skönhetsoperationer

17 aug

Att upprätthålla en fasad.

Igår blev det en diskussion om det där med ändrade skönhetsideal. Jag fick en skärmdump med ett foto på någon som för några år sedan var fantastiskt vacker, men som nu ser ut som att hon är halvvägs mot Catwomans utseende trots sin ungdom.

Sonen har haft sin kompis här nere i några dagar. Kompisen har jobbat en hel del på en mycket känd Stockholmssalong och kom med sina betraktelser. Många av kunderna har stor tillgång på pengar och är mycket fokuserade på yta. De lägger pengar på hår, kropp, naglar och allt vad det är. Personalen blir influerad och han sa att de antagligen till slut tycker att utseendet där de fyllda läpparna går för sig själva är ”normalt”. Man tittar kanske inte på varandra då man pratar, utan bara på foton och ”poser” i rätt ljus?

Jag har förknippat det här dock-liknande skönhetsidealet med personer som kanske varit mindre fokuserade på intelligenta diskussioner och mer inne på snabba cash, dyra väskor och snabba sportbilar. Sanningen är att det inte stämmer. Det kanske aldrig har varit sant, men nu märker jag det mer än innan. Många av mina amerikanska vänner har hår, ögonbryn, ögonfransar, näsor, läppar, bröst och naglar som inte längre stämmer överens med deras dna.

Doktor Mouna Esmaeilzadeh är supersmart och även superfokuserad på sitt yttre på det sätt jag beskrivit här ovan. Vem är jag att döma? Jag har ingen rätt och dessutom inte tillfrågad att tycka något. Jag jobbar på det här. Mitt inlägg i debatten igår? ”Alla har ju sin stil. Jag försöker acceptera det.” Samtidigt är det tragiskt att vi lever i ett Hunger Games-samhälle som är så främmande det mänskliga och rör sig mot något slags Barbie-porrfilmsideal i denna tid som är så otroligt feministisk. Med tanke på att Kaitlyn Jenner blev årets kvinna och hyllades för sitt sexiga Vanity Fair-omslag borde jag kanske vara noll förvånad.

10 feb

En ytlig debatt.

Idag var jag och dottern och klippte oss. Tjejen som tog hand om mig var så trevlig och söt och glad och bra på alla sätt och vis. Hon hade hår med dip-dye i lila och rosa, ett par strategiska tatueringar och en glittrande sten på överläppen. Behån var leopardmönstrad i lila och rosa, blusen var lite lagom sexig och jeansen var för små (du vet, så där så mullet flyter ut lite grann över lågt skurna byxor). Vi pratade om än det ena och än det andra och på något sätt kom diskussionen in på hennes jobb, att ge människor ett yttre som de gillar bättre då de går därifrån än då de kom till henne.

Jag önskar att jag var i samma form som för ett drygt år sedan då jag mådde toppen efter både rätt kost och träning. Jag mådde inte bara fantastiskt psykiskt och fysiskt, utan var också nöjd med min kropp. Jag var inte särskilt smal och inte särskilt tjock, men jag kände mig frisk. Här hemma pratar vi mycket om hälsa och vad det egentligen innebär. Människor är komplexa varelser. Vi behöver bra kost, utmaningar, lugn och ro, fysiska aktiviteter, sömn, andlighet, kärlek och en plats att kalla hemma. Jag vill att mina barn ska vara stolta över sig själva, att de ska känna sig starka och att de ska våga ge sig ut i världen på egna ben! Vi är inte riktigt där än, men som tur är har de några år kvar innan de anses vara vuxna på riktigt.

