”Du vet att spädisen inte är din?” Makens fråga var såklart helt berättigad eftersom jag hade skickat flera selfies på mig och Lillan. De nyblivna föräldrarna tar dock ytterst väl hand om sitt barn och jag tar bara Lillan lite extra under vargtimmarna och lite till så föräldrarna inte hamnar jättemycket på minus gällande sömn redan innan de hunnit sätta fart på det här föräldraskapet. Åh, vi bor så långt borta! Det gäller att mysa innan jag åker hem igen.
Har du varit på en baby shower någon gång? Det sägs att detta firande har sina rötter i Egypten och i romarriket, men den moderna versionen kommer från efterkrigstidens USA. Kvinnorna i en förstagångsgravid kvinnas närhet samlas för att ”duscha” den kommande lilla bebisen med smått och gott som kan behövas inför ankomsten. Redan min mamma fick en baby shower 1970, med all sannolikhet pga många kontakter i USA. Nuförtiden finns alla möjliga versioner av denna festlighet, men nu när jag tog chansen att fixa en till äldsta dottern ville jag ha en klassisk version. Jag bjöd in alla hennes närmaste släktingar för ett nära firande. (Min svägerska tog också med sin kusin som är på besök. Hon råkar vara barnmorska på dotterns mödravårdsmottagning.)
Jag ville ha ett överraskningsmoment och lät några av mostrarna ta hand om det. Det sköttes med den äran och dottern vallades runt på naturreservatet och på kyrkogården innan det var dags att dyka upp här hemma där resten av de inbjudna gästerna väntade. Min mamma hade ropat ”överraskning”, men vi som var på plats fnissade mest tillsammans med festens medelpunkt.
Det var inte helt lätt att trycka in 16 personer i vårt vardagsrum, men skam den som ger sig. Trängsel inbjuder till en känsla av närhet, så också i det här fallet. Moster och faster på vardera sida om festens medelpunkt fick uppdraget att knyta presentsnörena i hennes hår. (Vad är det ens för en tradition?!) Hon blev flashigare för varje present!
Alla hade med sig så fina, gulliga, nyttiga, vackra och omtänksamma gåvor! Såhär dagen efter känns hela vardagsrummet fullt av fantastiska bebisgrejer. Här på bilden ser du en av makens brorsdotters presenter, en egendesignad och stickad klänning. Jag känner många duktiga stickare, men hon klår nog dem alla!
Lapptäcket som syrran hade sytt var också underbart. I sommar har hon förfärdigat nästan fyra lapptäcken, det ena vackrare än det andra. Hon har lyssnat på föräldrarnas önskemål och sedan gjort egna tolkningar. Något finare än det här kan jag inte tänka mig. Kanske ser du att dotterns och svärsonens vurm för dämpade färger gick som en (röd) tråd genom hela kvällen? Det var som att alla ringt varandra och frågat vad den andra skulle ta med sig.
När alla gåvor var öppnade och folk fått gissa födelsedatum, vem bebisen kommer att likna (själv gissade jag på svärsonens farmor), om hon kommer att ha hår när hon föds, ja, och så prova på att bära runt på en 12 kg tung kettle bell (normal viktuppgång under graviditet), då var det dags för fika. Jag hade dukat fram ”en bulle i ugnen”, ”salta tårar”, ”sura miner”, ”sötnöten Lisen”, ”cravings”, ”Lisens födelseljud”, ”sömnlösa nätter”, ”choklad, alltid choklad” och lite annat smått och gott. Sent omsider packade vi ihop oss och var nöjda med dagsverket. När gästerna åkt hem kom herrarna hem och fick plocka från buffén, titta på allt fint och lyssna på Spotifylistan som blev kvällens gästers gemensamma gåva till Lillan. Här får också du chansen!
Jag sitter här och funderar runt barn. De senaste dagarna har det snurrat runt en liten femåring här hemma, vi väntar ivrigt på lillastesysters lilla bebis och naturligtvis är barnbarnet i dotterns mage ofta i tankarna. Häromdagen undrade min syster vad jag tycker om att ta hjälp av surrogatmödrar. Det är ett ord som inte ens existerade för inte särskilt många år sedan, men som nu dyker upp med jämna mellanrum.
