monnah – Sida 62

25 feb

Tankar om projekt.

I torsdags hade jag en god vän på besök. Vi satt och pratade i timmar, tills det inte längre fanns tid för mer prat. Vännen lyfte att jag var duktig på att genomföra olika projekt. Själv har jag inte tänkt så, men kunde också se vad hon hon ser. Trettio tacksamma dagar, tacksamhetsdagbok, Ett litet ord, fastan i samband med påsk, Skapande september, En bok om dagen, Couch to 5K, A complaint free world… Det finns många fler, både sådana jag genomfört och sådana jag bara nafsat lite på innan jag släppt dem. De rutiner som blivit vanor räknas inte längre som projekt och kanske är det just detta som talade till mig då årets ord valdes. Vanor kräver ingen ansträngning.

Efter J:s besök har sedan dessa tankar cirkulerat i mitt inre. Anledningen till att mitt liv är fyllt med så många projekt är att de är bra för mig. Jag är i grunden en människa utan naturligt driv. Att kalla mig lat känns inte rättvist, men att det faller sig naturligt för mig att skjuta upp saker och ting är en sanning. Därmed är tidsbegränsade projekt väldigt hjälpsamma för mig. Behöver vi inte alla hitta vägar som funkar för oss själva? Den lilla Besserwissern i mig har alltid försökt förändra världen utifrån det som jag har sett framför mig, men efter en och annan näsbränna har jag förstått att det som är rätt för mig inte alltid är rätt för någon annan. Som jag sa till min lillastesyster häromdagen: ”Men det finns vissa saker jag vägrar hålla tyst om när jag hittar systemfel.” Hahaha, jag kommer med all sannolikhet därför att fortsätta lyfta frågor där jag tycker att en förändring vore nödvändig! Mitt tyckande har gått från att röra sig om allt som andra tycker något om till hur det går till när våra småfåglar går igenom det som kallas ”småfågelblandning”. De småfåglar som uppehåller sig på Vintervägen är noll intresserade av all havre som den här blandningen är baserad på. De sitter på sittpinnarna och kastar ut havre på löpande band (det finns mycket mer av detta) medan de letar efter solrosfröna. Sedan får jag tömma asken som det brukar ligga jordnötter i (de blir uppätna i ett nafs, tydligen ännu bättre än solrosfrön) och sopa ner allt havre på marken så fasaner, duvor och kajor får sitt. Huruvida andra gör skönhetsingrepp eller ej får till exempel bli mitt havre, att småbarn inte ska sitta framför skärmar fortsätter vara ett solrosfrö.

Att blogga är inget projekt. Det är en vana som är lika viktig för mig som att borsta tänderna. Bloggar jag inte betyder det antingen att jag verkligen har noll tid över, eller att jag mår riktigt dåligt. Projektet Ett litet ord använder jag för att få in annat i mitt liv som har samma prioritet och därmed kräver väldigt lite ansträngning att genomföra. Parallellt med det väljer jag att trycka in ett tidsbegränsat projekt här och där. Som den fasta jag håller på med just nu, till exempel. Eller Projekt trädgårdsland. Kanske är det något som leder till att jag växer, kanske släpper jag och går vidare. Jag är tacksam över att det har blivit såhär för mig, att jag har hittat ett sätt att ta mig an livet som inte bygger på krav på perfektionism. Jag hoppas att du också hittar din väg.

24 feb

Fredagsfiling.

Det är fredag! Jag vaknade vid 6.30 av att det var ljust i sovrummet! Alla fyra basilikasorter har tagit fart och om allt går som det ska kommer vi att kunna skörda både chili och paprika i år! Körrepet igår var intensivt, men vi gör framsteg i Poulencs värld! Tja, jag skulle kunna fortsätta, men väljer att tagga ner lite. Här kommer i alla fall sådant som är värt utropstecken och festkänsla. Jag börjar med ett recept med potential som skulle passa utmärkt till fredagsfil! Här kommer det: ”The ultimate healthy homemade granola”. Jag får återkomma med recension och översättning av receptet om det visar sig att det är så gott som det låter.

