Tänk, vilken grej, det där att vi kan tänka, drömma, se tillbaka på, planera, hoppas och skapa helt nya verkligheter i våra huvuden. Vi övertygas om någots förträfflighet, skräms av något hemskt, tar in ny fakta för att omvärdera ett ”bevis” och cementerar åsikter efter att ha hört tillräckligt goda argument. Det är lätt att glömma att ens egen övertygelse inte gör någon annans övertygelse falsk. Båda kan existera och ha bäring på samma gång. Jag önskar att fler fick öva både på argumentation och diskussionsteknik för att föra människor framåt sida vid sida istället för att ödsla energi på att få in flest smällar på ”de andra”. Detta tänkte jag då jag såg både solen och månen uppe på samma himmel.
Igår kväll kom jag hem till en näst intill full måne och ett så härligt sken runt omkring den. Det gick naturligtvis inte att fånga hur vackert det var, men jag hann både njuta och klicka innan jag kånkade in allt från bilen. Molnen på himlen var extra vackra, ljuset var intensivt, kontrasterna mellan månljuset och vår halvdöda fläder var extra fängslande. Halloween är bara några veckor bort. Idag åker därför Halloweengrejerna fram, precis som alltid vid den här tiden på året. Spökena ska upp i ljusgrenen och vår fula Hobby Lobby-uggla ska upp på lilla årstidsbordet i vardagsrummet. Jag ogillar fortfarande Halloween, men har så många härliga minnen knutna till denna tid på året från USA. Därför fortsätter jag ihärdigt att göra det jag kan för att minnas och påminnas. Nu är allhelgonahelgen både vackrare och den som ligger mitt hjärta närmast, men de två kan samexistera och gör det också naturligt med tanke på varför vi firar dessa högtider.
Soluppgången var inte dum den heller. Tack för rött glas, varma solstrålar och ett kök där lukten av död gnagare inte längre är det första man kommer att tänka på då man öppnar ytterdörren. Jag är tacksam för vårt trygga hem och att detta är den plats där jag mår som allra bäst.
Igår var det dags för pelargonerna att flytta in i köket i Bredavik. Inför övervintringen plockar jag alltid bort alla fula, bruna eller gula blad och rensar också bort blommorna. Här var det två små sticklingar av Mimmis Mårbacka och Lindas Black Mamba som var så fina att de fick vara kvar precis till slutet. Mina pelargoner står ute hela sommaren och blir väldigt olika vattnade beroende på var på pelargontrappan eller på marken de står. Jag försöker vattna med näring någon gång per vecka. Ska det regna jättemycket eller länge ställer jag ner alla pelargontrappsplantor längs med husväggen. Pelargoner gillar nämligen inte att bli dränkta och blommorna blir så fula. Årets pelargonreflektion? Precis som överallt annat har skadedjuren varit mycket aktiva. Jag har plockat larver som aldrig förr och ändå har det blivit en hel del hål. Något som inte är larver, men som äter hål i pellisblad, har mått bra här. Eftersom jag inte sett något tecken på liv då jag sökt igenom bladen vet jag fortfarande inte vad det är, men det är okej. Jag fortsätter vårda dessa plantor och älskar verkligen den gröna trappan och hur mysig den gör vårt lilla morgonhörn.
Gravarna såg rätt eländiga ut, så jag passade på att sätta ljung på dem. Så här får det sedan se ut fram tills det är dags att sätta penséer här. Mamma var så noggrann med mormors och morfars grav. Hon var där en gång i veckan och pysslade och fixade. Fast jag bor nästan granne och har så mycket blommor i trädgården är jag här långt mer sällan. Jag vill dock att det ska se städat ut och försöker hålla det någorlunda fint.
I Bredavik hittar jag alltid de finaste röda flugsvamparna! Synd att de inte passar i svampsoppa. Jag vet inte varför denna bild gör mig så glad, men det gör den.
Jag åkte till Ronneby för ett småakut jobbärende och tog sedan för ovanlighetens skull ett klientsamtal i bilen pga krock i schemat. Det gick bra och man kan ta anteckningar på en parkering vid stationen i solskenet också. Jag är tacksam över flexibiliteten mitt jobb erbjuder och tar den inte för given.
