01 apr

Nyblivna ”empty nesters”.

Nu är vi här! Hemma själva, alla ”barn” igång med sina egna liv på behörigt avstånd från de omhuldande föräldrarna. Det är dags att sammanfatta och utvärdera.

Första gången jag fick fylla i rutan ”50-59 år” i en undersökning kände jag samma sug i magen som det som följer stor oro eller förväntan. Jag har gått in i 50+ med många reflekterande tankar, men utan att känna annat än att jag är väldigt nöjd med livet. Annat var det runt 40. Då snurrade det i högt tempo rörande en hel massa olika frågor och jag kände ofta ilska, hopplöshet och sorg.

”Age is but a number” (ålder är bara ett tal) är en sliten klyscha som jag faktiskt inte riktigt tycker stämmer. Det är klart att jag som femtioåring inte har samma möjligheter som en tjugoåring då det gäller somligt. Å andra sidan har jag en massa fördelar som tjugoåringen inte kommer att kunna utnyttja förrän hen kommer till samma plats i livet. Det är bara så det är. Vissa accepterar inte detta. Skönhetsingrepp omsätter många miljarder varje år. Jag kämpar emot med näbbar och klor för att inte fastna i ”evig ungdom”-träsket och funderar en hel del på hur jag ska möta min egen ålderdom rent fysiskt. Skönhetsoperationer är inte aktuella, men jag vill bli starkare och friskare, gå in med bättre förutsättningar i den tid som ligger ett gäng år längre fram. Jag tänker också på det som min svärmors unga, nya medarbetare kom med då de skulle arbeta på ett projekt tillsammans: ”Och vad du gör, kom inte dragande med din livserfarenhet.” Eh, jo. Det är precis det jag njuter av att kunna göra numera! Så mycket som förut upptog mitt sinne i onödan har jag kunnat släppa just på grund av min fantastiska livserfarenhet. Jag hoppas att yngre personer runt omkring mig kan se denna som något positivt.

Jag är så tacksam över (nästan) alla erfarenheter som kommit i min väg. Vissa har jag inte riktigt insett storheten i än, men det kanske kommer med tiden. I samband med att jag skolade om mig till samtalsterapeut skrev jag en lista med alla ”vägbulor” jag upplevt genom åren. Vissa hade inte ens märkts om de hade skett vid ett senare skede. Det är ju så man fungerar. Erfarenheter leder till kunskap och förståelse. De värsta stunderna i mitt liv har olika platser i mitt medvetande. Vissa har jag låst undan och får hantera vid senare tillfälle, andra har blivit mjukare i kanterna då jag behövt plocka fram dem mer ofta.

Vad ligger framför mig nu då? Många spännande projekt hoppas jag såklart på. Att ha unga vuxna barn innebär inte alls att man inte har något mer att tillföra deras liv, eller att man liksom ”klipper av dem” från något slags mental navelsträng. De upptar fortfarande mitt medvetande flera gånger om dagen på olika sätt. Däremot får jag lära mig att hantera det faktum att de får hantera sina egna slag på ett annat sätt än då de var yngre. Mamma uttryckte det med det klassiska ”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Hon menade att hon hade önskat att hon förstått att allt det fysiskt jobbiga när barnen är små inte är ”någonting” jämfört med de mentala utmaningarna som kommer till en förälder då ens barn råkar ut för vuxenutmaningar. Vi får väl se. Jag förstår vad hon menade, men hoppas och tror att maken och jag kan vara till både stöd och vägledning även fortsättningsvis. Däremot kan vi ju inte ofta gå in rent fysiskt och hantera ”barnens” problem, vilket var lättare då de var yngre.

Jag har snott några olika livscykelmodeller rätt av från den oändliga cyberrymden. Det ligger sanning i dem alla. Själv känner jag mig nöjd med att ha gått in i den enligt Laslett definierade ”tredje åldern”. Hur förhåller du dig till det obestridliga faktum att vi alla blir äldre?

