lycka

18 apr

Besvikelse, lycka, minnen och homeostas.

Jag funderar på det där med driv, drömmar och utvecklingspotential. Ju mer man vill, desto mer besvikelse leder det till. Ju mindre man vill, desto mindre utveckling kommer att ske. Häromdagen lyssnade jag på Ten percent happier med Dan Harris (jag kan tycka att han är lite väl lullig ibland, vill ha substans), men den här gången fortsatte telefonen med ett sådant avsnitt när ett annat program tog slut. Här pratade Harris med Arthur Brooks som jag stött på i flera olika sammanhang förut, bland annat om det där med hur mycket man förväntar sig av livet, eller i livet. Jag gillar överlag Brooks tankar. Han är musikern, professorn och entreprenören som i sin egen oförmåga att känna lycka började ta sig an just denna del i en människas liv. Vad är lycka? Hur uppstår lycka? Vad gör människor lyckliga? Brooks väg hit imponerar. Han har samarbetat med stora och viktiga organisationer, skriver populära ”How to build a life”-artiklar i The Atlantic, forskar om lycka, hänger med spännande personer. Sedan han slog in på den här vägen är han långt lyckligare, men säger själv att det handlar om att han äntligen lärt sig att fokusera på rätt saker i livet. (Jag gissar att sanningen är att det är omöjligt att se orsak och verkan till detta då han int bara fått mer kunskap i ämnet, utan även blivit rikare, fått högre social status, etc.)

Hur som helst. Jag brukar dela mina tankar runt lycka här i bloggen ibland. Det är ett ämne som intresserar mig. Själv är jag rätt förnöjsam, något som har kommit med tiden. Jag har dock sällan varit någon som strävat efter mer eller större. Med jämna mellanrum leder dock denna förnöjsamhet till besvikelse. Det händer grejer, men inte snabbt. Jag prioriterar många gånger möten med människor och socialt ”arbete/ansvar” framför annat. Jag och maken prioriterar ett liv där vi kan vara mycket flexibla framför ett liv med mycket pengar. Vi tar saker och ting i den ordning vi har möjlighet, tid, ork, lust och råd. Andra prioriterar annorlunda och mår bra av att ha det på ett annat sätt. Här i Lilla Rotterdam satte jag inga nya tulpanlökar förra året då jag året innan satt tulpaner som skulle ha en större chans att komma igen. Det verkar som att experimentet lyckades rätt väl! Jag får njuta av mina älskade favoritblommor tulpaner där de växer ifred innanför viltstängslet. Det har verkligen hänt mycket här sedan vi flyttade hit, men ändå kan jag ibland bli frustrerad över att det inte går snabbare eller händer mer. Jag är väl inte mer komplicerad än vilken medelmänniska som helst, utan jättenöjd för det mesta och besviken ibland. Då är det bra att plocka fram referensbilderna som försvunnit ur medvetandet. Så här såg det till exempel ut här i Uttorp för sju år sedan:

Här växte i princip bara ogräs och jorden var full av rötter efter gamla träd, björnbär och förvildade häckbuskar av olika slag. Brorsan hade plogat upp hela nedre delen av trädgården och vi fick plocka oändliga mängder rötter innan det ens gick att fixa till något slags trädgårdsland. Maken trodde att ”ett ganska högt stängsel” skulle hålla rådjuren ute. Fars underbara tulpanöverraskning som vi inte kände till, naturligtvis tulpaner i raka rader i gräsmattan, fick mig att gråta. Både för att han hade satt dem innan han inte längre fanns och sedan när rådjuren kom och åt upp många av dem. Det syns fortfarande spår i form av blad här och där på det där stället, men dessvärre var det moderna sorter som inte kommer igen. Verandan hade ännu inte hunnit bli husets smycke, utan såg minst sagt ut att vara i behov av lite omsorg och kärlek. Det är så lätt att glömma både dåligt och bra. Människan strävar efter homeostas i alla lägen. Jämvikt. Vi upplever, jublar eller sörjer. Sedan glömmer vi precis hur bra eller dåligt det egentligen var (om vi inte drabbas av PTSD, då behövs hjälp att komma vidare).

