utbytesstudent

20 jan

Från Sverige till Nya Zeeland…

… och från tre minus till 26 plus. Det har hon att vänta, denna fina utbytesstudent från Nya Zeeland som lagt hela sitt sommarlov på att möta Sverige ur ett lite ovanligt perspektiv. Det är fantastiskt att få möta dessa utbytesungdomar och deras utveckling. Många av dem har aldrig åkt någonstans utan sin familj. Några av dem åker bara några månader, andra är borta i närmare ett år. Ingen jag har mött har lyckats undgå något slags utveckling, många har det hänt massor med. Jag är tacksam för möjligheten jag har att ha kvar lite tonår i mitt liv, det får mig också att fortsätta utvecklas.

03 jan

Är vi på väg till Mariannelund?

Nej, det går så klart inte att se att temperaturen ligger på nollan, det yr snö och tallgrenarna svajar som skulle de trilla ner rätt över grusgången. Jag har fyllt på fågelmataren med solrosfrön och jordnötter, men småfåglarna verkar hålla sig till tryggare rum. Vi får väl se om de dyker upp lite senare. Det sägs att det ska snöa hela dagen. Det är långt från trettio minusgrader. Istället är det halt och mer kallt av blåsten än själva kylan, men vad gör man? Det är bara att ta emot vintern som den ser ut och så här ser den ut här i vårt sydöstra hörn av landet. ”God jul och gott nytt år, älska det du får”, eller hur det nu var. Senare idag kommer vår lilla exutbytesstudent och hennes pojkvän. Västerbottenpaj har önskats och det ställer vi ju gärna upp på.

Tomtelandet känns lite ledset, jag gissar att både snögubbar och tomtar gläds enormt åt dagens väderförväntningar. Överkastet får symbolisera att tvättkorgen är helt tom efter att ha stått översvämmande efter jul- och nyårsveckorna. För mig känns det alltid lite sorgligt att tvätta bort tecknen på att våra barn varit hemma och hälsat på. Jag vill ju inte att de ska bo kvar hemma, men när de kommer hit fylls hemmet med en extra fin energi som laddar tacksamhetskontot. Jag är glad att det är så, att våra barn vill hänga med oss också då de faktiskt kan välja att inte längre göra det och att vi lyckades guida dem igenom livet under de år vi hade detta ansvar. Nostalgi är en snuttefilt jag unnar mig att gosa in mig i då och då och idag känns som en fin dag för just detta. Eld i både vedspis och kakelugn, ylletröja, minnen och fint jobb. Tack livet!

19 dec

Café Mandeltårtan.

En av de stora fördelarna med att vara lokal kontaktperson till utbytesstudenter i Ronneby kommun är att jag regelbundet kommer till Mandeltårtan. Är det månne Blekinges mysigaste café? Jag får kanske ge mig ut på testturné för att faktiskt ta reda på det.

Egentligen borde jag ta en bild på varje rum i det härliga gamla huset, men här får du en känsla av helhetsmyset. Nytt och gammalt blandat till en fantastisk enhet. Möjlighet att sitta lite i fred, men ändå vara nära de andra gästerna. Lite som att vara på ett kalas där man inte känner fler än sina bordskompisar. Det var fint att få några timmar med ”min” nya zeeländska student, hon som offrar hela sitt sommarlov på att plugga extra. Härlig tjej, härligt uppdrag!

15 dec

Känn dig inte besegrad.

