar just vem som kom på det samarbetet? Hur som helst är det kanske inte direkt ett album man spelar som bakgrundsmusik, utan med hörlurar. Hade jag druckit rödvin hade jag säkert suttit som den medelålders kvinna jag är och njutit av texterna en mörk sommarkväll i verandan. Det kan jag ju göra ändå, fast utan rödvinet.
När ”Victoria och Daniel” gifte sig uruppfördes Vilar glad. I din famn. med text av Kristina Lugn och musik av Benny Andersson. Har du aldrig tagit dig tid att verkligen lyssna på texten, så gör det idag.
https://youtu.be/XkcBkGU5ux4
En annan favorit är En skrift i snön som också den blev tonsatt av Benny Andersson. 8.23 in i verket kommer kören in, men jag rekommenderar hela stycket.
Slutligen vill jag ge dig favoriten framför alla favoriter. Tack Kristina Lugn för dina ord!
Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag. Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet och Mozart ska skriva musiken.
Du ska får ett hem som älskar dig. Du ska få ett sinne för humor. Och Strindbergs samlade verk.
Och alla mina barnbarn.
Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla all slags väderlek.
Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer. Du ska få ett liv som förlåter dig allt.
Klar i tanken ska du vara. Och stark i känslan. Du ska få ha roligt. Allt detta står i hemförsäkringen. Du ska få vara ifred.
Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin kommer att sluta hoppas. Du ska få ett modigt hjärta. Och ett dristigt intellekt.
Och ett gott omdöme.
Den du litar på släpper inte din hand. Min julklapp till dig är att om du faller så ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa. En frisedel ska jag sända från min ensamhet. Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna.
Jag har älskat att fotografera ända sedan jag gick en FA-fotokurs (Fria Aktiviteter) i högstadiet. Då hängde jag aldrig med då det gällde slutartid och bländarinställningar, men skolan tände åtminstone glöden till mitt fotointresse.
Efter åratal av fotograferande av barn och allt annat i mitt liv, timmar framför Photoshop på datorn och alla sidor i barnens fotoalbum har jag landat i att jag inte jämt behöver älska att fota. När det gäller dokumentation duger telefonkameran bra, men när lusten faller på är det roligt att experimentera med min Canon. Härom dagen var vi på Deutsches Museum och såg en fotoutställning av Klaus Leidorf. Alla foton är tagna från luften och är så fantastiskt vackra! Se själv:
Den sista bilden är ett collage av många fotografier. Alla foton tagna av Klaus Leidorf.
Jag blev verkligen inspirerad och lovade mig själv att tänka ett steg till när jag jobbar med kameran den närmaste tiden. Det har redan lett till åtminstone några lite roligare stunder med min kamerakompis och jag hoppas på många fler!
Härom veckan sa jag till mammas kusin att det inte är läge att gå till graven med blommor i det här vädret. Efter det såg jag en bild på någon som hade frusit in en bukett tulpaner i ett Pringlesrör samtidigt som våra tulpaner i köket började nicka lite. Jag tog fram en bakform, klippte till och lade ut blommorna så gott jag kunde och fyllde på med vatten. Efter att bakformen hade stått utanför dörren i några dagar var det idag dags att se om det hade blivit något av detta kreativa experiment. Isblommor på riktigt, liksom. Vi får se hur länge de klarar sig på detta viset.
När mamma blev riktigt dålig var jag bara några varv ifrån att vara klar med sjalen jag har lovat att lotta ut. I samband med hur allt var då lade jag ner stickningen helt och hållet. Jag har i flera månader försökt plocka upp sticket igen, men utan framgång. Jag kunde helt enkelt inte komma till skott. (Inte ens efter att ha inspirerats av Kammebornias blogg varje gång jag kikade in där.) Idag blev det så av! Jag stickade de sista varven, tvättade och blockade (spände upp sjalen på en madrass för att forma) och undrade nästan vad som hade hänt när det var klart. Det måste ha varit något i luften, för brorsan gjorde även han något som har hängt som en kvarnsten runt halsen, stackar’n:
Titta, så snyggt han putsade murstocken i S:s rum! Åh, så fint det blir. Jag blir glad varje gång jag går in där. Det är något särskilt med energin i det rummet och jag tror att hon kommer att få det riktigt mysigt där inne!
Av säkert naturliga orsaker har jag under en lång tid varken varit särskilt kreativ eller pysselsugen. Jag började sticka ett par sockor i julklapp till ena dottern för länge sedan och i går tog jag äntligen tag i dem igen eftersom syrran hade städat mammas stickkorg och hittat några projekt som behövde slutföras. Jag hade hunnit till hälkappan, men där tog det stopp. Nu är jag i alla fall ännu en bit på väg och kanske blir den första sockan klar den här veckan. Det beror väl på hur det går nu när far kommer hem från Lund efter operation och komplikationer.
Jag är tacksam över att kunna vara hos mina föräldrar under denna utmanande tid. Livet blir som ett litet rum, en egen bubbla, där allt som händer i periferin känns oviktigt och förminskat. Allt jag vill är att mina föräldrar ska slippa ha så ont och både mentalt och fysiskt slippa känna hur livet rinner ur dem, men det verkar tyvärr som att den önskningen inte riktigt fått uppfyllningsprioritet.
Medan Trump blivit president, SNL under många skratt från ”de goda” driver med Trumpens stackars tioåring (som väl faktiskt inte kan hjälpa att hans pappa är den han är) på ett högst osmakligt sätt, Ingen tar ansvar för galenskaperna som pågår dagligen här i Sverige medan Någon Annan tycker det är okej att filma och direktsända en våldtäkt, en hyresvärd i min pittoreska grannstad Ronneby bjuder sina kvinnliga hyresgäster på gratis Bodyguard (en spray som ”förblindar och färgar angriparen”) då det upplevs så otryggt att röra sig i stan, tja, så länge det är såhär min värld och din värld ser ut så får vi hoppas att alla tar sitt praktiska ansvar att rent fysiskt bidra till något gott där de befinner sig. Mitt fokus ligger i hemmet just nu. Till dig som har mer ork och lust än jag önskar jag lycka till med att bidra till att det goda i samhället vinner. Det lär krävas en del. Gräv där du står.
Undrar du vilken plats det kan tänkas vara, damdidamdidam…
Synd att det inte är sommar och höst året om på Sturkö. Då skulle jag nog kunna tänka mig att bo där permanent. Jag kanske hamnar där ändå en vacker dag. Vem vet?
Här finns också Sturkö representerat, på en härlig och glad och inspirerande vägg med figurer som min extrasyster och hennes lilla dotter har gjort. Så fint!
Tacksamhetslista 13 november 2014
det är precis en månad kvar till Lucia och den härliga känsla som denna högtid ger
gofika, glutenfri, med cool granne
möjlighet att växa och utvecklas varje dag
mindfulness
washitejp
färg och glädje
engagerade människor
godhet
vatten i kranen
vassa matlagningsknivar
goda örtteer