barn och ungdomar

30 sep

Slutet på en era, början på en ny.

På väg hem från jobbet tog jag emot ett FaceTime-samtal från yngsta dottern och hennes fästman då de satt i bilen på väg till Danmark. Nu flyttar S dit på heltid och i november gifter sig det gulliga paret.

För tio år sedan såg samma dotter ut såhär. Hon hade precis satt ny tandställning, hemskolades och längtade varje vecka till ridlektionerna. Hon höll på att gå från att vara världens mest frimodiga barn till att bli en tonåring som började känna och förstå att livet kan vara utmanande på många olika sätt. Tiden som gått mellan detta foto och dagens kvittrande emigrant känns som en vindpust och en hel evighet. Jag kan knappt ta in allt som hänt, men ser det ändå väldigt tydligt framför mig. Kampen för att hitta rätt i ett skolsystem som sannerligen inte passar för alla, kampen för att hitta sin plats bland jämnåriga som kan vara både subtilt och väldigt påtagligt exkluderande och kampen för att hitta sitt Forte! Hon kämpade på med den äran och har blivit en ung kvinna som sprider så mycket kärlek omkring sig, har hittat ett yrke där hon briljerar och en partner som ser henne och älskar henne för den hon är. Idag fick hon ett arbetsintyg från Centralbadet i Stockholm där hon höjdes så till skyarna att mammatårarna rann nerför kinderna. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat gissa hur idag skulle se ut, men nu när jag vet känns det självklart. Jag försöker trösta mig själv med det då jag känner mig lite orolig inför framtiden. Men just idag ska jag bara glädjas. ❤️

07 mar

När morgonen bjuder på sol och förväntan.

329 kronor för en liten flaska TricoGarden på 250 ml. Suck. Trädgårdsarbete har aldrig varit någon billig hobby, det ska ingen tro. Det kan synas så med tanke på att man ”odlar själv”. Själv beställer jag alla fröer när Blomsterlandet har halva priset på allt tidigt på säsongen. Igår när jag ändå var i Lyckeby kompletterade jag med några påsar jag hade bestämt mig för att inte odla, men sedan tyckte att jag varit dum som exkluderat ur årets sådd. Då var priset ”ta 5, betala för 4”. Stor skillnad på besparingarna där. (Men hur tänkte jag egentligen? Varför exkluderades dill? Och grönkål? För att inte tala om BASILIKA?! Jo, den sista vet jag, det finns nämligen kvar fröer som ska vara grobara från förra året. Problemet är bara att jag som egentligen är supervälorganiserad har slarvat bort de fröerna.) Samtidigt med frökompletteringarna fick jag alltså köpa en ny flaska TricoGarden. Jag såg bara en prislapp på hyllan och tog för givet att 329 kronor gällde för den stora flaskan på 1 l. Det behövs bara lite spray i perennrabatten och i dahliarabatten där jag satte några Lidllökar i höstas. Chocken då jag när jag senare på kvällen kollade igenom mitt digitala kvitto insåg att jag varit dum som inte beställt online istället… (369 kr för 1 l på Skadedjursbutiken.) Dessutom är det så att de fysiska butikernas priser numera skiljer sig stort från samma kedjors onlinepriser! Detta gäller exempelvis apoteken, men även Blomsterlandet. Jag VILL ju ha kvar de fysiska butikerna, men jag är också sparsam och bekväm. Denna upplevelse var en dyr lärdom. Å andra sidan behövde jag bara en liten flaska och hade jag handlat online hade också portot kostat. Nog om detta!