Ibland går det inte att vinna. Det gäller bara att slutföra loppet, låta katastroftankarna swisha genom skallen lika lättvindigt som en telefonbetalning och nöja sig med det. Igår radade ”grejerna” upp sig. Jag vaknade lite sent, hade ont i huvudet och började morgonen med att stressa fast det egentligen inte fanns någon anledning. Yngsta dottern och jag packade ut allt som skulle med i bilen och sprang skytteltrafik för att få med grejer som glömts bort (nu fanns en tid att passa). Bilen startade inte. Psssst. Gongkgongkgongk-tyst. Batteriet hade lagt av en dag i Nynäshamn också, men då trodde jag att jag bara kommit åt radioknappen då jag dragit ut bilnyckeln, och efter hjälpstart har det funkat hur bra som helst. Nu var det i alla fall dött igen, så det var bara att vara tacksam över att vi har två bilar och att det var plusgrader så jag kände mig okej med att köra på Kians allvädersdäck. Tickatickatickaticka. Orange lampa med utropstecken. Dottern fick scanna instruktionsboken och jag fick ta beslutet att det verkade som att vi behöver en hjulinställning, men att vi nog skulle fixa Kalmar To.R. Stopp i Jämjö för tankning, meddelande från klient. ”Har något hänt dig?” Eh, jag har en jobbkalender och så min vanliga telefonkalender där jag skriver in alla samtal. Jag hade helt enkelt varit skelögd, eller visat på en stunds dyskalkyli, för detta samtal stod inskrivet en dag för sent. Klienten var tillgänglig idag istället och visade stor medkänsla, så jag bestämde mig för att följa ”släpp och gå vidare” och fortsatte färden mot Kalmar.

Som tur var upphörde morgonens utmaningar efter detta. Nej förresten, jag försökte köra mot enkelriktat i Kalmar, med möte, men det styrde jag upp som om inget hade hänt. Dottern var väldigt imponerad och tyckte att jag var lugnet själv. Jag skrattade, för vad ska man göra? Jo, det ska jag tala om. Jag glömde i mitt tillstånd bort att betala parkeringsavgiften, så får du gissa vad som hände sedan. Jo, INGENTING! För DÄR upphörde det. Den koreanska maten på Gangnam var så god att smaklökarna krullade sig och jag längtar redan tillbaka. Min lilla Exploriusstudent bestämde sig för att hänga med oss till Karlskrona och julbaka och vi hade inte fått någon böteslapp då vi kom tillbaka till bilen! Resten av dagen var riktigt härlig. Det finns huvudvärkstabletter, min systerdotter var så behjälplig och snäll till pysslet, alla som kom var glada och stämningen av fantastisk. Jag kände mig tacksam till syrran som hade erbjudit sitt hem och till alla som hängde på och gjorde eftermiddagen till en succé. Lussekatterna blev fina, Leilas road blev god, Mozartkulorna klarade kvalitetskontrollen, de dekorerade pepparkakorna var söta och ingen brände sig på sockret så det enda pepparkakshuset monterades. Julstämningen var på topp då dottern och jag släppte av studenterna, en på väg till Ronneby och en till Kalmar, och så fortsatte vi mot festförberedelser då kära svärmor fyller 75 år idag. Jag kan säga att sömnen sällan varit så välkommen som då jag sent lade mig på kudden igår kväll, glad och faktiskt jättetillfreds trots de ”utmaningar” som varit en del av dagen. Jag skrattar redan när jag tänker tillbaka på hur det blev. Vem hade trott det igår förmiddag? Inte jag iallafall! Jag önskar dig en härligt välsignad dag.

06 nov

Marinmuseum med ”mina” utbytesstudenter.

Vi hade lovats riktigt dåligt väder och hade därför bestämt att ett besök på Marinmuseum var ett bättre alternativ än stadsvandring då det var dags att mötas upp. ”Vi” var jag och två Exploriusstudenter som det här året studerar och bor i Kalmar respektive Ronneby. Det var första gången de två träffades då den thailändska studenten hade stora problem att få visum och inte hann med minilägret i början på terminen då alla utbytesstudenter samlades i Stockholm i några dagar. Nu visade det sig att alla svarta moln hade kramats ut över natten. Vi stod alltså med en förhållandevis vacker dag, men så fick det vara. Ingen har dött av en tur på Marinmuseum, inte vad jag vet i alla fall.

Jag älskar verkligen detta toppenställe och rekommenderar det varmt till alla som kommer på besök till Karlskrona. Jag vet inte hur många gånger jag varit där, men det finns alltid något nytt att fokusera på. Modellskeppen och galjonsfigurerna slutar aldrig fascinera, de förstnämnda med detaljrikedom i pyttig storlek och de sistnämnda med sin gigantiska storlek och skönhet. Halva stan var stängd igår då det var röd helgdag, så kanske var det därför så många valt att gå på museum?

