debatt

15 mar

Katastrofläge.

Region Blekinge går mot en halv miljard i förlust. Det är verkligen tuffa tider. Byggbranschen är illa ute, liksom företagare med verksamhet som bygger på obskyra särintressen. Nej, men vad skriver jag? Inte behöver verksamheterna bygga på några särintressen. Folk har det tufft i allmänhet och det flyger i nuläget knappast gödda oxfiléer omkring i luften att samla in. Hur en konkurs går till är något som allt fler svenskar ovilligt får kännedom om.

De enda gånger jag eventuellt lyssnar på vanliga nyheter är om jag sitter i bilen och jag inte orkat/hunnit koppla in min telefon. Igår hände detta och jag påmindes om sakers elände. Hyrpersonal i vården står för en mycket stor utgift i vår region och jag gissar att det är likadant i andra regioner runt omkring i Sverige. Allmännyttan står för pengarna i ett system som är riggat för ”vanlig” konkurrens vilket gör att allt blir helt skevt. Detsamma gäller skolvärlden där privatskolor konkurrerar mot de kommunala skolorna med helt olika förutsättningar. Jag har inget emot verksamheter med nytänkande, men jag är ytterst avigt inställd till slöseri med skattemedel.

Jens Nylander är en ”utvecklare, analytiker och serieentreprenör” som byggt en AI-robot som gått igenom offentliga verksamheters upphandlingar och fakturor. Hans hemsida uppdateras hela tiden med nya uppgifter och den är öppen och sökbar för alla. I en artikel för Kvartal berättar Nylander om hur han med sitt AI-verktyg kommit fram till att det finns åtminstone 90 miljarder att spara genom att styra upp de svenska kommunernas och regionernas ekonomi. I det sammanhanget låter en halv miljard som småpengar. Region Blekinge har blivit lovad att besparingarna inte gäller faktisk vårdpersonal, men just nu surras det runt omkring i vårt län! Folk är oroliga. Jag har försökt följa vår regions förehavanden sedan vi flyttade hit 2016 och det är mycket som varit mer än lovligt skumt. Att det i slutänden handlar om människors liv och död gör att det känns olustigt. Ju större organisation, desto större administration och ju längre kommer man från de personer som man faktiskt ska ta hand om. Vurmen för dessa stora paraplyn som sväljer allt i sin väg känns inte alltid helt sund.

Det ska bli synnerligen intressant att se vad som faktiskt händer i den process som nu rullar igång i Region Blekinge. Det är i vanlig ordning många som länge ropat på att saker och ting är galna, men få som accepterar att det kan göra ont att göra om och göra bättre. Eller snarare, de flesta vill säkert att något ska göras, men få är beredda att betala priset. Allmännyttans hjul är varken kända för att snurra särskilt snabbt eller särskilt effektivt, men kanske kommer vi den här gången slås av häpnad? Den som (över)lever får se.

12 mar

När ChatGPT får uppgiften att röra om i grytan.

Jag har fullt upp i livet, men varken kamera eller telefonkamera har fått jobba särskilt hårt sedan vi kom hem från Stockholm. Att det inte finns bilder betyder inte att livet varit händelselöst. Tvärtom skakas det runt hos många runt omkring mig, både nära och längre ifrån. Så är det ju med livet, det pågår vare sig vi är nöjda med handlingen eller ej. Det finns ingen regissör att avskeda, ingen kompositör som kan ändra från soundtrack i moll till dur, ingen scenograf som helt plötsligt fixat vårfint och putsat ens fönsterrutor. Måsbajset sitter där det sitter om inte jag torkar bort det och är jag missnöjd med något kan jag klaga (sällan en bestående situation till det bättre) eller agera med handlingskraft (bättre chans till förändring).

OM det nu var så att jag kunde förändra inte bara min egen livssituation, utan även mina medmänniskors, hur skulle jag gå tillväga? Frågorna kom från ChatGPT efter att jag önskat ”frågor om sådant som är viktigt på riktigt”. Sanningen är att de tre första omgångarna frågor var urtrista och inte alls ”viktiga på riktigt”. Det handlade om resor i tiden, superkrafter, att träffa nu levande eller döda personer, att äga vad som helst i hela världen osv, osv. Den fjärde omgången tycker jag har något. Inte är frågorna särskilt lätta att svara på, men eftersom det inte finns något facit och jag inte behöver ställas mot väggen efteråt så försöker jag ändå.