Något som är ännu härligare än att börja dagen i ett kök som städades redan kvällen innan är att komma in i ett kök där det råder frösåddskaos! Åh, så glad jag blev över den bruna vaxduken, såjorden i diskhon, Lena Israelssons trädgårdslandsbibel (bästa boken, slut i bokbutiker och kostar lika mycket som nya böcker på antikvariat) och allt det andra! Jag sprang genast upp till syrummet för att se att timern på belysningen hade dragit igång i rätt tid. Det hade den! Tjoho. Nu kommer det snart att skifta lite grönt i flera av lådorna. Idag ska jag se om jag hinner få ut några fröer i lådor i växthuset. Det blir första gången jag testar hur det kan funka och jag är väldigt spänd på resultaten. I vanlig ordning lär man sig nog mest av olika typer av misslyckanden, men jag hoppas naturligtvis att allt blir otroligt lyckat.

Nu har tulpanerna börjat komma upp, men vi får vänta länge än innan det går att plocka några maffiga buketter. Jag är tacksam för storodlares ansträngningar och njuter av skönheterna på köksbordet. Det är något som hänt med mig i takt med att kunskapen om grönsaker och blommor har ökat. Jag ser ansträngningarna som krävs i hela processen från frö till vad som säljs i butik. Bl a är det därför jag bara odlade min favorit kronärtskockor i ett år. Jag må älska att äta dem, men att odla dem passade dessvärre inte mitt sinnelag. Det finns lyckligtvis annat som passar mig bättre.

Jag är så tacksam över att solen nu går upp vid 6.30 på morgonen och att det innebär att köket badar i solkatter och underbara reflektioner av de röda dekorationsglasen i verandan. De där röda skuggorna ger mig en skjuts in i ett högre välbefinnande! Jag rider fortfarande på vågen av hur mycket seminariet ”Naturens läkande kraft” i tisdags gav mig. Det var inte mycket som var ny information, men de flesta av oss behöver regelbundet påminnelser om sådant vi egentligen redan vet. Vi behöver omge oss av natur, träd inte minst! Barn som ser träd på vägen till skolan mår bättre och presterar bättre än barn i renodlad stadsmiljö. Tankarna började snurra och jag tänkte på frågan i ett forum jag är med i där en orolig mamma lyfte sina barns diagnoser och hur svårt det är att få barnen (och därmed sig själv, ”a mother is only as happy as her most miserable child”) att klara många sammanhang. För ett tag sedan diskuterade maken och jag diagnoser och mental ohälsa hos barn och ungdomar. Vi badar bokstavligen bland familjemedlemmar, vänner, gamla pluggkompisar, grannar och bekanta i dessa. Små barn, äldre barn, tonåringar och unga vuxna som mår dåligt och har svårt att klara av skolan, social interaktion med andra människor och/eller ett ”vanligt” liv där det ska pluggas, träffas vänner och partners, skötas boende och allmänt klaras att försörja sig och överleva. Är det tänkbart att vi har skapat ett samhälle där väldigt många exkluderas redan från tidig ålder för att de inte passar in i denna nutidsmall? Är det urbaniseringen, naturgifter, alla dessa skärmar, forum och spel, en diet bestående av mestadels fabriksprocessad mat, eller är det kanske orimliga krav på att alla ska plugga och vara universitetsutbildade som har orsakat detta? Är det hopkoket av dessa märkligheter som orsakat en storm som vi inte kan värja oss från? Handlar det om något helt annat? Ja, sådana tankar kan man få då man börjar dagen med att komma in i en planttants kökskaos där röda solkatter dansar.

22 sep

En blivande affärskvinna.

”Wow, vilket konstverk! Jag älskar det. Hur mycket tar du för en tavla?”
”1000 spänn.” Utan att blinka.
”Alltså, det tycker nog jag är lite dyrt, då får det vara.”
”300”, fortfarande utan att blinka.
”…”
”Eller förresten, vad kostar en sådan där som man målar på? Jag ska ta reda på det. Men jag säljer inte de här tavlorna jag redan har gjort. Isåfall får man beställa en ny.”

Tioåringen är redan en fullfjädrad förhandlare. Hon är dessutom en konstnär som har sitt alldeles eget uttryck trots sin unga ålder, och en slipad affärskvinna. Det blir nog att pynta upp de där pengarna ändå.