Vår thailändska students svenska lillasyster hängde med oss och vi hade så roligt tillsammans alla fyra! Det livar upp att tillbringa tid med ungdomar, särskilt den intresserade och vetgiriga sorten. Italiensk och svensk kultur är mer olik än man tror och ännu större skillnader är det mellan hur man ser på livet i Sverige jämfört med Thailand. Ungdomar ser alltid på saker och ting ur sitt perspektiv och det ger ännu en dimension till den här upplevelsen.

De senaste åren har ”mina” studenters favoritplats alltid varit Elsas lilla krog. Steam punk-temat verkar vara mycket tilltalande och även om det inte riktigt syns här är miljön väldigt ombonad och hemtrevlig. Det blir aldrig bullrigt på samma sätt som i en lokal med högt i tak. Här satt vi och skrattade åt språkförbistring, var tacksamma över god mat och delade upplevelser av mycket olika slag. Min syrra hade det här uppdraget innan mig och jag är så glad över att jag fick ta över då vi flyttade hem till Sverige igen. Jag kan varmt rekommendera engagemang på liknande vis om du har utrymme i ditt schema och har orken till det.

27 jun

Vi ses!

Söndagen den 26 juni, en dag som har varit ett hot i horisonten, kom till slut. Igår var det dags för vår lilla M att åka hem till Tyskland igen. När hennes föräldrar kom hit för att skriva ut henne ur Explorius flyttade hon också hem till en kompis. Nu har hon haft två fina veckor med sina kompisar och pojkvännen. ”Min kropp står här helt tom, min själ har flyttat ut”, sa hon lite dramatiskt igår. Hon ville helt enkelt inte åka! Perrongen sjöd av liv, tårar och flams om vartannat, lite dans och många, många kramar, medan vi väntade på det försenade tåget.

Den stackars pojkvännen var förtvivlad när tågdörrarna hade gått igen. Tjejkompisarna hade sprungit med tåget längs hela perrongen och vinkat som galningar, han stod kvar och hulkade. Jag fick krama om honom och skjutsa honom till Lokomotion där han skulle gymma bort sin frustration. Han har redan en biljett beställd till Tyskland, så det blir bara två veckor utan varandra innan de träffas igen, ”men ändå”. Det är klart att jag förstår!

När dörrarna gick igen var det någon annan som också var förtvivlad, men det är ju så här livet är. Imorgon kommer M att vara tillbaka i sin tyska skola och med all sannolikhet kommer livet i Sverige ganska snart kännas som en dröm. Jag är glad att hon har haft så många fantastiska upplevelser och att hon kan ta med sig dessa på sin väg till vuxen. I detta nu har M två timmar kvar innan hon är hemma i Hannover. Resan har gått bra, men hon har knappt sovit någonting. Däremot har hon fått uppleva en fantastisk soluppgång, något som en sjusovare sällan annars gör. ”Jag tror jag gillar soluppgångar ännu mer än solnedgångar.” Ja, det gör ju jag också. Livet, kära du!

14 jun

Nya tider.

Sista frukosten med gänget fick bli en brunch, alltså något mellan frukost och lunch. M brukar sällan äta frukost, men det här konceptet gillar hon! Det är något särskilt med att sitta i lugn och ro medan man äter av buffén av smått och gott. Vi gick igenom lite roliga minnen och förhoppningar inför framtiden och vi har bestämt att vi absolut inte har sett varandra för sista gången. Jag känner ingen tvekan om att den här tjejen kommer tillbaka. Hon har redan sina ögon på Lunds universitet, men först ska hon bli klar med sin Abitur.