Jag har alltid sett det naturligt att bli mamma. Jag hade stort ansvar för mina småsyskon, fick hjälpa till med allt från blöjbyte till passning, och gillade för det mesta att hänga med dem. Att ett vuxet liv inte skulle innebära föräldraskap kändes mycket främmande. Att det då gick så lätt för mig att få barn gjorde att jag inte behövde fundera på alternativ. Vi hade ett mycket tidigt missfall innan äldste sonen, men annars var det inget som satte käppar i hjulen för biologiska barn. Vid det här laget har jag mött flera olika alternativa sätt att bli förälder än det rent naturliga. IVF, äggdonation, spermiedonation, adoption, familjehemsplaceringar, både för par och ensamstående… Just surrogatmödrar har inte funnits på tapeten särskilt länge, men verkar idag vara lösningen på en hel del ofrivilligt barnlösas dröm att få ett eget barn.
Rättigheter och skyldigheter är något jag ofta tänker på. Det talas ofta och gärna om rättigheter i vårt land, men med varje rättighet kommer en motsvarande skyldighet. Om det är ens rätt att bli förälder är det någon annans skyldighet att ställa upp i andra änden. I det här fallet är det barnet som är skyldig att uppfylla förälderns rätt, barnet som ska uppfylla drömmen om någon att älska förbehållslöst och få kravlös kärlek tillbaka.
I Sverige diskuteras det sällan det komplicerade i ägg- och spermiedonation. Det är ju bara något litet, en snabb utlösning eller en intensiv hormonbehandling och skördande av ägg efter en kort tid. När donationen är gjord är det bara att glömma det som eventuellt händer härefter för donatorn. Samma för en livmoder som osjälviskt gräddar fram ett barn. Det tar lite längre tid, men sedan är det bara att gå vidare med sitt liv. Eller?
Ju mer forskning och ju fler studier jag läser, desto mer frågande ställer jag mig till att det tas så lätt på dessa frågor från vissa håll. I Sverige har vi Tobias Hübinette som väl får anses vara den störste experten på vad som gäller för de adopterade, men han har även uttalat sig då det gäller donationer. Det här är inte okomplicerat. Många är de barn som stulits för att någons barnlängtan skulle uppfyllas, många är de föräldrar som förlorat sin dröm. Vad vet vi om vilka konsekvenser det ger för de livmödrar som gräddar bebisar? Vi vet redan att det är lätt att bli utnyttjad och surrogatmödraskap är därför förbjudet här i Sverige. Det är mycket stora summor pengar inblandade. Den katastrofala intervjun av Micael Bindefelt och hans man i Carina Bergfeldt visar väl om något på att vi lever i en skruvad verklighet tänker jag. Och att det finns företrädelsevis män som överger sina telningar och skiter i sitt ansvar, betyder det att det är betydelselöst vem som stod för spermien som hjälpte till att skapa alla andra?
Gällande just surrogatmödraskapet vet vi som sagt inte mycket än om de rent biologiska konsekvenserna. Forskning visar att bebisens celler stannar kvar i modern under lång tid efter graviditeten. Vad ger detta för konsekvenser? Ingen vet faktiskt riktigt, men vi lär väl få större kunskap med tiden. Så länge människor längtar efter ”sina egna” barn och det finns alternativ kommer dessa att utnyttjas.
Igår hade de flesta av oss syrror och svägerskor baby shower för den här godingen och lillan i magen. Så mysigt. Och gott! När har chokladfondue varit en dålig idé? Nej, just det. Aldrig.
Det finns en anledning till att syrran som bor i det här huset och hade skapat dekorationerna (inklusive det halvfärdiga lapptäcket som lillan ska få) har publicerats i flera inredningsmagasin. Jag älskar både detta hem och dess innehavare.
Tips på chokladfondue: Skär upp goda bär och frukter som jordgubbar, vindruvor, bananer, physalis och vad du nu vill ha i lagom stora bitar. Smält 200 g Toblerone och rör ut med 1 dl vispgrädde. Denna smidiga dipp kan sedan kröna bär, frukt och annat gott som Sombreros och marshmallows. Ät inte fortare än att du kan hinna med i konversationen.
