16 apr

Baby shower för lillastesyster!

Igår hade de flesta av oss syrror och svägerskor baby shower för den här godingen och lillan i magen. Så mysigt. Och gott! När har chokladfondue varit en dålig idé? Nej, just det. Aldrig.

Det finns en anledning till att syrran som bor i det här huset och hade skapat dekorationerna (inklusive det halvfärdiga lapptäcket som lillan ska få) har publicerats i flera inredningsmagasin. Jag älskar både detta hem och dess innehavare.

Tips på chokladfondue: Skär upp goda bär och frukter som jordgubbar, vindruvor, bananer, physalis och vad du nu vill ha i lagom stora bitar. Smält 200 g Toblerone och rör ut med 1 dl vispgrädde. Denna smidiga dipp kan sedan kröna bär, frukt och annat gott som Sombreros och marshmallows. Ät inte fortare än att du kan hinna med i konversationen.

Här kommer min gåva som fick sista knappen isydd ca tre timmar innan det var dags att åka in till stan. Knapparna kommer från mammas moster Elins knappburk, så det känns ju lite extra roligt. Lillans farmor är en stor stickexpert, så jag överlämnar till henne att täcka behovet av stickade plagg hela första året. Denna lilla kofta med mönster från Petite Knit är i storlek 12-18 månader. Efter gårdagens fest kan jag säga att klädkontot nu är väl påfyllt. Den blivande mamman stod inte lottlös. Hon fick ett helt gäng härliga produkter från ett tyskt apotek som är extra duktigt på blivande mammors behov. Och en skötväska med diverse innehåll. Till och med en vagn sägs finnas i lager till lillan! Se, det blev en riktigt härlig bebisdusch.

Ps: Vi har alltid haft familj och vänner från USA, så till och min mamma fick en baby shower då jag var på ingång 1970. Sent omsider verkar detta fenomen ha landat i Sverige också eller har jag fel? Har du varit med på en baby shower någon gång? Kommer du ihåg när du hörde talas om dessa fester för första gången?

21 feb

Nej, men här kommer ändå ett stickinlägg till.

Alltså, jag har helt snöat in på det här att sticka. Det är så mysigt och trevligt på alla sätt och vis. Det passar min personlighet att följa mönster, vara noggrann, sticka långsamt men i ett jämnt flöde. Den här lilla koftan började jag med innan jag visste att min syster och svåger skulle ha barn. Jag var bara sugen på att ta upp plaggstickande igen och tänkte att ett litet plagg innehåller alla moment, men går mycket snabbare. Dessutom är av någon anledning allt litet gulligare. Allt är nu klart – koftan har inte längre några lösa trådar, den är blockad och har med precision blivit begåvad med fantastiska knappar av pärlemor. Nu kan jag bocka av två färdiga projekt, ett halvfärdigt och…

… eh, tre stycken som har både garn och mönster klara. Tröttnar jag gör det ingenting. Detta är ett rent glädjeprojekt! Tack Petiteknit (och Ella som fick mig att upptäcka de bästa mönster som finns). Min körkompis har tipsat mig om Knitting for Olive, ett annat danskt företag som gör fantastiska mönster. Om intresset fortsätter hålla i sig måste jag kanske åka till min vän i Hillerød för att undersöka om de har något för mig.

Idag är det fettisdagen och min brorsdotter kommer hit för att fira sportlov, sy och baka semlor. Jag har förberett min egen version, en glutenfri semmelrulltårta som luktar gudomligt gott. Kardemumma är kryddan för kungligheter! Glädje är bland annat att kunna använda sina sinnen och njuta av dem. Dagens bästa tips för välmående (förutom att öva på sin tacksamhet) är sensorisk träning, att njuta av allt gott livet har att erbjuda. Spännande dofter, läckra smaker, skönhet i omgivningen, underbar musik, härliga material… Vissa har svårt med sensoriska intryck och behöver gå mer varsamt fram (personer på det autistiska spektrat bl.a.), åter andra kommer från en ”fattig” (inte monetärt, utan upplevelsemässigt) miljö där man kanske bara ätit en väldigt begränsad kost, inte har brytt sig om inredningens påverkan, inte har lyssnat på olika slags musik, etc. Det går bra att utforska sina sinnen som vuxen också och jag rekommenderar det verkligen för att ge livet en guldkant som faktiskt inte behöver kosta någonting. Lev väl!

15 feb

Överskott.