14 aug

Om det inte blir bättre än såhär då?

Som jag har berättat innan hade vi besök av ett par från USA som vi inte alls känner (kände). De har socialiserat sig genom världen under resor genom olika nätverk för att få möjlighet att uppleva länder, kulturer och natur genom lokalt boendes ögon och nu hade vi fått möjligheten att vara dessa ögon. Jag och kvinnan i paret fick en dag tillsammans där vi fick kontakt på ett ovanligt djupt plan för att aldrig ha träffats förut. Vi hade många gemensamma kontaktytor, är i ungefär samma ålder och har haft många liknande känslomässiga upplevelser. Ett ämne vi diskuterade fick mig dock att känna mig som ett stort frågetecken. Kanske mest för att det rörde ett område som jag trodde jag hade koll på där personen jag talade med lyfte fram argument som inte stämde överens med vad jag trodde jag visste. Det händer ofta att jag inte är överens med folk, det är ju jätteintressant att diskutera, vända och vrida på argument och känna hur diskussionen lyfter alla inblandade till mer kunskap och bättre insikter. I det här fallet kände jag verkligen att jag behövde gräva vidare rent teoretiskt. Jag älskar då jag utmanas på det viset! Det är sannerligen viktigt att hålla sig öppen för att våga förändra sina åsikter, eller åtminstone vidga sitt sinne.

I USA pratas det ofta om ”diversity”, mångfald. Det fokuseras på kön, hudfärg, etnicitet och språket används som medel att trolla bort ojämlikhet. Jag har aldrig träffat så många människor från olika länder och med olika nyans på huden som under året i Pallan. Att påstå att det var mångfaldigt vore dock enfaldigt. De allra flesta som var där hade mycket hög kognitiv förmåga, de var osedvanligt snabbtänkta. Mig veterligen är det inte något som förordas när man ropar på jämlikhet, att arbetsplatser ska visa ett medeltal gällande kognitiv förmåga. Däremot är det helt klart så att hudfärg och etnicitet har stått över kognitiv förmåga då de stora amerikanska universiteten bestämt vilka som ska antas. Detta har i sin tur börjat slå tillbaka på dem och det stäms åt alla håll och kanter. (Alltså, USA och deras stämningar. Det var galet förut, men det verkar ha slagit över helt och hållet.)

Jag älskade att bo i Palo Alto, jag älskade vädret, de lummiga och hemtrevliga bostadsområdena, Stanford campus och alla människor jag mötte. Detta var åren 1994-1995, närmare trettio år sedan, och väldigt mycket har hänt sedan dess. Mycket är detsamma, men annat har förändrats. Pressen har ökat. Att köpa hus kostar absurt mycket (vår väns ändå ganska medelmåttiga hus såldes för ett par år sedan för 27 miljoner). High school-ungdomarna röker hasch som fanns det ingen morgondag (föräldrarna har för mycket pengar och möjligtvis för lite tid att engagera sig i sina barn). Man skulle kunna tro att det i den akademiska miljö som Stanford står för, världsledande upphöjande jämlikhet på så många sätt, skulle medföra gemenskap och samarbete, men det verkar mest vara en ständig strid på kniven för att göra sin smarta röst hörd över alla andra smarta röster och mobbing och fusk är mer än lovligt ofta förekommande. Kvinnan jag diskuterade med har haft höga positioner, har jobbat hårt och varit driven av resultat och lovord från andra (precis som många andra). Förra året anmäldes hon av en yngre kollega som hade blivit kränkt av att den äldre kollegan ”kommit dragande med sin erfarenhet så den yngre personen känt sig förminskad”. Hur hamnade världen här? När slutade erfarenhet och visdom vara något önskvärt och viktigt? När blev det viktigare att döva sin ångest i haschångor än att lära sig mer om hur man ska kunna dela med sig av sina styrkor till sina medmänniskor? När blev Linda Skugge någon som säljer sin kropp? När kom dagen då jag skulle känna behovet av att slåss för mina döttrars rätt att få adekvat hjälp anpassad till deras kvinnokroppar? När blev det viktigare att underhålla någons ångest än att lära henom hantera livet genom att klara av svårigheter?

