11 feb

Vikt(igt).

Det var länge sedan jag såg ett program som fick mig att bli arg (jag lyssnar bara på nyheter, så bortse från allt det senaste elände som världen bjudits på) som Utrikesbyråns ”Aldrig mera fet”. Med tanke på min kompis hemska biverkningar från en av de hajpade diabetes 2-mediciner som lockat överviktiga människor, främst i USA såklart, så tycker jag att det var osedvanligt glorifierande och okritiskt. Den vettigaste i rummet var Fredrik Borges, en man som själv genomgått magoperation och gjort en dokumentär om sitt liv med obesitas.

Min lillasyster och jag hade en diskussion med starka åsikter från båda håll som handlade om övervikt. Vi har båda kämpat med olika typer av ätstörda beteenden och har stor personlig erfarenhet. Hon hävdar att det går bra att med naturliga medel permanent bli normalviktig om man varit gravt överviktig, jag hävdar att det är i princip omöjligt. Gastric sleeve och gastric bypass är ganska framgångsrika jämfört med ”bantning”. I en studie jag läste borstade man bort att 97% överlevde operationerna som att de döda inte betydde något. Av 66 opererade hade 38 kvar sin ”sex månader efter operationen”-vikt efter fem år. 24 hade gått upp i vikt igen. 2 personer rapporterade att de aldrig gick ner i vikt efter operationen. De två som saknas i rapporteringen utgör tydligen de tre procent som inte överlevde. Jag gissar att de som lyckas tycker det var värt risken. Ingenstans står det dock om livskvaliteten. Fredrik Borges som jag nämnde här ovan verkar vara en stark röst FÖR operation. Jag känner tre personer som dött i av biverkningarna av sina magoperationer och hävdar att detta inte är en väg jag skulle gå.

Nu marknadsförs diabetes 2-medicinerna som värsta quick fix-lösningen för alla överviktiga. ÄNTLIGEN ska amerikanerna bli smala! Och kineserna! Och… Men till vilket pris? Anledningen till att man går ner är att man förlorar hungerkänslorna, matlust, men medicinen leder hos somliga också (bl a min kompis) till förlust av livslust. Man blir deprimerad, helt enkelt. Det kan ju sägas ”hellre smal och deppig än tjock och deppig”, men NEJ! Och resten av biverkningarna är inte heller att leka med. Snälla! Ät bara mat istället för att dricka läsk, äta godis, bars, chips, pommes, flingor och allt annat som kommer i en låda med en streckkod!!! Hjärnan kommer att spela dig spratt, det är jag den första att erkänna. Men mat är gott! Och gör gott! Det gör inte skräp. Vem vill vara en soptunna? Vem vill hälla skräp i sina barn?

Jag må inte vara en smalaste i rummet, men jag har landat i att det får vara så. Jag äter bra och mår osedvanligt bra. Nu hoppas jag att få med mig åtminstone nära och kära på tåget.

25 aug

Ut med det gamla.

Du som brukar läsa här vet att jag gillar garderobsrensningar och att jag har som rutin att bara ha sådant som är lagom där. När det är dags för ny säsong går jag igenom allt och ser till att fixa en lista på sådant jag önskar eller behöver uppdatera. Häromdagen rensade jag sålunda upp inför det kallare halvåret och insåg att det här blev en betydligt större utrensning än vad som är brukligt. Jag har gått ner rätt mycket i vikt under det senaste året. Det har varit ett högst medvetet beslut och har tagit lång tid. Kanske är det därför jag inte riktigt har insett hur mycket min kropp faktiskt har förändrats.

Jag provade precis varenda plagg i garderoben och det slutade med att högen på golvet var väldigt stor. Jag såg två alternativ: lägga allt längst bak i garderoben i en sopsäck eller skänka/sälja allt. De jag frågade om råd konstaterade väl egentligen samma sak som jag, nämligen att det är bra att släppa taget för att rent mentalt acceptera den ”nya” kroppen. Jag ska skicka iväg allt i fint skick till Sellpy och även om det inte ger särskilt mycket för varje plagg är det ändå bättre än ingenting. Dessutom skulle Sellpy vara en källa till billiga nya kläder om det nu skulle vara så att kroppen skulle förändras igen!