Om du kunde ändra ett samhällsproblem över en natt, vad skulle det vara och hur skulle du lösa det?
Jag skulle trolla bort människors egoism. Så mycket av mänsklighetens elände skulle försvinna per automatik.
Hur tror du att världen skulle förändras om alla människor plötsligt hade total öppenhet och ärlighet gentemot varandra?
Oj, det hade varit revolutionerande både rent mellanmänskligt och samhälleligt. Om det ingick en känsla av tvång att tala sanning oombedd hade livet blivit mycket tuffare, skulle det finnas möjlighet att inte i alla stunder uttrycka det man tänker hade det lett till färre problem.
Om du hade makten att omstrukturera utbildningssystemet, vilka förändringar skulle du införa för att förbättra det?
Alla skulle definitivt inte gå i skolan på det sätt den är strukturerad nu. Mindre grupper, större frihet att nivågruppera, fler lärlingar, möjlighet att hemskola sina barn, färre som skulle fortsätta med högre studier.
Hur påverkar teknologins framsteg ditt sätt att skapa och upprätthålla meningsfulla relationer?
Jag talar med barnbarnet via FaceTime nästan varje dag, kan upprätthålla kontakt med släkt och vänner som befinner sig på alla möjliga platser i världen och är tacksam för andra plattformar genom vilka kontakt kan upprätthållas. Mobiltelefonsamtal i bilen är ju också toppen! Jag har också fina vänner som jag träffat genom gemensamma intressen i nätforum, vissa vänskaper har hållit i över tjugo år.
Om du kunde eliminera en form av orättvisa eller diskriminering från världen, vilken skulle det vara och varför?
Att alla barn skulle få känna sig älskade och trygga från första stund. Så mycket elände orsakas i förlängningen av att det inte är på det viset.
Hur tror du att vi bäst kan hantera de utmaningar som klimatförändringarna medför?
Jorden har visat sig vara en mycket motståndskraftig skapelse som gått igenom mängder av olika katastrofer och fortfarande är en plats för liv. Vi får helt enkelt hjälpa till genom att göra anpassningar som leder till gott för oss alla som lever i detta ekosystem!
Om du hade möjlighet att påverka världens politik, vilka grundläggande principer eller värderingar skulle du försöka främja?
Se svaret på fråga ett. Inga vidare utvecklingar behövs.
Hur ser din vision ut för en idealisk framtid, och vilka steg tror du skulle leda oss dit?
Idealisk för vem kan man undra… Jag har tyvärr ingen nydanande John Lennon-text med visioner om en omänskligt kärleksfull mänsklighet i bakfickan. När människor sätter sig själva som gudar över universum verkar det leda till ännu mer elände. Homo sapiens utan visioner om något mer, något större, något mer balanserat, det känns som att det är där vi är. ”Om alla bara var lika smarta som jag skulle vi bara ta livet av oss allihop, då skulle jorden få chans till läkning.” Typ den kommentaren läste jag från en klimatkämpe för några år sedan. Bli vegan, sterilisera dig, utrota de onda människorna. Jag kan tyvärr inte hitta artikeln, men det behövs kanske inte, för jag tror verkligen inte att det är rätt väg att gå. Acceptans för att livet är orättvist och att vi ändå kan göra mycket för att göra det bättre, att det finns hopp, det är min önskan för mänskligheten. Hur vi skulle kunna komma dit har jag dock svårt att ens börja sortera tankarna runt.
Om du kunde ge en enda insikt eller lärdom till alla människor, vad skulle det vara?
Du är värdefull.
Hur skulle världen förändras om människor övergav materialism och istället prioriterade andlig utveckling och personlig tillväxt?
Om glitchar som narcissism, psykopati, PTSD, psykisk ohälsa och liknande samtidigt försvann skulle vi nog få något slags kollektivistiska småsamhällen där människor mest strävade efter att göra gott. (Kloster, amishliknande samhällen osv.) Vad nu ”gott” innebär är ju beroende på vilken kultur man kommer ifrån, så vi får kanske fortsätta den diskussionen en annan dag.

24 sep

Dagen som aldrig tog slut.

När jag skriver mina blogginlägg brukar jag avsluta med att sätta en rubrik. Jag hade kunnat strunta i rubriken, jag har ju ingen publik som ska bestämma sig för att klicka beroende på om de gillar orden eller ej. Däremot känns det bra för mig att sammanfatta dagens text med ett eller ett fåtal ord. Ytterst sällan sätter jag rubriken först. Om jag gör det är det inte ens säkert att texten kommer att handla om det jag tänkte från början, så det slutar ändå oftast med att rubriken ändras. Så tror jag dock inte det blir idag. Vi får väl se. Igår kväll tänkte jag nämligen ”den här dagen har varit hur lång som helst” och det var också den känslan jag vaknade med. Så här kommer alltså ”dagen som aldrig tog slut”.

Jag älskar morgonljuset i köket den här tiden på året. Just den här dagen njöt jag tills jag kom fram till fläktkåpan och såg det flottiga dammlagret. Vatten i vattenkokaren, hämta fiberduk i tvättrummet och så av med dammet så det blev såhär fint. Jag passade på att damma av lampan ovanför bordet då jag ändå höll på. Knappt hade sömnen gått ur ögonen, men jag var igång! Känslan fick igång dagen och jag fixade iordning en kopp Gränna päron-te från Tboden. (Jodå, jag tog verkligen till mig min egen höstlista och införskaffade två goda rooibosteer till telådan.) När ett ganska kort blogginlägg var klart läste jag några andras bloggar och bestämde mig sedan för att gå in i ”syrummet” och ta itu med det som skulle sorteras upp där. Vår yngsta dotter kryssar runt som inneboende i Stockholmstrakterna och nu ska hon flytta från möblerat till ett rum dit hon behöver få sin säng och lite annat smått och gott. Just det småtta och gotta står i lådor i det rummet tillsammans med annat som bara ställts undan för att få sin plats vid annat tillfälle. Nu hade detta tillfälle kommit. Det ledde till att jag gjorde krukväxtvård, slängde somligt, tog sticklingar, bytte ytterfoder för att sedan gå vidare till att sortera om garner, kläder och textilier medan körens allhelgonalista bidrog till en mjuk och vacker stämning. Jag behövde inte mjukt och vackert och bytte till Kvartals poddkanal. När jag ändå var i detta rum påmindes jag även om att det var dags att…

… sätta en mjukare och varmare stämning i vardagsrummet genom att byta ut sommarens kuddfodral mot en annan färgskala. Jag har lite olika filtar att byta mellan och den här Klippanfilten med sjuttiotalsvibbar gör mig så glad! Påminner mig själv om att jag är ett barn av sjuttiotalet och att detta har hunnit ifatt mig. Jag hade aldrig tagit in något orange i huset för bara tio år sedan.