Här kommer min gåva som fick sista knappen isydd ca tre timmar innan det var dags att åka in till stan. Knapparna kommer från mammas moster Elins knappburk, så det känns ju lite extra roligt. Lillans farmor är en stor stickexpert, så jag överlämnar till henne att täcka behovet av stickade plagg hela första året. Denna lilla kofta med mönster från Petite Knit är i storlek 12-18 månader. Efter gårdagens fest kan jag säga att klädkontot nu är väl påfyllt. Den blivande mamman stod inte lottlös. Hon fick ett helt gäng härliga produkter från ett tyskt apotek som är extra duktigt på blivande mammors behov. Och en skötväska med diverse innehåll. Till och med en vagn sägs finnas i lager till lillan! Se, det blev en riktigt härlig bebisdusch.
Ps: Vi har alltid haft familj och vänner från USA, så till och min mamma fick en baby shower då jag var på ingång 1970. Sent omsider verkar detta fenomen ha landat i Sverige också eller har jag fel? Har du varit med på en baby shower någon gång? Kommer du ihåg när du hörde talas om dessa fester för första gången?
Alltså, jag har helt snöat in på det här att sticka. Det är så mysigt och trevligt på alla sätt och vis. Det passar min personlighet att följa mönster, vara noggrann, sticka långsamt men i ett jämnt flöde. Den här lilla koftan började jag med innan jag visste att min syster och svåger skulle ha barn. Jag var bara sugen på att ta upp plaggstickande igen och tänkte att ett litet plagg innehåller alla moment, men går mycket snabbare. Dessutom är av någon anledning allt litet gulligare. Allt är nu klart – koftan har inte längre några lösa trådar, den är blockad och har med precision blivit begåvad med fantastiska knappar av pärlemor. Nu kan jag bocka av två färdiga projekt, ett halvfärdigt och…
Idag är det fettisdagen och min brorsdotter kommer hit för att fira sportlov, sy och baka semlor. Jag har förberett min egen version, en glutenfri semmelrulltårta som luktar gudomligt gott. Kardemumma är kryddan för kungligheter! Glädje är bland annat att kunna använda sina sinnen och njuta av dem. Dagens bästa tips för välmående (förutom att öva på sin tacksamhet) är sensorisk träning, att njuta av allt gott livet har att erbjuda. Spännande dofter, läckra smaker, skönhet i omgivningen, underbar musik, härliga material… Vissa har svårt med sensoriska intryck och behöver gå mer varsamt fram (personer på det autistiska spektrat bl.a.), åter andra kommer från en ”fattig” (inte monetärt, utan upplevelsemässigt) miljö där man kanske bara ätit en väldigt begränsad kost, inte har brytt sig om inredningens påverkan, inte har lyssnat på olika slags musik, etc. Det går bra att utforska sina sinnen som vuxen också och jag rekommenderar det verkligen för att ge livet en guldkant som faktiskt inte behöver kosta någonting. Lev väl!
18 471. Så många bilder har jag sparade i min kära telefon och nu finns det ingen återvändo. Jag har inga fler appar som kan raderas för att ge mer utrymme till nya fotografier. Senast jag tömde (förutom framstegen med huset, de vägrar jag göra mig av med) var 2019. Jag älskar de små filmerna som telefonen producerar som minnen av olika typer av tilldragelser, med specifika människor eller från särskilda platser. Till och med solnedgångar och bakverk kan få egna filmer! Jaja, nu kommer jag att ha bilderna kvar på datorn och vissa av filmerna har jag sparat så de finns kvar. På ett sätt är det bra övning för mig att göra mig av med grejer. Det finns definitivt en hoarding-gen i mig som kräver lite motstånd. Tur att ”ordning och reda-genen” är starkare, hehe. Skulle jag behöva leta upp något specifikt har jag alltid möjligheten att titta igenom gamla blogginlägg. Denna vackra bukett från vår trädgård i Orem hittade jag till exempel då jag letade efter en specifik grej. Ibland undrar jag varför jag tar kort på mina buketter, det kommer ju alltid nya. Sedan påminns jag om att somliga förändringar är knappt märkbara och det som känns självklart en dag kanske är väldigt exotiskt och annorlunda tio år senare. Just denna påminnelse är en av anledningarna till varför jag tar så många kort, så jag fortsätter.