Lewsons livscykelteori

0-16 år – viktigt att känna trygghet
20-28 år – drömmar, önskningar
28-36 år –förverkligande av drömmar
38-43 år – krisfas, granskning av den del av livet som man redan levat
43-50 år – den bästa arbetstiden för kvinnor, barnen börjar bli självständiga, männen orienterar sig mot hemmet, de har ofta redan nått toppen av karriären

Den afrikanska livsspiralen

9 respekterad ålderdom
8 vis ålderdom
7 att acceptera sig själv
6 senare medelålder
5 medelålder
4 ung vuxenålder
3 ungdom
2 barndom
1 födelse

(Kemppinen, Rouvinen-Kemppinen 1998)

Utvecklingsfaser i olika åldrar enligt Erikson

0-2 år
Spädbarnsåldern
– att känna grundtrygghet
– att lära sig gå och prata
– att klara av separation

2-6 år
Lekåldern

6-12 år
Tidig skolålder
– jag utvecklingen utvecklas
– Barnet utvecklar både sin självaktning och självkänsla
– barnet lära sig sin könsroll
– barnets känsla för samvete utvecklas
– barnet lära sig att fungera tillsammans med kompisar i samma ålder
– barnet lär sig principen med arbete

12-22 år
Ungdomen
– att i puberteten forma sig en ny kroppsuppfattning
– att lösgöra sig från föräldrarna
– att forma en vuxenidentitet
– att komplettera världsbilden

30-65 år
Medelåldern
– att utveckla det yrkesmässiga självförtroendet
– att anpassa sig till ett familjeliv eller till att leva ensam   

65-
Ålderdomen
– att avstå
– att anpassa sig till de begränsningar som åldern medför

(Vilkko – Kalliopuska, Uuden lukion psykologia 2)

De fyra olika åldrarna

Den första åldern: omognad, beroende, socialisering och utbildning

Den andra åldern: mognad, oberoende, arbetsliv och föräldraskap

Den tredje åldern: en potential – en möjlighet att utgöra ”livets juvel”, kännetecknad av oberoende och självförverkligande

Den fjärde åldern: beroende, skröplighet och död

Laslett (1994)

26 mar

Minsta lilla fågelungen redo att flyga.

Nu händer det, mycket hastigare än vi trodde. Vår ”minsting” börjar en utbildning i Stockholm till hösten och har sökt ett helt gäng jobb här i Karlskrona. Nu fick hon jobb i Nynäshamn med bara några dagars varsel. Min syster och hennes familj är så fantastiska att de låter henne bo där under den första tiden. Det innebär att dottern får en kort promenad till jobbet och en mjuk ”flytta hemifrån”-upplevelse. Jag fick detsamma då min fina faster och hennes familj tog emot mig som en i familjen då jag började på lärarhögskolan. Våra två äldsta fick bo hemma hos en annan syster och hennes familj då vi flyttade hem från USA och det var dags för dem att börja sina vuxenliv. Vilken ynnest det är att ha så mycket stöd och hjälp från alla håll då man är en ung vuxen!

Jag och maken kliar oss lite i huvudet och undrar vad som hände. Detta scenario är både naturligt och önskat, men jag tror aldrig man riktigt kan förbereda sig på att inte längre ha några ”barn” kvar hemma. Vi har varit föräldrar med hemmavarande barn sedan den 3 augusti 1996, en halv evighet. Vi är fortfarande deras föräldrar, lika engagerade i deras väl och ve som innan, men livet kommer onekligen att se annorlunda ut hädanefter.

Det är bråda dagar för att få ihop ett komprimerat bohag som får följa med upp till Nynäshamn på söndag. Vi får väl åka en andra runda då dottern hittar en lite mer permanent boendelösning. Jag kommer ihåg känslan av att nästan falla handlöst in i det okända, en helt annan känsla än då man gör samma sak med fler år på nacken. Så mycket spännande och roligt som ligger framför henne, vår minsting! Inte kan jag sitta här och gråta.