Veckans bästa brevlådeskörd. Ett julkort som skickades från American Fork i USA den 16 december och ett fantastiskt konstkort föreställandes Gauguins Vahine no te miti som min syster köpt i Buenos Aires och skickat från Malmö.

Vår trappa är ett helt äventyr och kräver att man håller tungan rätt i mun både upp och ner, men även att man inte har artros i knäna eller lider av höjdrädsla. Jag älskar dock denna utsikt. Hallfönstret i norr är inte känt för att låta huset flöda av ljus, men är viktigt för att ge vårt hem den energi som jag älskar.

Sen är det väl ändå fantastiskt att trädgården redan har börjat bjuda på fräscha buketter? Blåbärsriset kommer förvisso från skogen, bara för att vara helt transparent. Bina har börjat vakna och är nog glada för de små vita klockorna som växer lite här och där runt omkring oss.

Möt Halte (Eller Halta?), vår enbente kaja som har kommit på dagliga besök åtminstone sedan november. Han har ett obrukbart ben, men tar sig ändå fram i världen. Han tillhör en flock, men kommer också på solobesök. Jag vet inte om det är så, men inbillar mig att han haft stor hjälp av maten som erbjudits under vintern. Det är trevligt med tamfåglar!

Det här är en påminnelse som jag lånade från en annan kvinna. I min ambition att leva klagomålsfritt ingår det även att ta ansvar och göra något åt sådant som faktiskt behöver åtgärdas. Det är en positiv effekt som jag inte riktigt tänkte på då jag drog igång fastan. Jag har rätt bra koll på båda sidorna, men tänkte att jag skulle ta mig en stund att få ner dem på papper.

På samma ställe som jag hämtade batteribilden hade någon publicerat denna lista över ”30 böcker som förändrar ditt liv”. Visst finns det många kloka ord bland dessa ”självhjälpsböckernas kungligheter”, men jag vill ändå påpeka att det inte finns en enda bok som kan förändra någons liv. Den förändringen kan man (dessvärre) bara göra själv. Att ha ambitionen att nå längre, göra bättre, utvecklas eller uppnå sin fulla potential ligger det inget fel i. Tvärtom tror jag att detta ger en extra dimension till livet oavsett om vi är OS-guldmedaljörer eller lever i någon typ av begränsande omständigheter som vi inte kan påverka. Här finns i alla fall många bra tips om sådant som människor generellt anser sig behöva förbättra. Med det avslutar jag årets rörigaste inlägg med lite fredagspepp:

23 feb

Färdig?

Att hela tiden leva som att varje stund vore ens sista blir väldigt utmattande, men att bara låta livet gå på ren rutin är inte heller särskilt energigivande. Med RUTIN tänker jag att själva livsgrunden blir stabil och hållbar medan det kan göras punktinsatser för att sätta guldkant på både vardag och fest. Det finns inget ”färdig” i livet förrän ens sista andetag är draget. Du blir färdig för stunden då kökslådorna är storstädade, fixahögen är genomgången, din viktiga deadline är avklarad, barnet har flyttat hemifrån och påbörjat sitt vuxenliv, morötterna är uppdragna ur jorden, fönstren är skrapade och… Det kommer sedan nya ”färdig” att sträva mot och vinna över.

Här kommer bästa peppsången om du har svårt att komma igång!

Igår skrev min kompis att målsättningar ska hållas hemliga för att ges bäst förutsättningar för att uppnås. Visst finns det studier som visar att man liksom känner det som att man redan lyckats så fort man delat med sig av sitt kommande mål. Men! Det finns även andra studier som visar att det mest effektiva ändå är att dela sina målsättningar med personer som man ser upp till. Jag fortsätter därför att dela med mig av mina mål, hur det går i processen och var jag landar. Jag upplever att det ger mig kraft och pepp. Kanske borde jag vara med selektiv, inte ”jobba” publikt med mina målsättningar? Det är möjligt, men jag väljer att fortsätta som förut, åtminstone för tillfället. Kanske tar jag ett annat beslut en annan dag.

