22 sep

En blivande affärskvinna.

”Wow, vilket konstverk! Jag älskar det. Hur mycket tar du för en tavla?”
”1000 spänn.” Utan att blinka.
”Alltså, det tycker nog jag är lite dyrt, då får det vara.”
”300”, fortfarande utan att blinka.
”…”
”Eller förresten, vad kostar en sådan där som man målar på? Jag ska ta reda på det. Men jag säljer inte de här tavlorna jag redan har gjort. Isåfall får man beställa en ny.”

Tioåringen är redan en fullfjädrad förhandlare. Hon är dessutom en konstnär som har sitt alldeles eget uttryck trots sin unga ålder, och en slipad affärskvinna. Det blir nog att pynta upp de där pengarna ändå.

14 aug

Om det inte blir bättre än såhär då?

Som jag har berättat innan hade vi besök av ett par från USA som vi inte alls känner (kände). De har socialiserat sig genom världen under resor genom olika nätverk för att få möjlighet att uppleva länder, kulturer och natur genom lokalt boendes ögon och nu hade vi fått möjligheten att vara dessa ögon. Jag och kvinnan i paret fick en dag tillsammans där vi fick kontakt på ett ovanligt djupt plan för att aldrig ha träffats förut. Vi hade många gemensamma kontaktytor, är i ungefär samma ålder och har haft många liknande känslomässiga upplevelser. Ett ämne vi diskuterade fick mig dock att känna mig som ett stort frågetecken. Kanske mest för att det rörde ett område som jag trodde jag hade koll på där personen jag talade med lyfte fram argument som inte stämde överens med vad jag trodde jag visste. Det händer ofta att jag inte är överens med folk, det är ju jätteintressant att diskutera, vända och vrida på argument och känna hur diskussionen lyfter alla inblandade till mer kunskap och bättre insikter. I det här fallet kände jag verkligen att jag behövde gräva vidare rent teoretiskt. Jag älskar då jag utmanas på det viset! Det är sannerligen viktigt att hålla sig öppen för att våga förändra sina åsikter, eller åtminstone vidga sitt sinne.

I USA pratas det ofta om ”diversity”, mångfald. Det fokuseras på kön, hudfärg, etnicitet och språket används som medel att trolla bort ojämlikhet. Jag har aldrig träffat så många människor från olika länder och med olika nyans på huden som under året i Pallan. Att påstå att det var mångfaldigt vore dock enfaldigt. De allra flesta som var där hade mycket hög kognitiv förmåga, de var osedvanligt snabbtänkta. Mig veterligen är det inte något som förordas när man ropar på jämlikhet, att arbetsplatser ska visa ett medeltal gällande kognitiv förmåga. Däremot är det helt klart så att hudfärg och etnicitet har stått över kognitiv förmåga då de stora amerikanska universiteten bestämt vilka som ska antas. Detta har i sin tur börjat slå tillbaka på dem och det stäms åt alla håll och kanter. (Alltså, USA och deras stämningar. Det var galet förut, men det verkar ha slagit över helt och hållet.)

Jag älskade att bo i Palo Alto, jag älskade vädret, de lummiga och hemtrevliga bostadsområdena, Stanford campus och alla människor jag mötte. Detta var åren 1994-1995, närmare trettio år sedan, och väldigt mycket har hänt sedan dess. Mycket är detsamma, men annat har förändrats. Pressen har ökat. Att köpa hus kostar absurt mycket (vår väns ändå ganska medelmåttiga hus såldes för ett par år sedan för 27 miljoner). High school-ungdomarna röker hasch som fanns det ingen morgondag (föräldrarna har för mycket pengar och möjligtvis för lite tid att engagera sig i sina barn). Man skulle kunna tro att det i den akademiska miljö som Stanford står för, världsledande upphöjande jämlikhet på så många sätt, skulle medföra gemenskap och samarbete, men det verkar mest vara en ständig strid på kniven för att göra sin smarta röst hörd över alla andra smarta röster och mobbing och fusk är mer än lovligt ofta förekommande. Kvinnan jag diskuterade med har haft höga positioner, har jobbat hårt och varit driven av resultat och lovord från andra (precis som många andra). Förra året anmäldes hon av en yngre kollega som hade blivit kränkt av att den äldre kollegan ”kommit dragande med sin erfarenhet så den yngre personen känt sig förminskad”. Hur hamnade världen här? När slutade erfarenhet och visdom vara något önskvärt och viktigt? När blev det viktigare att döva sin ångest i haschångor än att lära sig mer om hur man ska kunna dela med sig av sina styrkor till sina medmänniskor? När blev Linda Skugge någon som säljer sin kropp? När kom dagen då jag skulle känna behovet av att slåss för mina döttrars rätt att få adekvat hjälp anpassad till deras kvinnokroppar? När blev det viktigare att underhålla någons ångest än att lära henom hantera livet genom att klara av svårigheter?