Det är väl inte konstigt om gamla kärringar blivit dumförklarade i alla tider. Ingen vill väl lyssna på någon som kommer dragande med föråldrade teorier och tipsar med grund i sina erfarenheter? Fast det är ju inte sant. I många kulturer är ålder fortfarande något som ses som en superkraft, erfarenhet är guld värd och patriarker och matriarker har viktiga positioner i samhället. Jag känner att jag måste försöka hålla mig fast bäst jag kan för att fortsätta vilja vara en del i samhället, fortsätta utvecklas och göra vad jag kan för att bidra med något som kan vara till gagn för mina barn, kommande barnbarn och kommande generationer.

Ps: Fundera på varför henom inte autokorrigeras medan matriark direkt ändras till patriark…

04 maj

Hjärnan och hur den hjälper och stjälper oss.

För många år sedan fick jag träskylten med uppmaningen ”Do more of what makes you happy” (gör mer av det som gör dig glad) av min svärmor. Numera är den typen av inredningsdetaljer borta från inredningsinspirationsbilder, men jag håller hårt i min skylt. Den är en viktig påminnelse om varifrån jag kommer och hur min plikttunga personlighet funkar om jag låter den inre rösten härja fritt. Det där med vad som gör en lycklig är ju lite flytande och inte alltid lätt att förstå ens för sig själv. Vad man vill ha och vad man behöver rimmar nämligen inte alltid med varandra.

Jag har nämnt Andrew Huberman förut i den här bloggen, men nu gör jag det igen. Hans lektioner om hur kroppen fungerar är mycket intressanta och även om de är faktatunga finns det mycket som faller på plats då jag lyssnar. Jag tänker att alla borde lyssna på dem! Igår lyssnade jag på ett avsnitt som huvudsakligen handlade om stress och fick flera aha-upplevelser. Avsnittet jag lyssnade på innan dess handlade om depression och det vill jag egentligen att alla ska lyssna på. Inte minst alla vi föräldrar som är eller har varit oroliga över våra barn och tonåringar med depressiva tendenser. Kanske skulle jag satsa på ett ut i skogen-läger för familjer med barn som bara tror att de är lyckliga då de är uppkopplade? Ansvar för någon annan än en själv, jobba tillsammans med andra för att bygga grejer, bra mat… AI må leda till bekymmer för mänskligheten, apatin och livsledan som som så många barn och ungdomar lider av upplever jag vara ett större problem.

Det ser lite stökigt ut där nere i hörnet, men ojojoj, nu händer det! Växthusets skelett är på plats och finliret kan börja. Om någon vecka kanske jag kan börja använda det? Till höger om den nya konstruktionen står förra årets uppgradering, det där växthuset som enligt instruktionerna (och IRL) inte klarade av vind. Det roliga är att jag tyckte det var jättestort jämfört med Lidl-versionen jag hade året innan dess och jag var jättenöjd med det. Ännu en påminnelse om det där att man kan vara hur nöjd som helst tills man ser vad någon annan har. Då är det plötsligt otillräckligt. För mig funkar det utmärkt att generellt inte engagera mig i olika typer av inspirationsgrupper, utan att bara söka inspiration inför specifika projekt. På det sättet håller jag mig undan känslan av att det jag har inte duger.

23 maj

Helgen.

Och så var det måndag igen! Extradottern är nästan ensam kvar tillsammans med ett fåtal klasskompisar då de flesta ettor och tvåor på estetiska programmet i stan är i Spanien. Själv åker hon på utbytesstudentresa till Dalarna om ett par dagar, så det går ingen större nöd på henne. Det reses på många olika håll i min bekantskapskrets. Det låter härligt på alla sätt och vis, men trädgårdslandet gör faktiskt att jag inte riktigt kan tänka utanför den lilla lådan. Det är så mycket roligt som händer där, även om det också växer ogräs som ska rensas. I helgen har vi, ÄNTLIGEN, fått en hel del regn. Det lovas mer av den varan under den kommande veckan. Inget vattnande alltså, utom i växthuset!

