17 nov

Kulturtant.

Tänk vad härligt det är att gå på festligheter i salong med sorl i foajén, musik och röda draperier! Igår var det dags för brorsdotterns skola Musikugglan att sätta upp föreställningen ”Lilla sjöjungfrun”. Det är imponerande att utifrån titta på något som jag med min erfarenhet vet har tagit väldigt många timmars förberedelser både från vuxna och barn. Trehundra barn från nollan till nian var på olika sätt engagerade. Scenografin var imponerande, så roligt med ett duktigt elevband och finns det något charmigare än en sexåring som står kvar och pillar sig i näsan när resten av den jättestora kören satt sig ner?! En av solisterna kändes redan klar som proffs på framtidens teaterscener och är tydligen en musikalisk multitalang. Hoppas hon får fortsätta känna musikglädje.

Jag satt med bror, svägerska och brorson, men i publiken fanns flera kända ansikten. Fint att stråla samman för att uppleva och glädjas, fälla en tår och skratta så magen krampar. Avslutningsvis blev det en bonuspromenad med en vän som jag gärna filosoferar tillsammans med. Livet är inte alltid lätt, men tänk vilka skatter som döljer sig både här och där!

22 apr

Vårsolsångest.

IMG_1951

Vad är det med oss svenskar som gör att så många av oss får ruskigt dåligt samvete om vi inte går ut så fort solen visar sig? Jag sitter här med årets lataste lördag i ryggen och tänker som Christer Björkman, att i morgon är en annan dag… Nu står i alla fall gamla Segeltorpskrukan utanför glasverandan med timjan, citronmeliss, salvia och chokladmynta i sig. Jag vet inte om jag blandade i för mycket gammalt hästgödsel eller om just de här fyra örterna ens har fördragsamhet med varandra, men nu har de alla fått ”sin” plats.

IMG_1974

Några som inte hittat mer än halvvägs hem är de fina tomatplantorna min syster fick av sin kollega. De ska stå här hos oss och förhoppningsvis bära en massa vacker och god frukt som vi kan njuta av i sommar. Det är för tidigt att sätta ut dem än, men det finns en fin plats förberedd i alla fall! (Det ser ännu finare ut där nu då brorsan kom och klippte allt gräs med åkgräsklipparen… Tack P!)

Det här är dagen med en röd tråd som trasslade till sig innan jag ens hann börja skriva. Det finns inget samband mellan bild och text och i slutändan är allt jag vill att du ska komma ihåg att det oftast inte finns bara en enkel förklaring till att saker och ting funkar (eller inte) som de ska och att det är upp till var och en att försöka leva goda liv ändå. Här kan du läsa en intressant artikel som jag hummade lite igenkännande åt och så bjuder jag också på en bild från föreställningen ”Vit kanin Röd kanin” av Nassim Soleimanpour som jag hade nöjet att få uppleva i går. Varsågod!

IMG_1962

27 okt

Sjuk igen…

Maken drog med sig ett otrevligt virus från Las Vegas. Han var jättedålig i några dagar och hostar fortfarande. Nu är det jag och sonen som snörvlar och kraxar fram vad vi vill.

27_5

Tur att jag hann följa med E till hennes skolas dramaklass höstmusikal She Loves Me i går. Vilken kväll! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Dessa amerikanska skolföreställningar håller otroligt hög klass! Tyvärr hade jag fel objektiv på kameran och kunde inte ta några bilder som visar hela ensemblen, men rekvisita, kostym och röster var verkligen toppen. Nu ska jag krypa ner i soffan med Bones och min stickning. Jag missar träffen med min bokgrupp i kväll, men det får vara så. Peace!

27_6

27_1

27_2

27_3

27_4

20 sep

Lady in waiting.