18 471. Så många bilder har jag sparade i min kära telefon och nu finns det ingen återvändo. Jag har inga fler appar som kan raderas för att ge mer utrymme till nya fotografier. Senast jag tömde (förutom framstegen med huset, de vägrar jag göra mig av med) var 2019. Jag älskar de små filmerna som telefonen producerar som minnen av olika typer av tilldragelser, med specifika människor eller från särskilda platser. Till och med solnedgångar och bakverk kan få egna filmer! Jaja, nu kommer jag att ha bilderna kvar på datorn och vissa av filmerna har jag sparat så de finns kvar. På ett sätt är det bra övning för mig att göra mig av med grejer. Det finns definitivt en hoarding-gen i mig som kräver lite motstånd. Tur att ”ordning och reda-genen” är starkare, hehe. Skulle jag behöva leta upp något specifikt har jag alltid möjligheten att titta igenom gamla blogginlägg. Denna vackra bukett från vår trädgård i Orem hittade jag till exempel då jag letade efter en specifik grej. Ibland undrar jag varför jag tar kort på mina buketter, det kommer ju alltid nya. Sedan påminns jag om att somliga förändringar är knappt märkbara och det som känns självklart en dag kanske är väldigt exotiskt och annorlunda tio år senare. Just denna påminnelse är en av anledningarna till varför jag tar så många kort, så jag fortsätter.

Det har även städats i garnlådan, som jag redan berättat. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket garn som passade till bebiskläder, men jag lyckades med uppdraget som var viktigast gällande garnerna. Mamma stickade alltid en massa sockor till barn och barnbarn. Vi tog vara på de restgarner som var något att ha när hon hade gått bort och jag tyckte att den nya lilla familjemedlemmen också skulle få ett par mormorsstrumpor. Därmed letade jag upp två restnystan av samma garn och hoppades att de skulle räcka till varsin bebisstrumpa. Kolla in garnberäkningen. Jag är själv imponerad. Nu gäller det bara att nästa nystan är lika långt, he. Stickfebern fortgår!

10 feb

Bejbi, bejbi.

Sedan jag var liten själv har jag älskat bebisar, småbarn och lite större barn också för den delen. Jag kan inte längre klargöra för mig själv om detta beror på att jag hade så många småsyskon att jag fick intala mig själv att de var roliga att hjälpa till med för att kunna hantera mitt liv bättre, eller om jag faktiskt bara gillar att hänga med barn. Det lutar åt det sistnämnda. Jag vet många som har varit nödda och tvungna att tillbringa mycket tid med småbarn, men som inte tyckt bättre om dem för det.

Jag kan inte säga precis vad det är som gör att jag gillar det yngre släktet, men min fascination för kärnan i att vara människa tror jag har mycket med det att göra. Finns det något mer spännande än att titta in i ett litet barns ögon och börja kommunicera? Somliga får man gå mycket varsamt fram med, andra härjar orädda fram och möter andras blickar med rakhet. Du kan inte lura ett barn att tycka om dig, utan får förtjäna deras förtroende. Vuxna människor är både bättre på att dölja i ena änden och manipulera i den andra, med småbarn får du paketet oredigerat.

Min lillastesyster kom till världen bara knappt fyra år innan det var dags för mig själv att bli mamma. Det påverkade definitivt min relation till henne och egentligen tror jag inte det var förrän våra föräldrar var inne på sina upplopp som hon känslomässigt på riktigt blev min syster istället för ett syskonbarn. (Med det kan jag tala om att jag ÄLSKAR mina syskonbarn och verkligen försöker lägga manken till för att skapa egna relationer med dem alla.) Alla våra tre barn har henne till sin idol och hon är definitivt en storasyskonfigur för dem. Tänker att det finns några basala människokunskaper som alla borde tillskansa sig innan de tar sig an vuxenlivet: hur man tar hand om ett litet barn och hur man tar hand om någon som blir liten på nytt. Att se alla lager, få uppleva ödmjukhet inför livscirkeln och se vikten av alla åldrars betydelse ger en extra dimension till livet. Jag tänker att jag mycket hellre hade haft min 30-åriga syster till psykolog än vilken 50-åring som ägnat vuxenlivet åt självuppfyllelse som helst. Jag menar att det är mycket viktigt att lära sig förstå sig själv, men i dagens samhälle fokuseras så mycket på jaget att det lätt slår över till egoism och fullt fokus på rättigheter. Min övertygelse är att vi blir helare jag om vi förstår helheten och vår roll i samspelet med andra människor, och då får vi också förståelse för vad som är de mänskliga skyldigheterna. (Var finns förresten listan på dem?)