Godingen i december 2001, med sina första vingliga steg och solsken i blick! Nu är det dags för henne att förlita sig på att benen bär och att hon kan möta världen och alla dess tokigheter. Vi älskar dig, pian.

24 feb

Slipping through my fingers.

Till hösten flyttar vår yngsta dotter upp till Stockholm igen. Jag vet inte hur livet kommer att bli för oss som blir kvar här hemma. Det vet man naturligtvis aldrig, men just nu känner jag av detta mer än vanligt. Vi kommer att bli ett hushåll med två vuxna utan barn igen, något maken och jag inte varit sedan 1996.

Vår S har kastats in i den verklighet som unga, outbildade ungdomar måste ta sig an efter detta coronaår. Det är svårt att hitta ett jobb! Hon har den stora glädjen att ha fått timanställning i sin farbrors städfirma och det är härligt att höra hennes glädje varje gång hon får meddelande om ett nytt arbetstillfälle. Hon är så duktig med sin ekonomi och mycket sparsam, så det betydde extra mycket för oss när hon kom hem med den här fantastiska vårbuketten med tulpaner, ranunkler och körsbärsblom! (Tack för att vi hjälpt henne med körkortet.)

Vi har blivit bortskämda med en massa god mat de senaste åren, särskilt sedan förra sommaren. Igår gjorde S perfekta falaflar då jag pratat om hur sugen jag varit på sådana under flera veckor. Så gott! Så lyxigt! Kanske ska jag satsa på att be henne laga allt möjligt smarrigt som jag själv tycker är tråkigt att fixa så länge hon bor hemma…

14 sep

Grattis på födelsedagen!

Vår älskade dotter kom till världen påhejad av kraften i de fem kvinnor som var med i rummet den där morgonen på 90-talet. Maken hade redan flyttat till Filladellfisa, som storebror sa, så det föll på min mamma och min moster att följa med till BB som doulas. Vi hade hela tiden vetat att om allt gick som det ska kommer jag att antingen behöva föda själv eller ha med mig någon annan än maken. För mig var alternativet solklart. Kunde inte maken vara där fick ingen annan heller vara där. Ju närmare förlossningsdagen vi kom, desto mer lockande kändes min mosters erbjudande att hoppa in som födelsecoach. Min förlossningsrädda mamma ändrade sig helt plötsligt och sa att hon också ville vara där och att hon kunde gå ut om det blev för jobbigt. Det slutade med att de båda blev till ett helt fantastiskt stöd. Trots att slutskedet blev kaotiskt av olika anledningar var det överlag riktigt bra. Min barnmorska sa att hon aldrig hade varit med om något liknande och att hon aldrig skulle glömma kvinnokraften i förlossningssalen.

Fotograf: Karin Vivar

E har varit stilsäker ända sedan hon kunde börja klä på sig själv. När hon tittar i fotoalbum undrar hon varför vi lät henne klä sig så tokigt. Jag hävdar att det är just detta som gjort henne till en av de mest stilsäkra människor jag känner. Hon kan se snygg ut i en skitig målartröja. Att innan två års ålder veta att glasögon och hårband kan lyfta vilken outfit som helst måste väl vara en superkraft?!

Det är roligt med stora barn som inte längre är barn, utan härliga och fantastiska vuxna. Det är också lite tråkigt att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt. Balansen är hårfin. Jag vill ju att de ska klara sig själva! Vissa saker är ändå svåra att släppa. Som födelsedagsfirande och frukost på sängen till exempel. Svärsonen och jag konspirerade och fixade så att allt blev rätt i morse. Födelsedagsbricka fixade han, jag ordnade födelsedagsduk och flagga och skickade i hemlighet i förväg.