Det har även städats i garnlådan, som jag redan berättat. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket garn som passade till bebiskläder, men jag lyckades med uppdraget som var viktigast gällande garnerna. Mamma stickade alltid en massa sockor till barn och barnbarn. Vi tog vara på de restgarner som var något att ha när hon hade gått bort och jag tyckte att den nya lilla familjemedlemmen också skulle få ett par mormorsstrumpor. Därmed letade jag upp två restnystan av samma garn och hoppades att de skulle räcka till varsin bebisstrumpa. Kolla in garnberäkningen. Jag är själv imponerad. Nu gäller det bara att nästa nystan är lika långt, he. Stickfebern fortgår!
Sedan jag var liten själv har jag älskat bebisar, småbarn och lite större barn också för den delen. Jag kan inte längre klargöra för mig själv om detta beror på att jag hade så många småsyskon att jag fick intala mig själv att de var roliga att hjälpa till med för att kunna hantera mitt liv bättre, eller om jag faktiskt bara gillar att hänga med barn. Det lutar åt det sistnämnda. Jag vet många som har varit nödda och tvungna att tillbringa mycket tid med småbarn, men som inte tyckt bättre om dem för det.
Jag kan inte säga precis vad det är som gör att jag gillar det yngre släktet, men min fascination för kärnan i att vara människa tror jag har mycket med det att göra. Finns det något mer spännande än att titta in i ett litet barns ögon och börja kommunicera? Somliga får man gå mycket varsamt fram med, andra härjar orädda fram och möter andras blickar med rakhet. Du kan inte lura ett barn att tycka om dig, utan får förtjäna deras förtroende. Vuxna människor är både bättre på att dölja i ena änden och manipulera i den andra, med småbarn får du paketet oredigerat.
Min lillastesyster kom till världen bara knappt fyra år innan det var dags för mig själv att bli mamma. Det påverkade definitivt min relation till henne och egentligen tror jag inte det var förrän våra föräldrar var inne på sina upplopp som hon känslomässigt på riktigt blev min syster istället för ett syskonbarn. (Med det kan jag tala om att jag ÄLSKAR mina syskonbarn och verkligen försöker lägga manken till för att skapa egna relationer med dem alla.) Alla våra tre barn har henne till sin idol och hon är definitivt en storasyskonfigur för dem. Tänker att det finns några basala människokunskaper som alla borde tillskansa sig innan de tar sig an vuxenlivet: hur man tar hand om ett litet barn och hur man tar hand om någon som blir liten på nytt. Att se alla lager, få uppleva ödmjukhet inför livscirkeln och se vikten av alla åldrars betydelse ger en extra dimension till livet. Jag tänker att jag mycket hellre hade haft min 30-åriga syster till psykolog än vilken 50-åring som ägnat vuxenlivet åt självuppfyllelse som helst. Jag menar att det är mycket viktigt att lära sig förstå sig själv, men i dagens samhälle fokuseras så mycket på jaget att det lätt slår över till egoism och fullt fokus på rättigheter. Min övertygelse är att vi blir helare jag om vi förstår helheten och vår roll i samspelet med andra människor, och då får vi också förståelse för vad som är de mänskliga skyldigheterna. (Var finns förresten listan på dem?)
Jag kommer så väl ihåg den här stunden. Det hade på riktigt gått upp för mig att livet var för evigt förändrat. Jag hade den stora turen att få uppleva den där känslan som väl alla drömmer om, men som faktiskt inte infinner sig alla gånger då den nyfödde ligger där på magen. Jag kände mig alldeles översköljd av kärlek och tyckte att den plirige lille mosige killen på min mage var det vackraste jag sett i hela mitt liv. (Maken höll på att svimma då han först trodde det var något fel på lillens huvud – ett nyfött barns skalle får ju ofta en lite konformad form.) Det var här jag fattade att det fanns en kärlek kvar som jag inte riktigt hade förstått kraften i, den mellan mor och barn. Att denna kärlek också öppnade upp för starka känslor åt andra hållet var kanske inte lika väntat. Att vara mamma har bjudit mig på mina bästa stunder, men också mina svåraste. Jag förstår den oro min mamma kände för alla sina barn och barnbarn, men min väg att gå har blivit att försöka ge barnen styrka att hantera svårigheter. Livet blir inte lättare för att deras mamma också är ledsen eller känner sig tyngd över samma problem som de ska hantera. Men det är en fundering för en annan dag.
