11 jan

Om att se längre än näsan räcker.

Igår laddades de nya grundvattennivåerna upp på SGU:s hemsida. Jag har blivit en riktig statistiknörd. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det bara mitt sätt att hantera att vi översköljs med något slags undergångskänsla från alla håll. Om jag skulle uttala mig om huruvida framtida Sturköbor skulle behöva hantera att bo i en öken eller om Sturkö skulle bli översvämmat liksom resten av världen av de smältande glaciärerna hade jag haft olika svar om du frågat mig i somras och om du frågade mig just nu. Efter sommaren var det katastrofläge med ”mycket under normal” både gällande små och stora vattenförråd då det gällde vårt sydöstra hörn av landet. Idag har de stora depåerna fyllts på till ”normal” och de mindre vattentäkterna bjuder till och med på ”höga flöden”. Vi har en egen liten sjö på gården och om det hade behagat att frysa till hade vi kunnat åka skridskor på flera ställen.

Jag får så klart tankar runt det här utifrån hur vi som människor har olika styrkor. Om man tänker på oss i flocksammanhang känns det kanske lättare att acceptera att personer höga på neuroticism var långt bättre på att vara försiktiga och varna för potentiella faror. Många amerikanska studier visar på att man generellt röstar utifrån var man befinner sig på skalan för neuroticism. Det kan väl också förklara en del varför det så ofta fattas beslut som bygger på hur det KÄNNS nu, inte hur det verkligen SER UT nu. Jag tänker på hur det har sett ut, och hur det idag ser ut, med många olika problematiska situationer som i mångt och mycket har sitt upphov i politiska beslut. När det gäller långsiktighet är det viktigt att ”varnarna” samregerar med politiker som fattar beslut som bygger mer på rationalitet än känsla. Vad leder detta beslut till imorgon, om en vecka, om ett år, om tio år eller om hundra år? Finns det beslut som bör fattas enbart på känsla? Vilket tidsspann är politikernas ansvar att ta ansvar för? Och hur lever vi våra egna liv? Vad leder ett liv som enbart leds av känsla till? Vad leder ett liv som leds av enbart långsiktiga planer till?

Jag tröttnade på katastrof-eländes-undergångs-tankarna som överföll mig från alla håll för några år sedan. De finns där fortfarande i alla olika sammanhang jag befinner mig i, men jag har jobbat hårt på att inte låta mig drunkna i dessa. Detta innebär att jag inte längre engagerar mig lika mycket i flera olika frågor som förut intresserade mig. När jag pratade med grannen häromdagen gick han igång på något som kom upp i diskussionen och när han sedan var färdig sa han ”Phu, det var skönt att få prata med någon om det här.” Jag hade bara lyssnat, hummat lite och bekräftat det han sa, men han fick lätta en frustration som jag så väl kände igen. Just då saknade jag mitt engagemang lite grann. Kanske är mitt nyfunna statistikintresse ett sätt att kanalisera den saknaden?

30 nov

Sista november börjar med ösregn.

Trettio tacksamma dagar har varit extra fint att ha i livet i år. Kanske är det förväntan inför projektet som i vanliga fall ger mig mest glädje, men i år har verkligen mina små tacksamhetsmeditationer varit hjälpsamma. Medelläget var redan i början av månaden över medel, så kanske förväntade jag mig därför inte att det skulle ge mig så mycket att gräva ner mig i tacksamheten? Tji fick jag! Det funkar alltså även när man redan tycker sig vara på en bra plats.

När jag vaknade imorse slog regnet mot rutan och istället för att bara vilja dra täcket över huvudet tänkte jag: ”åh, hoppas att grundvattnet fylls på riktigt mycket”. Sedan var jag naturligtvis tvungen att gå in på SGU:s hemsida för att se hur det stod till med den saken. Till min glädje såg jag att vi har gått från ”mycket under normal” till ”under normal” i vårt hörn av landet både när det gäller små och stora vattenmagasin och att detta gäller flera olika ställen runt vårt fina land. Jag hoppas att det får fortsätta så. (I tacksamhetens tecken nöjer jag mig med att glädjas åt förbättringarna istället för att fokusera på det som inte är så positivt.)