Den välbroderade rosduken plockade jag upp på loppis förra året med tanke på att en dag omvandla den till just detta ändamål. Nu var jag lite seg, förstås. När dottern för några veckor sedan ringde och önskade en födelsedagsduk sa jag ”nja, deeeet hinner jag nog tyvärr inte fixa med så kort varsel”, men det var ju bara ljug. Jag hittade ett matchande typsnitt i korsstygn och räknade mitten hit och mitten dit, och så det där med att bokstäver och ord skulle separeras med lagom stora mellanrum. Resultaten blev fint tycker jag och tipsar vidare om att inte låta alla vackra handarbeten rinna genom fingrarna som förspilld kvinnokraft! (Brickan på fotot är vår egen, vid det här laget rätt misshandlade sådana.) Grattis igen till vår älskling! Du är bäst.

05 sep

Skärmar, porr och funderingar.

Hur ställer du dig till vår tidshushållnings mest livsomvälvande pryl, den smarta telefonen? Det finns säkert en massa tekniska uppfinningar som jag inte har koll på och som påverkar vår värld ännu mer, men för individer är det nog svårt att bortse från hur stor plats telefonerna/plattorna/datorerna har tagit i människors liv.

Anders Hansen har gett ut två böcker som blivit populära: Hjärnstark och Skärmhjärnan. I Hjärnstark tar Hansen upp hur viktig motionen är för vårt mentala välmående medan Skärmhjärnan mer är en domedagsprofetia över allt dåligt ”skärmarna” står för. Jag tycker att båda är lätta att ta till sig, men förstår också den kritik Hansen har fått för Skärmhjärnan. Den ger ingen nyanserad bild av vad ”skärmarna” har bidragit till, utan fokuserar verkligen på det dåliga. Hansen har i flera intervjuer lyft att det ju är detta som varit hans fokus och att det finns andra som fokuserar på de positiva sidorna.

Jag skulle vilja gräva ner mig lite i ett fenomen som har blivit starkt påverkat av ”skärmarna”, nämligen porren. Jag kommer från en troende bakgrund som var ganska strikt. Porr lyftes fram som något fel och syndigt. Jag kan inte komma ihåg att någon någonsin berättade VARFÖR porr var fel, men ju mer livserfarenhet jag har fått, desto större insikt har jag fått. Hur det nu är har porr alltid känts lite som små bitar av kräks i halsen och allmänt skamligt.

Som biologilärare på högstadiet undervisade jag i ”sex och samlevnad” och där hade jag följande kursplan att utgå ifrån:

Kropp och hälsa

Hur den fysiska och psykiska hälsan påverkas av sömn, kost, motion, sociala relationer och beroendeframkallande medel. Vanligt förekommande sjukdomar och hur de kan förebyggas och behandlas. Virus, bakterier, infektioner och smittspridning. Antibiotika och resistenta bakterier.

Människans sexualitet och reproduktion samt frågor om identitet, jämställdhet, relationer, kärlek och ansvar. Metoder för att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter på individnivå, på global nivå och i ett historiskt perspektiv.”

Jag har fetmarkerat ämnena som fick absolut störst fokus i de studiematerial jag hade tillgång till. Ämnena i kursiv stil fick knappt någon uppmärksamhet alls och som du ser finns inte porr med någonstans. Porr nämndes ibland i dessa studiematerial, men då mest som något som något ”som bara finns där” som komplement till ett aktivt sexliv. Det var då (drygt tio år sedan) mest ”feministiska extremister” som påpekade hur kvinnoförnedrande porr var.

(Jag vill också påpeka att det känns ytterst viktigt att bidra med något positivt gällande hur man får en relation att fungera. 1/4 av alla barn har separerade föräldrar och vad ”swipe left, swipe right” kommer att innebära för relationer har vi knappt fått grepp om än.)