Har man barn i skolan i USA måste man som förälder göra en insats då och då för att samla in pengar till diverse behov. Skolkören åker till exempel på en körkonferens/Disneylandsbesök varje vår och då det kostar 4 500 kr/elev försöker man samla in pengar via bland annat handtvätt av bilar och annat kul.

19_5

I går gick jag, maken och lillasyster på ”A Night in Sherwood Forest”, vilket visade sig vara en middag med interaktiv underhållning. Denna begivenhet handlade inte om Kalifornienresans budget, utan skulle samla in pengar till körens nya handklockor. Varje bord med gäster fick en hög pengar och klara direktiv om vad som var tillåtet att göra och vad som kunde ge extra pengar eller till och med få en att hamna i stupstocken. Alla körmedlemmar var utklädda till diverse karaktärer som skulle passa i värsta Robin Hood- filmen. Vår E var en ”lady in waiting” och spelade sin stumma roll med den äran.

Kvällen var väldigt underhållande och vi konstaterade att amerikaner är långt bättre än svenskar på att ”go all in” när det gäller skolprojekt. Något sådant här hade man väl inte riktigt kunnat vänta sig i en vanlig gymnasieskola?

19_2

19_6

19_3

Förresten är Mr Körlärare otroligt lik skådespelaren Stephen Fry! Han ser ut som en lillebror till honom, eller vad säger du? Han är dessutom bra att få ut det bästa av de sjungande ungdomarna. Den förra skolan hon gick på har otroligt höga snittbetyg och ligger i topp på listor över USAs bästa high schools, men skolkören var inte mycket att hänga i granen. Här får man njuta skönsång av hög kvalitet, nästan som på den gamla goda Adolf Fredrik-tiden. (Japp. Jag erkänner. Jag njöt i fulla drag av alla konserter vi fick chansen att uppleva under de sex år vi hade barn på den skolan.)

19_1

25 apr

Styrs du av andra människor?

Då och då händer det att jag gör saker för att göra andra glada. I går hände det till exempel. Döttrarnas kompis älskar teater och drömmer lite om att få bli skådespelare. Hon har lagt ner mycket tid på sin high schools produktion av George Orwells Animal Farm, så jag tänkte att det skulle vara trevligt att stötta henne under en av föreställningarna.

I dörren hände något rätt underhållande. En rufsig tonårig kille med mössa verkade helt förvirrad då jag skulle betala biljetterna. ”Jag ska betala för oss två”, sa jag och pekade på mig själv och E. ”Hon är 15 år.” Killen var alldeles förvirrad och tittade på sina biljetter en och två och tre gånger och till slut sa han. ”Ok, so you are one individual and one student?” Tja. Jag antar att jag är individ, haha!

24_3

Tillsammans med programmet fick vi undervisning om ryska revolutionen, allegoriska fabler, kommunism och vilka djur i pjäsen som representerade vilka grupper eller individer i samhället. Med en make som har ett brinnande intresse för libertarianism har jag diskuterat politik, mänskliga rättigheter och skyldigheter, kommunism, fascism, feminism och alla andra slags -ismer fram och tillbaka de senaste åren. Jag har inte förlorat hoppet om mänsklighetens godhet, men jag har insett att vi alla är så olika att det är svårt att hitta en väg som passar alla.

Mitt eget fokus i livet är familjen som nummer ett, men jag strävar också efter att känna kärlek för alla mina medmänniskor och att göra gott. Jag diskuterade det med en vän en gång och hon sa att hon högaktade min ambition, men att det ju är helt omöjligt att vara sådär god och fin jämt. Jag håller med henne om det, men jag vet också att jag mår bättre när jag ser till andras välmående istället för att bara se till mina egna behov. Antagligen har det mycket att göra med min personlighet. Här har du mig. Det här är tydligen också jag, så jag antar att jag ligger lite mittemellan. (Jag har gjort testet flera gånger för att kontrollera hur exakt det är, och vissa frågor har jag väl lite svårt att bestämma mig för.) Vem är du?