I USA pratade väninnor om att de hade ”released weight”. Här pratas det om att ”gå ner i vikt” eller ”banta”, men jag gillar verkligen tanken på att släppa taget om extrakilon, säga tack och adjö. Kanske är det den tanken som fick mig att tänka på en av de Disney-sånger som fått störst genomslag. Orden är kraftfulla både på engelska och svenska och jag vet flera personer som använt delar av texten i ”Let it go” som mantra i diverse stora och livsomvälvande processer. Jag ska ta med mig det här citatet i processen att hitta ett nytt ord för 2021. Kanske finns svaret här?

Slå dig loss, slå dig fri
Bana väg, låt ske det som sker
Slå dig loss, slå dig fri
Hon som fanns här finns inte mer
Och här står jag, en förändrad själ

Kristen Anderson-Lopez och Robert Lopez

Slå dig fri [Let It Go]

Snön har lagt sitt täcke över berg och glaciär
Det gnistrar i sin enslighet, ingen själ passerar här
Den storm som viner inuti mig tycks ha vänt
Ett isolerat land och jag är dess regent

Ingen får se djupt inom dig
Låt dem inte få genomskåda dig
Visa ingenting, vad du än gör
Allt är förstört

Slå dig loss, slå dig fri
Den tiden den är förbi
Slå dig loss, slå dig fri
Vänd dig om, det får bli din sorti
Och aldrig mer ska någon säga nej
Släpp den storm du bär
Lite snö har väl aldrig stört mig

Ja tänkt vad lite avstånd får allt att verka smått
Och de rädslor som har styrt mig är ett fjuttigt minne blott
Nu ska vi se hur användbar den är, den kraften som jag har
Rätt eller fel, bestämmer jag
Jag är fri

Slå dig loss, slå dig fri
Nu ser jag allt och förstår
Slå dig loss, slå dig fri
Fäller inte en enda tår
Här står jag och ska förbli
Släpp den storm du bär

Min kraft den flödar genom luft och genom mark
Min själ, den spirar kraften, väller upp och gör mig stark
Min tanke kristalliserar fantasi till is
Jag lämnar allt som var, förkastar direktiv

Slå dig loss, slå dig fri
Bana väg, låt ske det som sker
Slå dig loss, slå dig fri
Hon som fanns här finns inte mer
Och här står jag, en förändrad själ
Släpp den storm du bär
Snö har väl aldrig stört mig

11 jul

Om viktiga ting.

Idag svarade jag på frågorna i en enkät. Frågorna ställdes för öppet svar i ett forum till personer som jag känner mig helt trygg med vilket innebar att jag valde att svara helt ärligt.

1) Har ni vägt mer ibland än vad ni skulle önska?
2) Om ja, vad tror ni är orsaken till det?
3) Vad, om något, skulle ändras i era liv om ni alltid vägde en viss målvikt eller hade vissa kroppsmått?

Jag kommer inte att publicera mina svar här, men jag tror att det är frågor som är värda att funderas på också för dig som läser min blogg.

I alla tider har utseende varit en viktig fråga. Det har handlat om allt från poängsättning i den sociala stegen till viktiga markörer för att visa vilken grupp man tillhör. Vi har sett folk ta till den ena extrema metoden efter den andra för att manipulera eller förstärka det genetiska arvet i en viss riktning. Svarta tänder? Absolut, vissa tyckte det var ett helt okej mode. Operera bort några revben för att få en smal midja? Varför inte? Silikoninlägg i bröst, rumpa och kinder? Jajamen, inga problem. Bada i mjölk? Mmmm. Plocka bort ögonbrynen och tatuera in streck istället? Ja, men det låter som en utmärkt idé! Och vi tar din lilla flickbebis och vanbildar hennes vackra fötter så hon får fruktansvärt ont och inte kan gå själv! Men varför har jag inte tänkt på det själv? Snaggat hår på skalpen och en lång, flygigt hårgardin i nacken? Sexy, sexy…

Jaja, jag vet att jag drev på lite hårt där, men det är som det är. Utseende är svårt att förhålla sig till! Och vikt handlar inte bara om utseende, utan även till högsta grad om hälsa och välmående. Man kan vara mullig i kroppen, men orka jobba hårdare än någon annan. Vissa smala, särskilt äldre kvinnor som förnekat sig att äta en fullgod kost under ett helt liv, är så bensköra att de bryter benet om de bara snavar till lite i skogen. Men ofta är det så att en stark och frisk kropp är en betydligt bättre medarbetare än en överviktig, otränad dito. Får jag välja vet jag vilken jag tar.