När alla fodral fått en passande kudde funderade jag över var jag skulle börja i trädgården och bestämde mig för att bara börja någonstans. Det fick bli införskaffande av lördagsgodis. Hallonen kom igång sent, men fortsätter bidra med vardagslyx här hemma.

När jag kom ut på verandatrappan bestämde jag mig så för att räfsa upp alla stackars klena och sjuka Ingrid Marie-kart på ”gräsmattan” och rädda de fåtal äpplen som såg bra ut. Jag räfsade också upp runt päronträden på framsidan av huset. Tungt! Efter detta var det dags att svettas runt med gräsklipparen i några timmar. Jag struntade i gräset borta vid ladan. Kanske tar brorsan med sig åkgräsklipparen någon mer gång innan gräset slutar växa för säsongen tänker jag.

Efter väl förrättat värv var det dags att njuta av rester från makens specialare Sauerkraut med fläskkarré och Landjägerkorv. Vid det laget var jag rätt mör och kände bokstavligen hur maten och vilan först gjorde mig trött och sedan lockade fram ny energi.

Jag har rensat framför östra stenmuren varje dag i en veckas tid och har lite i taget fått fram stenmuren. Nu var det dags för maken att röja bort det sista och slå det höga gräset.

När han var färdig tog jag över med gräsklipparen och finfördelade/samlade upp det klippta ytterligare. Innan räfsan och skottkärran åkte fram såg det ut såhär. Ojojoj. Det var länge sedan vi såg hela stenmuren! Jag glömde ta kort efter sista rensningen, men jag blev mycket nöjd.

Maken fortsatte röja bland björnbärssnåren och vi funderade över hur vi ska flytta hallonen och ändra om i rabatterna inför nästa år. Solrosorna ska inte stå där de stått i år, men de fortsätter göra oss och grannarna glada i perennrabatten. Inga sura miner, alltså!

Till slut var det dags att städa ut i verandan, åka till affären med återvinningen, köpa lite godis (Hälsans år har inneburit extremt lite sötsaker, men igår var det verkligen på sin plats med något sött) och ta itu med pyssel inomhus. Jag putsade t.ex. denna underbara mässingsask som jag köpte på Sturkö loppis och vernissage. Jag hade tänkt använda den till att ge bort, men blev så förtjust att jag bestämde mig för att behålla den själv. Här ser du locket efter och själva asken före puts.

Jag förberedde en del inför söndagen, slog in några presenter och gjorde ett par födelsedagskort. Efter det tänkte jag titta på någon film eller serie, men bestämde mig istället för att fortsätta läsa Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är så, så intressant. När jag har läst klart den tänker jag titta på SVT:s utskällda granskning Transkriget och tänker att boken då kommer att ha bidragit med flera intressanta infallsvinklar till debatten om den stora ökningen av könsdysfori i västvärlden och vad som händer i dess kölvatten.

När vi hade kommit till det här ögonblicket satt jag med benen på fotpallen och med lilla barnbarnets julkofta färdigstickad i knät och bestämde att det fick vara nog med jobb för den här dagen. Klockan var närmare midnatt och trådarna skulle kunna fästas en annan dag. Uppenbarligen var denna dag inte evighetslång, för bara en liten stund senare fick den sitt slut. Jag hann göra mig iordning, skriva dagbok och somna i ungefär samma ögonblick jag lade huvudet på kudden. Sådana här dagar av noll måsten, massor att göra och energi att faktiskt göra något är otroligt värdefulla för mig. Tack livet.

19 apr

Funderingar runt naturliga förutsättningar.

Solen skiner och svenskar vänder ansiktet mot solen. Jag har efter att ha drabbats av basaliom runt ögonen för några år sedan insett att jag för evigt får smörja in mig i solskyddsfaktor 50 och rent allmänt vara mer observant på hudförändringar. Mycket av skadan är väl redan gjord, men jag behöver ju inte förvärra något. Jag har valt att vara tacksam över att det finns solskydd, även om det finns vissa som hävdar att naturligt är det enda rätta.

Igår skrev Clara Lidberg ett intressant inlägg om naturlighet och det verkade slå an mångas strängar. Så många kommentarer! Eftersom vi pratade om just detta då barnen var hemma över påsk var jag uppdaterad på hur jag faktiskt har insett att ämnet inte är helt okomplicerat.

Här hittar du Claras inlägg.

Jag bidrog med denna kommentar:

År efter år av studier visar att människan i grunden agerar i flock. Forskning på vad som händer om en enskild person ställer sig och stirrar upp i himlen ger precis samma resultat som man kan tro – folk ställer sig och stirrar tillsammans, för vem vill missa det viktiga? Vi delar in oss i hierarkier av olika slag, vare sig vi vill det eller ej. Att ställa sig utanför “flocken” och agera egensinnigt kan ge stor framgång, men lika väl leda till uteslutning. Det är lätt att ha regelbundna drag och inte lida av några hudåkommor och hävda att naturligt är fantastiskt. I Storbritannien finns studier som till exempel visar på att människor med svår acne har nästan 50% större arbetslöshet än normalt. Jag har ett inneboende motstånd mot alla dessa skönhetsingrepp som håller på att äta upp både plånböcker och tid, men jag jobbar hårt på att inte tänka nedlåtande rent generellt om personer som börjar förlora all likhet med “sitt naturliga tillstånd”. Alla får göra sina val tänker jag.