Det tog en stund innan vi var klara med att få ner all M:s packning. Här var inte allt ens med! Det saknas både resväska, IKEA-kasse, bas och förstärkare. Ja, och godisförrådet så klart. När hennes pappa kom in i hallen utbrast han: ”Men Gott! Alles M:s?!” Redan när jag hämtade M hos hennes förra värdfamilj började jag fundera över hur det skulle gå att få in allt det här i en ”vanlig” bil. Vår KIA är ju en exceptionellt bra packbil som det går att fälla de bakersta sätena på och därmed fixa ett jättestort bagage. Hur som helst. Jag behövde inte oroa mig.

Det visade sig nämligen att pappa O är tetrisingenjör, precis som maken. Min packspecialist behövde inte bli frustrerad, utan kunde nöjt konstatera att han hade mött sin jämlike. Dessa två fixare fick till ett 3D-pussel som till och med hade kunnat ge plats till minst en påse till. M skulle lämnas hos en kompis i stan tillsammans med en av resväskorna och bas + förstärkare skulle lämnas hos värdbrorsan, så det blev bara lite trångt i en halvtimme. Nu fortsätter M:s Sverigeäventyr med vänner i två veckor till medan mamma, pappa och bror väntar hemma i Hannover. Jag grät bara två gånger, så jag är nöjd. Vi har verkligen haft några roliga månader tillsammans! Kaos kan leda till utveckling och möjligheter, något som är viktigt att påminna sig om då allt känns jobbigt.

Nu har vi ett tyst hus med en nedmonterad diskmaskin (brorsans fix hjälpte bara temporärt, maken har hittat en packning som måste bytas ut för att läckaget ska upphöra) och ett tomt tonårsrum som åter kan bli syrum. När M flyttade in var hela rummet proppfullt av olika grejer, allt från pelargoner som precis hade väckts till liv och försådder till en jättekartong med lillastesyrrans bröllopspresenter och en massa annat smått och gott. Nu kan jag rensa upp lite bakom kläderna i min garderob. Vi har definitivt sparat onödiga grejer som inte behöver vara där. Extra sängkläder, tyger, textilier, sytillbehör och vinterkläder får vara kvar – resten ska upp på vinden i ladan. Jag undrar fortfarande hur det ständigt finns grejer att rensa ut. Balansen mellan spara och rensa är hårfin, men jag önskar alltid lite mer luft och utrymme!

Kvällarna är nu långa och ljusa. Ikväll kommer vi att få uppleva supermåne, månen befinner sig alltså närmast jorden i sin bana samtidigt som den är helt upplyst av solen (fullmåne). Månen upplevs som mycket större än vanligt, särskilt då den går upp. Igår såg det ut såhär från vårt sovrumsfönster. Trösterikt! Telefonkamerans dåliga upplösning ger ju inte upplevelsen rättvisa, men det var verkligen vackert. Ikväll blir det ännu bättre! Hoppas att du tar dig tid att säga hej till supermånen.

Det här blir Mammas födelsedagspresent, en av hennes favoritpsalmer. Åren går, det fina består. Hurra!!! Hon hade gillat kyrkklockorna som ringde klockan åtta för att signalera skolavslutning. Jag ska gå ner till graven en runda och sätta lite fina ängsblommor, något som hon också tyckte så mycket om. Min fine svåger fyller också år. Fin dag alltså!

12 jun

Återförenade!

I fredags fick vår utbytesstudent träffa sin familj för första gången sedan i augusti! Så många olika känslor dansade omkring här hemma på torsdagkvällen. Glädje över ett fantastiskt utbytesår, längtan efter familjen, sorg över att behöva åka härifrån, oro över hur det skulle kännas att träffa familjen igen… Familjen blev så fint mottagen på skolan av M:s mentor. De fick sitta på läktaren och titta på elevernas studentavslutning och stipendieutdelning, de fick en rundtur och så fick de vara med på M:s klassavslutning. Där blev det många tårar, fina gåvor och lovord från höger och vänster. Jag har sett utbytesstudenter som inte fullt ut utnyttjat sin tid på plats, men det har i sanning vår tjej gjort! Hon har så många nya erfarenheter att ta med sig, en massa vänner och dessutom ett helt nytt språk. Full pott skulle jag säga!