Jag ser fram emot dagen och det den har att bjuda på. Spännande samtal (efter konsultation är det dags för det första ”riktiga” samtalet för en ny klient), städa ur kylen och koka soppa på en spik (se till att kolla igenom hela hyllan med olika sylter, chutneys och liknande för att ge chans till nystart för sådant som hamnat längst bak och glömts bort), öva igenom noterna för kommande julkonsert och kanske mysa i vardagsrummet och ta mig tid att kolla på någon riktigt smörig julfilm. Det är ju ändå lillördag idag, om du nu letar efter någon anledning till att göra något utöver det vanliga.

17 maj

Nytt kylskåp.

Trots tekniken som strular på olika ställen här hemma är jag väldigt tacksam över allt som funkar som det ska och alla hjälpmedel vi kan ta till i olika skeden. Jag diskar dessutom för hand mycket hellre än jag tvättar nere i sjön. När jag var yngre och diskade hemma (Far VÄGRADE diskmaskin och familjen tvingades två grannens avlagda då de renoverade köket efter att jag hade flyttat hemifrån) var det av plikt. Sällan särskilt ”roligt” eller njutbart. Idag är det annorlunda. Jag vet när en tvättsvamp funkar bättre än en diskborste, jag vet om ett kärl behöver stå i vattenbad för att det ska vara värt att tackla de inbrända resterna och jag tar till Svinto om det behövs. Jag har numera förmågan att diska i något slags meditativt tillstånd, men trots det längtar jag tills diskmaskinen funkar igen.

Igår eftermiddag ringde en kille från Linjebud och sa att han skulle komma med vår nya kylfrys till Bredavik ”om en halvtimme”. Jag tog mig dit och såg till min glädje att även brorsan var på plats. (Hans hus ska få fiber, så han skulle gräva upp sista sträckan till sitt hus och dessutom var det gräsklippningsdags.) Leveranskillen erbjöd sig att hjälpa till att lyfta in skåpet, något som annars kostar mycket extra, och jag fick uppgiften att dokumentera den stora händelsen. Jag vet inte om brorsan verkligen tycker att jag är så klen, men han är väldigt omtänksam. Och ja, jag vet att huset behöver målas om. Det behöver både det ena och det andra, men allt har sin tid.

Det nystädade köket matchade det nya skåpet! Jag gillar att det inte har några löstagbara handtag som kan gå sönder. Det förra som slängdes då vi hade städdag har varit utan handtag sedan det var bara några månader gammalt och dessutom har det byggts upp stora isblock över den bakre väggen och krävt flera avfrostningar per säsong. Så har det varit i flera år och detta har förstört mycket mat som frusit sönder och jag gissar att det också inneburit att elkostnaderna blivit onödigt höga.

Man skulle kunna tänka sig att det är mössen som varit framme, men icke. Däremot vill jag hylla dammsugaren (jo, jag ställde om till ”parkettläge” innan jag verkligen började dammsuga) som i kampen mot frigolitresterna var en riktig hjälte! Vid tillfällen liknande det här är det en fröjd att städa. Svisch, svisch, så är allt borta… Jag lämnade alla nytvättade och nystädade textilier, men satte dem inte på plats. Trädgårdslandet och det vackra vädret kallade.

Innan jag åkte hem gick jag dock igenom vår gamla Saab. Vi var på väg att skrota den då en vän till oss sa att han kunde fixa felet och gärna tog hand om den. Visst fick han det. Han kunde få till lite extra körtid, men nu har bilen länge stått i Bredavik, obrukbar, och det är dags att säga adjö på riktigt. Det visade sig att bilen inte hade tömts innan O tog över den, så nu plockade jag med mig alla våra cd-skivor, pennor, isskrapor och annat användbart som inte passar i en skrot. Jag kände mig faktiskt väldigt vemodig då jag satt här vid ratten och tänkte tillbaka på alla fina stunder jag haft med den. Tänk ändå att jag under en tid i livet var så haj på att skriva slogans att jag vann en ny bil! Det känns otroligt främmande idag då jag knappt får ihop ett rim under pistolhot. Eller nja, det var kanske en överdrift. Den sortens texter har jag dock inte längre särskilt stor användning för.

