elände

17 sep

Fortsatta reflektioner gällande både det ena och det andra.

Idag är det tio år sedan Kristian Gidlund gick bort. Kanske var det så att jag berördes extra mycket av Kristians öde då jag bara ett knappt halvår tidigare hade mist en nära vän till cancer, kanske var det bara så att hans penna var osedvanligt välvässad och rapp. Hade Kristian Gidlund fortfarande varit lika stor som han blev utan cancern? Vad gör egentligen en människa intressant, relevant eller bara värd att lyssna på? Jag letar mig nedåt i Kristians blogg och tårarna börjar på en gång rinna. Kroppen minns allt som pågick i mitt liv under denna tid, jag kommer inte undan det fullkomliga kaos som pågick i tankarna. Högt och lågt, fantastiskt underbart och fruktansvärt svårt. Vi kan inte jämföra våra eländen med varandra, det går bara inte, men jag kan jämföra mitt eget liv då med hur det ser ut nu. Jag är samma, men ändå någon helt annan. Och jag inser att Joseph Jouberts ord som var så viktiga för mig då fortfarande är lika sanna. Även gällande mitt förhållande till mig själv. Ibland är det nyttigt med tillbakablickar.

11 nov

Vad roligt att se dig igen!

Jaha. Mr Topeng hade tydligen med hjälp av Montuquenzha hackat både den här bloggen och min hemsida. Kul för dem tänker jag. Jag tänker också att det väl var synnerligen onödigt och rätt trist för mig. Tack till dig som hört av dig och undrat vad som hänt. Vi (alltså ingenjören) har testat lite olika rensningar. Man skulle kunna dra paralleller till laxermedel, lavemang och annat spännande, men det gör jag naturligtvis inte. Mest handlar det nämligen om märkliga kodsekvenser som ”någon”, aka Mr Topeng, hade klämt in någonstans i WordPresskoden. Usch, sådant här tycker jag verkligen illa om. Tur att det finns andra som åtminstone vet vad det rör sig om.

02 jun

När döden kommer om natten.

Vi bodde i Segeltorp/Snättringe i tolv år. Det var tolv fina år i ett hus som med tiden blev mer och mer som vi ville. Öppet, inbjudande och mycket större inomhus än utomhus (precis som en Tardis). Trädgården var knappast någon dröm även om den passade oss som var bortresta så mycket varje sommar. Nästan alla våra grannar var fina, omtänksamma och hänsynsfulla. Vi hade en trygg oas för våra barn och den enda egentliga baksidan var att det var liiite långt till busshållplatsen. Varje skoldag åkte barnen från och till Måsvägens hållplats. Jag kände mig aldrig det minsta otrygg med att låta dem gå och dessutom behövde de motionen. Mellandottern tyckte däremot alltid det var läskigt att gå förbi ”hundhuset”, ett hus där det bodde en hund som alltid skällde. I natt dog den hunden. Den blev ihjälstucken av sin husse eller matte, men både husse och matte blev också ihjälstuckna. Av sig själva eller av varandra. Familjedrama. Sorg och elände.

Denna tragedi hände i villaidyll no. 1 där det värsta som hänt de senaste tolv åren var den fest som de dåvarande grannarna hade och som totalt spårade ut eftersom några av de vuxna blev lite väl runda under fötterna. Det var vår sons klasskamrat som fyllde tio. Familjen hade bjudit de coola klasskompisarna, sålunda inte vår son, och deras föräldrar. Tycker du nu att det är lämpligt att ha en sådan fyllefest när tioåringar är med då du dessutom kanske inte riktigt känner till hur väl föräldrarna tål alkohol kan du räkna med att det blir otäckt.

Elände händer ibland. Ibland är det goda människor som råkar illa ut och ibland är det väl ”karma” som kommer och biter en i rumpan. Oavsett vilket är det tragiskt när döden bjuds in allt för tidigt.