lycka

11 okt

Lyckan kommer, lyckan går.

I denna stund skiner solen från en ljusblå himmel där små, lätta moln glider förbi i rask takt. Det var visst både norrsken och stormbyar inatt. Norrskenet såg jag ingenting av, men vinden rörde sig runt huset så det skallrade i skorstenen och ven någon annanstans. Eller kanske på samma ställe. Nu har vinden lagt sig lite och jag längtar tills det är dags för lunchpromenad. Både jag och maken sitter på ovanvåningen i våra arbetsrum. Tack och lov att den döda gnagaren någonstans under huset eller i någon vägg bara sprider sin kväljande doft på nedervåningen. Jag tycker att det redan är lite bättre än då vi kom hem från Stockholm i måndags, så jag har hopp om att slippa de kväljande dunsterna om några veckor. Livet på landet… Nog för att råttor är vanligt förekommande i städerna, men de brukar inte springa in i lägenheter och dö precis.

Hösten bjuder på det bästa och det värsta. Själv har jag stor fördragsamhet med både mörker, regn och blåst. Jag gillar det till och med, åtminstone i någorlunda lagom stora doser. Runt omkring mig börjar den ena efter den andra dock att flagga för jobbiga känslor. Trötthet. Hopplöshet. Energibrist. Tristess. Något slags rädsla för det långa mörker som vi obönhörligen är på väg in i. Min syster och hennes man är i Spanien i några veckor både för jobb och semester. Syrran passade då på att besöka en gammal klasskompis som sålt sitt företag och har slutat jobba. Halva året i Sverige, halva i Spanien, 50 år gammal. Specifikt det extra ljuset tror jag hade kunnat vara fördelaktigt för många svenskar. Tyvärr är det inte möjligt för de flesta av oss med ett sådant upplägg. Då gillar jag skylten jag fick av svärmor för ett gäng år sedan. ”Gör mer av det som gör dig lycklig.” De flesta av oss mår bra av att rannsaka oss själva och då och då fundera över vad som egentligen hjälper upp vårt välbefinnande.

Själv lyfter jag av mina körövningar. Gemenskapen, musiken, att jobba tillsammans för att nå ett mål, ansträngningarna att göra lite bättre, harmonierna, det vackra kyrkorummet. Jag påminner mig själv om att inte ta det för givet att jag får vara med och vara en del av detta. Just på torsdagar brukar jag också passa på att träffa en vän innan repetitionen då jag ändå är i stan. Igår blev det träff med min bästis från grundskolan, hon som jag känt sedan fem års ålder och som ”kan mig”. Långvariga vänskapsrelationer är ovärderliga! Samtalen tar vid sedan man pratades vid senast och ämnena att diskutera tar aldrig slut. Träffas vi om en vecka eller två år igen? Spelar ingen roll. Vänskapen sitter där den gör.

Sedan har vi gåvor. Jag älskar att ge presenter och är bättre på det i perioder. Det handlar inte om att behöva köpa dyra grejer, det har jag ändå ingen möjlighet till. Det är själva tanken på att hitta något som jag hoppas mottagaren ska bli glad för. Här hemma på golvet ligger ettårspresenterna till lilla barnbarnet. Hon kommer med all sannolikhet att gilla papper och band bättre än gåvorna, men föräldrarna blir kanske glada. När yngsta dotterns bröllop är över ska jag se om jag inte kan komma igång med ett projekt som har just med gåvor och vänner att göra, men det blir som sagt ett senare projekt. Nu ska jag först prata med en medmänniska som har det tufft och sedan blir det en tur i naturreservatet i solen. Att lyckan kommer och lyckan går vet vi ju alla, så det gäller att ligga steget före och fylla på när chansen finns. Och det finns det ju!

17 sep

Hemtrevlighet och sånt.