Min psykologsvåger sa någon gång att fuldiskriminering är vanligast av allt, för att inte tala om längd och vikt. När man inte lever i en teoretisk uppsats som så vanligt är idag är det kanske lättare att acceptera varför man väljer att fortsätta raka armhålorna efter ett sådant här inlägg (som jag ändå charmas av), eller fortsätter vara hemligt avundsjuk på personer som fötts med förutsättningar som gör det lätt att vara naturligt vacker. Jag behöver inte raka benen då jag har typ tio hårstrån på varje, men jag visar inte gärna upp mina naturliga spiror ändå eftersom de ser ut som två stockar. Jag är nöjd med att jag numera unnar mig sommarbad bland andra människor istället för att gömma min kropp. Då har jag jobbat på det i många år. Allt jag har att säga är att människor dömer och inrättar sig i hierarkier, vare sig de erkänner det eller ej. Ju fortare man accepterar detta faktum, desto lättare blir det att anpassa sig efter sina förutsättningar vare sig det kräver jobb med självförtroendet (vilket jag rekommenderar) eller anpassningar till gällande utseendeideal (där man ändå sällan når en tillfredsställande slutpunkt).

Hur tänker du om saken?

06 maj

Ut ur systemet, bara!

Kanske vill du läsa det här innan du fortsätter. Idag tycker jag nämligen om något. I onsdags hade jag en fantastisk dag och sedan en rutten eftermiddag. Det ruttna bestod i artiklar, radio, kommentarer och diverse annat som liksom översköljde mig och som jag uppenbarligen lät mig påverkas av. #allaäridioter är ingen bra känsla och även om den återkommer med jämna mellanrum tillåter jag mig inte att stanna för länge där. Varken alla eller hälften av mina medmänniskor är genomgående idioter. Faktum är att vi alla ibland kan klassas som sådana, men det ingår liksom i att vara människa. Hur som helst var det någons länk till denna artikel som tillsammans med en hel del annat tjafs fick mig på dåligt humör.

Jo, men visst är jag en tråkmåns. Jag bor inte på Södermalm och jag har inte en massa pengar, men jag hade nog ändå kvalat in som en av Mats Jonssons tråkmånsar om någon behagade att analysera mig och mina val. Fast mest får jag nog säga att jag ser det som ganska o-troligt att jag skulle flytta till Södermalm, åtminstone de närmaste tio åren, och därmed hade jag kunnat lägga ner tyckandet om detta ämne. Det är bara det att jag inte riktigt har kunnat släppa den. Jag har upptäckt att den här typen av generaliseringar gör mig på dåligt humör, oavsett om det är jag själv eller andra som gör dem. Samhällen ändrar sig med tiden, både till det bättre och till det sämre. Konservativa personer tycker mer ofta att det var bättre förr (hej torrdass och fattighus), progressiva tycker att gammalt, mossigt och tråkigt inte hör hemma i deras inkännande värld där allt och alla ska accepteras utom möjligtvis pedofili och vita, tråkiga heteromänniskor som känner sig ängsliga för sådant som känns främmande.

Hade jag fått leva i en drömvärld, hur hade den då sett ut? Tja, jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Jag tycker nog att mycket är tillräckligt bra, det hör samman med min tråkiga personlighet. Jag gillade att jobba i kommunal skola. Jag ser att de flesta gör sitt bästa och kämpar på. Det finns något gott att gilla hos snart sagt alla personer här på jorden. (Det där med att vi skulle vara översvämmade av psykopater är ju bara skitsnack, däremot kanske de som finns lämnar äckliga avtryck på alla människor de möter och därmed tar större plats än alla andra.)

Södermalm är rätt mysigt, eller vad vet jag. Jag strosade rätt ofta där mellan 2006 och 2012, mycket har säkert hänt sedan dess. Putin och co. oroar och skrämmer, men det gör också alla ruttna ägg som anses vara goda i samhället. Maken stör sig på allt det stora (riksbanker, EU, rikisar som är farliga då de anser sig veta bättre än andra och använder sina pengar för att styra ”de där stackarna som inte vet bättre”, FN, politiker i allmänhet, strebers i synnerhet). Jag orkar liksom inte engagera mig, att vara arg på allt och alla hela tiden får mig att bli en sämre version av mig själv. Jag sätter mina fröer, skriver mina hälsningar, sjunger för kung och fosterland och älskar nära och kära så det liksom gör lite ont. Men ibland blir jag också arg, så jag tänker att det är bättre att få det ut ur systemet än att låta det gå och mala. Och så är det med det.

16 maj

Om du inte orkar bry dig ska du nog sluta läsa nu.

Idag bjuder jag på ett inlägg om sådant som jag tycker är intressant. Grejerna jag tar upp har direkt eller indirekt med varandra att göra och de rör alla det där med att vara människa i dagens samhälle. Vi lever i en fantastisk tid! För mig och andra som lever under trygga omständigheter finns det inget praktiskt att direkt oroa sig över. Vi behöver naturligtvis planera, jobba, pussla och anstränga oss, men vi behöver inte leta i soptunnan efter mat till våra barn eller hoppas att bomben inte slår ner i vårt hus under nästa anfall.