De senaste åren har fri tillgång till porr exploderat. Borta är brickorna framför de barnförbjudna magasinen i matvarubutikerna. Nu märks dessutom porrens påverkan överallt, många gånger också i rumsrena sammanhang. Också porrmotståndare som jag blir mer avtrubbade.

Jag kommer ihåg ett samtal jag hade med min kusin en gång. Jag hade precis undervisat mina åttor i sex och samlevnad och var både ledsen och tacksam över att frågor som ”när kan man börja ha analsex” och ”måste man göra det som den andre vill när man har sex” hamnade i Hemliga Frågelådan. Jag drog redan då slutsatsen till att porr påverkade dem (eller tips från de muslimska tjejerna som kunde ha analsex och fortfarande vara jungfrur när de gifte sig). Jag uttryckte hur mycket jag hatade porr och min kusin sa ”men det finns ju jättevacker och sensuell porr som kan förbättra sexlivet”. Just då var bara min reaktion ”om du säger det, så”, men jag tyckte bara det kändes olustigt.

En av mina vänner hade en porrberoende make. ”Det räckte inte att jag fixade tuttarna”, sade hon. Maken behövde ”variation” och fortsatte titta på porr.

Sonen berättade för många år sedan att det inte finns en tioåring som inte har tittat på porr på skolgården. Av dem finns det vissa som hamnar i ett destruktivt porrberoende som ingen har någon aning om eftersom föräldrar har dålig koll på alla sätt ett barn har att manipulera sökhistorik osv.

I veckan har Aftonbladet lyft larmrapporter om hur unga kvinnor kommer till barnmorskor med underlivsskador efter ”porrsex” som tydligen både pojkar och flickor anser sig veta är normalt. I samma serie kom idag en artikel om porrberoende från tidig ålder.

Vad vill jag säga med detta? Jag har fortfarande inte hittat något positivt med porr. Idag när jag vet mer om bakgrunden till hur porr produceras och hur människor påverkas stannar inte kräkset i halsen, det känns i hela munnen. Jag blir rädd då jag tänker på hur mänskligheten påverkas av detta fenomen! Kanske är Anders Hansen en domedagsprofet, men jag tror att vi kommer att behöva hålla på att laga en hel del som gått sönder i kölvattnet efter skärmarnas framfart. Ungdomars fantastiska kunskap i engelska känns som ett o-värt pris för ett så vanligt förekommande porrberoende. Och se filmen jag lade upp här! Viktig och sevärd.

Lite fler tankar om ämnet hittar du här.

13 jan

Det behöver inte glimma för att vara guld.

För ett år sedan reste jag och maken till Thailand för att jag skulle få lite återhämtning efter några mer än utmanande år. Jag kommer ihåg precis hur tom jag kände mig och hur tveksam jag var till att jag skulle klara av att tillgodogöra mig tiden i ”paradiset”. Igår reste äldsta dottern till Thailand. Hon var allt annat än tom (det var däremot tågvagnen såhär 5:45 en lördagsmorgon), utan väldigt peppad och förväntansfull. Hon har åkt till min syster och hennes familj för att i två månader vara behjälplig på lite olika sätt och samtidigt få tid att njuta av allt det fina Thailand bjuder på. Jag är så glad för hennes skull! När man är 20 år kan livet kännas utmanande med alla dessa valmöjligheter som finns! Jag tror det krävs några års livserfarenhet för att inse att det inte bara finns ETT rätt val, utan flera. Och det går alltid att göra om och göra rätt!

Sonen pluggar vidare för fullt. Vi har kommit fram till tentaveckan och flitens lampa har lyst klart under hela ”jullovet”. Allt från termodynamik till integraler har blötts och nötts och det verkar som att killen har koll. Jag är glad att han har hittat något som han både gillar och verkar ha fallenhet för! Ingenjörsstudier hägrar och jag tror att han kommer att trivas jättebra med sådana. Att jag är matte/no-lärare har nog ingenting med hans val att göra. Det är från annat håll intresset för naturvetenskapliga och matematiska hur och varför har kommit!