Hur som helst, tillbaka till diskussionen med hårfrisörskan. I hennes jobb är kroppsfixande och kroppsfixering något naturligt. Jag tror att frisörer, tatuerare och personliga tränare många gånger ser på människor som kroppar (läs kött) mer än varelser (läs själ). Vad tror du? Vi är lättmanipulerade och ser vi vissa typer av kroppsideal dag ut och dag in (läs megasmala, vältränade, rynkfria, tatuerade kroppar med löshår och silikonbröst) i synliga positioner tror vi, och tycker kanske till och med, att det är så man ska se ut, att det är det där som är skönhet. I går visade jag på Facebook ett foto på en makalöst vacker kvinna med en makalöst grotesk tatuering i armhålan. De senaste åren har tatueringar blivit lika vanliga som hål i öronen, fast för både män och kvinnor. Till och med min gamla faster gick och tatuerade sig häromsistens då hon var ute och reste. Någon skrev kommentaren att ”No tattoo is the new tattoo” eller något liknande i det där Facebookinlägget. Själv är jag med andra ord så gammeldags att jag hunnit bli modern!

I grannskapet bor ett synnerliget lyckat par. De är båda publicerade och erkända inom sina yrken, jobbar ofta utomlands och är i ungefär samma ålder. Mannen ser ut ungefär som farbrorn i filmen UPP! med glasögon och allt medan hans fru inte har en detalj som inte är fixad. Hon är eventuellt smal av egen maskin, men annars är silikontuttar, uppblåsta läppar, botox, uppstramade ögon och blonderat hår allt man ser. På håll ser hon fin ut, står jag närmare än ett par meter kan jag inte riktigt titta på henne. Hon kan inte prata ordentligt heller eftersom överläppen är så pumpad, men hon sjunger vackert. Hade folk låtit bli att lyssna på henne om hon inte hade fixat sig så där? Hade hennes man älskat henne mindre? Hade hon varit mindre framgångsrik?

Här nedanför ser du en bild på nyaste numret av magasinet Shape. Jenny McCarthy, gammal Playboy-brutta och numera Engagerad Autistmamma No. 1, lyser upp framsidan med en kropp som inte liknar min i något skede av livet. Jag undrar mest hur mycket som är på riktigt, hur mycket som är opererat och hur mycket som är Photoshop. Det som stör mig är att jag tittar på henne och tänker att jag önskar att jag hade den där kroppen. Och det hatar jag. Jag önskar att jag kunde se bilden och tänka att Jenny McCarthy är en vacker kvinna, att hon ser stark och hälsosam ut och att det kunde räcka med det. Jag önskar att jag slapp känna något enda uns av avundsjuka. Och så tänker jag än en gång att jag måste, måste, måste fortsätta att arbeta med mina barns självkänsla, mentala styrka och livsglädje. Hur tänker du om dessa frågor?

20 apr

Lite mer om skönhet.

Om du har mer tid än jag denna dag med regntunga skyar kanske du vill se detta program. Jag har lyft frågan förut. Allt jag kan göra är att lyfta den igen. Alla har rätt att göra som de vill så länge de mår bra och inte skadar någon annan. Men hur lycklig blir man egentligen? Och när slutar man vara missnöjd? Och är det bara de misslyckade ankläpparna jag ser? Finns det faktiskt de som gjort läppförstoringar som kan fortsätta prata normalt och inte ser ut som att de gått in i en vägg? Jag är bara intresserad. Kommer föräldrar att göra ingrepp på sina ”fula” barn då de inte passar in i bilden av den perfekta familjen? Kommer människor att börja se annorlunda ut? Kommer människor att födas utan hår på obehagliga ställen, kommer vi att få megafeta och megasmala människor, liksom två arter? Det här programmet skrämmer mig. Det skrämmer mig för mina barns skull. ”Jag är inte bara vem som helst”, säger Jane som programmet handlar om. Jag vill bara tala om att det är inte jag heller. Jag är inte bara vem som helst. Och att vara en trebarnsmamma i Segeltorp smäller för mig högre än att supa gratis på Stureplan, any day. Men vad vet jag? Må alla ni som säljer er till ett högt pris slippa vakna upp med skönhetsbaksmälla, bröstoperationssår som inte läker eller botoxallergi.