I helgen har det inte bara regnat. De här godingarna har också hängt med faster. De tillför så mycket mental energi, men de vaknar väldigt tidigt om morgnarna! Igår sov jag därför middag som värsta tanten. Så skönt, haha! Jag är så tacksam över de här pysslarkompisarna som håller mig på tårna. Min brorsa sa att han gillar att jag har fördragsamhet med allt som tar så lång tid när de är här. Alltså att de får vara med och göra allt även om det tar tid. I vardagen ska man ju ofta skynda sig till skolan, bli färdig med middagen innan alla hungrar ihjäl, hinna någon annanstans. När ungarna är här är det de som är själva ”aktiviteten”, så om det tar en timme att baka ut ett par plåtar bullar så får det göra det. Det är en bra övning för mig också, det där att vara här och nu.

Jag vet inte hur gammal jag var när mamma lärde mig att göra en flätad krans, men det känns bra att jag har fört vidare det till nästa generation, inte bara i rakt nedstigande led. Jämt antal bitar, lägg en till vänster och en till höger hela vägen runt. Det blir så fint, men tyvärr glömde jag att ta bild. Jag fick ett samtal under gräddningen och missade alarmet, så kransen blir lite mörk (framför allt på undersidan). Men den smakade tydligen perfekt ändå, särskilt varm. Det är ett bra tips i alla lägen. Har man något slags vetebröd som är torrt eller för välgräddat är det bara att värma lite för att få tillbaka känslan av nybakat.

Åttaåringen var som ett litet plåster på den coola tonåringen och var mycket nöjd med sin söndagsfrisyr. Två fiskbensflätor, så snyggt! Jag var glad över att se hur uppmuntrande de två yngre personerna var mot tonåringen som uttryckte hur lite hon har pysslat genom åren. Lillebror sa: ”Du ljög när du sa att du inte kan pyssla!” (Han är för tillfället mycket fokuserad på att koppla ihop det människor säger med hur verkligheten ser ut eftersom hans mycket livliga fantasi leder till otroliga berättelser som äldre i hans omgivning inte riktigt tror på.)

Treåringen ville också ha flätor, men jag sa att det inte riktigt skulle funka med hans frisyr. Jag lovade istället lite gelé och fixade en tuppkam. Han blev väldigt upprörd och tyckte det var superfult. Därefter fick jag tydliga instruktioner genom att han drog handen för att visa hur kammen skulle gå. ”Det ska vara rakt fram och åt sidan.” Så här, alltså. Det här är en ordningssam ung man, tuppkammar göre sig icke besvär. Denna frisyr var han dock mycket nöjd med och egentligen skulle jag ha filmat då han stod framför spegeln och kände sig fin. Tårögonframkallande. Jag tänker ofta på vad det är som gör så många av oss människor missnöjda med oss själva. När slutar vi tycka att vi är fina och bra? Varför är inte känslan av att vara oövervinnerlig starkare än känslan att vara otillräcklig?

01 apr

Nyblivna ”empty nesters”.

Nu är vi här! Hemma själva, alla ”barn” igång med sina egna liv på behörigt avstånd från de omhuldande föräldrarna. Det är dags att sammanfatta och utvärdera.

Första gången jag fick fylla i rutan ”50-59 år” i en undersökning kände jag samma sug i magen som det som följer stor oro eller förväntan. Jag har gått in i 50+ med många reflekterande tankar, men utan att känna annat än att jag är väldigt nöjd med livet. Annat var det runt 40. Då snurrade det i högt tempo rörande en hel massa olika frågor och jag kände ofta ilska, hopplöshet och sorg.