När vi nyss firade trettio år som gifta fick vi klockan som hängt här i huset fixad genom svärföräldrarna som present. Häromkvällen hängde vi upp den igen, denna gång på ett nytt ställe där vi tycker att den är fin. Den låter så hemtrevligt! Den enda levande släktingen till Anton som levde här i huset fick lite grejer som stod kvar i huset och jag tänkte ge en del till en av Elsas systerdöttrar. Att låta några ting följa med huset tycker jag dock känns jättefint, särskilt med tanke på att vi fått veta att det var ett kärleksfullt hem. Mammas garderobsblomma fortsätter att växa trots sin styvmoderliga behandling. Den har stått där sedan 2018 någon meter in från ett norrfönster och skickar trots det fortfarande nya blad varje år då krukan fått lite ny jord. Här uppe i (h)allrummet sitter vi inte så ofta, men vi har våra arbetsrum på varsin sida om det och rör oss därför mycket här. Jag hörde någon sitta och prata på bussen om hur de hört någon annan prata (haha, meta) om hur vi mest uppehåller oss på samma plätt i boendet oavsett hur stort vi har det. Precis så är det ju! Jag gillar att hålla på i köket, så där har jag alltid tillbringat mycket tid oavsett boende. När vi bodde i Palo Alto hängde jag också mycket ute, men annars i vårt sovrum, i Visättra hängde jag mest i vardagsrummet, i Philly likaså, i Snättringe rörde jag mig på nedervåningen på dagen och satt uppe vid pysselbordet om kvällarna och i Orem gällde arbetsrummet. När vi så har hamnat här i Uttorp måste jag säga att vi verkligen utnyttjar de 113 m² på bäst tänkbara sätt! Även om vi själva inte sitter i (h)allrummet så mycket hänger alltid ungdomarna här om vi har släkten här t ex.

När vi ändå var igång med upphängandet fick den lilla ljuslyktan som svärmor gav oss för jättemånga år sedan komma upp i hallen. Det är mysigt med vägghängda ljuslampetter tycker jag och denna passar perfekt här. Trender kommer och går, man jag inser att jag gillar sånt jag gillar. Jag påverkas som alla andra av att jag vänjer mig vid sådant som jag en gång kanske tyckt var fult och kanske till och med börjar gilla. Sådana grejer tröttnar jag ofta på efter ett tag. Men, sådant som jag fastnar för på en gång stannar ofta på gillalistan foreverandever. Som den lilla lampetten.

Den här Strindbergslampan som kommer från Karlskrona Lampfabrik och som var mina föräldrars har jag också alltid gillat. Den hade en marmorerad Art Deco-skärm som jag inte riktigt tyckte passade när den fick flytta hem till oss, så den fick en ny grön skärm. Grönt älskar vi nämligen och den här lampan värmer upp detta hörn i vardagsrummet vareviga kväll under vinterhalvåret. Ibland har jag skrivit listor på fina grejer som jag velat ha. PH 5-pendeln som jag blev så förtjust i då jag bodde hos min faster och farbror fanns på en sådan. Så fint att släkten salade till en då jag fyllde 50! Annars förlorar prylar sin dragningskraft mer och mer och jag har för länge sedan insett att lyckan aldrig kan uppnås med grejer. Visst mår jag bättre om jag har det fint och städat runt omkring mig, men grundkänslan av välmående handlar om helt andra saker. Och det är jag glad över att veta och förstå.

22 jul

Om att ha och att äga.

Loppisen har såklart påverkat mig. Jag suger åt mig mina aktiviteter känslomässigt, det bara är så. Många tankar har därför de här veckorna snurrat runt att ha och att äga. Att styras av habegär, ting och statusmarkörer. Att inte vilja släppa taget om något förgängligt. Att hävda att ”bara jag har detta så blir jag lycklig”. När vi sedan kom till farmors föräldrahem och fick se det spann jag vidare. Vilken livskvalitetsskillnad leder mycket ägande respektive knappt ägande till? Det är i jämförelsen med andra missnöjet uppstår. En person som är fullt nöjd med sina omständigheter kan på en minut känna att livet suger för att det inte innehåller en särskild pryl, ett klädesplagg, en byggnad. Jag vill inte styras på det sättet. Även om jag är väldigt nöjd av mig känner jag att detta är något jag vill fortsätta jobba med. Hur vet jag inte riktigt, men att släppa taget om sådant som faktiskt inte fyller någon funktion i vårt hem är en pågående process. Därför fortsätter jag rensa, både praktiskt och mentalt.

18 apr

Besvikelse, lycka, minnen och homeostas.