Det finns så många omständigheter som sätter käppar i hjulet, så det gäller att hålla tungan rätt i mun! Jag befinner mig onekligen på andra halvan av livets spelplan och det känns viktigare än någonsin att försöka göra det bästa av det jag står här med. Hade jag varit lite mer, tja, något annat, hade jag fokuserat på att göra val som hade varit mer hållbara rent hälsomässigt. Nu blev det inte riktigt så, men jag är nöjd ändå. Här är jag, jag mår bra, jag har ett fantastiskt liv.

Igår dog min kära faster efter ett långt och strävsamt liv. Hon var redan lite åtgången då hon hamnade på sjukhus tidigare i veckan, men ingen var nog beredd på att hon stod så nära porten till nästa anhalt. Jag tror ändå att hon var väldigt nöjd med allt hon hade åstadkommit och att hon hade varit en så engagerad familjemedlem på alla håll och kanter. Och du. Ibland går det snabbt. Carpe diem.

29 sep

Kropp och hälsa.

Anorexi, ”börja på måndag”, späkning, självförakt, övervikt och träningshets. Yoga, styrka, smidighet, bättre självacceptans och ingen migrän. Detta är ord som kan beskriva mitt liv som det en gång var och det liv som jag i stort har idag. På ett sätt är det sjukt att utseende, vikt, mat och träning får så stort utrymme i dagens samhälle. Det är ett bevis på att vår värld mår dåligt. Jag vill ju bara att alla ska må bra och vara glada! Jag ser på mina vackra, starka tonåringar och känner mig lycklig in i märgen. Jag märker också hur de påverkas av omgivningens uttalade och outtalade krav och jag önskar att de får leva resten av sitt liv utan att ägna oändliga timmar åt tankar kantade av självförakt.

Att ha en kropp som fungerar, som är stark, frisk och duglig, är inte allom givet. I går gick jag från min måndagsyoga med lätta steg och med ett sjungande hjärta. Jag kan inte med ord förklara hur bra det känns att utmana min kropp! Jag är fortfarande ingen ballerina, men jag är mycket smidigare än jag var i januari 2014 då jag började. Jag har bättre balans och jag litar mer på min kropp och att den klarar av att göra saker som kanske till och med känns obekväma.

När jag hajkade med mina väninnor i helgen fälldes det många kommentarer som (fritt översatt från engelska) ”våga inte ta kort på mitt feta arsle” och ”det hade varit lättare att rulla fram på min bilring”. Personerna som sa detta är smala och fina. De springer flera gånger i veckan, går på gym och äter få kolhydrater. De sa inte detta för att göra mig obekväm, utan de uttryckte bara sina sanna känslor. Kvinnokroppen har verkligen objektifierats, både av män och kvinnor. Den må vara bara ett skal, men i detta skal lägger vi, och jag tror inte att det finns många som är oskyldiga, en stor vikt av hur vi bedömer folk.

Idag ska jag vara extra tacksam över det jag har och över den jag är.

Ps: Jag läste detta inlägg, länkades till detta teveinslag och denna blogg och kunde inte låta bli att skriva några ord. Som sagt. Vi lever i en sjuk värld. Peace.

22 dec

Det gäller att prioritera rätt.

Citat från Charlotte Perrelli: ”– Ja, det är ju helt sjukt att jag inte fattade vad Anders höll på med. Men han smög verkligen med sin träning. Höll på där nere i gymmet utan min vetskap. Bara för att han ville se fräsch ut när han friade, säger hon till Topphälsa.”

Jag visste inte att man hade i uppgift att se fräsch ut när man friar, men vad vet jag. Nu ska Charlotte gå ner tio kilo till sitt bröllop i sommar. För jo, hon tackade ja nu när Anders såg fräsch ut. Tur för honom.

Totalt meningslöst inlägg bara för att jag måste åka till Costco och handla och jag inte vill. Kanske skulle passa på och banta tjugo kilo tills i morgon istället. Tjingeling.

01 mar

Om att bli tigermamma och ARG.

Jag vet att det här är långt, men jag önskar särskilt att ni som har barn och tonåringar läser och bidrar med åsikter.