22 feb

… för däremellan kommer fasta!

Idag är vi här igen. De senaste veckorna har gått så fort! I år har jag sett otroligt många memes med samma betydelse, nämligen att januari är en lång och geggig gröt som känns som en evighet. Just nu är vi inne i det som i svensk folkmun kallas ”vabbruari”, något som verkar leva upp till sitt namn med både förkylningar och magsjukor i de barnfamiljer jag har lite koll på. Min egen upplevelse är att årets första (nästan) två månader svischat förbi utan att jag hunnit med riktigt. Idag är det iallafall askonsdag och därmed har årets fasta dragit igång. Jag har uppmärksammat detta på lite olika vis de senaste åren. I år har jag valt att fokusera på Will Bowens ”A complaint free world”, ett projekt han drog igång för många år sedan som pastor. Boken har jag inte läst. Bowen är ingen författare och med tanke på det mycket blandade mottagandet på Goodreads (jag gissar att det mest handlar om huruvida man förstår budskapet eller ej) har jag bestämt mig för att nöja mig med den här föreläsningen:

Vad är ett klagomål? Ska jag bli dörrmatta till folk som gör mig illa? Vad då, det här är ju stört omöjligt att genomföra?! Det som Bowen räknar som klagomål som ska arbetas bort i livet är den typ som yttras till personer som inte kan göra något åt situationen. Tänk vilket personalrum som helst. På stormötet säger du ingenting till ledningen som har mandat att genomföra förändringar, men år efter år kan du sitta och gnälla över fenomen som du antingen inte gör något åt själv, eller som den du gnäller för inte heller kan göra något åt. Ett klagomål räknas här inte som att din biff inte är genomstekt fast du bad om det och du ber servitören ta den tillbaka till kocken. Detta är rätt väg att gå. Att däremot svara att allt är till belåtenhet då servitören frågar, men sedan sitta och gnälla om biffen för ditt sällskap är inte ”tillåtet” under den här flaggen.

Utmaningen består i att uppmärksamma då jag släpper ut min klagomålstanke i form av ett felriktat klagomål (tusentals negativa tankar och klagomål per dag är helt naturligt, det handlar om hur vi hanterar dem). ”Vilket skitväder!” till maken som inte kan göra något åt situationen är en typisk sådan. Det är skillnad på att fråga ”hur hade du gjort i min situation” och på att på allvar vara intresserad av att lyssna på vad min medmänniska har att bidra med och att dumpa dina negativa känslor för en chef på samma medmänniska. Tänk ”Jag har så svårt att hantera min chef som alltid förbiser mig. Hur hade du gjort i samma situation?” istället för ”Min chef är helt bäng i huvudet”. Jag har redan fått börja om fast klockan bara är tio på förmiddagen. Det här blir ett spännande projekt! Jag tar med mig påminnelsen som min kära faster skickade i ett härligt brev vid denna tiden för tio år sedan.

21 feb

Nej, men här kommer ändå ett stickinlägg till.

Alltså, jag har helt snöat in på det här att sticka. Det är så mysigt och trevligt på alla sätt och vis. Det passar min personlighet att följa mönster, vara noggrann, sticka långsamt men i ett jämnt flöde. Den här lilla koftan började jag med innan jag visste att min syster och svåger skulle ha barn. Jag var bara sugen på att ta upp plaggstickande igen och tänkte att ett litet plagg innehåller alla moment, men går mycket snabbare. Dessutom är av någon anledning allt litet gulligare. Allt är nu klart – koftan har inte längre några lösa trådar, den är blockad och har med precision blivit begåvad med fantastiska knappar av pärlemor. Nu kan jag bocka av två färdiga projekt, ett halvfärdigt och…

… eh, tre stycken som har både garn och mönster klara. Tröttnar jag gör det ingenting. Detta är ett rent glädjeprojekt! Tack Petiteknit (och Ella som fick mig att upptäcka de bästa mönster som finns). Min körkompis har tipsat mig om Knitting for Olive, ett annat danskt företag som gör fantastiska mönster. Om intresset fortsätter hålla i sig måste jag kanske åka till min vän i Hillerød för att undersöka om de har något för mig.