”Age is but a number” (ålder är bara ett tal) är en sliten klyscha som jag faktiskt inte riktigt tycker stämmer. Det är klart att jag som femtioåring inte har samma möjligheter som en tjugoåring då det gäller somligt. Å andra sidan har jag en massa fördelar som tjugoåringen inte kommer att kunna utnyttja förrän hen kommer till samma plats i livet. Det är bara så det är. Vissa accepterar inte detta. Skönhetsingrepp omsätter många miljarder varje år. Jag kämpar emot med näbbar och klor för att inte fastna i ”evig ungdom”-träsket och funderar en hel del på hur jag ska möta min egen ålderdom rent fysiskt. Skönhetsoperationer är inte aktuella, men jag vill bli starkare och friskare, gå in med bättre förutsättningar i den tid som ligger ett gäng år längre fram. Jag tänker också på det som min svärmors unga, nya medarbetare kom med då de skulle arbeta på ett projekt tillsammans: ”Och vad du gör, kom inte dragande med din livserfarenhet.” Eh, jo. Det är precis det jag njuter av att kunna göra numera! Så mycket som förut upptog mitt sinne i onödan har jag kunnat släppa just på grund av min fantastiska livserfarenhet. Jag hoppas att yngre personer runt omkring mig kan se denna som något positivt.

Jag är så tacksam över (nästan) alla erfarenheter som kommit i min väg. Vissa har jag inte riktigt insett storheten i än, men det kanske kommer med tiden. I samband med att jag skolade om mig till samtalsterapeut skrev jag en lista med alla ”vägbulor” jag upplevt genom åren. Vissa hade inte ens märkts om de hade skett vid ett senare skede. Det är ju så man fungerar. Erfarenheter leder till kunskap och förståelse. De värsta stunderna i mitt liv har olika platser i mitt medvetande. Vissa har jag låst undan och får hantera vid senare tillfälle, andra har blivit mjukare i kanterna då jag behövt plocka fram dem mer ofta.

Vad ligger framför mig nu då? Många spännande projekt hoppas jag såklart på. Att ha unga vuxna barn innebär inte alls att man inte har något mer att tillföra deras liv, eller att man liksom ”klipper av dem” från något slags mental navelsträng. De upptar fortfarande mitt medvetande flera gånger om dagen på olika sätt. Däremot får jag lära mig att hantera det faktum att de får hantera sina egna slag på ett annat sätt än då de var yngre. Mamma uttryckte det med det klassiska ”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Hon menade att hon hade önskat att hon förstått att allt det fysiskt jobbiga när barnen är små inte är ”någonting” jämfört med de mentala utmaningarna som kommer till en förälder då ens barn råkar ut för vuxenutmaningar. Vi får väl se. Jag förstår vad hon menade, men hoppas och tror att maken och jag kan vara till både stöd och vägledning även fortsättningsvis. Däremot kan vi ju inte ofta gå in rent fysiskt och hantera ”barnens” problem, vilket var lättare då de var yngre.

Jag har snott några olika livscykelmodeller rätt av från den oändliga cyberrymden. Det ligger sanning i dem alla. Själv känner jag mig nöjd med att ha gått in i den enligt Laslett definierade ”tredje åldern”. Hur förhåller du dig till det obestridliga faktum att vi alla blir äldre?

Lewsons livscykelteori

0-16 år – viktigt att känna trygghet
20-28 år – drömmar, önskningar
28-36 år –förverkligande av drömmar
38-43 år – krisfas, granskning av den del av livet som man redan levat
43-50 år – den bästa arbetstiden för kvinnor, barnen börjar bli självständiga, männen orienterar sig mot hemmet, de har ofta redan nått toppen av karriären

Den afrikanska livsspiralen

9 respekterad ålderdom
8 vis ålderdom
7 att acceptera sig själv
6 senare medelålder
5 medelålder
4 ung vuxenålder
3 ungdom
2 barndom
1 födelse