Jag funderar på det där med driv, drömmar och utvecklingspotential. Ju mer man vill, desto mer besvikelse leder det till. Ju mindre man vill, desto mindre utveckling kommer att ske. Häromdagen lyssnade jag på Ten percent happier med Dan Harris (jag kan tycka att han är lite väl lullig ibland, vill ha substans), men den här gången fortsatte telefonen med ett sådant avsnitt när ett annat program tog slut. Här pratade Harris med Arthur Brooks som jag stött på i flera olika sammanhang förut, bland annat om det där med hur mycket man förväntar sig av livet, eller i livet. Jag gillar överlag Brooks tankar. Han är musikern, professorn och entreprenören som i sin egen oförmåga att känna lycka började ta sig an just denna del i en människas liv. Vad är lycka? Hur uppstår lycka? Vad gör människor lyckliga? Brooks väg hit imponerar. Han har samarbetat med stora och viktiga organisationer, skriver populära ”How to build a life”-artiklar i The Atlantic, forskar om lycka, hänger med spännande personer. Sedan han slog in på den här vägen är han långt lyckligare, men säger själv att det handlar om att han äntligen lärt sig att fokusera på rätt saker i livet. (Jag gissar att sanningen är att det är omöjligt att se orsak och verkan till detta då han int bara fått mer kunskap i ämnet, utan även blivit rikare, fått högre social status, etc.)

Hur som helst. Jag brukar dela mina tankar runt lycka här i bloggen ibland. Det är ett ämne som intresserar mig. Själv är jag rätt förnöjsam, något som har kommit med tiden. Jag har dock sällan varit någon som strävat efter mer eller större. Med jämna mellanrum leder dock denna förnöjsamhet till besvikelse. Det händer grejer, men inte snabbt. Jag prioriterar många gånger möten med människor och socialt ”arbete/ansvar” framför annat. Jag och maken prioriterar ett liv där vi kan vara mycket flexibla framför ett liv med mycket pengar. Vi tar saker och ting i den ordning vi har möjlighet, tid, ork, lust och råd. Andra prioriterar annorlunda och mår bra av att ha det på ett annat sätt. Här i Lilla Rotterdam satte jag inga nya tulpanlökar förra året då jag året innan satt tulpaner som skulle ha en större chans att komma igen. Det verkar som att experimentet lyckades rätt väl! Jag får njuta av mina älskade favoritblommor tulpaner där de växer ifred innanför viltstängslet. Det har verkligen hänt mycket här sedan vi flyttade hit, men ändå kan jag ibland bli frustrerad över att det inte går snabbare eller händer mer. Jag är väl inte mer komplicerad än vilken medelmänniska som helst, utan jättenöjd för det mesta och besviken ibland. Då är det bra att plocka fram referensbilderna som försvunnit ur medvetandet. Så här såg det till exempel ut här i Uttorp för sju år sedan:

Här växte i princip bara ogräs och jorden var full av rötter efter gamla träd, björnbär och förvildade häckbuskar av olika slag. Brorsan hade plogat upp hela nedre delen av trädgården och vi fick plocka oändliga mängder rötter innan det ens gick att fixa till något slags trädgårdsland. Maken trodde att ”ett ganska högt stängsel” skulle hålla rådjuren ute. Fars underbara tulpanöverraskning som vi inte kände till, naturligtvis tulpaner i raka rader i gräsmattan, fick mig att gråta. Både för att han hade satt dem innan han inte längre fanns och sedan när rådjuren kom och åt upp många av dem. Det syns fortfarande spår i form av blad här och där på det där stället, men dessvärre var det moderna sorter som inte kommer igen. Verandan hade ännu inte hunnit bli husets smycke, utan såg minst sagt ut att vara i behov av lite omsorg och kärlek. Det är så lätt att glömma både dåligt och bra. Människan strävar efter homeostas i alla lägen. Jämvikt. Vi upplever, jublar eller sörjer. Sedan glömmer vi precis hur bra eller dåligt det egentligen var (om vi inte drabbas av PTSD, då behövs hjälp att komma vidare).