Idag är det fettisdagen och min brorsdotter kommer hit för att fira sportlov, sy och baka semlor. Jag har förberett min egen version, en glutenfri semmelrulltårta som luktar gudomligt gott. Kardemumma är kryddan för kungligheter! Glädje är bland annat att kunna använda sina sinnen och njuta av dem. Dagens bästa tips för välmående (förutom att öva på sin tacksamhet) är sensorisk träning, att njuta av allt gott livet har att erbjuda. Spännande dofter, läckra smaker, skönhet i omgivningen, underbar musik, härliga material… Vissa har svårt med sensoriska intryck och behöver gå mer varsamt fram (personer på det autistiska spektrat bl.a.), åter andra kommer från en ”fattig” (inte monetärt, utan upplevelsemässigt) miljö där man kanske bara ätit en väldigt begränsad kost, inte har brytt sig om inredningens påverkan, inte har lyssnat på olika slags musik, etc. Det går bra att utforska sina sinnen som vuxen också och jag rekommenderar det verkligen för att ge livet en guldkant som faktiskt inte behöver kosta någonting. Lev väl!

20 feb

Hej då helgen!

Hur ofta tror vi inte att vi vet saker om någon annan, vare sig det är någon vi står nära eller någon som Carola? Jag läste den här intervjun igår kväll och blev så rörd att jag satt där och lipade för mig själv bland alla bilder på kläder för tiotusentals kronor (jag bryr mig noll om dem, det var innerligheten som jag upplevde som berörande). Jag var djupt imponerad av Carola då hon vann Melodifestivalen den där kvällen för länge, länge sedan. Efter det har jag inte tänkt så mycket mer än att hon är en intressant människa, en person med Det, och samtidigt ganska irriterande. Intervjun lyfte sådant jag inte kände till, själva essensen av Carola. Hon blev genom de här orden medmänniskan Carola, inte kändisen. Jag önskar henne allt gott.

Här har vi ett grattis till mig själv för att helgens alla timmar i sällskap med datorns fotoalbum lett till att över 34 000 dubbletter har trollats bort och att inställningarna mellan telefon och dator verkar vara åtgärdade så jag inte ska behöva ha upp till sex kopior av samma foto (Hur har det ens blivit så?!). Ojojoj, tack och lov för den nya funktionen i fotoappen som kunde hjälpa till med problematiken. Nu verkar det som att jag har alla foton i telefonen sparade på datorn, så det är bara att rensa manuellt. Det finns helt enkelt ingen väg runt detta.

Lilla systerdottern i magen har nu ett par mormorsstrumpor färdiga här hemma. Det här är inte föräldrarnas favoritfärger då de gillar lite mer dämpade nyanser, men mammas/mormors/farmors stickade strumpor fick de färger som de fick. En klassisk röd- och vitrandig outfit från Polarn o. Pyret hade väl ändå varit jättefin till dessa pluttisar? Det har stickats annat också så klart, men jag tror ingen riktigt är intresserad av mitt uppblommade nygamla intresse. Du får se resultaten då plaggen är färdiga istället.

19 feb

Vandraren.

RUTIN följer mig på vägen som en mycket kärleksfull liten valp. Jag kan helt enkelt inte gå någonstans utan att snubbla på detta ord som blev mitt det här året. Det låter kanske inte särskilt positivt, men det är det verkligen för mig. Jag har möjlighet att välja en liten rutin i taget att implementera i vardagslivet och det får ta den tid det behöver. Inga grandiosa planer som funkar i två dagar, utan lite, lite i taget. Fysisk, mental och/eller andlig hälsa är det som dessa små rutiner har gemensamt.