12 mar

Två frågor att lyfta.

Denna tjej känner sig lurad. Jag vet att man inte får gå igenom en bröstoperation utan att informeras om alla risker innan. Sedan säger jag inget mer. Synd att du lånade pengar, tjejen. Jag lär mina barn att man sparar ihop pengar till onödiga saker. Synd också att den här läxan blev så dyr, både för hälsan och i plånboken. (Förresten, varför läser jag Aftonbladet? Suck!)

Hanna Fridén – du är min nya idol. (Jag har bara läst ett av hennes inlägg, så jag kan inte uttala mig om vad damen i fråga tycker i andra frågor. Det här är i alla fall klockrent!)

Ps: Någon mer än jag som tycker att de här två ämnena krockar lite? Sorry. Nu är det bara så att jag brinner för att stoppa skönhetsoperationshetsen, så det är inte för att mobba som jag länkar till den första tjejen.

21 nov

Bröst.

Min syrra länkade till det här inlägget som i sin tur handlar om det här. Jag behöver inte skriva en massa om det. Bröstoperationer och näsfix börjar bli lika vanliga i Sverige som i USA och i vissa sydamerikanska länder. Någon i min familj gjorde en bröstförminskning för många, många år sedan eftersom hennes rygg höll på att ”gå av”. Tur att hon fick hjälp. Det finns vid det här laget många andra i min närhet som tydligen inte känt sig fina nog då de tittat sig nakna i spegeln eller då de inte kunnat ha en bh med större kupa än A eller B och därmed fixat större tuttar medelst hjälp av mycket pengar och en kirurg. (Bli inte ledsna över att jag ventilerar mina tankar runt detta ämne…) Fine. Men jag tycker nog att det finns bättre saker att lägga ner 30 000 – 60 000 kr på än att fixa bröst som passar i läckra behåar eller som sticker upp som ljuva kullar också då man ligger ner på rygg. Kanske är det för att mitt enormt starka psyke inte mår speciellt dåligt av att mina bröst knappast ser ut som de gjorde då jag var 20 (och inte ens då var de speciellt tjusiga) efter att ha fött tre barn. Det kanske är för att jag hellre hade tagit med min familj på en härlig semester om jag hade pengarna. Eller kanske skulle jag rentav hjälpa någon som inte har råd att ge sin familj en jul med guldkant? Vad vet jag. Mest är jag glad över att tanken på en bröstoperation inte lockar just mig. Nu gäller det bara att försöka stötta mina stackars döttrar så att de inser att de duger precis som de är innan någon eller några andra intalar dem att det inte är så. Just sayin’.

Ps: Ursäkta mina många inlägg de senaste dagarna. Jag har bara haft ett ovanligt stort behov att ventilera mina tankar.

27 aug

Underbart!

När jag läste det här hoppade jag upp från stolen och tjoade, eller i alla fall nästan. Jag har själv börjat ifrågasätta min egen inställning till att man inte ska kunna acceptera sitt utseende som det är (jag pratar nu inte om brännskadade, canceropererade o s v, o s v) då fler än ”ett par” i min omgivning opererat brösten, sprutat fillers i läppar och botox i panna och andra ställen. Jag accepterar deras val, men jag är lite ledsen över att mina döttrar, och sonen för den delen, växer upp i en värld som är på låtsas. De jämför sig med andra som visar en fasad av perfektion, vilket gör att deras egna kroppsliga tillkortakommanden blir ännu större. Vad tycker ni? Är det här en sådan fråga som är allt för jobbig att debattera?

Uppdaterat:

Så här kan det bli om man har otur. (Kvinnan på bilderna är den mycket populära, spanska hertiginnan av Alba. Hon vill visst gifta sig med mannen på bilden. Han kunde vara hennes son, men kärleken är väl blind. Bilder från Aftonbladet.)