(Kemppinen, Rouvinen-Kemppinen 1998)

Utvecklingsfaser i olika åldrar enligt Erikson

0-2 år
Spädbarnsåldern
– att känna grundtrygghet
– att lära sig gå och prata
– att klara av separation

2-6 år
Lekåldern

6-12 år
Tidig skolålder
– jag utvecklingen utvecklas
– Barnet utvecklar både sin självaktning och självkänsla
– barnet lära sig sin könsroll
– barnets känsla för samvete utvecklas
– barnet lära sig att fungera tillsammans med kompisar i samma ålder
– barnet lär sig principen med arbete

12-22 år
Ungdomen
– att i puberteten forma sig en ny kroppsuppfattning
– att lösgöra sig från föräldrarna
– att forma en vuxenidentitet
– att komplettera världsbilden

30-65 år
Medelåldern
– att utveckla det yrkesmässiga självförtroendet
– att anpassa sig till ett familjeliv eller till att leva ensam

65-
Ålderdomen
– att avstå
– att anpassa sig till de begränsningar som åldern medför

(Vilkko – Kalliopuska, Uuden lukion psykologia 2)

De fyra olika åldrarna

Den första åldern: omognad, beroende, socialisering och utbildning

Den andra åldern: mognad, oberoende, arbetsliv och föräldraskap

Den tredje åldern: en potential – en möjlighet att utgöra ”livets juvel”, kännetecknad av oberoende och självförverkligande

Den fjärde åldern: beroende, skröplighet och död

Laslett (1994)

26 mar

Minsta lilla fågelungen redo att flyga.

Nu händer det, mycket hastigare än vi trodde. Vår ”minsting” börjar en utbildning i Stockholm till hösten och har sökt ett helt gäng jobb här i Karlskrona. Nu fick hon jobb i Nynäshamn med bara några dagars varsel. Min syster och hennes familj är så fantastiska att de låter henne bo där under den första tiden. Det innebär att dottern får en kort promenad till jobbet och en mjuk ”flytta hemifrån”-upplevelse. Jag fick detsamma då min fina faster och hennes familj tog emot mig som en i familjen då jag började på lärarhögskolan. Våra två äldsta fick bo hemma hos en annan syster och hennes familj då vi flyttade hem från USA och det var dags för dem att börja sina vuxenliv. Vilken ynnest det är att ha så mycket stöd och hjälp från alla håll då man är en ung vuxen!

Jag och maken kliar oss lite i huvudet och undrar vad som hände. Detta scenario är både naturligt och önskat, men jag tror aldrig man riktigt kan förbereda sig på att inte längre ha några ”barn” kvar hemma. Vi har varit föräldrar med hemmavarande barn sedan den 3 augusti 1996, en halv evighet. Vi är fortfarande deras föräldrar, lika engagerade i deras väl och ve som innan, men livet kommer onekligen att se annorlunda ut hädanefter.

Det är bråda dagar för att få ihop ett komprimerat bohag som får följa med upp till Nynäshamn på söndag. Vi får väl åka en andra runda då dottern hittar en lite mer permanent boendelösning. Jag kommer ihåg känslan av att nästan falla handlöst in i det okända, en helt annan känsla än då man gör samma sak med fler år på nacken. Så mycket spännande och roligt som ligger framför henne, vår minsting! Inte kan jag sitta här och gråta.

Godingen i december 2001, med sina första vingliga steg och solsken i blick! Nu är det dags för henne att förlita sig på att benen bär och att hon kan möta världen och alla dess tokigheter. Vi älskar dig, pian.

24 feb

Slipping through my fingers.

Till hösten flyttar vår yngsta dotter upp till Stockholm igen. Jag vet inte hur livet kommer att bli för oss som blir kvar här hemma. Det vet man naturligtvis aldrig, men just nu känner jag av detta mer än vanligt. Vi kommer att bli ett hushåll med två vuxna utan barn igen, något maken och jag inte varit sedan 1996.