I veckan pratade jag med bekanta som jag träffade för första gången i somras. De samtal vi har haft har varit av väldigt ytlig och praktisk natur på förekommen anledning, men nu hade jag möjlighet att lära känna dem lite bättre. Det visade sig att tre av fyra familjemedlemmar blev av med svåra hudproblem då de slutade äta gluten (alla tre är utredda för celiaki, med negativt resultat). Föräldrarna har haft svårt att få rätt kost till sina barn i skolan, men hittade till slut en läkare som sett de goda resultaten och därmed gett dem läkarintyg för glutenfri kost. Jag berättade om hur jag blev av med min migrän då jag slutade äta vetemjöl. Jag vet inte hur många som frågat mig om hur jag slapp detta elände, men det är många. Vad jag vet är det exakt noll som sedan provat själva. Många mötte mig med intresse, andra med skepticism, men ingen verkade tro på att detta var en möjlig väg till ett migränfritt liv. Idag har det gått tretton år och jag får sällan frågor om detta längre. För mig själv är det ingenting jag direkt tänker på, jag skulle aldrig offra mitt migränfria liv för att börja äta vanlig spaghetti eller kanelbullar igen. Rutinerna gällande mitt ätande som var så svåra att arbeta in blev till vanor som jag numera ytterst sällan ägnar aktiva tankar åt.

Det finns även andra rutiner som blivit inarbetade vanor som hjälper mig framåt. Efter en utmattning funkar det inte att vänta med att ladda batterierna tills de redan nått noll procent. Nope. Det är för sent. Det gäller att lyssna på kroppen och ge utrymme för återhämtning, att ta sig till en laddstation (soffa, promenadstråk, bok, ensam kontemplation, mindfulnessövning) för att hålla laddningsprocenten på en ganska hög allmän nivå. Sådant som hjälpte mig tillbaka då kroppen var slut var till exempel att sätta larm på allt som var viktigt, att återlära mig hur ofta det är rimligt att säga ja och när ett nej är på sin plats, jag fick känna efter vilken typ av fysisk aktivitet som min kropp behöver och hur viktig kosten är o.s.v. Goda rutiner som sedan ledde till goda vanor är i mångt och mycket fortfarande kvar i mitt liv.

Det går mycket snabbare att lägga bort en vana än att arbeta in den, så det är något att påminna sig själv om. Jag vet inte vad som skulle få mig att sluta ha blomvård på måndagar eller borsta tänderna innan jag går och lägger mig, men jag vet att dessa vanor arbetades in under lång tid. Tiden är helt enkelt ens bästa vän gällande denna fråga. Om några månader är det dags för min lilla pilgrimsvandring och jag håller på att förbereda mig inför den. Punktinsatser (läsa om svenska pilgrimsleder och andra vandringar t.ex.) blandas med rutiner (dagliga promenader och självrannsakan) som jag hoppas kommer att finnas kvar i vardagslivet som goda vanor då vandringen har genomförts.

18 feb

I Ottos fotspår.

Här svänger det! Igår kväll kunde jag knappt somna, för jag var rädd att någon kråka skulle blåsa ut genom ventilationssystemet i badrummet, eller möjligtvis att grannens motorsåg skulle komma vinandes in genom sovrumsfönstret. Halledudanedej, vad det blåste! Vi har haft en osedvanligt blåsig och varm vinter, men det här var något extra. Trettio sekundmeter i byarna vet jag inte att vi haft på länge. Förvånande nog stod tallen i trädgården kvar i helt skick nu i morse. Brorsan kom tidigt och hämtade sin hjullastare för att laga takpapp som blåst bort från hans tak (jag trodde det var grannen som körde ut som grävmaskin, så uppenbarligen har jag vajsing på hörseln).

Idag då? Nog svajar det i trädkronorna, men solen lyser och det är sex plusgrader. Vårvindar friska mer än något annat. I gräset tittar snödroppar upp här och där, så visst är vi på väg in i nästa årstid. Chili och paprika börjar titta upp (Det märks att dessa plastväxthus varit med ett gäng år, för de börjar spricka sönder och är svåra att göra riktigt rena. Än verkar de åtminstone fylla sin funktion.) Basilika är satt och om inte allt för länge kan vi skörda kirskål ute i trädgården. Det är tretton år sedan mormor begravdes, något som känns som en hel evighet sedan.