Idag tittar jag på bilden av när blomstersyrran grävde upp de illaluktande kejsarkronorna så vi kunde sätta dem på ett annat ställe. Jag minns de två husvagnarna som var fyllda av skräp, hur någon granne anmälde skräphögarna efter dem innan de hann transporteras bort och hur fint det är nu där de stod. Jag minns hur den gamla häcken såg ut och fortsätter att fundera på om vi ska sätta en ny och isåfall hurdan. Jag minns hur ladan skrek efter ny färg, och hur fin den är sedan vi målade om. Jag minns att vi inte hade några rabatter, men att vi nu har två sådana som ger mig mycket glädje. Jag minns att vi varken hade odlingslådor, växthus, rosportal eller visioner om att detta faktiskt skulle kunna bli vårt ”förevigthem”. Jag minns en del av alla de känslor som hunnit rinna under broarna sedan dess och är tacksam över att jag vet att lyckan oftast inte finns att hitta där de flesta av oss letar då vi känner att vi önskar mer av den varan. Jag vet också att vi kan förneka oss själva lycka genom att ägna livet åt sådant som mest orsakar tomhet, avundsjuka och besvikelser. Tack livet! Tack. (Och tack bloggen för egenterapin!)

26 maj

Livsglädje!

Igår hämtade jag brorsbarnen på fritids och förskola. Det regnade riktigt ordentligt till stor lycka för mig som planttant, men jag tog på mig regnjacka och ett stort paraply för att slippa känslan av kallt, blött, läskigt som rinner in längs kragen. Brorsdottern blev imponerad av det stora, kornblå paraplyet med härliga fiskar på. Vi kunde ledigt gå under det båda två utan att behöva bekymra oss det minsta och det var njutbart att höra vattnet som smattrade mot det. När vi kom till lillebror sa han: ”Ja ha däntat ette dej hela daden, Monna!” och hjärtat smälte såklart. På vägen hem frågade han artigt om det skulle kunna gå bra att hoppa lite i vattenpölen som såg så inbjudande ut. Det kändes bra att kunna ge klartecken och låta barnen roa sig på detta härliga sätt! Jag skäms så för alla gånger jag nekat våra barn liknande stunder p.g.a. brådska och ovilja att tvätta blöta och smutsiga kläder. Tur att det finns tid för försoning!

Jag insåg att regnjackan och paraplyet inte dög som hopputrustning, så jag fick stå bredvid och glädja mig med godbitarna istället för tillsammans med dem. Jag kan tala om att jag nu, dagen efter, fortfarande känner mungiporna sträva uppåt till minnet av de här minuterna. Tänk ändå, vilket billigt nöje! Och helt skärmfritt om man nu inte räknar med att jag plockade upp telefonen för att fotografera. Nästa gång det regnar åker stövlarna på, helt klart.

13 jun

Utveckling.

Vad gör dig riktigt lycklig? Jag menar inte den lycka som leder till kort välbehag, som effekten av att komma hem med riktigt bra rea-fynd, att vinna en omgång Yatzy, att ha fått en komplimang eller att ha klarat ett rekord. Jag kan naturligtvis ha fel, allt detta kan kanske leda till varaktig lycka? Jag syftar annars på det allmänna sinnestillståndet, det som du analyserar om någon frågar ”Är du lycklig?”

Svenskar sägs tillhöra de lyckligaste människorna i världen. Vi har det överlag riktigt bra. Trots det finns det något som lurar under ytan, något jag inte kan få grepp om, något som stör mig. Jag tror att de flesta av oss har gått på myten om att lycka skulle vara något slags konstant tillstånd som stannar kvar om vi bara uppnått tillräckligt många mål. Det säljs otaliga böcker som bygger på positiv psykologi, men effekten av de flesta metoder fungerar sämre än ett lyckopiller. Martin Seligman, den positiva psykologins fader, håller kanske inte med. ”Vetenskap” har blivit ett urvattnat begrepp och kanske är det därför det fortfarande delas ut forskningsanslag för studier som i längden räknar med att göra gott för mänskligheten?