Idag tittar jag på bilden av när blomstersyrran grävde upp de illaluktande kejsarkronorna så vi kunde sätta dem på ett annat ställe. Jag minns de två husvagnarna som var fyllda av skräp, hur någon granne anmälde skräphögarna efter dem innan de hann transporteras bort och hur fint det är nu där de stod. Jag minns hur den gamla häcken såg ut och fortsätter att fundera på om vi ska sätta en ny och isåfall hurdan. Jag minns hur ladan skrek efter ny färg, och hur fin den är sedan vi målade om. Jag minns att vi inte hade några rabatter, men att vi nu har två sådana som ger mig mycket glädje. Jag minns att vi varken hade odlingslådor, växthus, rosportal eller visioner om att detta faktiskt skulle kunna bli vårt ”förevigthem”. Jag minns en del av alla de känslor som hunnit rinna under broarna sedan dess och är tacksam över att jag vet att lyckan oftast inte finns att hitta där de flesta av oss letar då vi känner att vi önskar mer av den varan. Jag vet också att vi kan förneka oss själva lycka genom att ägna livet åt sådant som mest orsakar tomhet, avundsjuka och besvikelser. Tack livet! Tack. (Och tack bloggen för egenterapin!)

26 maj

Livsglädje!

Igår hämtade jag brorsbarnen på fritids och förskola. Det regnade riktigt ordentligt till stor lycka för mig som planttant, men jag tog på mig regnjacka och ett stort paraply för att slippa känslan av kallt, blött, läskigt som rinner in längs kragen. Brorsdottern blev imponerad av det stora, kornblå paraplyet med härliga fiskar på. Vi kunde ledigt gå under det båda två utan att behöva bekymra oss det minsta och det var njutbart att höra vattnet som smattrade mot det. När vi kom till lillebror sa han: ”Ja ha däntat ette dej hela daden, Monna!” och hjärtat smälte såklart. På vägen hem frågade han artigt om det skulle kunna gå bra att hoppa lite i vattenpölen som såg så inbjudande ut. Det kändes bra att kunna ge klartecken och låta barnen roa sig på detta härliga sätt! Jag skäms så för alla gånger jag nekat våra barn liknande stunder p.g.a. brådska och ovilja att tvätta blöta och smutsiga kläder. Tur att det finns tid för försoning!

Jag insåg att regnjackan och paraplyet inte dög som hopputrustning, så jag fick stå bredvid och glädja mig med godbitarna istället för tillsammans med dem. Jag kan tala om att jag nu, dagen efter, fortfarande känner mungiporna sträva uppåt till minnet av de här minuterna. Tänk ändå, vilket billigt nöje! Och helt skärmfritt om man nu inte räknar med att jag plockade upp telefonen för att fotografera. Nästa gång det regnar åker stövlarna på, helt klart.

13 jun

Utveckling.

Vad gör dig riktigt lycklig? Jag menar inte den lycka som leder till kort välbehag, som effekten av att komma hem med riktigt bra rea-fynd, att vinna en omgång Yatzy, att ha fått en komplimang eller att ha klarat ett rekord. Jag kan naturligtvis ha fel, allt detta kan kanske leda till varaktig lycka? Jag syftar annars på det allmänna sinnestillståndet, det som du analyserar om någon frågar ”Är du lycklig?”

Svenskar sägs tillhöra de lyckligaste människorna i världen. Vi har det överlag riktigt bra. Trots det finns det något som lurar under ytan, något jag inte kan få grepp om, något som stör mig. Jag tror att de flesta av oss har gått på myten om att lycka skulle vara något slags konstant tillstånd som stannar kvar om vi bara uppnått tillräckligt många mål. Det säljs otaliga böcker som bygger på positiv psykologi, men effekten av de flesta metoder fungerar sämre än ett lyckopiller. Martin Seligman, den positiva psykologins fader, håller kanske inte med. ”Vetenskap” har blivit ett urvattnat begrepp och kanske är det därför det fortfarande delas ut forskningsanslag för studier som i längden räknar med att göra gott för mänskligheten?

Jag närmar mig slutet på min utbildning och fortsätter förundras över att jag lär mig så mycket. Naturligtvis är jag tacksam! Vissa insikter hade jag kanske dock varit utan. Cynism är liksom ingen härlig, lullig känsla. Mitt 10-åriga jag trodde att jag var perfekt, mitt 20-åriga jag trodde att alla andra var perfekta, mitt 30-åriga jag trodde att jag kunde bli perfekt om jag bara vek mig dubbel tillräckligt många gånger, mitt 40-åriga jag trodde att alla var idioter och mitt snart 50-åriga jag inser att vi alla liksom är vad vi är och mår bäst om vi gör det bästa vi kan utifrån vad som har blivit oss givet. Acceptans när det inte går att ändra något, mod att gå eller stanna, men aldrig utan att först göra klart för sig själv varför vi tar steget, styrka att resa oss och våga stötta oss på sådant som är stabilt…

