vana

04 mar

Sådant som bör övervinnas.

Alltså, är det inte så att vi vet mer än vad vi tror, att vi överlag är dåliga på att lyssna och känna in? Jag tänker att det är så, men att det är bra att lyssna in och kalibrera. Igår morse skrev jag att jag började längta till att storstäda, igår kväll beställde jag tid för sanering av silverfisk från Nomor (konkurrent till Anticimex, Trygg-Hansa samarbetar med dem för sina kunder). Vi har försökt bli av med silverfisk på övervåningen under en period. Det har blivit bättre, men igår bestämde jag att vi behöver ta i med hårdhandskarna. Jag vill inte att det ska ”bli bättre”. Jag vill att de försvinner. De har med all sannolikhet kommit hem i en kartong eller liknande och den här varianten håller sig inte bara till fuktiga utrymmen. Nej, den klättrar, äter böcker, tapeter, textilier och är allmänt burdus. Inte håller den sig heller till gammal och skitigt. Den hittas lika ofta i nybyggen. Att leva i samförstånd går utmärkt då det gäller skator och daggmaskar, när det gäller möss, råttor och långsprötade silverfiskar är jag inte intresserad av något samarbete.

Det är teoretiskt lätt att bli en vinnare då målet är öppet. Vi människor fungerar dock mycket olika. Somliga utmanas av att ha en riktigt duktig målvakt som ger mer utmanande projekt. Andra lämnar bollen åt sitt öde trots att det var upplagt för ett gratismål. Morgonens stund inloggad i Livsstilsverktyget påminde om detta. Idag var det dags för mig att svara på frågor (för att få tillgång till Livsstilsverktyget behöver man lova att vara med i en studie som bedrivs från Göteborgs Universitet) som jag svarade på då detta var nytt för mig. Jag gav mig tid för självreflektion och självrannsakan och kunde konstatera att det trots allt hänt mycket med mitt sätt att hantera hälsofrågor. Med alla timmar som lagts på att läsa om diverse teorier och resultat av studier har jag en stabil bas att stå på. Ett öppet mål gällande min hälsa. Trots det glömmer jag ibland bort att engagera mig i spelet. Jag lämnar bollen åt sitt öde och ägnar mig åt något som kanske inte är skadligt, men inte heller leder till någon bättre hälsa.

Intervjun av Anders Hansen jag läste i Wellness för ett tag sedan har inte lämnat mig.

”Hur ser din träningsfilosofi ut?

– Fysisk aktivet har ingenting med idrott att göra. Vi har blandat ihop detta och det har ställt till en massa elände. Fysiskt aktivet för mig är att promenera till jobbet eller ta trapporna istället för hissen. Min uppgift är att få de som inte gör ett smack att göra lite.

Vad tränar du själv?

– Jag försöker träna fem dagar i veckan, men jag gör ingen stor sak av det. Jag springer kanske 20 minuter och tränar styrketräning 20–30 minuter, två till tre dagar veckan. Sedan gillar jag att spela tennis. Jag har ingen metod och inget mål, det ska inte leda någon vart och det är ingen prestation.”

Här pratar vi om en riktig specialist. Han är så superspecialiserad att han har utsetts till hela Sveriges expert på hjärnan och har dessutom skrivit den mycket populära och informativa Hjärnstark som visar hur positivt våra hjärnor påverkas då vi rör på oss. Med all sin kunskap konstaterar han alltså att fysisk aktivitet inte innebär att vara elitmotionär. Bättre att göra något än inget alls, att välja rörelse då det går. Somliga kan inte av olika orsaker, här talar jag om de flesta andra. Att hålla min hjärna alert känns som en jätteviktig prioritering, jag vill verkligen inte orsaka mig själv demens med dåliga livsval.

Årsordet RUTIN gör mig glad, hjälper till att motivera och engagera. För dig som läser här kan jag tro att det kanske känns tjatigt, men jag hoppas inte det. Jag hoppas istället att du blir inspirerad och hittar för dig genomförbara rutiner som leder till små förändringar, s.k. mikrovanor. Lägger vi sten på sten, en i taget, står det så småningom en mur på plats. Med det önskar jag dig en riktigt härlig helg. Kanske kan du unna dig något som är positivt för din hälsa?