Jag närmar mig slutet på min utbildning och fortsätter förundras över att jag lär mig så mycket. Naturligtvis är jag tacksam! Vissa insikter hade jag kanske dock varit utan. Cynism är liksom ingen härlig, lullig känsla. Mitt 10-åriga jag trodde att jag var perfekt, mitt 20-åriga jag trodde att alla andra var perfekta, mitt 30-åriga jag trodde att jag kunde bli perfekt om jag bara vek mig dubbel tillräckligt många gånger, mitt 40-åriga jag trodde att alla var idioter och mitt snart 50-åriga jag inser att vi alla liksom är vad vi är och mår bäst om vi gör det bästa vi kan utifrån vad som har blivit oss givet. Acceptans när det inte går att ändra något, mod att gå eller stanna, men aldrig utan att först göra klart för sig själv varför vi tar steget, styrka att resa oss och våga stötta oss på sådant som är stabilt…

Vi kan aldrig ändra på någon annan. Vi kan bara ändra på oss själva, men knappt det än en gång. Kanske har därför den positiva psykologin ställt till mer elände än gott? Jag vet inte, jag måste be att få återkomma då jag har hunnit få mer erfarenhet. Under tiden landar jag i att tiden har sin gång och att saker och ting följer vissa mönster som vi borde känna igen vid det här laget. Vi människor har ändå funnits på den här jorden rätt länge. Huvudfotingar, ben och armar, det skrivna ordet – vi kommer kanske inte längre än så? Jag lämnar dig med uppmaningen att landa en stund, räkna allt som är gott i ditt liv och skänka en tacksam tanke, eller ett TACK, till Gud, dina förfäder, Moder Jord och/eller någon annan. Tacksamhet har nämligen en långt större inverkan på det allmänna välbefinnandet än positiv psykologi enligt vetenskapen. Med det önskar jag dig en fin dag.

Ps: Loppisfyndet från igår gör mig lycklig för stunden. Och så undrar jag såklart vem ”M” är, för så’n är jag.

28 feb

Hjälp till självhjälp.

Amerikaner gör av med 10 miljarder dollar i självhjälpsindustrin varje år. Nära 100 miljarder kronor! Vad räknas som självhjälp? Egentligen allt som förväntas kunna hjälpa oss att bli lyckligare, mer framgångsrika eller ”bättre” än vi var innan självhjälpsaktiviteten utfördes.

Dagens föreläsningar, de sista i socialpsykologikursen jag går just nu, har handlat om lycka. Är människor mer olyckliga idag än för hundra år sedan? Nja, eftersom lycka är subjektiv finns det inget sätt att mäta detta och få ett tillförlitligt resultat, men det går att dra en del slutsatser efter all forskning som gjorts de senaste årtiondena. Jag har skrivit om en del förut här i bloggen, men jag tror att de flesta är lika glömska som jag och att vi behöver påminna oss själva om vad som egentligen är viktigt i livet.

Gör mer pengar oss lyckliga? Nja, klurig fråga. Pengarna i sig leder inte till direkt lycka utom för ett fåtal individer (fråga min systerson som har räknat kronor sedan han insåg att det låg ett värde i sådana), men det gör mycket av det som vi kan göra om vi har pengar. Upp till en viss gräns är skillnaden mellan lycka och olycka mycket påtaglig, men när man blivit tillräckligt rik gör inte mer pengar en gladare. Att göra av med pengar är en kick i sig, men eftersom den kicken inte håller i sig särskilt länge är det kanske dumt att satsa på ett liv i lycka som shopaholic. Upplevelser bjuder många gånger på vackra minnen som kan dra ut på lyckan under en längre tid.

Hur är det med äktenskap då? Gifta människor är rikare, upplever sig själva som lyckligare och innehar ofta högre positioner i arbetslivet. Det tyder på att det är bra för människan att vara gift. Å andra sidan är det nästan omöjligt att inte utesluta att alla dessa markörer leder till att man faktiskt gifter sig, så huruvida äktenskapets lycka beror på kausalitet eller korrelation vet ingen med säkerhet.