24_2

Tillbaka till Animal Farm. Det var spännande att se hur skådespelarna i pjäsen hade tagit till sig sina personligheter. Grisarna är ena riktiga svin i Animal Farm och jag kände emellanåt hur jag riktigt föraktade de stackars tonårskillarna som spelade dem! Vår vän E spelade geten Muriel med den äran. Hon var en av alla som svalde grisarnas dumheter. Tänk så lätt det är att vi sugs med i vad andra säger att vi ska göra om vi inte ifrågasätter deras motiv eller vettigheten i deras förklaringsmodeller. Fy. Det ska bli spännande att se vad svenska folket tycker i höst då det är dags för val. Hur tror du att det går? Kommer du att rösta enligt din egen övertygelse, röstar du som du alltid har gjort, röstar du efter hur andra tycker är rätt eller röstar du inte alls? Finns det någon väg att gå som är ”den bästa”?

Jag är glad över att jag gick på den här föreställningen. Det blev till en påminnelse om hur bräckligt livet är, att demokrati är bra när majoriteten röstar ”rätt”, hur lätt det är att bli köpt av smicker, löften och försäkringar om ett gott liv och också hur lätt det är att det blir fel.

När det gäller skola säger jag att man inte kan haka upp sig så mycket på huruvida ens barn hamnar på en ”bra” eller en ”dålig” skola. Till syvende och sist handlar det om vilka lärare och vilka kamrater barnen råkar på. En dålig lärare kan förstöra hur mycket som helst medan en bra lärare kan hjälpa sina elever till nya höjder. Samma sak gäller också politiker, psykologer, rådgivare, poliser eller vad det nu är. Vilka erfarenheter har du av detta?

24_1

19 mar

Big River.

Vad gör man om man fyller år och ens man har fixat teaterbiljetter samt blivit superdundersjuk till denna dag? Min vän T råkade ut för just detta och var så snäll att hon hörde av sig till mig så att jag fick ta makens biljett.

Jag hade ingen aning om att Hale Theater låg här i Orem, men alltid ska man lära sig något nytt. Just i fredags bjöds vi på musikalen Big River som fokuserar på Huckleberry Finns äventyr i Mark Twains klassiker. Här kan du läsa Deseret News recension. (Det står bl a om de intressanta kläderna. Bara i Utah kan man hitta prostituerade med hudfärgade, extratäckande underkläder. :))

Efter teatern tänkte jag bjuda födelsedagsbarnet på en fika, men med det blev det ingenting av. Orem by Friday night – öde! Det fick bli te och kex vid vårt köksbord in till sena natten istället, men det kunde ha varit sämre.

Återigen blev jag påmind om hur roligt det är att ta del av kulturlivet som erbjuds där man bor. Oavsett vilken smak man har finns det nästan alltid russin att plocka ur kakan, och Big River bjöd på många godbitar.

River in the Rain – Tony Awards-vinnare 1985

18_1

Foto: Pete Widtfeldt

31 aug

Ljust och fräscht.

Nyss hemkommen från en hel dag med förberedelser inför mässan, snabb träff med mamma, far o lillasyster och så en helkväll med herrarna Lindström och Schyffert kan jag inte annat än att tacksamt njuta av mitt Hem, min Borg, stället jag helst av allt vill vara på trots att det inte är särskilt trendigt. Här finns de människor jag älskar mest. Jag tror dock att jag hade varit liiite lyckligare om jag också hade haft en glassmaskin. Vad tror ni? Och har ni inte sett showen Ljust och Fräscht kan jag bara säga att ni har missat något. Hög igenkänningsfaktor! Jättebra i början och ännu bättre i slutet, lite ”så där” i mitten. Jag funderar om vi kanske behöver investera i någon typ av modern fotokonst så människor förstår hur speciellt unika vi är utan att vara allt för unika. (Då är man ju bara konstig, och vem vill vara det?)