Jag följer med spänning den ständigt pågående debatten om hur det kommer sig att så många barn, ungdomar och vuxna mår så dåligt då vi har det bättre än någonsin rent materiellt. Själv har jag kommit fram till att det beror på flera saker. De flesta av dem ska man inte tycka. Som att om man väljer att ha barn så är det viktigare att se till barnens behov än att se till sina egna och att man därför inte ska ha små barn (läs små barn, ett- och tvååringar) i förskolan. Många föräldrar har inte en susning om vad deras barn ser och lär sig på internet. Porr är därför på väg att förstöra en hel generation. (Porr – erektionsproblem för män, hjärnan omprogrammeras så man får svårt att ”tända” på samma person, kvinnor har fått ett porrinfluerat skönhetsideal, tonåringar tycker det är normalt att skicka nakenbilder på sig själva till andra människor, gruppvåldtäkter blir vanligare…) Män och kvinnor är biologiskt olika – inga genusbestämmelser kan ändra på de olikheterna. Män och kvinnor har lika värde. Människor i det västerländska samhället är bortskämda. Om man har många rättigheter och få skyldigheter blir det liksom så. And it goes on and on and on…

Häromdagen skrev min kusin ett ”jag tycker”-inlägg på Facebook. Diskussionen som följde var väldigt intressant. Här kommer kusinens inlägg: Jag önskar fler föräldrar vågar tro på sin egen förmåga att ta hand om barnen. Jag önskar man ej fick lämna småbarn under 3-4 år (gärna mer) när man är hemma med bebis om det ej är komplikationer eller andra bekymmer. Jag önskar personalen o samhällets subventioner kunde gå mer till de barn som måste lämnas. Jag önskar staten kunde garantera barnen en plats in på sin ”gamla” Förskola sen om man önskar i god tid.

Här kommer utdrag ur några av kommentarerna hon fick:

Håller inte alls med dig. De korta stunder som X var på förskolan när Y var nyfödd var enda gången jag överhuvudtaget fick vila eller sova.

Jag önskar att de 15 timmarna kunde utökas istället så att man slapp stressa halvt ihjäl sig mellan lämning och hämtning, och så att barnen kunde komma in i gemenskapen bättre. Alla som har haft 15-timmarsbarn vet att de blir en särskild grupp av barn som inte riktigt blir del av gemenskapen. De är dömda till ett visst utanförskap.

Barnen behöver båda föräldrar och kompisar. Däremot är barngrupperna alldeles för stora och säkerheten på dagis är därmed inte optimal. Dessutom har inte de vuxna den tid med varje barn som behövs.

Du minns väl, precis som jag, Z, när vi hade små barn och gick hemma med bebisar. Alla föräldrar, dagmammor och barn träffades på lekparkerna och andra ställen och ungarna hade massor med barn i närområdena att leka med. Inte konstigt att barnen saknar kompisar hemma när alla barn ska vara på dagis istället trots att de har föräldrar hemma, känner jag.

Ni har glömt hur det var. Punkt. Låter som en härlig fin solskensbild över att vara småbarnsförälder. Jag har alltid mina barn med mig överallt och älskar att umgås med dem, men jag är inte deras allt och de kan inte alltid hänga i mina kjolar.

Det är en skrämmande utveckling man ser. Vi har barn hos oss som kommer till morgonfritids vid 7:00 o äter frukost, sedan är de i skolan 8:00-13:15 och så fritids igen till 17:30. 🙁 Dödströtta när de går hem och även när de kommer på morgonen…. Umgänget med föräldrarna är i princip obefintligt under veckorna (o då har de båda föräldrarna). Dagens föräldrar med barn i den åldern är så upptagna med att förvekliga sig själva, träna, renovera, planera resor att de glömmer det viktigaste de har…barnen! Småbarnstiden kommer ALDRIG tillbaka så ta tillvara på den!!

Jag trivs inte att vara föräldraledig, inte att barnen är besvär utan för att det innebär en isolerad bubbla helt utanför resten av verkligheten.Men klart, hade ingen haft rätt till de där 15 timmarna så hade vi inte heller haft behovet. Fast de första 4 månaderna efter bebis så behövs avlastningen för oss som inte har mormor hemma.

Innan jag ger dig de intressanta länkarna som tar flera timmar att titta och lyssna igenom om du nu känner för det någon regnig dag vill jag tala om att jag inte har glömt hur det var att ha små barn. Jag har många gånger varit både trött och slut och tyckt att livet varit jobbigt, men jag är otroligt tacksam över att jag inte gav efter för trycket utifrån.

Många kan vara hemma med sina egna barn när de är små (Jag skjuter inte på dig som är ensamstående mamma eller vad det nu är.) men de väljer att inte vara det. De orkar inte vara hemma med barnen. De vet inte hur man gör då man är förälder på heltid. De vill ha råd med en livsstil som kostar kosing. De tror att de ska få pension från staten då de fyller 65 och därför är det bäst att fylla på sitt pensionskonto. Väljer man att stanna hemma med barn får man räkna med att det blir jobbigt. Det värsta är inte barnen, utan frågorna och kommentarerna från Messerschmitzar: Hur kan du låta bli att gå tillbaka till jobbet, alla måste väl bidra till samhället? Är du inte rädd att förlora skärpan? Hur står du ut att vara så där mycket ensam med dina barn? Förskolepersonal är ju ändå utbildad för att ta hand om barn, varför ska du göra det?

Föräldrar behövs till större barn också. En kompis skrev på Facebook att vi kanske ska fråga våra barn och ungdomar hur de har haft det på nätet varje dag. Sätt dig och titta på roliga klipp tillsammans! Ha datorerna i allmänna utrymmen och var försiktiga med smartphones. Tro inte att din gulleplutt till nioåring aldrig skulle kolla på porr. Det gör han rätt säkert. Både på skolgården med kompisar och hemma i sitt rum. Tycker du det är okej vill jag att du tittar på ”the great porn experiment” med länk här nedanför innan du fortsätter tycka att det är okej.