I går åkte jag och döttrarna iväg på en liten runda för att uträtta ärenden. Jodå, sonen var medbjuden. Han tackade vänligt men bestämt nej. (Däremot frågade han snällt om vi kunde tänka oss att köpa med oss ett par jeans hem. Han gav lite vaga instruktioner om vad han tänkte sig och hoppades nog att äldsta lillasystern skulle hitta ett par som både var ”rätt” och sköna. Vi lyckades för övrigt hitta två par. Båda köpta på H&M till priserna 199 och 249 kr. Jag har förstått att många ungdomar i hans ålder annars inte nöjer sig med annat än jeans i 1000-lappsklassen. Off topic.) Tillbaka till det jag tänkte skriva om!

Då vi behövde överlämna bilen till maken vid en viss tid hade vi lite småbråttom. Inte så att vi behövde stressa, men då yngsta dottern skulle ha ett par byxor hann hon inte prova dem utan tog bara ett par i rätt storlek. Alla tjejbyxor i stl 146 i Skärholmen verkar vara ”super slim” eller ”mega super slim”. Det par hon valde såg nog lite tajta ut, men då de också var töjbara tänkte jag att det säkert skulle lösa sig.

När vi kom hem provade sonen sina jeans. De satt perfekt båda paren, så han (och jag) var väldigt tacksam. Det gick inte helt lika lätt för dottern. Byxorna var tajta som ormskinn, men dessutom gick det knappt att knäppa knappen. Jag sa lite sådär i förbifarten ”Äh, då byter jag bara dem då jag är i SKHLM nästa gång”, men för dottern slutade det inte där. Jag hittade henne efter fem minuter gråtandes på sängen. ”Mina lår och min bak är jättetjocka, jag är jätteful”, låg hon och hulkade. Min dotter! Hon kanske inte är någon spinkpinne, utan en normal, småmullig, prepubertal, lite kortväxt tjej. Jag blev så ARG. Inte på henne så klart, men på att hon, 11 år gammal, ska ha blivit så intutad i vårt samhälles kräkåsikter om vad som är fint och vackert och rätt. Jag tröstade och kramade och tipsade. Sedan fick jag en snilleblixt (för alla som har eller har haft problem med sin vikt vet att det inte spelar någon roll vad andra säger). Jag googlade fram bilder som inte riktigt lämpar sig för publicering, inte i min blogg i alla fall, men jag fick också vatten på min kvarn. Kolla in den här artikeln till exempel. Varför visar man en bild på spinkiga vader då man skriver en artikel om hur man ska bli av med kraftiga, muskulösa lår? Och varför ska man bli av med muskulösa lår? Jag hittade också bilder som passade mitt ändamål (dessa bilder är säkert stötande för en del, men ibland får man ta det onda med det goda). Vi tittade på dem och skrattade lite åt att det antagligen skulle få plats flera stycken av hennes lår på ett av lårdamernas. Och dessutom ser de jättenöjda ut med sig själva på bilderna, så varför ska inte min dotter också kunna få känna sig fin!?

Jag vet att man inte är lyckligare tjock än smal. Men – man är inte nödvändigtvis lyckligare smal än tjock heller. Tro mig, jag har varit på båda sidor. Det ruskiga är att när jag varit smal har jag ändå inte varit nöjd. Det har fortfarande varit något som varit fel, fel, fel. Kolla på alla stackars rika kändisar som både är vackra och smala och rika – de som hamnar på kliniker som vrak, olyckliga och drogberoende! Idag är jag kanske inte så smal, men jag mår bra. Jag ägnar inte heller dessa oändliga eoner tid åt destruktiva och totalt meningslösa tankar.