Vi kan aldrig ändra på någon annan. Vi kan bara ändra på oss själva, men knappt det än en gång. Kanske har därför den positiva psykologin ställt till mer elände än gott? Jag vet inte, jag måste be att få återkomma då jag har hunnit få mer erfarenhet. Under tiden landar jag i att tiden har sin gång och att saker och ting följer vissa mönster som vi borde känna igen vid det här laget. Vi människor har ändå funnits på den här jorden rätt länge. Huvudfotingar, ben och armar, det skrivna ordet – vi kommer kanske inte längre än så? Jag lämnar dig med uppmaningen att landa en stund, räkna allt som är gott i ditt liv och skänka en tacksam tanke, eller ett TACK, till Gud, dina förfäder, Moder Jord och/eller någon annan. Tacksamhet har nämligen en långt större inverkan på det allmänna välbefinnandet än positiv psykologi enligt vetenskapen. Med det önskar jag dig en fin dag.

Ps: Loppisfyndet från igår gör mig lycklig för stunden. Och så undrar jag såklart vem ”M” är, för så’n är jag.

28 feb

Hjälp till självhjälp.

Amerikaner gör av med 10 miljarder dollar i självhjälpsindustrin varje år. Nära 100 miljarder kronor! Vad räknas som självhjälp? Egentligen allt som förväntas kunna hjälpa oss att bli lyckligare, mer framgångsrika eller ”bättre” än vi var innan självhjälpsaktiviteten utfördes.

Dagens föreläsningar, de sista i socialpsykologikursen jag går just nu, har handlat om lycka. Är människor mer olyckliga idag än för hundra år sedan? Nja, eftersom lycka är subjektiv finns det inget sätt att mäta detta och få ett tillförlitligt resultat, men det går att dra en del slutsatser efter all forskning som gjorts de senaste årtiondena. Jag har skrivit om en del förut här i bloggen, men jag tror att de flesta är lika glömska som jag och att vi behöver påminna oss själva om vad som egentligen är viktigt i livet.

Gör mer pengar oss lyckliga? Nja, klurig fråga. Pengarna i sig leder inte till direkt lycka utom för ett fåtal individer (fråga min systerson som har räknat kronor sedan han insåg att det låg ett värde i sådana), men det gör mycket av det som vi kan göra om vi har pengar. Upp till en viss gräns är skillnaden mellan lycka och olycka mycket påtaglig, men när man blivit tillräckligt rik gör inte mer pengar en gladare. Att göra av med pengar är en kick i sig, men eftersom den kicken inte håller i sig särskilt länge är det kanske dumt att satsa på ett liv i lycka som shopaholic. Upplevelser bjuder många gånger på vackra minnen som kan dra ut på lyckan under en längre tid.

Hur är det med äktenskap då? Gifta människor är rikare, upplever sig själva som lyckligare och innehar ofta högre positioner i arbetslivet. Det tyder på att det är bra för människan att vara gift. Å andra sidan är det nästan omöjligt att inte utesluta att alla dessa markörer leder till att man faktiskt gifter sig, så huruvida äktenskapets lycka beror på kausalitet eller korrelation vet ingen med säkerhet.

Alla som längtar efter barn tror nog att föräldraskapet leder till säker lycka, men så är inte fallet. Det finns många studier och föräldrar verkar vara liiite lyckligare än individer utan barn, men det varierar mycket mellan olika nationer och förutsättningarna som finns för att leda sina barn in i vuxenlivet.

Hälsoproblem leder inte förvånande många gånger till olycka och oro, men de flesta verkar inte bli medvetna om det förrän de eller någon nära drabbas av ohälsa. Det är lättare att se att lycka påverkar hälsan positivt. Man vet inte riktigt om det beror på att man hanterar stress bättre, har förmågan att göra bättre val då det gäller mat och motion, sover bättre osv om man är tillfreds med livet, men det finns klara indikationer på att det kan vara så.