Från det ena till det andra, så här såg det ut utanför dörren i Bredavik igår! Försommartecken av det klassiska slaget, men visst är det väldigt tidigt? Särskilt med tanke på hur kallt det varit länge nu. Jag gissar att torkan har drivit på mycket? Våren 2018 var också jättetorr och det regnade faktiskt inte på flera månader. SMHI lovar regn igen redan om några dagar här, så jag hoppas inte att den torkan upprepar sig. Inte ens kommunalt vatten hjälper om det råder bevattningsförbud… Än så länge klarar jag vårt husbehov med vattnet i brunnarna. När jag hade tagit mig hem gick jag omkring och fnulade i trädgårdslandet medan jag pratade med min goda vän. Trevligt sällskap, trevlig sysselsättning. Än så länge känns vattnandet rätt rogivande ändå. Efter några veckor brukar det kännas lite mer uttjatat… Dessutom måste jag börja vattna om morgnarna, sniglarna börjar ta över här! Urk. Pim, kan du inte göra ditt jobb?!

30 jan

Balans.

Vilken natt! Jag har vaknat flera gånger av att något ”låtit”. Undrar vad som händer om jag går ut och inspekterar? Nej, det får vara. En okulär besiktning från fönstret tyder på att tallen blivit av med lite skröfs som vanligt i stormar. Jag ser också att den fina ljuslykta som följde med huset och står i entrén har blåst ner. Det har faktiskt inte hänt sedan jag ställde den på trappan för säkert 3-4 år sedan, så det här är sannolikt det värsta vi har råkat ut vindmässigt så här långt på den här adressen. Egentligen är det inte storm förrän medelhastigheten på vinden är 25 m/s och det tror jag inte är fallet med Malik. Att vi haft byar med upp till 30 m/s tvivlar jag dock inte på. Just idag är jag extra tacksam för den milda vintern så vi slipper snödrev uppepå själva vinden. Det räcker gott och väl med det som man inte ser.

Jord, luft, eld och vatten, det är de klassiska elementen. Efter en natt som denna är jag benägen att påminna om balans i tillvaron och hur viktigt det är att elementen tar lagom mycket plats. Jag hävdar alltid att just luften är mitt element, jag har aldrig känt livet i mig som den dag jag stod i Skottland och på något vis blåstes ren. Hela resan var fantastisk, men just detta tillfälle var extra allt. (Naturligtvis har det förstärkts då det finns en bild kvar, men faktum kvarstår. Vind och jag har en lång historia tillsammans.) Det finns dock bilder på mig då jag är ett med även de andra elementen. Utan jorden vet jag inte var jag hade varit, trädgårdsarbetet var, och är, min terapi efter att föräldrarna hade gått bort. Jag älskar att bada, både med en Lush-bomb i ett badkar och uppenbarligen i ett kyligt vinterbad i havet också. Och eld. Både maken och jag terapieldar, inte som pyromaner, utan för att njuta av eldens magiskt läkande krafter. Ljudet, elddansen, värmen… Så du ser, det är inte lätt att välja bara ett element och kanske är det inte heller meningen att vi ska göra det. När det går över styr får vi upplevelser som Titanic, de okontrollerbara skogsbränderna i Kalifornien, stormen Gudruns tragiska efterverkningar eller övergödningen som skett och sker i många områden. Bara under tiden jag suttit här och skrivit har det lugnat ner sig betydligt. Kanske kan jag gå och vila en stund till innan det är dags att ta itu med dagen och Maliks efterverkningar.