Igår kom så hela familjen hem till oss för middag och uppvisning av Sturkö. Alla i familjen kan engelska, men är inte helt bekväma med språket. Därför pratade vi tyska precis hela tiden och så småningom var det som att mina gamla tyskkunskaper kom ut i ljuset! Jag kände mig mer och mer bekväm och tog tacksamt emot konstiga ord som min hjärna serverade mig med. (Jag fick ju öva redan i pingsthelgen då min extrasyrra och hennes barn var här. Det verkar som att de dagarna hade snurrat igång systemet.) Tänk ändå hur märkligt det är med hjärnans kapacitet och plasticitet, att jag kan komma ihåg saker som inte kommit fram i ljuset mer än då och då de senaste åren. Jag fick lust på mera!

Vi promenerade ut till Östersjön och gästerna oh:ade och ah:ade över skönheten som kvällen bjöd på. Pappa i familjen sa ”den här dagen kommer jag alltid att komma ihåg, det är så vackert så det nästan är svårt att ta in”. Lillebror tränar handboll fem dagar i veckan och planerar för ett liv som handbollsproffs, så han sågs kasta grejer långt ut i vattnet. Med tanke på att han planerar att köpa huset som min bror håller på att bygga med sin stora handbollslön är det bäst att han fortsätter kasta! P, du har lite tid på dig att göra huset klart, för E är bara tolv år än så länge. Extradottern bor kvar här tills imorgon bitti då hennes familj hämtar hennes grejer och kör henne hem till en kompis då hon blir kvar i Sverige i ett par veckor till. Jag tror mig veta att det blir stort gråtkalas på stationen då det är dags för hemfärd. Det är kostnaden man får betala för ett riktigt bra år som utbytesstudent.

11 jun

Sjung om studenten och hens hopp ut i livet!

Vilken härlig dag det blev igår! Vi har fixat och trixat med kalasförberedelser på alla håll och kanter och nu var det dags. Vädrets makter stod oss bi och jag är så glad att studenterna fick så fina dagar här nere i Karlskrona. Vår extradotter fick uppleva svensk student på nära håll eftersom hon sjunger i skolkören. ”Om jag skulle ta studenten i Sverige skulle det vara superklassiskt med allt: skylt, ballonger, champagnefrukost, sång, vit klänning och flaket. Men jag undrar varför så många kommer till avslutningen jättefulla, det hade jag inte gjort. Den dagen vill man ju komma ihåg.”

I Bredavik hade brorsan klippt gräset på bästa sätt, så prästkragarna också fick utrymme. Så vackert! Syrran var dekorationsansvarig, så det var estetiskt tilltalande trots inlånade bord och stolar från alla möjliga håll och kanter. Det var fullt av folk som kommit för att fira studenten som varit extrason i min brors familj det senaste året. Spansk musik i högtalarna och svensk studentbuffé på tallrikarna. Min svägerska och syster hade bakat och fixat kakor och tårtor som var så fina!

Den nybakade studenten hade hittat en gammal realskolemössa på second hand. Charmigt! Jag missade att ta kort med resten av allt krimskrams han hade fått runt halsen. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av hur det skavde i nacken den där studentdagen för väldigt länge sedan. Vilken glädje! Ja, inte själva skavet, men känslan av att åtminstone vara färdig med gymnasiet.

När första studentens fest var i rullning åkte jag och maken vidare till min kompis dotter och hennes kalas. Också på Knösö var vädret perfekt och vi kunde sitta nere vid vattnet och njuta av kvällssolen. Så mysigt och trevligt på alla sätt och vis. Jag gillar verkligen att hänga med personer som har funnits i mitt liv jämt med jämna mellanrum! Även här var maten smarrig och tårtan var ännu godare. Jag tror att det här är receptet.