Jag kommer så väl ihåg den här stunden. Det hade på riktigt gått upp för mig att livet var för evigt förändrat. Jag hade den stora turen att få uppleva den där känslan som väl alla drömmer om, men som faktiskt inte infinner sig alla gånger då den nyfödde ligger där på magen. Jag kände mig alldeles översköljd av kärlek och tyckte att den plirige lille mosige killen på min mage var det vackraste jag sett i hela mitt liv. (Maken höll på att svimma då han först trodde det var något fel på lillens huvud – ett nyfött barns skalle får ju ofta en lite konformad form.) Det var här jag fattade att det fanns en kärlek kvar som jag inte riktigt hade förstått kraften i, den mellan mor och barn. Att denna kärlek också öppnade upp för starka känslor åt andra hållet var kanske inte lika väntat. Att vara mamma har bjudit mig på mina bästa stunder, men också mina svåraste. Jag förstår den oro min mamma kände för alla sina barn och barnbarn, men min väg att gå har blivit att försöka ge barnen styrka att hantera svårigheter. Livet blir inte lättare för att deras mamma också är ledsen eller känner sig tyngd över samma problem som de ska hantera. Men det är en fundering för en annan dag.

11 mar

Ett lapptäcke till lilla L.

För ett tag sedan fick en vän som jag mötte i scrapbookingens underbara värld en efterlängtad dotter. Jag är så glad över den här lilla familjen och kände att jag ville sy ett lapptäcke. Bebisen fick välja från tre olika färgställningar (eller kläder från GAP) och hon valde min favoritkombo. 😉

10_16

Den här maskinen inhandlades på Costco för drygt 20 år sedan och fungerar trots att den stått största delen av sitt liv instängd i ett garage. Jag är glad över att den klarar raksöm och sicksack, men mycket mer är det inte. När man syr lapptäcken är det viktigt att kunna styra lite över trådspänningen, men det går bara att sy överhuvudtaget om inställningen står på ”0”, så det blev lite klurigt då jag skulle kvilta ihop fram och baksida med stoppningen. Jag hade tänkt mig dubbel stoppning (någon modern slags ekologisk bomullsfilt) för att få lite värme, men se, det gick inte. Ett lager filt funkade, så täcket blir åtminstone varmare än bara ett påslakan.

10_17

Flanellrutorna skar jag ut från en volangkjol som fyndades på DI. Baksidan är ett ton-i-tonmönstrat kvilttyg. Det verkade helt omöjligt att hitta en passande baksida i en dovare, vinröd ton, så jag tog den här som åtminstone plockar upp färgen i två av rutorna.

10_18

Det var ännu svårare att bestämma om jag skulle avsluta med blått eller rött kantband. Ingen av dem passade särskilt bra, men efter att ha velat fram och tillbaka blev det ändå blått till slut. Jag är nöjd med beslutet. Tur det, för det är alltid jobbigt att ångra något sådant när man väl är färdig med alltihop.

10_9

Det var länge sedan jag sydde med kantband. Det är något som jag verkligen inte gillar. Tur att jag inte är lika perfektionistisk som jag var då jag var yngre… Bandet kom med hela vägen runt då jag avslutade med sista sömmen. Vad mer kan man be om?

10_4

När en tonårstjej kan dra täcket runt axlarna är det inte för litet. Nöjd! Det här var ett roligt litet projekt! Jag har flera grannfruar som syr avancerade lapptäcken med mönster och pilliga små bitar och handbroderade sagor över själva rutorna. De hade väl skrattat åt det här, men to each her own, eller hur?

10_1

11 okt

God morgon och sov gott.

Glad lördag! Idag ska jag vårda min själ, städa toaletter, skriva brev och umgås med min familj. Jag önskar dig allt som är gott och vackert. Idag var en sådan dag då jag önskade att jag kunde vara på några olika platser samtidigt och att jag också skulle kunna hjälpa där det idag är omöjligt.

Grannarna mitt över gatan är ett yngre par som har en perfekt trädgård som mannen sköter klanderfritt. I lördags fick de en liten flicka som fick förlösas med akut kejsarsnitt efter många timmars värkarbete. Jag var över tidigare i kväll med middag och nybakat bröd och så en liten GAP-present i den mest amerikanska av alla presentförpackningar, papperspåsen med silkespapper… Den nyblivna pappan kom ut på trappan då mamman ville mata sin lilla i lugn och ro. Han tog emot kassarna jag hade med mig och jag sa åt honom att allt inte alltid är så rosalulligt som det ibland låter då man talar om små bebisar. Jag berättade att jag bodde ca en minuts promenad bort, att det inte finns något problem som är för litet då man är nyblivna föräldrar och att jag är rätt bra på bebismassage. Då började han plötsligt prata och fråga en massa. Jag hoppas att han och hans fru vågar fråga. Man ska inte behöva bära allt jobbigt själv.