Meditation som har blivit så populärt i västvärlden de senaste åren verkar leda till varaktig förändring av de delar i hjärnan som får oss att känna oss tillfreds med livet (Är det inte det som är lycka?). Från mitt kursmaterial:

”Richard Davidsons studier av buddhistiska munkar och andra erfarna meditatorer antydde att även om de kan tyckas vila, är deras sinnen faktiskt intensivt fokuserade. Och när de mediterar mer börjar deras hjärnor förändras. När Davidson jämförde röntgenplåtar från munkarna med röntgenplåtar från människor som aldrig hade mediterat fann han att munkarna visade betydligt mer aktivitet i vänstra prefrontala cortex – en del av hjärnan som registrerar positiva känslor. Det finns vissa kretsar i hjärnan som är mer känsliga för bearbetning av negativa känslor, och andra kretsar som är mer känsliga för bearbetning av positiva känslor. Och mer än något annat organ i vår kropp är hjärnan byggd för att förändras som svar på erfarenhet. Hjärnan är en lärande maskin. De vetenskapliga bevisen tyder på att vi faktiskt kan träna vårt sinne och forma dess kretslopp i vår hjärna på mycket specifika sätt för att främja ökade välmående.”

Till syvende och sist verkar det ändå som att det enda som man helt säkert kan säga om vad som är hemligheten bakom sann lycka är att vi behöver social anknytning för att må riktigt bra. Om våra nära och kära är lyckliga smittar det och vi blir i genomsnitt 15% lyckligare. Denna effekt kan mätas upp till fyra led!

Vi kan konstatera att det är orimligt att förvänta oss att vi någonsin kommer att gå omkring och känna oss lyckliga jämt, det kommer inte att hända. Det finns goda nyheter och dåliga nyheter gällande detta. Vi har alla en ”lyckogrundnivå”. Du har säkert märkt att vissa människor är rätt glada av sig och att andra slokar med huvudet även om det mesta i livet ser bra ut utifrån. När något händer som gör oss ”lyckliga” kommer denna känsla att dröja sig kvar en stund, men snabbare än vad vi tror kommer vi att landa i vår grundnivå igen. Det gör att de flesta av oss därför gör bäst i att lära oss leva i en viss nivå av acceptans. Gör ett val och hantera konsekvenserna, om och varför kommer inte att hjälpa dig framåt ett enda dugg, tyvärr inte ens om det är andras val och konsekvenser vi sitter kvar med. Vi har idag och hur lång tid det nu är framöver. Låt oss göra det bästa vi kan av den tiden!

16 maj

Och vad är lycka då?

Jag har lagt mycket mindre tid på mina studier den här våren än jag hade planerat. Jag har till exempel jobbat mycket mer än jag hade tänkt från början. Jag har inte heller varit särskilt disciplinerad under mina pluggdagar, mycket pga det alltid finns så mycket att göra här hemma och alltid många som behöver hjälp! Jag bloggar mer sällan, jag fotograferar och redigerar mycket mindre, jag håller i princip inte på med några kreativa intressen och jag kollar sällan på rörlig media. Framför allt är det förutom mina sociala relationer trädgårdsintresset som har slukat nästan all min tid utanför alla måsten. Jag älskar det, mår bra av det och gillar att hålla på, men samtidigt saknar jag det andra, det som också ”är jag”. Dessutom känns det som att jag bara låter tiden gå när jag inte satsar på studierna mer medvetet. Detta har gjort att jag nu har blockat dagar fram till sommaren som bara ska gå till plugg. Jag har fortfarande lite svårt att fokusera, men har delat upp dagarna i block för att lättare kunna göra En Sak I Taget.

Hela förmiddagen har jag lagt på Yale-kursen ”The Science of Well-Being”, en kurs som jag varmt kan rekommendera. Det är en tio veckor lång kurs som lite fått samma effekt som mina Trettio Tacksamma Dagar. Mycket av kursinnehållet har jag redan hört talas om, men det är spännande att få gå på djupet och dessutom omsätta allt i praktiken.

Hur möter man människor på ett sätt som är utvecklande både för en själv och den andra? Människans sökande efter att alltid må bra, vara lycklig och nöjd, är det bortkastad tid? Nej, det tror jag inte. Jag fortsätter förorda ”gräv där du står”. Börja med att göra något för de personer du har runt omkring dig hemma, i grannskapet på jobbet eller där du befinner dig. Ett vänligt ord kostar ingenting. Slutligen måste jag tipsa om ett av mina favoritklipp från YouTube. Det får mig alltid att tänka till.

02 mar

Ett hem till skänks och allt det där.

