livet går vidare

12 okt

Ser du guldkanten på molnet?

Översättningen till det engelska uttrycket ”every cloud has a silver lining” är närmast ”inget ont som inte har något gott med sig”. Nu är det bara så att vi alla vet att det finns somligt som bara är svart. Becksvart. Vacuum i grotta-svart. Det är helt enkelt bara ont. Därför har jag väldigt svårt för detta uttryck. Med tiden kan man eventuellt och med mycket generositet säga att man åtminstone kan använda sin hemska upplevelse för att stötta andra som går eller har gått igenom samma sak som man själv gjorde för länge sedan. Kanske kan man kalla det för ”något gott”, men som sagt, bara med ett öppet sinne och stor generositet. Det finns dock annat där man skulle kunna säga ”det här onda visade sig också ha något gott med sig”. Sådant som får en att växa, välja om, bli starkare, kanske till och med göra viktiga omprioriteringar som annars inte hade gjorts. När jag såg detta moln över min brors nybygge igår tänkte jag att det fick representera dessa händelser i mitt liv. Mörka stunder som kändes absolut hopplösa, men som vände och fick mig att växa. Och även om jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig att det skulle kunna hända i framtiden kan jag idag säga att jag är tacksam för just dessa erfarenheter. Mina moln med guldkant.

29 jan

Elva år i backspegeln.

Jag känner behovet av att göra bokslut i slutet av perioder för att kunna gå vidare med det som ligger framåt. Mellandagarna, sista suckande dagarna på året, när hälsan efter lång sjukdom börjat vända, när någon som man trodde alltid skulle finnas har gått bort… För att kunna göra dessa bokslut är det nödvändigt att se övergången ligga inom rimligt avstånd. Ibland märker man inte att en ny tid börjat förrän man befinner sig mitt i allt det nya. Det ger utrymme för en annan slags tillbakablick då man redan fått känna på vad ”framåt” innebär. Jag känner att detta har hänt mig gällande min hälsa.

Efter många, långa år med ett ohälsosamt förhållande till min kropp och hälsa hände något när vi 2012 flyttade till USA av alla ställen. Man kan tro att chips och pommes frites förlovade land skulle leda till grav ohälsa, men där läkte jag istället. Jag bröt benet nästan det första jag gjorde. Då kändes väldigt påtagligt vad som händer med kroppen då den inte rastas. Hela familjen valde dessutom att följa en mer ”paleobaserad” kost, något som var bra för oss alla. (Den innehöll dock för mycket kött, så numera äter jag och maken mindre kött, mindre fett, men fortfarande mest kolhydrater från grönsaker). Långa promenader med underbara grannar ledde till både förbättrad mental och fysisk hälsa. Är det något jag saknar från åren i Orem är det just dessa promenader. 2016-2017 levde jag så mycket i mina föräldrars ohälsa att det av olika anledningar tyvärr (eller faktiskt inte tyvärr, jag lärde mig så otroligt mycket i denna process) ledde till utmattningen som följde deras död. Lagom till att jag kände att jag hittat fram till ett bra ställe fick jag sedan uppleva det som jag kallar helvetesåret, 2019. Efter en operation i oktober samma år vände det dock och sedan dess har acceptans blivit en mycket större del av mitt liv. Covid kom och gick året vi skulle fira min och makens 50-årsdagar, ett bröllop, en student och en 20-årsdag i familjen. Acceptansen gav ett lugn till en period som för många innebar kaos och katastrof. På något vis känns det som att samhället inte riktigt har hämtat sig och att jag fortfarande gungar omkring i min rätt förnöjsamma bubbla. Frågar någon hur jag mår kan jag säga ”jag mår bra” utan att ljuga det minsta. Visst finns det saker jag borde förändra för att verkligen ge min åldrande kropp chansen till de bästa förutsättningar, men grunden är bra. Ännu en runda med borrelia gjorde mig trött under hösten, borreliaknät har inte riktigt återhämtat sig och flera av mina och makens kära syskon och andra nära släktingar har fått kämpa hårt med livets orättvisa i närtid. MEN. Jag mår ändå bra.

Någon sa att det kan vara bra att bryta ner en längre, jobbig tidsperiod i veckor, dagar och stunder för att hitta guldkornen som också finns där. Jag tror att det är precis det jag lärt mig göra i processen. Medveten tacksamhet hjälper mig när utmaningar hotar välbefinnandet och det sociala nätverket håller mig uppe då marken rämnar och jag får gå i gyttja. Detta gör att jag kan säga att jag mår bra trots att alla detaljer inte ligger tillrätta. Idag kände jag detta så tydligt. Jag vill dock lägga in en brasklapp och säga att jag förstår att detta förhållningssätt inte funkar för alla! Din väg till frid och förnöjsamhet ser kanske helt annorlunda ut än min. Jag hoppas dock att du hittar dit oavsett hur den ser ut.