Alla som längtar efter barn tror nog att föräldraskapet leder till säker lycka, men så är inte fallet. Det finns många studier och föräldrar verkar vara liiite lyckligare än individer utan barn, men det varierar mycket mellan olika nationer och förutsättningarna som finns för att leda sina barn in i vuxenlivet.

Hälsoproblem leder inte förvånande många gånger till olycka och oro, men de flesta verkar inte bli medvetna om det förrän de eller någon nära drabbas av ohälsa. Det är lättare att se att lycka påverkar hälsan positivt. Man vet inte riktigt om det beror på att man hanterar stress bättre, har förmågan att göra bättre val då det gäller mat och motion, sover bättre osv om man är tillfreds med livet, men det finns klara indikationer på att det kan vara så.

Meditation som har blivit så populärt i västvärlden de senaste åren verkar leda till varaktig förändring av de delar i hjärnan som får oss att känna oss tillfreds med livet (Är det inte det som är lycka?). Från mitt kursmaterial:

”Richard Davidsons studier av buddhistiska munkar och andra erfarna meditatorer antydde att även om de kan tyckas vila, är deras sinnen faktiskt intensivt fokuserade. Och när de mediterar mer börjar deras hjärnor förändras. När Davidson jämförde röntgenplåtar från munkarna med röntgenplåtar från människor som aldrig hade mediterat fann han att munkarna visade betydligt mer aktivitet i vänstra prefrontala cortex – en del av hjärnan som registrerar positiva känslor. Det finns vissa kretsar i hjärnan som är mer känsliga för bearbetning av negativa känslor, och andra kretsar som är mer känsliga för bearbetning av positiva känslor. Och mer än något annat organ i vår kropp är hjärnan byggd för att förändras som svar på erfarenhet. Hjärnan är en lärande maskin. De vetenskapliga bevisen tyder på att vi faktiskt kan träna vårt sinne och forma dess kretslopp i vår hjärna på mycket specifika sätt för att främja ökade välmående.”

Till syvende och sist verkar det ändå som att det enda som man helt säkert kan säga om vad som är hemligheten bakom sann lycka är att vi behöver social anknytning för att må riktigt bra. Om våra nära och kära är lyckliga smittar det och vi blir i genomsnitt 15% lyckligare. Denna effekt kan mätas upp till fyra led!

Vi kan konstatera att det är orimligt att förvänta oss att vi någonsin kommer att gå omkring och känna oss lyckliga jämt, det kommer inte att hända. Det finns goda nyheter och dåliga nyheter gällande detta. Vi har alla en ”lyckogrundnivå”. Du har säkert märkt att vissa människor är rätt glada av sig och att andra slokar med huvudet även om det mesta i livet ser bra ut utifrån. När något händer som gör oss ”lyckliga” kommer denna känsla att dröja sig kvar en stund, men snabbare än vad vi tror kommer vi att landa i vår grundnivå igen. Det gör att de flesta av oss därför gör bäst i att lära oss leva i en viss nivå av acceptans. Gör ett val och hantera konsekvenserna, om och varför kommer inte att hjälpa dig framåt ett enda dugg, tyvärr inte ens om det är andras val och konsekvenser vi sitter kvar med. Vi har idag och hur lång tid det nu är framöver. Låt oss göra det bästa vi kan av den tiden!

16 maj

Och vad är lycka då?

Jag har lagt mycket mindre tid på mina studier den här våren än jag hade planerat. Jag har till exempel jobbat mycket mer än jag hade tänkt från början. Jag har inte heller varit särskilt disciplinerad under mina pluggdagar, mycket pga det alltid finns så mycket att göra här hemma och alltid många som behöver hjälp! Jag bloggar mer sällan, jag fotograferar och redigerar mycket mindre, jag håller i princip inte på med några kreativa intressen och jag kollar sällan på rörlig media. Framför allt är det förutom mina sociala relationer trädgårdsintresset som har slukat nästan all min tid utanför alla måsten. Jag älskar det, mår bra av det och gillar att hålla på, men samtidigt saknar jag det andra, det som också ”är jag”. Dessutom känns det som att jag bara låter tiden gå när jag inte satsar på studierna mer medvetet. Detta har gjort att jag nu har blockat dagar fram till sommaren som bara ska gå till plugg. Jag har fortfarande lite svårt att fokusera, men har delat upp dagarna i block för att lättare kunna göra En Sak I Taget.