Yngsta dottern fortsätter kämpa på. Hon brinner för sin musik och tycker att det är lite trist (minst sagt) att åren i USA gjorde att hon inte ens kunde söka till det estetiska programmet på gymnasiet, men å andra sidan kommer hon alltid att ha nytta och glädje av att kunna mer om matlagning än de flesta andra. Många gånger blir det svårt att låta sina passioner ta plats i inrutade kontorstider och 40 h-veckor. Alla som jobbar i kreativa yrken vet att det kan vara oerhört utmanande att skapa på kommando. Jag tänker att det löser sig nog. Vår S är en fantastisk människa och nobody puts ”our Baby” in a corner. Hon kommer säkert att hitta en plats där hon kan glittra och sprida sin livsglädje till andra människor!

Vi satt och kollade och lyssnade igenom gamla filmer och ljudfiler igår. Vilken nostalgitripp! Och vilken fin påminnelse om att livet inte bara rinner förbi, utan att det händer stora och fantastiska saker i det tysta. Varje dag! Varje stund… En dag är ditt barn en liten knodd som blir bilsjuk och kaskadkräks i varje kurva, nästa sitter han och pratar om något som du inte ens kan låtsas förstå. En morgon har du klädkrig med ditt barn om vilka kläder som är passande i -20°C, nästa syr hon sina egna utstyrslar. En natt undrar du om den där nattskräcksperioden någonsin ska få ett slut och nästa sitter du med nattskräcksbebisen och diskuterar de fyra grekiska formerna av kärlek.

Jag är så tacksam över de här guldklimparna som jag fått äran att guida på livets väg. Snart är de helt självgående, men jag hoppas att de fortsätter komma tillbaka för att tanka kärlek och råd med jämna mellanrum. Peace.

02 jun

En nykläckt göteborgare.

Vår familj har hållit sig till ostkusten i alla år. Nu har äldsta dottern flyttat till Göteborg, älskar det och påstår att västkusten verkligen ÄR bästkusten. Med tanke på att det har regnat varje gång jag varit i den här stan medan E fått uppleva en hel månad i strålande solsken tror jag att vi intervjuar henne igen framåt hösten då hon fått vara med om verkligheten

14 apr

Om att vara, göra och välja rätt på väg ut i vuxenlivet.

Här i USA tar man sin high school graduation, ”studentexamen”, när man har fått ihop alla sina nödvändiga poäng. I de flesta fall sammanfaller det här med skolavslutningen under det sista året, men för vissa elever som har jobbat hårt och läst extra online-kurser och dylikt går det att ta examen tidigare. Det anses inte som konstigt, särskilt inte som att man aldrig går i samma ”klass” som någon annan. Alla plockar sitt eget schema. Det finns en lista på kurser som är obligatoriska för alla och mängder av kurser som är som mina gamla högstadieklasser i FA (fria aktiviteter), kurser som ger collegepoäng, kurser som är collegeförberedande, kurser som ger en skjuts in i en speciell fördjupning på college osv, osv. Varannan dag är A-dag och varannan dag är B-dag. Man har fyra lektioner varje dag under sina, oftast, fyra år i high school.

Anledningen till att man får höra från svenska utbytesstudenter att amerikansk high school är jättelätt är att svenskar inte kan tillgodoräkna sig sina studier i den amerikanska skolan då de kommer tillbaka till sin gymnasieutbildning och många därmed väljer kurser från listan med ”roliga” klasser. Vår äldsta dotter fyller 18 i september och har jobbat på hårt i skolan. Hon har läst ikapp ett år och dessutom valt några fördjupningskurser i engelska som varit mycket utmanande. Inför sista terminen hade hon det så väl förspänt poängmässigt att hon bestämde sig för att välja en pluggtimme istället för att fylla på med en klass som kanske varit rolig eller givande, men inte nödvändig. Under denna study hall-lektion kan hon läsa läxor och plugga inför prov och detta är kanske en av anledningarna till att den här terminen i våra föräldraögon inte alls varit så stressig som sista terminen i gymnasiet verkar vara för många av mina kompisars barn.