Du kan tro att vi också passade på att gosa med kattungarna som nu börjar ta sig runt med lite mindre skakiga ben. De är så söta så jag inte vet vad… Mjuka och gosiga pälsbollar med högsta nivå av underhållningsvärde. Alla vuxna som tittar på dem med fånigt lyckliga miner, det är så charmigt! Och nu är det bara en studentfest kvar, imorgon faktiskt, men innan dess ska vi hinna lära känna vår extradotters familj från Tyskland som nu är här för att hämta hennes grejer och skriva ut henne ur utbytesprogrammet (ta över föräldraansvaret) medan tjejen stannar kvar i Sverige i ett par veckor till. Hoppas din helg blir fin!

13 apr

Fyrabarnsmor!

Ja, alltså, jag är inte Petra Mede, Titiyo eller Brigitte Nielsen. Det blir inga fler bebisar levererade från den här fabriken. Däremot har jag blivit korttidsmamma eller vad det nu kan kallas. Utbytesstudenten som jag har varit kontaktperson till sedan i augusti fick hastigt och lustigt lämna sin värdfamilj. Jag och maken hoppade in som akutlösning, men vi bestämde oss för att erbjuda henne en permanentlösning tills hon avslutar programmet i juni. Hennes värdfamilj har varit jättebra, men nu var de i en situation där en extra familjemedlem inte riktigt orkades med. Det blir en stor omställning för en 16-åring att bo på Sturkö då hon har bott tre minuters gångväg från skolan, mitt inne i stan. Trots det vill hon stanna här hos oss och ser det som ytterligare en erfarenhet på den här utbytesresan!

Trots att jag vid de här studentplaceringarna alltid trycker på hur viktigt det är att man lägger upp alla förväntningar på bordet på en gång är det annorlunda när man väl är i situationen själv. Vad har vi egentligen för oskrivna regler här hemma? De uppenbara som kommer med Explorius handbok gäller hos oss också. ”Behandla med respekt, respektera tid, meddela var du är, sköt skolan och dina relationer, ingen alkohol eller droger, inte heller cigaretter om du inte rökte då programmet inleddes och det är okej med värdfamiljen, hjälp till hemma”, ungefär så där. Men för övrigt? I värdfamiljen står alla upp och väntar tills alla är vid matbordet innan de sätter sig. Så gör inte vi. Däremot brukar vi tacka för maten, vilket så klart är frivilligt att vara med på. Värdfamiljen gör ofta aktiviteter av olika slag på helgerna, vi har mycket att göra här hemma, så det ”kostar tid” att ägna många timmar av den bästa arbetstiden med att åka iväg och gå på museum på en lördag. Lite sådär. Tanken med att vara utbytesstudent är ju att man ska engagera sig i familjelivet för att få olika erfarenheter. Jag vet bara inte om en tonåring ogillar museer eller att rensa ogräs mest! Hahahahaha.

Min lösning på det här var att M skulle tänka att det var samma regler här som hos den förra värdfamiljen, men att jag ville lägga till att hon absolut inte får missa bussen till stan. Vi bor på Sturkö, det går en buss som passar på morgonen och en som går en timme senare då hon har sovmorgon. Jag har fått tipsa om alla mina timmar på stadsbiblioteket, det kanske också blir hennes favoritställe? Å andra sidan går hon på det estetiska programmet, och på hennes skola känns det som det är action dygnet runt. Det är det naturligtvis inte, men ofta är skolan öppen länge för olika typer av aktiviteter. Kanske vill hon hänga kvar där?

Jag tror hur som helst att det här blir jättebra! Värdfamiljen, studenten, hennes föräldrar, utbytesorganisationen och vi är nöjda. En win-win-win-win-win är kanske inte sådär jättevanlig, så vi landar helt enkelt i favoriten: ”Jaja, men nu blev det så.” Allt löser sig alltid i slutänden. Kanske inte som man hade räknat med, och ibland inte utan att det har gjort riktigt ont på vägen. Kanske känns slutet inte bara oväntat och oplanerat, utan orättvist och fruktansvärt. Så nej, alla lösningar är inte optimala. Vårda i så fall ditt ”Varför?”, men låt dig inte låsas fast i det. Vägen framåt kan bli ljusare om du lättar på rullgardinen och vågar möta soluppgången. Det blev kanske lite onödigt djupt…