Tänk att bli nöjd med sig själv, att vara tacksam över att man har en stark kropp som fungerar, som kan njuta av livet och den lilla tid vi har här på jorden! Det finns de som har en kropp som inte gör som de önskar, eller de som knappt har en kropp alls för den delen. Det finns de som kan gå ut precis som de är med rufsigt hår och skrynkliga kläder och som är lyckliga över det de har. Det finns de som har ”perfekta” kroppar och som opererar sig för att de ändå inte är nöjda med det de har. Det finns de som inte är nöjda med det de har förrän de har förlorat det. Jag ska se till att lyfta den här frågan ännu mer. Korstågsdags! Rannsaka er själva! Vad gör ni för att föra vår tids snedvridna kroppsideal vidare? Vad gör ni för att ändra något? Säger ni att ni ska börja banta på måndag inför era barn? Klämmer ni er på den lösa magen och ojar er över dallret? Uttrycker ni tacksamhet över hur skönt det är att kunna ta en promenad i det vackra vårvädret? Går ni med dem ut och kastar frisbee? Pratar ni om då ni ska ha råd att stoppa upp brösten eller spruta bort rynkorna? Tro mig! Det här är inte längre något som bara handlar om Hollywood eller Stureplan. Det händer runt omkring oss, hos grannar, vänner och bekanta. Våra barn har stora öron och ögon. Vi är deras största idoler, även om det inte alltid verkar så. De blir påverkade av oss! Vi har chans att ge dem sunda värderingar! Vi kan tala om för dem att de duger, men vi kan också visa dem att vi säger en sak, men menar en annan.

Det här blev lite rörigt, men jag hoppas att ni ändå kunde följa mina tankar. Nu vill jag veta vad just DU tänker om det här.

07 sep

Jag har nog blivit tant och andra spännande insikter.

Min syster som arbetar som gymnasielärare berättade härom dagen att skolfotografen hade misstagit henne för en av eleverna i klassen. M är 37 år, så hon är med andra ord ca 20 år äldre än tjejerna (vårdprogrammet) hon undervisar. Duktigt jobbat, syrran! (Hon är väl värd det. Gick till ”min” Dr. Brian för ett par månader sedan och har fått en riktig boost efter att både ha lyssnat på honom och dessutom gjort det han sa åt henne att fixa.)

Min resa mot en frisk kropp har gått lite vingligt, men det har bara att göra med att jag försökte skynda på något som inte skulle skyndas på. Mina överviktskilon har jag pratat om förut. Sedan jag hamnade på ett hälsosamt BMI har jag tänkt mindre på vikten och mer på att verkligen se till att mina nya matvanor hänger kvar både hos mig och hos min familj. Sedan jag kom tillbaka från sommarsemestern har jag gått ner ett kilo, vilket innebär en viktnedgång på ca 0,15 kg per vecka. Det som jag inte har förstått är varför jag de senaste veckorna plötsligt fått uppmuntrande kommentarer om att jag ser slankare ut (Jo, det är tacksamt om man är en ständig mullis/tjockis.) och att jag ser mycket friskare ut. Till saken hör också att jag härom dagen sa till maken att det känns som att alla mina byxor blivit lite för stora. För alla som gått ner ett kilo i vikt låter det helt absurt, eller hur? Så, vad är det jag egentligen vill komma till? Hm.

De senaste dagarna har jag läst Mark Sissons Primal Blueprint efter att med stort intresse följt hans blogg under en längre tid. Jag är inte fullt så impad av hans ständiga referenser till neandertalare, men alla mina funderingar kring vad man bör äta och inte föll äntligen på plats då jag satte mig in i hans funderingar. Jag läser väldigt fort och slukar vanligtvis böcker från pärm till pärm. Icke så när det gäller denna boken… Hade jag läst medicin på engelska hade det kanske varit lättare att hänga med, men nu får jag ibland, frustrerande nog, slå upp i lexikon eller rådfråga maken som kan ”typ allt”. I går kom jag till följande stycke (översatt av mig):

”När det gäller viktminskning måste vi erkänna att våra tankar runt detta ämne är så förstörda att det är svårt att ens ha en vettig konversation om det. Berättelserna om att gå ner mycket i vikt på kort tid är så vanliga att vi alltid tycks förvänta oss detsamma när vi försöker gå ner i vikt. För det första handlar ”Primal Blueprint” egentligen om att förbättra kroppens sammansättning, inte om viktminskning. För de flesta innebär detta en minskning av kroppsfettprocent och en ökning eller underhåll av muskler eller muskelmassa. Tydligen kan man nå mer imponerande utseendeförändringar  genom att gå ner bara några kilon i vikt (-fett, + muskelmassa) än någon som snabbt går ner tio kilo muskelmassa och vatten.”