Hela förmiddagen har jag lagt på Yale-kursen ”The Science of Well-Being”, en kurs som jag varmt kan rekommendera. Det är en tio veckor lång kurs som lite fått samma effekt som mina Trettio Tacksamma Dagar. Mycket av kursinnehållet har jag redan hört talas om, men det är spännande att få gå på djupet och dessutom omsätta allt i praktiken.

Hur möter man människor på ett sätt som är utvecklande både för en själv och den andra? Människans sökande efter att alltid må bra, vara lycklig och nöjd, är det bortkastad tid? Nej, det tror jag inte. Jag fortsätter förorda ”gräv där du står”. Börja med att göra något för de personer du har runt omkring dig hemma, i grannskapet på jobbet eller där du befinner dig. Ett vänligt ord kostar ingenting. Slutligen måste jag tipsa om ett av mina favoritklipp från YouTube. Det får mig alltid att tänka till.

02 mar

Ett hem till skänks och allt det där.

Du som känner mig väl vet att jag vurmar för käcka rim av olika slag. En av mina favorittavlor från barndomshemmet stoltserade med följande vers:

Ett hem till skänks man aldrig får,
Ej ens på livets högsta höjder.
Det bygges sakta år från år
Och älskas fram i sorg och fröjder.

I dagens samhälle läggs väldigt mycket fokus, tid och pengar på att fylla hem med ”rätt” och ”personliga” inredningsattiraljer. Det ska se ut på ett speciellt sätt och en viss typ av ängslighet är alltid inblandad i uttrycket av vad som är inne respektive ute. Om en pryl finns att finna på ICA kan man räkna med att den inte är inne eller att den är på väg in i utefasen. Fult och fint i inredningsvärlden är begrepp som förändras så fort rätt, eller fel, personer uttalat sig om något. Blir en viss pryl nämnd i rätt blogg kan personen som tjänar pengar på den prylen skatta sig lycklig och tvärtom.

Det finns olika skolor som predikar olika evangelium. Vissa pratar om hållbarhet och hur det är vår plikt att inte märkas här på jorden (självhushållning, loppis, inga eller få barn, inga resor…). Andra ser det som sin mänskliga plikt att upprätthålla ekonomin genom att jobba heltid, köpa nytt, stötta nya designers, åka på retreats och allt vad det är.

De flesta av oss lever något slags mittemellanliv. Vi bor i lägenheter och radhus som bara är temporära boenden. Vi har viljan att bara äta veganskt, ekologiskt och närodlat, men värmer Mamma Scans köttbullar i hast med ena benet redan utanför dörren på väg till ungens fotbollsträning. Vi handlar loppisfynd som blir hängande oanvända i garderoben och kan inte motstå att köpa jackan som hängde i skyltfönstret just då vi råkade gå förbi. Vi blänger på fembarnmamman Olga Rönn-vadhonnuheters magrutor på Instagram medan vi tuggar i oss ett par rutor Marabou Schweizernöt. Vi är ganska lagom och lever ganska vanliga liv. Våra hem är de enda av vännernas hus som inte är uppdaterade med marmorskivor i köket och den där fiskskålsvasen med bubblor på som man ska ställa fina kvistar och dyra buketter i. Vi gråter en skvätt i hjärtat över att inte ha det som ”alla andra” har. Sedan kommer en stund då vi inser att det är precis som i den där dikten som jag skrev ut häruppe.

Ett hem byggs inte av rätt prylar. Det är vi som bor i hemmet som gör det till vad det är. Är det för mycket sorg så se till att lägga till lite fröjder av olika slag. Bjud hem vänner. Låt dem ta med mat om du inte har tid eller pengar att fixa. Sträck ut en hand om hjälp någon som har behov som du kan göra något åt. Fyll ditt hem med uppbyggande musik och filmer som får dig att skratta och gråta, som får dig att känna med andra. Sätt in en äppelkvist i ett vanligt dricksglas från IKEA. Alla sätt är bra utom de dåliga, men jag kan lova att du aldrig kommer att bli nöjd om du tror att ”rätt” golv i köket ska göra dig lycklig. Peace.