Det nya svenska betygssystemet har nog en god tanke precis som alla andra betygssystem som svenska skolsystemet bjudit på genom åren, men det verkar funka rätt dåligt. Anledningen till att vissa prestationsstyrda tonåringar blir mer eller mindre utbrända innan de ens är färdiga med gymnasiet kan vara allt från dåliga grundkunskaper och illa planerade kurser till lärare som inte förstått hur betygen ska sättas, alltså att man inte ska behöva prestera på topp varje gång man lämnar in en läxa, en uppsats eller ett prov.

Det amerikanska betygssystemet verkar å andra sidan bygga på ibland nästintill godtyckliga kriterier, t ex har dottern fått extrapoäng för att hon inte utnyttjat toalettpasset (man får ”toalappar” som man lämnar till läraren om man behöver gå på toa under lektionen) under hela terminen och hon har fått extrapoäng för en massa sådana konstiga saker som inte alls kan vara viktiga för hur kunnig man är inom ett område. I den collegeförberedande engelskkurs hon läser den här terminen får man extrapoäng för att skriva dikter, något som jag tycker känns betydligt mer meningsfullt. E finns nu på skolans ”honor roll”, en lista med alla elever som har utmärkt sig betygsmässigt, något som jag tycker är en fin bedrift för en invandrarelev.

Jag har funderat mycket över barn och ungdomars olika förutsättningar och en kommentar som jag fick från en svensk väninna här då hon hörde om denna ”honor roll”. Väninnan tyckte inte att man kan räknas som invandrarelev då man kommer från Sverige till USA och att E dessutom bodde i USA från att hon var bebis till att hon var nästan två år. (Den här omgången har vi bott här i 3,5 år.) Därmed var detta ingen bedrift på något vis. Say what? I Sverige räknas man till och med som invandrarelev trots att man är född och uppvuxen i Sverige om man har utlandsfödda föräldrar. Jag ser ingen skillnad i det här fallet. Jag förstår att det är stor skillnad på om man har föräldrar som själva har gått eftergymnasiala utbildningar oavsett vilken nationalitet de kan tänkas ha då man kanske har en annan syn på hur man uppmuntrar och hjälper sina barn och även de kunskaper som kan behövas för att kunna hjälpa till. Då det gäller läxor och annat har dock E fått klara sig väldigt mycket på egen hand. Matte och fysik har maken hjälpt henne med, med den äran, och hon hade kanske inte haft några A:n i dessa ämnen om inte han hade funnits med på hemmaplan. Då det gäller de flesta andra ämnen har hon dock i princip klarat allt helt själv. Jag är helt flytande i konversationssammanhang och läser i princip bara på engelska nu för tiden, men jag har stora hål i det akademiska språket. Därmed har jag mest kunnat uppmuntra och ge feedback ur ett ”språkflödesperspektiv” då det gällt hennes skrivuppgifter. Dessutom tycker både jag och maken att något är väldigt fel om det är föräldrarna som är ansvariga för genomförandet av sina barns uppgifter och att barnen i sådana fall bedöms genom sina föräldrars prestationer. Detta gäller både i Sverige och i USA.

Om du har orkat läsa ända hit undrar jag så klart vad du har för tankar om det jag skrivit om idag… Tror du att man går åt rätt håll med den svenska skolutvecklingen? Vad tycker du om linjer, kurser, läxor, press och känslan av att inte duga som människa om man inte blir ”akademiker”? Är allt pluggande idag ett tecken på att folk ägnar sig åt fel saker och har för lite att göra, eller är mänskligheten väldigt mycket smartare idag då så många fler studerar länge, länge, länge jämfört med hur det såg ut för, säg, 50 år sedan? (Detta gäller överlag i stora delar av världen.) Finns det plats för lekmän i dagens samhälle?