Aha! Var det detta som hade hänt mig?! Jag drog fram mina ”smaljeans” som jag köpte för flera år sedan för en 50-lapp med hopp om att snart kunna ha dem. Jag blundade samtidigt som jag drog dem upp till låren. Det tog inte stopp, så jag drog lite till, och lite till och lite till. Vad nu? Jag behövde inte ens kämpa för att knäppa knappen? Har jag verkligen kunnat ändra min kropp och må så oförskämt bra genom att äta mer och träna mindre? Ja, jag har ingen annan förklaring.

Ett par jeans i storlek 40. Gigantiska för vissa, en seger, och världslig lycka, för mig. Och ja, vi torkar tvättade sängkläder över räcket precis som vi gjorde då jag växte upp!

Vad har nu detta långa inlägg med tant att göra? Jo, det ska jag tala om. För några dagar sedan köpte jag det här garnet:

Jag tänker sticka strumpor av det. Till mig själv. Ja, ni hör ju själva! Dessutom blev jag så ilsk av den skylt som skymde sikten vid vänstersväng då jag skulle ut på vår ganska hårt trafikerade huvudled Häradsvägen att jag på vägen hem stannade utanför företaget som gör reklam på skylten och bad dem att ”omgående” ta ner denna trafikfarliga tingest. Jag var trevlig, men lite lagom bitsk. Är inte det ett tanttecken så säg? För att återknyta till de första raderna i detta inlägg kan jag bara konstatera att jag, trots att jag bara är fyra år äldre än min syster, aldrig in a million years skulle misstas för att vara tonåring. (Lite för många gråa hårstrån, sladdrig käklinje, urgröpta drag…) Och när man inte är i närheten längre, ens på en bra dag, då är det nog kört. Då tror jag att man är tant på riktigt. Men jag mår bra! Och jag kan ha mina ouppnåeliga smaljeans utan att det väller över någonstans, så jag är både glad och tacksam. Tjingeling.

01 aug

Fira med mig!

Party in my head

För nästan precis ett år sedan mådde jag inte speciellt bra. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, men jag är glad över den spark i baken jag fick av ”Doktor Brian” i Karlskrona. Han fick mig att tänka över mitt sätt att förhålla mig till min egen kropp, min själ och hela min livssituation. Vill ni veta hur det har gått?

Migrän med kräkningar. Minst en dags ”livsbortfall” av fullgånget migränanfall eller som biverkning till migränmedicinen jag åt varje månad. Jag lider inte längre av migrän. Någon gång då och då får jag vanlig huvudvärk, men mer blir det inte.

Övervikt. Mer eller mindre normalviktig. Jag skulle kunna gå ner fem kilo till utan att bli ledsen, men jag känner ingen stress över det.

Noll kondis. Orkade inte ens jogga i en minut. (Inget skämt.) Jag joggar nu motionsspåret som är ca. 2,5 km långt med bara några små ”gåpauser”.

Ständig trötthet. Jag behöver inte längre sova middag och är utvilad när jag vaknar på morgonen.

Hela familjen åt ganska bra redan innan det här läkarbesöket, men under det här året har jag läst på ännu mer om mat och hälsa. Ibland blir jag frustrerad över att det finns så många olika matvägar att välja, men jag tycker att vi har fått en bra balans. Det är inte längre ett ständigt fikande här i huset och sonen rycker inte skåpen efter något sött att äta hela tiden. Vi äter ingen färdigmat. Inga färdiga köttbullar eller fiskpinnar, ingen pytt-i-panna och inga matlådor. Jo förresten, en sak kan jag köpa ibland. Färdiga kåldolmar… Jag själv äter ingenting med hög sockerhalt längre, utom då jag är bortbjuden. (Jag vill inte vara en otrevlig gäst när någon har ansträngt sig.) Inget godis, inga kakor, inga juicer och inte mer än en frukt om dagen. Vitt mjöl går bort till stor del och brödet som äts här hemma är oftast av det stadigare slaget. Jag har dragit ner på kolhydrater, men lider inte av den kolhydratsskräck som verkar ha brett ut sig över landet. Efter ett av årets sommarpratsprogram har jag bestämt att det inte ska köpas hem en enda banan som inte är ekologiskt odlad. Mejeriprodukter är så långt som det är möjligt lågpastöriserade. Vet inte om det är något jag har glömt…

Fråga gärna om det här om du vill veta mer eller dela med dig av dina egna erfarenheter. Låt oss alla må bra! Det är vi väl värda?