Nu slipper vi ha bara en naken glödlampa i fönstret. Jag gillar verkligen vår nya kökslampa. Den är ett trevligt tillskott till köket, men min lycka är inte beroende av den.

01 okt

Vivian Park, Bridal Veil Falls, Park City och Tanger Outlets.

Ibland kan det nästan bli lite mycket. I alla fall om man riskerar att utsätta sin kropp för inflammerade vener. Det gjorde jag idag, men det var det fett värt. Jag är så glad över att ha bror min och hans äldste son på besök! Vi slog shoppingrekord i Tanger Outlets denna sista dag i september 2015. Allt var så fyndigt och bara sådant som någon behövde och som hade jättebra pris. Nästan allt. Brorsans svägerska hade bett mig köpa röda eller rosa långärmade t-shirtar utan tryck till hennes flickor. Det fanns inga sådana någonstans. Däremot hittade jag varsin röd tyllkjol till dem, hehe. Tror ni mamman blir glad? Tror ni tjejerna blir glada? (Vi hittade den mörkblå pikétröjan till lillebror som också efterfrågats.)

Vi avslutade dagen med att se Hector and the Search for Happiness. Se den! Se den. Har du inte tid att se den just nu kanske du vill titta på ett gäng snapshots med några av mina glädjor denna välsignade dag.

16 dec

Gammal DN-artikel som är värd att läsa igen.

För mycket arbete, dålig kontakt med vännerna och drömmar som aldrig förverkligats. En australiensisk sjuksköterska har skrivit en bok om vad människor ångrar allra mest på dödsbädden. ”Många hade inte förverkligat ens häften av sina drömmar”, säger hon enligt The Guardian.

I många år arbetade den australiensiska sjuksköterskan Broonie Ware med att vårda patienter i livets slutskede. Ware samlade sina erfarenheter i en blogg som sedermera resulterade i en bok med den engelska titeln ”The Top Five Regrets of the Dying” (ungefär ”Fem saker döende ångrar mest”).

De allra flesta av Wares patienter ångrade att de inte hade förverkligat sina drömmar och önskningar, utan snarare levt livet så som andra förväntade sig av dem.

– Många hade inte förverkligat ens häften av sina drömmar, säger Ware enligt The Guardian.

En annan sak som många ångrade, framför allt bland männen, var att de hade jobbat för mycket, samt att de hade tappat kontakten med sina vänner.

– Alla saknar sina vänner när de är döende, säger Broonie Ware.

Flera patienter önskade att de hade varit bättre på att visa känslor och att de hade tillåtit sig själva att vara lyckliga.

– Många insåg först på slutet att man kan välja att vara lycklig, säger Broonie Ware enligt The Guardian.

05 maj

Vardagligt sökande efter lycka.

If you’re happy and you know it, clap your hands. Och om man inte är så glad, vad gör man då? En bra sak att göra är att sätta sig ner och skriva upp saker som man är tacksam över. Oftast är sådana saker också sådant som gör en glad. (Här får du ett fotoutdrag från min lista, men den skulle kunna göras längre om jag bara hade fler kort. Mina föräldrar och syskon med familjer har till exempel vårbrukat ute på Sturkö. Hurra! Det kanske går att skörda där i sommar igen?! Bara tanken på det gör mig faktiskt både glad och tacksam.)

Billigt fläskkött blir fantastiskt gott efter att ha stått i en slow cooker över natten. Just nu njuter jag bara av doften – en Pork Shoulder Butt (över tre kilo kött, fett och ben för mindre än en femtiolapp) inpackad i spiskummin, oregano, chili, cayennepeppar, svartpeppar, salt, vitlök, lime och äppeljuice. Som sagt. Njutbara ångor…

Mormor Brittas röda tårta äger. (Den gjorde visst fler personer glada idag, annars hade väl inte de sorgliga resterna sett ut så här. Tja, det här är ju ändå ingen bakblogg, så presentationen kanske inte gör något.)