En av mina närmaste vänner genom åren hamnade tidigt i Tyskland och kom för några år sedan tillbaka till Sverige igen. Numera bor hon i Kalmar med sin familj. Inte så långt kan man tycka, men det är på grund av olika omständigheter svårt att träffas om inte jag kommer till henne. Igår när jag var på IKEA kom jag på att jag kunde slå en pling, om inte annat så för att säga hej. ”Kom ut till stallet”, sa hon, så då gjorde jag det. Yngsta dottern rider på hög nivå och det tävlas både här och där. Igår fick jag vara med då det tränades, matades och förbereddes för kommande tävling i Danmark. Det här är en värld som jag har väldigt lite insyn i, en spännande värld. Vår ”minsting” red i fyra år, men efter att ha blivit avkastad rätt rejält var hon färdig med det kapitlet i sitt liv. Dessutom tävlade hon aldrig förutom i klubbmästerskap, så det är spännande att höra om någon med andra ambitioner! Hästar har blivit min kompis liv. Det är ett intresse som tar mycket tid, pengar och engagemang i anspråk, men det är också ett intresse som blir nästan hela ens värld. Tänk, så lite man vet om framtiden och tur är väl det! Verkligheten är nämligen många gånger långt mer spännande än något man kan knåpa ihop i sin tankevärld.
… som tar dig över mörka vatten? Vet du var tuvorna som håller dig torr om fötterna finns? Har du rullatorn i garderoben och kryckorna under trappen? Så ofta hör jag hur människor faller handlöst så fort marken bjuder på synliga slukhål och träskmark. Istället för att först sondera terrängen, ta hjälp av kartritare och samhällsplanerare så ger de sig ut på livets upptäcktsfärd utan att ens packa ordentligt. Vi behöver lära oss från tidig ålder att hantera den snåriga terräng som ett människoliv bjuder på. Fram för mental gympa och psykiska styrkelyft! Fram för själsliga fallskärmar och lektioner i medmänskligt agerande! Ge oss mindre insyn i hur kränkta vi bör känna oss och bättre redskap för att lyfta personer som har utmaningar som är svåra att hantera på egen hand! Ursäkta alla utropstecken, jag kände mig bara som banderollbärare i ett demonstrationståg. Må din dag bjuda på fler plus än minus. I allt det grådassiga finns det kraft att hämta om vi vet åt vilket håll vi ska vända blicken. Hitåt, till exempel:
Jag tänkte att jag var sen med höstens trädgårdsfix, men så var det inte alls. Det visade sig när jag tittade i odlingskalendern att jag var nästan på pricken i synk med förra året. Jag tog hand om upptagning av dahlior, rensning av päronträd (både de kvarvarande frukterna på träden och städningen av de som låg under träden) och storrensning i ettårsrabatten (där jag hoppas kunna få igång en perennrabatt i rött, orange och gult till nästa år). Maken klippte gräset för sista gången den här säsongen, tog in trädgårdsmöbler, klippte täckning till några av lådorna i trädgårdslandet och biade för att se till att alla bisamhällena står redo för vintervilan. Bra samarbete.
Hårt arbete kräver uppmuntran, så jag fixade en tallrik ost och päron. Vår Vajlan gissar att detta är ett Greve Moltke-träd. Hur som helst ger det varje år fin skörd utan en massa sjukdomar eller angrepp. Den här kombinationen av skalade, klyftade, krispiga päron och bitar av lagrad cheddar köpt för att stötta en driftig gymnasiekille blev helt perfekt.
Det här var omgång ett av två skördade från tomatkuvösen. Och vilken skörd vi fått! Vilken skillnad det blev att ge plantorna skydd från regn och vind och dessutom ge dem ett varmare mikroklimat. Jag hoppas på ett upprepande nästa år! Vet redan att några av sorterna inte får chans igen, medan några andra ska få ta mer utrymme.