Var inte rädd för att erkänna både dina styrkor och dina svagheter. Jag är så trött på att folk skyller på allt och alla och att de tycker att ”någon annan” ska fixa. Men det är ju jag. Och ja, jag gillar att vara positiv och se det vackra i världen och bjuda på härlig musik och stämningsfulla bilder, men det här ÄR min blogg och jag får bestämma vad som skrivs här. Ha det gott, korvkompott! Kram på dig och tack för att du finns.

Allt fler ettåringar i skolan

Barnen tillhör staten/samhället

Multisexuella statyer av förskolebarn

Turning children into medicated zombies

Dåliga intagningspoäng på lärarlinjen

Ordlösa ungdomar

Arbetslösa ungdomar

The Great Porn Experiment

Om porr

Hur kvinnor ser på sig själva

De är bra på Unisex…

15 apr

Jo, Maria Arnholm. Jag tycker som du.

Alltså, vilken ogenomtänkt krönika. Eller muppig. Eller, tja, det kanske är tänkt att den ska vara provocerande? Eva Franchells resonemang räcker för mig inte längre än till nästippen.

Låt mig berätta om en något som hände mig i tidernas begynnelse då jag var nybliven mamma och bodde i det oändligt trista området Visättra/Flemingsberg. (Måtte mina barn slippa bo där igen. Å andra sidan är blåbärsskogarna fantastiska och man har nära till Huddinge sjukhus. Fast jag var inte välkommen dit för att föda då det var dags, så den där närheten ger jag inte mycket för.) Jag blev placerad i en mammagrupp då äldste sonen var nyfödd. Jag gick till öppna förskolan (eller det kanske var någon annan lokal, jag kommer inte riktigt ihåg) och träffade denna grupp unga kvinnor två gånger. Den andra gången kom samtalet in på papporna. Där satt de, de andra nyblivna mammorna, och rackade ner på papporna till barnen. Den ena karlen var tydligen värre än den andra. De drack för mycket, de tog inte hand om sin sambo eller barnet, de spelade med sina kompisar, de drällde grejer omkring sig och de var allmänt ”värst”. ”Jaha”, sa jag. ”Jag älskar min man. Jag tycker han är toppen.” Det var totalt fel kommentar. Det här var en tävling i vem som hade det värst, och den som hade det bäst hade ingenting att säga till om. Det blev kalla handen, eller kanske snarare kalla blicken. Behöver jag tala om att jag packade ihop mina grejer, klädde på min son och gav mig iväg därifrån ganska omgående?

Du, Eva Franchell. Det handlar faktiskt om att välja rätt man. Det handlar om att välja rätt kvinna. Det handlar om att se längre än till en utlösning eller en orgasm. Har man en omogen partner som inte kan ta ansvar och som inte är smart innan hen blir förälder, eller en karriärskåt partner som bara vill ha ett avelsresultat att visa upp, ja, då kan man nog inte förvänta sig mycket mer än just detta också när barnet kommer. I vissa fall kanske det händer ett mirakel. I många fall gör det det inte. Som sagt. Det gäller att välja rätt från början.

Ps: Jag tycker inte att ensamstående mammor ska skylla sig själva för att de vabbar. Jag vet också att ”shit happens”. Det finns relationer som börjar i dur och slutar med död eller elände. Jag tycker fortfarande att man ska välja rätt från början.

10 feb

En ytlig debatt.

Idag var jag och dottern och klippte oss. Tjejen som tog hand om mig var så trevlig och söt och glad och bra på alla sätt och vis. Hon hade hår med dip-dye i lila och rosa, ett par strategiska tatueringar och en glittrande sten på överläppen. Behån var leopardmönstrad i lila och rosa, blusen var lite lagom sexig och jeansen var för små (du vet, så där så mullet flyter ut lite grann över lågt skurna byxor). Vi pratade om än det ena och än det andra och på något sätt kom diskussionen in på hennes jobb, att ge människor ett yttre som de gillar bättre då de går därifrån än då de kom till henne.

Jag önskar att jag var i samma form som för ett drygt år sedan då jag mådde toppen efter både rätt kost och träning. Jag mådde inte bara fantastiskt psykiskt och fysiskt, utan var också nöjd med min kropp. Jag var inte särskilt smal och inte särskilt tjock, men jag kände mig frisk. Här hemma pratar vi mycket om hälsa och vad det egentligen innebär. Människor är komplexa varelser. Vi behöver bra kost, utmaningar, lugn och ro, fysiska aktiviteter, sömn, andlighet, kärlek och en plats att kalla hemma. Jag vill att mina barn ska vara stolta över sig själva, att de ska känna sig starka och att de ska våga ge sig ut i världen på egna ben! Vi är inte riktigt där än, men som tur är har de några år kvar innan de anses vara vuxna på riktigt.

Hur som helst, tillbaka till diskussionen med hårfrisörskan. I hennes jobb är kroppsfixande och kroppsfixering något naturligt. Jag tror att frisörer, tatuerare och personliga tränare många gånger ser på människor som kroppar (läs kött) mer än varelser (läs själ). Vad tror du? Vi är lättmanipulerade och ser vi vissa typer av kroppsideal dag ut och dag in (läs megasmala, vältränade, rynkfria, tatuerade kroppar med löshår och silikonbröst) i synliga positioner tror vi, och tycker kanske till och med, att det är så man ska se ut, att det är det där som är skönhet. I går visade jag på Facebook ett foto på en makalöst vacker kvinna med en makalöst grotesk tatuering i armhålan. De senaste åren har tatueringar blivit lika vanliga som hål i öronen, fast för både män och kvinnor. Till och med min gamla faster gick och tatuerade sig häromsistens då hon var ute och reste. Någon skrev kommentaren att ”No tattoo is the new tattoo” eller något liknande i det där Facebookinlägget. Själv är jag med andra ord så gammeldags att jag hunnit bli modern!