Alla blommande träd är riktiga lyckopiller! Det är så vackert med allt det fluffigt vita och rosa. Persikoblommorna ser lite sorgliga ut då de stod i full blom vid sista snöfallet, men förhoppningsvis blir det ändå lite frukt i höst.

Jag älskar många gånger att köra bil. Gärna själv och med musik på hög volym, men med nedvevad ruta och barnen som sällskap kändes det också härligt. (Vi var på tvillingkalas norr om stan. Kul att träffa släkten igen!)

Jag har det bra. Jag hoppas att detsamma gäller dig.

17 apr

Om att kunna, att vilja och att välja.

Vi har haft en högst normal dag, men den slutade lite extraordinärt. Sonen fick tillbaka kommentarer från läraren i American History-klassens halvtidsinlämning. Det var idel lovord och betyget A på varenda uppgift i kursen! Det som är lite speciellt är att han verkligen är en matte/NO-kille. Han ”älskade inte” SO-ämnena, vilket jag alltid har tyckt var lite synd eftersom hans analytiska förmåga är lite utöver det vanliga. Kul att se honom riktigt glad och stolt över sig själv. Vi har som mål att ge barnen självförtroende nog att klara trycket från livet där alla medmänniskor inte är mamma-som-tycker-man-är-bäst-i-världen, men det är inte alltid lätt att veta hur vägen dit går!

Våra tre barn har väldigt olika personligheter och styrkor. I en värld som mer och mer verkar tycka att det enda som räknas är hur många akademiska poäng man lyckats samla på sig är det lite svårt att veta hur man ska göra med ett barn som inte passar in i akademimallen. Det finns olika anledningar till att man inte passar in i skolvärlden tills man fyller 28. Vi kämpar hårt för att hjälpa fram barnen på en väg som förhoppningsvis leder till lycka. Ju äldre vi blir, desto mer inser vi hur viktigt det är att man får jobba med något som inte dränerar en själsligt. Vissa människor klarar monotona uppgifter dag in och dag ut. De lyckas koppla in autopiloten och slipper också tänka på sitt jobb då de går hem för dagen. Andra människor kräver stor omväxling. Åter andra behöver utmaningar, eller bekräftelse, eller lugn och ro, eller bara lycka.

Om någon säger ”om inte om fanns…” till mig säger jag alltid ”men om finns”. Om finns, och om gör att vi ibland hamnar i situationer vi inte valt, i liv vi låtit andra styra upp. Jag fick möjlighet att byta karriär för ett antal år sedan. Jag kommer alltid att vara lärare. Jag älskade mitt jobb, men mitt sista år var riktigt, riktigt tufft. Ett sådant år längtar jag inte tillbaka till. Kanske hamnar jag i skol-skolvärlden igen, kanske inte. Idag är jag ju faktiskt merarbetande då jag hemskolar på heltid och samtidigt sköter mitt jobb för You Do. Finge jag möjlighet att byta inriktning igen skulle jag vilja samtala med människor, hjälpa uppåt och framåt, helst familjer. Jag kollade för några år sedan vad som krävdes för att göra det valet, men då jag insåg att enda vägen till familjeterapeut gick genom socialhögskolan slog jag bakut. Aldrig, tänkte jag då. Aldrig, tänker jag nu. Om ett tag fyller jag 43. Jag har nästan 3/5 kvar av mitt aktiva arbetsliv. Ja, för jag räknar med att jobba på något sätt fram till 70. Jag hoppas att jag orkar, att jag vill och att jag kan. Det verkar som att många tar för givet att någon räknat ut att forskare bestämt att vid 65 kan inte människor längre jobba. Spännande, särskilt med tanke på hur många som mår bra långt upp i åldrarna idag. Nåja. Nu hamnade mina tankar någon helt annanstans än jag hade tänkt.

I morgon ska jag och K på dubbeldate med våra kompisar. Vi ska gå på någon ”fancy Italian restaurant” och så får vi väl se vad Salt Lake City har att bjuda på efter det.

Livet är för kort för att sörja bort. Må du ha livet du har önskat dig. Annars hoppas jag för din skull att du hittar en väg som gör dig lycklig på sitt eget lilla vis. Kram!