I vanlig ordning kommer här en uppdatering om vattenståndet i landet. ”Mycket under normal” tar mindre och mindre plats på kartan och jag tackar SGU för denna lättillgängliga och mycket spännande information. Väderfenomen kommer och går, även perioder av exempelvis torka och blöta. I de allra flesta fall gäller ”varar inte för evigt”, något som hjälpte mig känna något slags hopp i höstas då det såg eländigt ut. Och, TADA, visst blev det bättre! Hoppas att det också blir bättre för dig som behöver lite pepp just nu.

17 feb

Familjehistoria.

Igår fick jag hämta ett paket som varit på väg i postgången under lång tid. Tydligen strejkas det både här och där, inte bara i syrrans Skottland… Det var så roligt att öppna! De små lunchpåsarna ska sparas till kommande julpyssel, men boken i paketet är redan öppnad och genombläddrad! För flera år sedan började extrasyrran i Tyskland ett projekt till sina barn. Hon ville gärna att de skulle lära sig lite svenska och mer om vår familj och bad alla svara på några frågor. Detta projekt utvecklades i takt med svaren till något betydligt större och nu är resultatet här: en fantastisk bok med otroligt mycket kärlek. Alla syskon med familjemedlemmar har fått bidra med berättelser om sig själva, men vi har också haft möjlighet att berätta om varandra på ett sätt som gör en glad in i hjärteroten.

Jag känner ofta att det finns stor variation i ambitionsnivå när det gäller skolan i Sverige och i Tyskland. Det här är ett helt fantastiskt konstkort som är tillverkat på en bildlektion av den tyske systersonen. Jag står förundrad och funderar på hur kortet bäst ska kunna glädja alla som kommer hit på besök. Visst är det vackert?

16 feb

Vad rör sig i någon annans sinne? Och ditt eget?

Igår åkte jag hemifrån för jobb i Kalmar vid 14-snåret, men innan dess satt jag och försökte få reda ibland mina bilder och höll att på bli gaaaaalen! Importerade närmare 3500 bilder till datorn och stod efter det med 200 färre bilder på telefonen är innan överföringen. Nu har jag 33 000 dubbletter i Bilder-albumet på min stationära dator och fattar ingenting. Innan jag har tagit tag i dubbletterna vågar jag inte börja ta bort bilder i telefonen som kanske, kanske inte flyttats till datorn? Somliga foton finns inte bara i två, utan SEX versioner. Suck, alltså. Och specialprogram som letar körde jag för inte så länge sedan, men det verkade ju snarare ha gett mig fler dubbletter än färre.

Hur som helst, eftermiddagen och kvällen bjöd på en blandad kompott. Jag kom hem efter 22.30 och hade ont i magen för att jag hade skrattat så mycket, men innan dess hade det också förts allvarliga och spännande samtal av olika slag. Inte jobbsamtal, utan mammasamtal, mentorssamtal, samma intressen-samtal och godvänsamtal. Foto- och videopåminnelserna om härliga och svåra dagar skakade upp vissa känslor, samtalen andra. I vanlig ordning lyssnade jag på härlig musik på hög volym under en av de timmar jag satt i bilen, men pratade även i telefon.

Det kändes som att det hade gått en hel helg sedan jag steg upp tidigare samma dag och i den helgen rymdes det händelser från flera andra liv där jag i mångt och mycket var en annan version av mig själv. Jag känner stor kärlek till den flicka och den kvinna jag var då och är samtidigt så glad över den jag är idag. Tacksamhet gjorde för mig all skillnad i världen, lärde mig bli vän både med mig själv och livet. Jag har blivit undervisad om vikten av tacksamhet sedan jag var ett litet knyte, men inser att det inte var förrän 2012 som poletten trillade ner. Därför fortsätter jag predika vikten av detta mentala ”tillstånd”. Kanske har inte heller din polett hittat ner till myntinkastet än?