10_3

10_2

Snart är det dags för en ny liten systerdotter att titta ut från sin mammas mage. Jag är så ledsen att jag inte kan vara där lika mycket som jag var där för hennes storasyskon, men vad gör man? Vi har fortfarande inte träffat makens två systerdöttrar i Sydney och den äldsta går mot tre år nu. 🙁 Internationellt öppna gränser i all ära, men när det gäller familj och långa avstånd är det inte jätteroligt… Heja Skype och FaceTime! Det gör åtminstone det sociala livet lite lättare att upprätthålla även om man flyttar över halva jorden.

01 nov

Bebisgos.

31_10

En av mina favoritkillar! Första gången hos barnvakt. Jag känner mig hedrad! Lille H var så nöjd och glad i två timmar. (Alltså, han sov i en halvtimme, men jag antar att han var rätt nöjd med det också…)

31_11

Det är något med bebisar som gör att jag smälter! Jag trodde alltid att jag skulle ha fler än tre barn. Nåja. Jag är så nöjd och glad med våra tre fantastiska barn och som min syster alltid sa: ”man ska ha tre barn, för då får de plats i bilen”. Hehe. Vi hade planerat att spela in en liten musikvideo med Jojje Wadenius sång ”Mitt lilla barn” till min brorsdotters namngivning, men av det blev det inget av. Tur att Jojje gör det så bra själv.

24 nov

Ska man inte vara tacksam?

Jag har alltid gillat bebisar. När mina småsyskon var just små fick jag ofta frågan om jag inte tyckte det var jobbigt med alla dessa barn och bebisar. Det tyckte jag inte. Jag gillade att ta hand om bebbarna. När jag var tonåring började jag sitta barnvakt och det fortsatte jag med tills mina egna knattar kom. Nuförtiden får jag passa på att snusa bebis medan chansen ges. I går firade vi Thanksgiving med kusinen, hennes make, tvillingarna K och D samt makens pappa och hans fru. Det var hur trevligt som helst. Jag saknade ingenting, utan var snarare fyrkantig på alla håll efter allt gott som bjöds. Bäst av allt var småknoddarna. De var väldigt behagliga, glada och nöjda.

Här kommer först lilla K, Syster Yster.

Brorsan D är ”pappa upp i da’n” och blir han lika snäll och trevlig som sin far så ska det nog reda sig med honom också.

10 jun

Nytt liv!

Idag har en ny liten släkting sett dagens ljus. Min lillkusin, som numera är en vuxen man, och hans fru fick en liten flicka. Jag tror att det är Håkanssons etthundratredje medlem. Tänk vad min farmor och farfar drog igång! 🙂 En gång en Håkansson, alltid en Håkansson. Monna är mitt smeknamn, det som också fick följa med ut i cyberrymden, och den sista bokstaven står för den släkt jag kommer ifrån. (Intresseklubben antecknar, eller hur?)

Ett nytt liv är för mig alltid ett mirakel. Ett mirakel som har skett här hemma i helgen ser du bevis på här nedanför. Vi har levt med lecablock utlagda i ett trappliknande mönster i sju år, men inför visningen tyckte mäklaren att det nog var läge att fixa det där. Några timmar senare hade maken och sonen fixat det. Den som väntar på något gott får ibland vänta alldeles för länge… Idag har jag i alla fall njutit både av att gå på detta mästerverk, jag har njutit av kvällssolen sittandes på trappan och då min uppdragsgivare kom förbi hann vi till och med sitta och jobba där i några minuter! Tänk, så bra det kan bli. Alla är nöjda utom Milla. Hon märker att det är något på gång och är ovanligt spattig. Stackars katt! (Förresten kom en granne förbi och tackade för att vi hade lagt ett borttappat katthalsband i hennes brevlåda. Hon undrade om det var vi som har den där ovanligt sociala katten. Den fysiska beskrivningen stämde till 100%, så det är väl bara att konstatera att vår Milla är psykattopat.)

26 apr

Nu har jag blivit faster igen.

I morse vid sjusnåret (Aussie-tid) föddes en liten pia på andra sidan jorden som jag är faster till. Ja, så liten var hon inte. 54 cm lång och 3750 g – större än någon av kusinerna i det här hushållet var då de föddes. Jag tycker att hon är jättelik vår yngsta dotter, vilket kanske inte är så konstigt. Hon är nämligen väldigt lik det nyfödda lilla pyrets mamma. (Fick du ihop det där är du duktig.)