Vår S har kastats in i den verklighet som unga, outbildade ungdomar måste ta sig an efter detta coronaår. Det är svårt att hitta ett jobb! Hon har den stora glädjen att ha fått timanställning i sin farbrors städfirma och det är härligt att höra hennes glädje varje gång hon får meddelande om ett nytt arbetstillfälle. Hon är så duktig med sin ekonomi och mycket sparsam, så det betydde extra mycket för oss när hon kom hem med den här fantastiska vårbuketten med tulpaner, ranunkler och körsbärsblom! (Tack för att vi hjälpt henne med körkortet.)

Vi har blivit bortskämda med en massa god mat de senaste åren, särskilt sedan förra sommaren. Igår gjorde S perfekta falaflar då jag pratat om hur sugen jag varit på sådana under flera veckor. Så gott! Så lyxigt! Kanske ska jag satsa på att be henne laga allt möjligt smarrigt som jag själv tycker är tråkigt att fixa så länge hon bor hemma…

14 sep

Grattis på födelsedagen!

Vår älskade dotter kom till världen påhejad av kraften i de fem kvinnor som var med i rummet den där morgonen på 90-talet. Maken hade redan flyttat till Filladellfisa, som storebror sa, så det föll på min mamma och min moster att följa med till BB som doulas. Vi hade hela tiden vetat att om allt gick som det ska kommer jag att antingen behöva föda själv eller ha med mig någon annan än maken. För mig var alternativet solklart. Kunde inte maken vara där fick ingen annan heller vara där. Ju närmare förlossningsdagen vi kom, desto mer lockande kändes min mosters erbjudande att hoppa in som födelsecoach. Min förlossningsrädda mamma ändrade sig helt plötsligt och sa att hon också ville vara där och att hon kunde gå ut om det blev för jobbigt. Det slutade med att de båda blev till ett helt fantastiskt stöd. Trots att slutskedet blev kaotiskt av olika anledningar var det överlag riktigt bra. Min barnmorska sa att hon aldrig hade varit med om något liknande och att hon aldrig skulle glömma kvinnokraften i förlossningssalen.

E har varit stilsäker ända sedan hon kunde börja klä på sig själv. När hon tittar i fotoalbum undrar hon varför vi lät henne klä sig så tokigt. Jag hävdar att det är just detta som gjort henne till en av de mest stilsäkra människor jag känner. Hon kan se snygg ut i en skitig målartröja. Att innan två års ålder veta att glasögon och hårband kan lyfta vilken outfit som helst måste väl vara en superkraft?!

Det är roligt med stora barn som inte längre är barn, utan härliga och fantastiska vuxna. Det är också lite tråkigt att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt. Balansen är hårfin. Jag vill ju att de ska klara sig själva! Vissa saker är ändå svåra att släppa. Som födelsedagsfirande och frukost på sängen till exempel. Svärsonen och jag konspirerade och fixade så att allt blev rätt i morse. Födelsedagsbricka fixade han, jag ordnade födelsedagsduk och flagga och skickade i hemlighet i förväg.

Den välbroderade rosduken plockade jag upp på loppis förra året med tanke på att en dag omvandla den till just detta ändamål. Nu var jag lite seg, förstås. När dottern för några veckor sedan ringde och önskade en födelsedagsduk sa jag ”nja, deeeet hinner jag nog tyvärr inte fixa med så kort varsel”, men det var ju bara ljug. Jag hittade ett matchande typsnitt i korsstygn och räknade mitten hit och mitten dit, och så det där med att bokstäver och ord skulle separeras med lagom stora mellanrum. Resultaten blev fint tycker jag och tipsar vidare om att inte låta alla vackra handarbeten rinna genom fingrarna som förspilld kvinnokraft! (Brickan på fotot är vår egen, vid det här laget rätt misshandlade sådana.) Grattis igen till vår älskling! Du är bäst.