Framåt eftermiddagen kom ett gäng fina brorsbarn hit. En skjutsade de andra, en fick plugga lite matte med maken och två tog jag med mig till Vajlan tillsammans med årets sista dahliabukett och en påse päron (därav gissningen på vilken sort det är). I vanlig ordning blev vi bortskämda. Vi gjorde rebusar, åt glass och choklad och skrattade. Barnen avslutade med skönsång (efter min önskan) och sedan åkte vi vidare till affären för att preppa för kvällens aktiviteter.
Här hemma tror vi på barnarbete, alltså av det slaget att alla får vara med och hjälpa till. Det bygger självförtroende och ger kunskap som är ovärderlig i vardagslivet. Vi förberedde tillsammans lyxmåltiden kycklingbiffar med klyftpotatis, gräddsås och tomatsallad och brorsonen blandade till en perfekt dippsås till filmkvällschipsen. Vi hann med några omgångar Uno också. Jag vann inte en enda gång, men roligt hade vi!
Kvällen avslutades med Insidan ut 2 (jag älskar både ettan och tvåan som på ett så fint sätt introducerar människans känsloliv och hur vi funkar), brorsdottern undrade varför jag grät (hej, känslosamma faster) och vände sedan ut och in på sig själv på diverse olika sätt medan hon fortsatte titta. Hennes storebror gosade in sig hos mig under filten fram tills filmen slutade lyckligt och vi kunde göra oss iordning för kvällen. Vilken lyckad dag! Så mysigt med två nedbäddade små snusande själar i soffan utanför sovrumsdörren. Jag älskar verkligen att hänga med barn och är tacksam att jag får låna några ibland. Tänker på hur vår äldsta dotter en gång sa att jag var så mycket strängare mot mina egna barn än andras och det har jag funderat mycket över. Tänker att det har att göra med att långtidsperspektivet kräver mer disciplin än ”tant-kan-skämma-bort-hur-mycket-hon-vill”-perspektivet. Med det kan jag tillägga att jag med all säkerhet upplevs som en lite sträng moster/faster också. Barnarbete och sånt, du vet. Som när jag sa till en annan liten brorson att han kunde duka bordet när han var klar med att skala morötter. ”Nej tack”, sa han och gick ut ur köket. Jag lät hälsa att det inte var ett alternativ, utan att vi skulle hjälpas åt tills alla var färdiga. Hihi, kommer fortfarande ihåg hans blick, men han kom tillbaka och gjorde klart utan att klaga. En storasyster och gammal lärare är helt enkelt rätt svårt att köra över.
Översättningen till det engelska uttrycket ”every cloud has a silver lining” är närmast ”inget ont som inte har något gott med sig”. Nu är det bara så att vi alla vet att det finns somligt som bara är svart. Becksvart. Vacuum i grotta-svart. Det är helt enkelt bara ont. Därför har jag väldigt svårt för detta uttryck. Med tiden kan man eventuellt och med mycket generositet säga att man åtminstone kan använda sin hemska upplevelse för att stötta andra som går eller har gått igenom samma sak som man själv gjorde för länge sedan. Kanske kan man kalla det för ”något gott”, men som sagt, bara med ett öppet sinne och stor generositet. Det finns dock annat där man skulle kunna säga ”det här onda visade sig också ha något gott med sig”. Sådant som får en att växa, välja om, bli starkare, kanske till och med göra viktiga omprioriteringar som annars inte hade gjorts. När jag såg detta moln över min brors nybygge igår tänkte jag att det fick representera dessa händelser i mitt liv. Mörka stunder som kändes absolut hopplösa, men som vände och fick mig att växa. Och även om jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig att det skulle kunna hända i framtiden kan jag idag säga att jag är tacksam för just dessa erfarenheter. Mina moln med guldkant.