20 mar

Högen växer och är snart redo för något annat.

När jag ser högen här på bild ser den inte mycket ut för världen. Jag som vet vilka träd, buskar, pinnar och grenar som döljer sig i högen vet att det inte är vilken rishög som helst. Jag känner svedan av björnbärstaggarna då jag tvättar händerna, jag kommer ihåg glädjen jag kände då jag njöt av utomhusjulgranen i det mörkaste av mörker, jag påminns om det tragiska livsöde som tillhör husvagnarna som dolde den vackra stenmur som nu ”städats fram” och jag känner de hårda vindar som slog ner flera av buskarna och grenarna som ligger i röran.

Vi bär alla på våra egna rishögar. Vissa kallar dem ”ryggsäckar” eller ”extraplagg”. Dessa rishögar ökar i storlek med varje upplevelse vi går igenom. Somligt blir till skräp trots att det upplevs som något positivt då det händer och annat har varit ett taggigt snubbelsnår sedan första gången vi träffade på det på livets stig. Det är viktigt att passa på att elda med jämna mellanrum, gärna en vacker, vindstilla dag då grannarna (eller familjen) slipper lida av att svarta och irriterande moln blåser över till dem. Om rishögen blir för stor kan elden vara svårare att hantera. En blixt slår kanske ner i den eller så hittar en pyroman dit och sätter fart på elden innan vi hinner dit för att kontrollera dess framfart.

Jag ser fram emot dagen då den här brasan får bli ett med världsalltet igen. I påsktider känns det symboliskt att tänka på offer. Livet måste vi gå igenom själva, men rishögen kan vi faktiskt överlämna till Gud. Idag sitter de flesta högst på sin egen världspyramid. Det finns ingen som är större än ”jag”, ”jag” är kronan på verket och med ”mig” dör allt. Universum är en serie tillfälligheter som sträcker sig i oändligheters oändligheter. Jag har inte alla svar och vissa dagar kan jag också känna stor meningslöshet, men jag har landat i att det är okej att jag sätter min tillit till någon som är större än jag. Det är jag som sätter tändstickan till rishögen en vacker dag, men resten kommer att sköta sig självt efter rent fantastiska mönster.

06 apr

Ibland behöver man en påminnelse.

Så fint! Jag tackar en fin vän för detta citat som hädanefter kommer att betyda något alldeles speciellt för mig.

Min kusin jobbar på tidningen Dagen och tipsade om att någon av oss syskon kanske ville berätta om fars önskningar kring vad som skulle hända då han hade gått bort i samband med en artikelserie de kör just nu. Här hittar du artikeln om du vill läsa.

27 feb

Verklighet och drömmar.

Hur ser verkligheten ut? Om två dagar är vi inne i mars månad och jag har lärt mig genom min faster att man ska börja förså vissa grödor och huxflux är växtsäsongen igång. Är det nu mitt liv officiellt går från paus till play? Jag har konstaterat att inget blir som det var, utan nu är något annat istället. Det är ingen mening att stanna kvar för länge eller rota runt i dessa tankar, för det som har varit är förbi och det som kommer vet vi ingenting om. Det är bara det att jag vill ha lite mer koll på framtiden än ”vet vi ingenting om”. Jag har inte känt mig såhär planlöst flytande sedan, tja, nej förresten, aldrig. Jag har varit kontrollerande, planerande, organiserande, inte planlöst flytande. Jag har knappt ens ordning i mina lådor längre (nåja, det beror på vem man jämför med), och i mitt hjärnkontor råder något som mest kan liknas vid kaos.

Igår var det måndag. Eftersom jag i alla fall har fått koll på alla viktiga papper och slängt och arkiverat det mest nödvändiga tänkte jag att det skulle vara trevligt att gå igenom de trädgårdspapper som rivits ut och lagts i en mapp i väntan på bättre tider. Det verkar som att de bättre tiderna är här nu. Vi har fått kontakt med en trädgårdsmästare och diplomerad trädgårdsdesigner (Kristina) som verkar intresserad av att komma hit ett par timmar och mot betalning gå igenom vår trädgård och hur den bäst kan ges utrymme att få blomstra igen. Efter att ha kikat runt bland de urrivna inspirationssidorna, googlat runt (&#?€% Pinterest!!!) och för femtioelfte gången planlöst bläddrat igenom den stora högen med trädgårdsböcker vi samlat på oss genom åren kan jag konstatera att jag mest känner för att sätta mig i ett hörn och dra den skönaste filten över mig.