Du som känner mig väl vet att jag vurmar för käcka rim av olika slag. En av mina favorittavlor från barndomshemmet stoltserade med följande vers:

Ett hem till skänks man aldrig får,
Ej ens på livets högsta höjder.
Det bygges sakta år från år
Och älskas fram i sorg och fröjder.

I dagens samhälle läggs väldigt mycket fokus, tid och pengar på att fylla hem med ”rätt” och ”personliga” inredningsattiraljer. Det ska se ut på ett speciellt sätt och en viss typ av ängslighet är alltid inblandad i uttrycket av vad som är inne respektive ute. Om en pryl finns att finna på ICA kan man räkna med att den inte är inne eller att den är på väg in i utefasen. Fult och fint i inredningsvärlden är begrepp som förändras så fort rätt, eller fel, personer uttalat sig om något. Blir en viss pryl nämnd i rätt blogg kan personen som tjänar pengar på den prylen skatta sig lycklig och tvärtom.

Det finns olika skolor som predikar olika evangelium. Vissa pratar om hållbarhet och hur det är vår plikt att inte märkas här på jorden (självhushållning, loppis, inga eller få barn, inga resor…). Andra ser det som sin mänskliga plikt att upprätthålla ekonomin genom att jobba heltid, köpa nytt, stötta nya designers, åka på retreats och allt vad det är.

De flesta av oss lever något slags mittemellanliv. Vi bor i lägenheter och radhus som bara är temporära boenden. Vi har viljan att bara äta veganskt, ekologiskt och närodlat, men värmer Mamma Scans köttbullar i hast med ena benet redan utanför dörren på väg till ungens fotbollsträning. Vi handlar loppisfynd som blir hängande oanvända i garderoben och kan inte motstå att köpa jackan som hängde i skyltfönstret just då vi råkade gå förbi. Vi blänger på fembarnmamman Olga Rönn-vadhonnuheters magrutor på Instagram medan vi tuggar i oss ett par rutor Marabou Schweizernöt. Vi är ganska lagom och lever ganska vanliga liv. Våra hem är de enda av vännernas hus som inte är uppdaterade med marmorskivor i köket och den där fiskskålsvasen med bubblor på som man ska ställa fina kvistar och dyra buketter i. Vi gråter en skvätt i hjärtat över att inte ha det som ”alla andra” har. Sedan kommer en stund då vi inser att det är precis som i den där dikten som jag skrev ut häruppe.

Ett hem byggs inte av rätt prylar. Det är vi som bor i hemmet som gör det till vad det är. Är det för mycket sorg så se till att lägga till lite fröjder av olika slag. Bjud hem vänner. Låt dem ta med mat om du inte har tid eller pengar att fixa. Sträck ut en hand om hjälp någon som har behov som du kan göra något åt. Fyll ditt hem med uppbyggande musik och filmer som får dig att skratta och gråta, som får dig att känna med andra. Sätt in en äppelkvist i ett vanligt dricksglas från IKEA. Alla sätt är bra utom de dåliga, men jag kan lova att du aldrig kommer att bli nöjd om du tror att ”rätt” golv i köket ska göra dig lycklig. Peace.

Nu slipper vi ha bara en naken glödlampa i fönstret. Jag gillar verkligen vår nya kökslampa. Den är ett trevligt tillskott till köket, men min lycka är inte beroende av den.

01 okt

Vivian Park, Bridal Veil Falls, Park City och Tanger Outlets.

Ibland kan det nästan bli lite mycket. I alla fall om man riskerar att utsätta sin kropp för inflammerade vener. Det gjorde jag idag, men det var det fett värt. Jag är så glad över att ha bror min och hans äldste son på besök! Vi slog shoppingrekord i Tanger Outlets denna sista dag i september 2015. Allt var så fyndigt och bara sådant som någon behövde och som hade jättebra pris. Nästan allt. Brorsans svägerska hade bett mig köpa röda eller rosa långärmade t-shirtar utan tryck till hennes flickor. Det fanns inga sådana någonstans. Däremot hittade jag varsin röd tyllkjol till dem, hehe. Tror ni mamman blir glad? Tror ni tjejerna blir glada? (Vi hittade den mörkblå pikétröjan till lillebror som också efterfrågats.)

Vi avslutade dagen med att se Hector and the Search for Happiness. Se den! Se den. Har du inte tid att se den just nu kanske du vill titta på ett gäng snapshots med några av mina glädjor denna välsignade dag.