19 feb

Vandraren.

RUTIN följer mig på vägen som en mycket kärleksfull liten valp. Jag kan helt enkelt inte gå någonstans utan att snubbla på detta ord som blev mitt det här året. Det låter kanske inte särskilt positivt, men det är det verkligen för mig. Jag har möjlighet att välja en liten rutin i taget att implementera i vardagslivet och det får ta den tid det behöver. Inga grandiosa planer som funkar i två dagar, utan lite, lite i taget. Fysisk, mental och/eller andlig hälsa är det som dessa små rutiner har gemensamt.

I veckan pratade jag med bekanta som jag träffade för första gången i somras. De samtal vi har haft har varit av väldigt ytlig och praktisk natur på förekommen anledning, men nu hade jag möjlighet att lära känna dem lite bättre. Det visade sig att tre av fyra familjemedlemmar blev av med svåra hudproblem då de slutade äta gluten (alla tre är utredda för celiaki, med negativt resultat). Föräldrarna har haft svårt att få rätt kost till sina barn i skolan, men hittade till slut en läkare som sett de goda resultaten och därmed gett dem läkarintyg för glutenfri kost. Jag berättade om hur jag blev av med min migrän då jag slutade äta vetemjöl. Jag vet inte hur många som frågat mig om hur jag slapp detta elände, men det är många. Vad jag vet är det exakt noll som sedan provat själva. Många mötte mig med intresse, andra med skepticism, men ingen verkade tro på att detta var en möjlig väg till ett migränfritt liv. Idag har det gått tretton år och jag får sällan frågor om detta längre. För mig själv är det ingenting jag direkt tänker på, jag skulle aldrig offra mitt migränfria liv för att börja äta vanlig spaghetti eller kanelbullar igen. Rutinerna gällande mitt ätande som var så svåra att arbeta in blev till vanor som jag numera ytterst sällan ägnar aktiva tankar åt.

Det finns även andra rutiner som blivit inarbetade vanor som hjälper mig framåt. Efter en utmattning funkar det inte att vänta med att ladda batterierna tills de redan nått noll procent. Nope. Det är för sent. Det gäller att lyssna på kroppen och ge utrymme för återhämtning, att ta sig till en laddstation (soffa, promenadstråk, bok, ensam kontemplation, mindfulnessövning) för att hålla laddningsprocenten på en ganska hög allmän nivå. Sådant som hjälpte mig tillbaka då kroppen var slut var till exempel att sätta larm på allt som var viktigt, att återlära mig hur ofta det är rimligt att säga ja och när ett nej är på sin plats, jag fick känna efter vilken typ av fysisk aktivitet som min kropp behöver och hur viktig kosten är o.s.v. Goda rutiner som sedan ledde till goda vanor är i mångt och mycket fortfarande kvar i mitt liv.

Det går mycket snabbare att lägga bort en vana än att arbeta in den, så det är något att påminna sig själv om. Jag vet inte vad som skulle få mig att sluta ha blomvård på måndagar eller borsta tänderna innan jag går och lägger mig, men jag vet att dessa vanor arbetades in under lång tid. Tiden är helt enkelt ens bästa vän gällande denna fråga. Om några månader är det dags för min lilla pilgrimsvandring och jag håller på att förbereda mig inför den. Punktinsatser (läsa om svenska pilgrimsleder och andra vandringar t.ex.) blandas med rutiner (dagliga promenader och självrannsakan) som jag hoppas kommer att finnas kvar i vardagslivet som goda vanor då vandringen har genomförts.

30 jan

Har min rutin blivit en vana än?

Idag är det den 30 januari. Vi har två dagar kvar innan det är dags att byta ut månaden på kalendern och det känns bra att stanna upp vid mitt årsord RUTIN. Vad funkar, vad funkar inte? Känns det fortfarande rätt? Vad har jag lärt mig så här långt?