I denna stund skiner solen från en ljusblå himmel där små, lätta moln glider förbi i rask takt. Det var visst både norrsken och stormbyar inatt. Norrskenet såg jag ingenting av, men vinden rörde sig runt huset så det skallrade i skorstenen och ven någon annanstans. Eller kanske på samma ställe. Nu har vinden lagt sig lite och jag längtar tills det är dags för lunchpromenad. Både jag och maken sitter på ovanvåningen i våra arbetsrum. Tack och lov att den döda gnagaren någonstans under huset eller i någon vägg bara sprider sin kväljande doft på nedervåningen. Jag tycker att det redan är lite bättre än då vi kom hem från Stockholm i måndags, så jag har hopp om att slippa de kväljande dunsterna om några veckor. Livet på landet… Nog för att råttor är vanligt förekommande i städerna, men de brukar inte springa in i lägenheter och dö precis.
Hösten bjuder på det bästa och det värsta. Själv har jag stor fördragsamhet med både mörker, regn och blåst. Jag gillar det till och med, åtminstone i någorlunda lagom stora doser. Runt omkring mig börjar den ena efter den andra dock att flagga för jobbiga känslor. Trötthet. Hopplöshet. Energibrist. Tristess. Något slags rädsla för det långa mörker som vi obönhörligen är på väg in i. Min syster och hennes man är i Spanien i några veckor både för jobb och semester. Syrran passade då på att besöka en gammal klasskompis som sålt sitt företag och har slutat jobba. Halva året i Sverige, halva i Spanien, 50 år gammal. Specifikt det extra ljuset tror jag hade kunnat vara fördelaktigt för många svenskar. Tyvärr är det inte möjligt för de flesta av oss med ett sådant upplägg. Då gillar jag skylten jag fick av svärmor för ett gäng år sedan. ”Gör mer av det som gör dig lycklig.” De flesta av oss mår bra av att rannsaka oss själva och då och då fundera över vad som egentligen hjälper upp vårt välbefinnande.
Själv lyfter jag av mina körövningar. Gemenskapen, musiken, att jobba tillsammans för att nå ett mål, ansträngningarna att göra lite bättre, harmonierna, det vackra kyrkorummet. Jag påminner mig själv om att inte ta det för givet att jag får vara med och vara en del av detta. Just på torsdagar brukar jag också passa på att träffa en vän innan repetitionen då jag ändå är i stan. Igår blev det träff med min bästis från grundskolan, hon som jag känt sedan fem års ålder och som ”kan mig”. Långvariga vänskapsrelationer är ovärderliga! Samtalen tar vid sedan man pratades vid senast och ämnena att diskutera tar aldrig slut. Träffas vi om en vecka eller två år igen? Spelar ingen roll. Vänskapen sitter där den gör.
Sedan har vi gåvor. Jag älskar att ge presenter och är bättre på det i perioder. Det handlar inte om att behöva köpa dyra grejer, det har jag ändå ingen möjlighet till. Det är själva tanken på att hitta något som jag hoppas mottagaren ska bli glad för. Här hemma på golvet ligger ettårspresenterna till lilla barnbarnet. Hon kommer med all sannolikhet att gilla papper och band bättre än gåvorna, men föräldrarna blir kanske glada. När yngsta dotterns bröllop är över ska jag se om jag inte kan komma igång med ett projekt som har just med gåvor och vänner att göra, men det blir som sagt ett senare projekt. Nu ska jag först prata med en medmänniska som har det tufft och sedan blir det en tur i naturreservatet i solen. Att lyckan kommer och lyckan går vet vi ju alla, så det gäller att ligga steget före och fylla på när chansen finns. Och det finns det ju!
Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter att ta i böcker, att bläddra bland väldoftande sidor och att förlora mig in i ett skeende som blir mitt liv och mina känslor. Jag längtar efter att strosa i bokhandeln under bokrean och plocka upp de titlar jag redan spanat in i den stora reakatalogen. Jag längtar efter känslan att ha fem böcker kvar i en serie bestående av åtta titlar. Jag längtar efter att laga mat efter recept i favoritkokboken och efter att provbaka recept från julklappsboken. Jag längtar efter att hitta en ny favoritförfattare och vilja sluka precis allt som personen ifråga har skrivit. Jag längtar efter att ta in ny kunskap genom att läsa, läsa om och läsa en gång till. Jag längtar efter att ta fram älskade favoriter och läsa om dem för att hämta trygghet i att veta precis vad som kommer att hända eller vilka känslor jag kommer att uppleva. Jag längtar efter bokhögar som faktiskt blir avverkade. Jag längtar efter att njuta av estetiskt fulländade bokomslag som ropar ”Läs mig!”, jag längtar efter gamla läderband med spröda sidor som bläddrats i av många före mig och jag längtar efter att se ett omslag och direkt veta vilken författare som skrivit boken. Jag längtar efter att lägga ifrån mig en bok och inte ens komma ihåg vad karaktärerna hette, men vara uppfylld av känslorna som jag just fått uppleva. Jag längtar efter att besöka vackra bibliotek i världen och fälla en tår medan jag försöker ta in hur mycket dessa böcker har betytt för mänskligheten. Jag längtar efter att ha mer plats för böcker. Jag längtar efter ett helt barnbarnsbibliotek. Jag längtar efter känslan jag fick då jag satt på Karlskrona bibliotek och bläddrade i alla spännande hobbyböcker som stod i Q-sektionen. Jag längtar efter att läsa välavvägda ord, intelligenta ordslingor, kluriga resonemang, spännande passager och provocerande resonemang. Jag längtar efter att känna ett ”AHA!” sätta sig i ryggmärgen och fylla mig med bokstavlig kraft.
Jag är otroligt tacksam för alla böcker som legat i mina händer genom åren. Jag har haft stor glädje av tillgång till ljudböcker, men för mig är det helt enkelt inte samma sak att läsa en bok och att lyssna på den. Min hjärna fixar inte riktigt att behålla fokus på samma sätt då jag lyssnar. Det innebär att jag mest kan lyssna på böcker som inte är särskilt viktiga. Skönlitteratur. Facklitteratur kräver ögonkraft och möjlighet att läsa om och kanske markera. Jag sörjer inte utveckling i sig, men jag sörjer att inte längre ha samma relation till läsning som jag hade en gång i tiden. Böcker kräver ansträngning och koncentration, tid och stillhet. Jag är mer rastlös idag och det påverkar min läsning. När jag bodde hos svärfar i några dagar häromsistens läste jag ut en hel bok på två kvällar. Jag kommer inte ihåg när det skedde sist, men nog var det länge sedan. Jag har tänkt på det nästan varje dag. Jag har dammat böcker, sorterat ut böcker och fått ett par pocketböcker sedan dess, men jag har inte läst något. Men jag längtar. Jag längtar efter att läsa.
Nu har vi rådjur här i trädgården igen mest varje dag. De äter och äter och äter, även sådant som jag önskar de lät bli, och hoppar över stenmurarna till och från grannarna på båda sidor. Jag har inte köpt en enda tulpanlök, struntar i att komplettera utanför de som redan ligger i jorden i Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam innanför viltstängslet. Efter den här sommaren är jag trött på naturen, både den tuktade och den vilda. På rådjur, grävlingar, svampar, larver, rötter, flygfän och annat som väl mest gjort det de ska göra. Planttanten har tagit långsemester och stängt av telefonen. Trädgården ska vara rolig och jag får nog vänta några månader innan det blir så igen. Jag har dock ett gäng uppgifter som inte kan vänta. Vi är mitt inne i ett rejält regnväder, så jag väntar tills på fredag med att dra upp dahliorna och ta hand om pelargonerna. De sista tomaterna ska plockas in för att kunna eftermogna och alla tomathinkar ska tömmas och diskas. Växthuset ska tvättas invändigt, men det gör jag först i vår. Det känns skönt att kunna skjuta upp en del grejer. Det finns ju sådant som är njutbart också! I vaserna står fortfarande vackra blommor och det ger verkligen livskvalitet. Det går nog inte en dag utan att jag använder någon gröda som vuxit här hemma. Det är nu jag ska njuta av allt arbete som lagts ner, så lite träligt är det att jag mest känner mig blah gällande allt som har med trädgård att göra. Jaja, det kommer bättre dagar. Nu har jag gnällt färdigt, så hej och tack för att du lyssnade!