För ett tag sedan fick en vän som jag mötte i scrapbookingens underbara värld en efterlängtad dotter. Jag är så glad över den här lilla familjen och kände att jag ville sy ett lapptäcke. Bebisen fick välja från tre olika färgställningar (eller kläder från GAP) och hon valde min favoritkombo. 😉
Den här maskinen inhandlades på Costco för drygt 20 år sedan och fungerar trots att den stått största delen av sitt liv instängd i ett garage. Jag är glad över att den klarar raksöm och sicksack, men mycket mer är det inte. När man syr lapptäcken är det viktigt att kunna styra lite över trådspänningen, men det går bara att sy överhuvudtaget om inställningen står på ”0”, så det blev lite klurigt då jag skulle kvilta ihop fram och baksida med stoppningen. Jag hade tänkt mig dubbel stoppning (någon modern slags ekologisk bomullsfilt) för att få lite värme, men se, det gick inte. Ett lager filt funkade, så täcket blir åtminstone varmare än bara ett påslakan.
Flanellrutorna skar jag ut från en volangkjol som fyndades på DI. Baksidan är ett ton-i-tonmönstrat kvilttyg. Det verkade helt omöjligt att hitta en passande baksida i en dovare, vinröd ton, så jag tog den här som åtminstone plockar upp färgen i två av rutorna.
Det var ännu svårare att bestämma om jag skulle avsluta med blått eller rött kantband. Ingen av dem passade särskilt bra, men efter att ha velat fram och tillbaka blev det ändå blått till slut. Jag är nöjd med beslutet. Tur det, för det är alltid jobbigt att ångra något sådant när man väl är färdig med alltihop.
Det var länge sedan jag sydde med kantband. Det är något som jag verkligen inte gillar. Tur att jag inte är lika perfektionistisk som jag var då jag var yngre… Bandet kom med hela vägen runt då jag avslutade med sista sömmen. Vad mer kan man be om?
När en tonårstjej kan dra täcket runt axlarna är det inte för litet. Nöjd! Det här var ett roligt litet projekt! Jag har flera grannfruar som syr avancerade lapptäcken med mönster och pilliga små bitar och handbroderade sagor över själva rutorna. De hade väl skrattat åt det här, men to each her own, eller hur?
Glad lördag! Idag ska jag vårda min själ, städa toaletter, skriva brev och umgås med min familj. Jag önskar dig allt som är gott och vackert. Idag var en sådan dag då jag önskade att jag kunde vara på några olika platser samtidigt och att jag också skulle kunna hjälpa där det idag är omöjligt.
Grannarna mitt över gatan är ett yngre par som har en perfekt trädgård som mannen sköter klanderfritt. I lördags fick de en liten flicka som fick förlösas med akut kejsarsnitt efter många timmars värkarbete. Jag var över tidigare i kväll med middag och nybakat bröd och så en liten GAP-present i den mest amerikanska av alla presentförpackningar, papperspåsen med silkespapper… Den nyblivna pappan kom ut på trappan då mamman ville mata sin lilla i lugn och ro. Han tog emot kassarna jag hade med mig och jag sa åt honom att allt inte alltid är så rosalulligt som det ibland låter då man talar om små bebisar. Jag berättade att jag bodde ca en minuts promenad bort, att det inte finns något problem som är för litet då man är nyblivna föräldrar och att jag är rätt bra på bebismassage. Då började han plötsligt prata och fråga en massa. Jag hoppas att han och hans fru vågar fråga. Man ska inte behöva bära allt jobbigt själv.
Snart är det dags för en ny liten systerdotter att titta ut från sin mammas mage. Jag är så ledsen att jag inte kan vara där lika mycket som jag var där för hennes storasyskon, men vad gör man? Vi har fortfarande inte träffat makens två systerdöttrar i Sydney och den äldsta går mot tre år nu. 🙁 Internationellt öppna gränser i all ära, men när det gäller familj och långa avstånd är det inte jätteroligt… Heja Skype och FaceTime! Det gör åtminstone det sociala livet lite lättare att upprätthålla även om man flyttar över halva jorden.