”Det hade varit trevligt med en lättskött trädgård med en blandning av gammalt och nytt, en trädgård som hämtat inspiration i hur Elsa och Anton hade det i trädgårdens glansdagar, ett ställe som inte kräver särskilt mycket vård och som helst inte kostar något att anlägga, varken i tid eller pengar. Det hade också varit trevligt om vi kunde få till lite olika rum i trädgården, en syrénberså, en fikaaltan, prunkande perennrabatter, slingrande gångar med mjuk sjösten under fötterna, ja, och så naturligtvis ett trevligt ställe för en hammock! Och när vi ändå håller på så vill vi få in ett fint trädgårdsland med gångar som vore de inspirerade av själva Versailles, ett trädgårdsland som ska vara i princip fritt från ogräs i alla lägen och ha ett riktigt bra, och billigt, bevattningssystem. Och en flaggstång. I mitten av en cirkulationsplats där framför den fina glasverandan.”

Haaaaahahahaha! Jag kanske borde fråga kungen om han är villig att sponsra mig med lite av Sollidens trädgårdsbudget? Det kanske går om vi lovar att ta emot besökare? Karlskrona har ju ändå varit småkungligt och jag är säker på att kungligheterna önskar att de fick ha Solliden lite mer ifred. Och har du läst så här långt får jag be om ursäkt för hur fingrarna slog ner tangenterna idag. Jag är inte van vid att blogga på riktigt längre. Det får väl ge sig. Här kommer i alla fall några rekommendationer till dig:

Titta på dokumentären Embrace på Netflix. Halleluja.
Kom ihåg att hur svart livet än ser ut finns det ljus där någonstans. Hittar du inte det ljuset själv så lova mig att ta emot hjälp!
ICA Nära säljer påsar med blodapelsiner för 10 kr/st denna veckan. De är så otroligt goda att jag genast vill pressa ännu ett glas juice att njuta av… Kom ihåg mammas sista (och kanske bästa) tips: BANTA INTE!
Just nu blir jag så trött av all ny och autotunad musik att jag gått tillbaka till rötterna. När jag inte lyssnar på musik som såg dagens ljus för länge sedan blir jag glad då sonen förbarmar sig och spelar en snutt på marimban igen. Det har varit alldeles för lite de senaste åren! Är du själv lite sugen på marimba så rekommenderas Fumito Nunoya. Finns på Spotify. (Tack J!)
”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.”
Ordspråksboken 3:5

04 feb

Svar sökes.

Efter de här veckorna av total avslappning, D-vitaminer i mängder och en chans för kropp och själ att komma ifatt sitter jag nu här med en gåta som fortfarande inte har något svar. Bokstäverna ligger framför mig som pusselbitar, men de är så många och pusslet är av det svårare slaget. Jag tror iallafall att pusslet är komplett och det är väl ingen dålig utgångspunkt?

13 dec

Lucia 2017.

Idag såg jag solen för första gången på länge, både bokstavligt och bildligt talat. Jag vaknade utan huvudvärk, kände något som kanske kan liknas vid glädje och såg solen vid flera tillfällen försöka bryta igenom de massiva molnen. Efter en veckas mörker börjar jag alltså se ljuset igen, en vecka som har känts både som en oändlighet och ingenting. Var det verkligen bara en vecka sedan mamma somnade in? Det är tur att det finns kalendrar, datum och klockor som håller reda på den reella verkligheten då mina tankar snurrar runt i parallella universum med olika hastigheter och på olika språk. Livet alltså…

Jag är oändligt tacksam för alla kort, tankar, böner, blommor, samtal, meddelanden och annat som jag och mina syskon har fått från olika håll. Allt detta värmer och den värmen har jag behövt mer än någonsin just nu.

Jag är av åsikten att goda traditioner ska uppmuntras och underhållas. Så länge jag kan komma ihåg har mamma fixat lussemys till SVTs Luciamorgon. Sålunda steg jag upp och dukade fram lussekatter, clementiner och varm choklad med grädde till gänget här hemma. En stackare satt på planet till London och tjejerna fick båda mumsa snabbt för att hinna med bussen, men sonen och jag satt och tittade på hela luciatåget från Kungsholms kyrka. Jag njöt i fulla drag av dessa arrangemang som våra barn också sjungit under sin tid i grundskolan och kände mig nostalgisk över att se Helene Stureborgs väldrillade dirigerande lite i kulisserna.

Den här veckan kommer inte att gå till historien som min favorit precis. Den började med mammas död och slutade med en helkrossad iPhone 7. (Jag kan tala om att det skulle kosta 4000 kr att reparera den.) Suck. The only way is up?

Ja, uppåt går det faktiskt långsamt här hemma. Yngsta dotterns rum och det övre duschrummet håller på att ta form sida vid sida. Det känns otroligt spännande att få vara med i denna process. Stackars brorsan som nu börjar jobba på sitt ”vanliga” jobb och ändå ska få det här lilla huset färdigt. Heja, heja!