För det första har jag äntligen lärt mig skillnaden mellan en rutin och en vana. Det visade sig vara mycket klokt att ge mig själv chansen att ta mig an en rutin i taget. Rent definitionsmässigt är en vana (eller ovana) något som jag gör helt utan att behöva göra någon ansträngning. För min del handlar det om att borsta tänderna till exempel, att tvätta händerna efter toalettbesök eller innan matlagning, att ha blomvård på måndagar eller kanske ordningen som jag torkar mig efter en dusch. (Försök torka dig i ”fel” ordning – det känns verkligen märkligt!) En rutin är något som jag kanske gör relativt vanemässigt, men jag måste fortfarande göra en ansträngning för att genomföra den. En vana kräver:

en trigger
en rutin (en handling som triggern sätter igång)
en belöning

Hur lång tid tar det att bygga en vana? Tja, det kan ta en dag eller nästan ett år, det beror helt enkelt på hur komplicerad eller hur belönande den är. Det pratas om ett medel på 66 dagar, men det finns hur många förespråkare för olika antal dagar som helst. Hur lång tid tar det då att bryta en vana? Samma där. Det kan ta en dag eller närmare ett år. Vi är många som har upplevt hur lätt det varit att upprätthålla goda vanor gällande träning ända tills vi råkade ut för en flera veckor lång influensa med efterföljande komplikationer. När det sedan varit dags att återuppta de gamla träningsrutinerna har det helt enkelt känts omöjligt att hitta tillbaka.

I det här hushållet lever vi enligt ”var sak på sin plats”. För att bygga goda vanor behövs goda placeringar av triggers. Det kan vara ett dagligt alarm på telefonen, en pryl placerad på rätt ställe, små lappar med påminnelser eller kanske en packad gympapåse vid ytterdörren. Allt som underlättar hoppet mellan tanke och handling är fördelaktigt.

Den första rutin jag valde att jobba med i år var alltså att skriva dagbok. I många, många år under den tidigare delen av livet skedde dagboksskrivandet helt utan ansträngning. Så småningom kom annat emellan och de senaste 30 åren har jag mest skrivit då många känslor (ofta negativa) varit inblandade, i samband med årsavslut/nya livsutmaningar eller av tacksamhet (både i projektform, som Trettio Tacksamma Dagar, och bara-för-att). Jag vet inte vad jag egentligen hade för förväntningar på hur lång tid det skulle ta innan rutinen att skriva dagbok skulle bli en vana. Min gissning är att det låg så nära gamla goda upplevelser att jag kom in på en mycket generös omväg. Det tog alltså inte ens tre veckor innan jag upplevde att dagboksskrivandet kom helt utan ansträngning. Otroligt! Triggern jag använde mig av var att både ha larm i telefonen och att lägga dagboken på kudden. Det fanns ingen väg runt att åtminstone se den. På 29 dagar har jag missat en dag, men det var inte för att jag glömde utan för att jag helt enkelt hade varit uppe alldeles för länge och verkligen behövde sova.

För att dagboksrutinen skulle kännas genomförbar köpte jag en liten pocketdagbok som inte skulle kräva så mycket text. Jag får skriva tills utrymmet tar slut helt enkelt. Dagarna har redovisats väldigt olika, men alltid i flödande text. Jag har gett mig rätten att fortsätta i den gamla dagboken som jag haft i många, många år och där jag knappt skrivit alls om det nu skulle trycka på för mycket. Än så länge har jag inte känt behovet.

Med detta är det dags att utforska fler drömmar och mål gällande Hälsans år 2023. Vad finns det för vanor jag önskar att jag hade och vilka rutiner behöver jag jobba med för att kunna komma dit? Ikväll ska jag titta igenom min lista och försöka komma till beslut. Hur går det för dig? Har du något årsord och hur känner du isåfall för det så här en månad in på året? Eller nyårslöften? Det hade varit roligt att höra.