I grannskapet bor ett synnerliget lyckat par. De är båda publicerade och erkända inom sina yrken, jobbar ofta utomlands och är i ungefär samma ålder. Mannen ser ut ungefär som farbrorn i filmen UPP! med glasögon och allt medan hans fru inte har en detalj som inte är fixad. Hon är eventuellt smal av egen maskin, men annars är silikontuttar, uppblåsta läppar, botox, uppstramade ögon och blonderat hår allt man ser. På håll ser hon fin ut, står jag närmare än ett par meter kan jag inte riktigt titta på henne. Hon kan inte prata ordentligt heller eftersom överläppen är så pumpad, men hon sjunger vackert. Hade folk låtit bli att lyssna på henne om hon inte hade fixat sig så där? Hade hennes man älskat henne mindre? Hade hon varit mindre framgångsrik?

Här nedanför ser du en bild på nyaste numret av magasinet Shape. Jenny McCarthy, gammal Playboy-brutta och numera Engagerad Autistmamma No. 1, lyser upp framsidan med en kropp som inte liknar min i något skede av livet. Jag undrar mest hur mycket som är på riktigt, hur mycket som är opererat och hur mycket som är Photoshop. Det som stör mig är att jag tittar på henne och tänker att jag önskar att jag hade den där kroppen. Och det hatar jag. Jag önskar att jag kunde se bilden och tänka att Jenny McCarthy är en vacker kvinna, att hon ser stark och hälsosam ut och att det kunde räcka med det. Jag önskar att jag slapp känna något enda uns av avundsjuka. Och så tänker jag än en gång att jag måste, måste, måste fortsätta att arbeta med mina barns självkänsla, mentala styrka och livsglädje. Hur tänker du om dessa frågor?

09 jan

Källor, gästbloggare och lite Americana.

Idag har jag hyrt in en gästbloggare. Ja, alltså, jag har inte frågat henne om lov och jag har inte gett henne betalt. Jag citerar henne åtminstone utan några försköningar. (Regina Brett har blivit något av en ”urban legend”.)

”Källa på det”, brukar maken säga till mig då jag kommer med en av alla mina tusen frågor och saker jag undrar över eller är irriterad på. Ibland får jag skicka tillbaka samma uppmaning. Nu för tiden kan man få vilken slags fakta man önskar. Det är bara att gå till en källa som ger det svar man vill ha. Benjamin Disraeli tillskrivs citatet ”Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.”. Googla och du ska finna. Som tur har jag inte förlorat hoppet helt och hållet. Jag inbillar mig att de flesta människor vill gott även om många inte riktigt klarar av att hålla sin lust, girighet eller självinsikt i schack när det börjar brinna i knutarna av en eller annan anledning. Det är lättare att skylla på någon annan än att ta ansvar själv. (2.18 in i YouTube-klippet t ex.) Grannens gräsmatta är grönare – fy, vad orättvist. Gamla vänner bortprioriteras då nya, bättre hittas längs vägen. En gammal kärleks glans falnar när man träffar någon ny och spännande.

Livet är sannerligen komplicerat. Jag har direkt eller indirekt fått uppleva så många av de där sakerna som jag trodde och hoppades att jag skulle slippa bekymra mig om under det senaste året. Just därför känns den här listan otroligt upplyftande, inspirerande och hoppingivande! Har du inte tid att läsa den just nu tycker jag att du ska skriva ut den och ta med dig den i väskan, i telefonen eller sätta upp den vid datorn. Här finns massor av inspiration för att välja alla kommande ”årets ord”!

”Kom till skott”, tänker du säkert nu. Okej! Jag har inte orkat översätta, men jag inbillar mig att de flesta av mina läsare är tillräckligt bevandrade i det engelska språket för att förstå kärnan. Annars är det bara att skicka mig ett litet meddelande så hjälper jag till.

Regina Brett, The Plain Dealer
May 28, 2006
To celebrate growing older, I once wrote the 45 lessons life taught me.
It is the most-requested column I’ve ever written. My odometer rolls over to 50 this week, so here’s an update:

1. Life isn’t fair, but it’s still good.
2. When in doubt, just take the next small step.
3. Life is too short to waste time hating anyone.
4. Don’t take yourself so seriously. No one else does.
5. Pay off your credit cards every month.
6. You don’t have to win every argument. Agree to disagree.
7. Cry with someone. It’s more healing than crying alone.
8. It’s OK to get angry with God. He can take it.
9. Save for retirement starting with your first paycheck.
10. When it comes to chocolate, resistance is futile.
11. Make peace with your past so it won’t screw up the present.
12. It’s OK to let your children see you cry.
13. Don’t compare your life to others’. You have no idea what their journey is all about.
14. If a relationship has to be a secret, you shouldn’t be in it.
15. Everything can change in the blink of an eye. But don’t worry; God never blinks.
16. Life is too short for long pity parties. Get busy living, or get busy dying.
17. You can get through anything if you stay put in today.
18. A writer writes. If you want to be a writer, write.
19. It’s never too late to have a happy childhood. But the second one is up to you and no one else.
20. When it comes to going after what you love in life, don’t take no for an answer.
21. Burn the candles, use the nice sheets, wear the fancy lingerie. Don’t save it for a special occasion. Today is special.
22. Overprepare, then go with the flow.
23. Be eccentric now. Don’t wait for old age to wear purple.
24. The most important sex organ is the brain.
25. No one is in charge of your happiness except you.
26. Frame every so-called disaster with these words: ”In five years, will this matter?”
27. Always choose life.
28. Forgive everyone everything.
29. What other people think of you is none of your business.
30. Time heals almost everything. Give time time.
31. However good or bad a situation is, it will change.
32. Your job won’t take care of you when you are sick. Your friends will. Stay in touch.
33. Believe in miracles.
34. God loves you because of who God is, not because of anything you did or didn’t do.
35. Whatever doesn’t kill you really does make you stronger.
36. Growing old beats the alternative – dying young.
37. Your children get only one childhood. Make it memorable.
38. Read the Psalms. They cover every human emotion.
39. Get outside every day. Miracles are waiting everywhere.
40. If we all threw our problems in a pile and saw everyone else’s, we’d grab ours back.
41. Don’t audit life. Show up and make the most of it now.
42. Get rid of anything that isn’t useful, beautiful or joyful.
43. All that truly matters in the end is that you loved.
44. Envy is a waste of time. You already have all you need.
45. The best is yet to come.
46. No matter how you feel, get up, dress up and show up.
47. Take a deep breath. It calms the mind.
48. If you don’t ask, you don’t get.
49. Yield.
50. Life isn’t tied with a bow, but it’s still a gift.

Förresten är det rätt bra att bo i det här landet när man har brutit benet och behöver ta ut kontanter. Bilbankomater, liksom. Bara i de Junajted Stejts ov Amerricka!

19 sep

Har ni fest elle?

”Jag har aldrig var’t på snusen
aldrig rökat en cigarr, halleluja.
Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.”

Det där är nästan alldeles sant för mig. (I alla fall de två första raderna…) Under lärarhögskoletiden var jag sällan med i studentbegivenheterna eftersom så mycket snurrade runt att vara alkosocial och jag inte drack. Det gör jag fortfarande inte. Jag har av olika orsaker valt att inte dricka alkohol och är fortfarande nöjd och glad över det beslutet.

Mänskligheten måste ha ett glapp i hjärnan någonstans. Hur kan man annars förklara valet att stänga av allt vett och sans, frivilligt? Jag förklarade för en brorson hur fester med fulla kompisar i tonåren (och en bra tid framöver kan tilläggas) brukade avlöpa. För de flesta går det här över så småningom, men jag tror de flesta känner igen sig:

Först är de flesta lite blyga och det kan kännas lite spänt. Lite dricka på det så börjar det släppa. Stämningen blir god och ljudvolymen ökar. Det känns roligt och trevligt och alkoholen öppnar vägar för de som i vanliga fall inte riktigt ”vågar vara sig själva”. Ja, ni vet. Det är trevligt att vara med och även om man själv inte dricker känner man hur glädjen lite stiger en åt skallen. Här önskar jag att det alltid stannade. Då skulle jag kanske dricka själv? I takt med att glasen fylls på (eller flaskorna sänks, en efter en) ändras stämningen. En del blir ”buhubuhu, han vill inte ha mig, hon är bara dum”. Andra blir ”hihihihihihihih, hahahahahaha, moahahaha”. Sedan blir det de pinsamma, de som verkligen inte kan hantera alkoholen och vill mucka gräl. (Dessa ser de flesta ner på. ALLA vet väl att man ska dricka lagom?) Slutligen finns ”snaaarrrrrrkkkkk”, de som somnar i soffan, i sängen eller i famnen på någon. Naturligtvis är det här en parodi på drickande, sådär går det ju inte till bland vuxna, vettiga människor. Eller hur?

Jag förstår de personer som dricker vin och annat för att det är gott och ett spännande intresse. (Jag gillar vissa nykteristvarianter som hittas på Systemet, maken tycker allt sådant smakar spya. Hm. Varför då?) Det senaste året har jag då och då önskat mig en riktig fulfylla bara för att få försvinna från verkligheten ett tag. Då jag bara har upplevt sådana från utsidan kan jag också säga att de verkar måttligt intressanta då de också bjuder på otäcka biverkningar – minnesluckor, humörsvängningar, ett förlorat omdöme, utsatthet för våld och överfall, sprängande huvudvärk, illamående, den torra munnen och detta suuug efter något kolhydratrikt. Jag har använt den snällare metoden ”lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet”. Den funkar utmärkt! Jag har flera gånger lagt mig med känslan att allt har varit hopplöst för att vakna till en ny dag, full av nytt hopp, nya möjligheter och ny historia som ska skrivas.

Idag känns livet fint. Jag har så mycket att vara tacksam över. Våra barn har mycket spännande framför sig och jag hoppas att jag får vara med länge, länge på den väg de vandrar i livet. Så länge de lyssnar på mina goda råd är jag glad och tacksam. Föräldrar vet rätt mycket. Vissa föräldrar ska man kanske ta med en nypa salt (ett svin är ett svin är ett svin). Jag vill inte vara en sådan förälder. Jag vill vara någon som mina barn kan se upp till, någon som kan erkänna att jag inte kan allt och inte kan bestämma vad de ska göra, utan någon som de ska kunna komma till när som helst för att få stöd och goda råd. Till mina godbitar vill jag säga – drick inte. Gå med i IOGT istället. De värvar just medlemmar! Eller läs Hillevi Wahls utmärkta texter, en av dem här. Puss!