07 jan

Äventyrlig onsdag.

Rapport från kvällens aktivitet: Tvååringen har små mystiska pyssel under matbordet (ja, vart ska man annars ta vägen om man måste ta hand om ”personal businesses”), femåringen vill göra fler roliga vintagefilmer och sjuåringen suckar över läxan som måste vara klar innan han får gå till kompisen och leka en stund innan middagen. Den lille, världens sötaste, föddes för tidigt och har varit död några gånger i sitt halvårslånga liv. Jag är lite nervös över att vara ansvarig, men allt har varit bra länge och vardagslivet måste någon gång få chans att komma tillbaka.

När jag går hem i regnet igen har jag varit stand-in-förälder i lite drygt en timme och jag andas djupa andetag för att pigga upp mitt trötta huvud. Jag har nog alltid älskat bebisar och barn. Kanske inte lika mycket då jag vispade ihop välling på spisen till något syskon mitt i natten. (Eller jo, det var nog bara själva vällingen jag inte gillade så mycket.) Jag är tacksam över att få chansen att hänga lite med dessa varelser som har så mycket liv i sig, som är ganska oskadade då det gäller hur man ska tycka och tänka och som mest bara visar vad en människa är i sin mest oslipade form. Jag kan samtidigt konstatera att det nog är rätt smart att passa på att föda barn innan man fyller fyrtio och kroppens stora förfall börjar.  Trots allt får jag lägga mig och sova i lugn och ro hela natten medan mina lånebarns föräldrar får gå upp mitt i natten och fylla på sondmatning, byta blöjor och kanske få sällskap i sängen av två eller fyra extra små sparkande ben när det redan är ganska trångt.

14_2

Jag kan inte lägga upp bilder på barnen här i bloggen, så du får hålla till godo med stallkisarna igen istället. De är ruskigt söta de också.

07 dec

6 december.

Andra advent kom med två tända ljus i adventsstaken, kokt torsk, ris (är det helgerån, det borde väl vara kokt potatis) och persiljesås. Blektrist på tallriken, himmelskt i munnen. Lite Bananagrams, kladdkakemuffins och julmusik på det så har du min hela söndagskväll. Ja, och så kan jag ha somnat i några timmar på soffan.

Efter körövningen (Halleluja, tänk att sjunga vackert arrangerad körmusik varje vecka!) fick jag hänga med några av mina favoritbarn som är mellan 1,5 och 3 år gamla. De är så roliga och kloka och gör mitt liv lite mer spännande! Efter två timmar med dem är jag alltid trött. Inte trött som jag kanske brukar vara nu för tiden, utan trött som jag var för drygt tio år sedan när alla tre barnen var små och det ibland kändes som att man gick omkring i en levande dimma. Efter den beskrivningen känns det lite konstigt att säga det, men jag saknar den tiden ibland. Det är precis som alla säger, att man inte saknar kon förrän den är ute ur båset. Jag kommer ihåg en extra tuff dag i Segeltorp då jag hade haft en evighetslång ”diskussion” med sexåringen, lyssnat till en tirad gnäll, gnäll, gnäll från fyraåringen och tvååringen hade badat i toaletten och trillat i trappan och fått en snygg blåtira. Jag pratade med mamma i telefon och hade antagligen en smått darrande röst, mamma sa ”Du kommer att sakna den här tiden när de blir större!” och jag svarade ”Du, jag tror inte det!” Nu är de större, en annan tid är här och jag saknar småbarnstiden. Vi människor är så förutsägbara…

I slutet av januari kommer Dream Theaters nya megaprojekt The Astonishing ut. Det verkar bli en synnerligen intressant historia. Här kan du läsa mer och lyssna till den första singeln från det konceptet. Glad andra advent!

1_5