Det är väl inte konstigt om gamla kärringar blivit dumförklarade i alla tider. Ingen vill väl lyssna på någon som kommer dragande med föråldrade teorier och tipsar med grund i sina erfarenheter? Fast det är ju inte sant. I många kulturer är ålder fortfarande något som ses som en superkraft, erfarenhet är guld värd och patriarker och matriarker har viktiga positioner i samhället. Jag känner att jag måste försöka hålla mig fast bäst jag kan för att fortsätta vilja vara en del i samhället, fortsätta utvecklas och göra vad jag kan för att bidra med något som kan vara till gagn för mina barn, kommande barnbarn och kommande generationer.

Ps: Fundera på varför henom inte autokorrigeras medan matriark direkt ändras till patriark…

04 maj

Hjärnan och hur den hjälper och stjälper oss.

För många år sedan fick jag träskylten med uppmaningen ”Do more of what makes you happy” (gör mer av det som gör dig glad) av min svärmor. Numera är den typen av inredningsdetaljer borta från inredningsinspirationsbilder, men jag håller hårt i min skylt. Den är en viktig påminnelse om varifrån jag kommer och hur min plikttunga personlighet funkar om jag låter den inre rösten härja fritt. Det där med vad som gör en lycklig är ju lite flytande och inte alltid lätt att förstå ens för sig själv. Vad man vill ha och vad man behöver rimmar nämligen inte alltid med varandra.

Jag har nämnt Andrew Huberman förut i den här bloggen, men nu gör jag det igen. Hans lektioner om hur kroppen fungerar är mycket intressanta och även om de är faktatunga finns det mycket som faller på plats då jag lyssnar. Jag tänker att alla borde lyssna på dem! Igår lyssnade jag på ett avsnitt som huvudsakligen handlade om stress och fick flera aha-upplevelser. Avsnittet jag lyssnade på innan dess handlade om depression och det vill jag egentligen att alla ska lyssna på. Inte minst alla vi föräldrar som är eller har varit oroliga över våra barn och tonåringar med depressiva tendenser. Kanske skulle jag satsa på ett ut i skogen-läger för familjer med barn som bara tror att de är lyckliga då de är uppkopplade? Ansvar för någon annan än en själv, jobba tillsammans med andra för att bygga grejer, bra mat… AI må leda till bekymmer för mänskligheten, apatin och livsledan som som så många barn och ungdomar lider av upplever jag vara ett större problem.

Det ser lite stökigt ut där nere i hörnet, men ojojoj, nu händer det! Växthusets skelett är på plats och finliret kan börja. Om någon vecka kanske jag kan börja använda det? Till höger om den nya konstruktionen står förra årets uppgradering, det där växthuset som enligt instruktionerna (och IRL) inte klarade av vind. Det roliga är att jag tyckte det var jättestort jämfört med Lidl-versionen jag hade året innan dess och jag var jättenöjd med det. Ännu en påminnelse om det där att man kan vara hur nöjd som helst tills man ser vad någon annan har. Då är det plötsligt otillräckligt. För mig funkar det utmärkt att generellt inte engagera mig i olika typer av inspirationsgrupper, utan att bara söka inspiration inför specifika projekt. På det sättet håller jag mig undan känslan av att det jag har inte duger.

23 maj

Helgen.

Och så var det måndag igen! Extradottern är nästan ensam kvar tillsammans med ett fåtal klasskompisar då de flesta ettor och tvåor på estetiska programmet i stan är i Spanien. Själv åker hon på utbytesstudentresa till Dalarna om ett par dagar, så det går ingen större nöd på henne. Det reses på många olika håll i min bekantskapskrets. Det låter härligt på alla sätt och vis, men trädgårdslandet gör faktiskt att jag inte riktigt kan tänka utanför den lilla lådan. Det är så mycket roligt som händer där, även om det också växer ogräs som ska rensas. I helgen har vi, ÄNTLIGEN, fått en hel del regn. Det lovas mer av den varan under den kommande veckan. Inget vattnande alltså, utom i växthuset!

I helgen har det inte bara regnat. De här godingarna har också hängt med faster. De tillför så mycket mental energi, men de vaknar väldigt tidigt om morgnarna! Igår sov jag därför middag som värsta tanten. Så skönt, haha! Jag är så tacksam över de här pysslarkompisarna som håller mig på tårna. Min brorsa sa att han gillar att jag har fördragsamhet med allt som tar så lång tid när de är här. Alltså att de får vara med och göra allt även om det tar tid. I vardagen ska man ju ofta skynda sig till skolan, bli färdig med middagen innan alla hungrar ihjäl, hinna någon annanstans. När ungarna är här är det de som är själva ”aktiviteten”, så om det tar en timme att baka ut ett par plåtar bullar så får det göra det. Det är en bra övning för mig också, det där att vara här och nu.

Jag vet inte hur gammal jag var när mamma lärde mig att göra en flätad krans, men det känns bra att jag har fört vidare det till nästa generation, inte bara i rakt nedstigande led. Jämt antal bitar, lägg en till vänster och en till höger hela vägen runt. Det blir så fint, men tyvärr glömde jag att ta bild. Jag fick ett samtal under gräddningen och missade alarmet, så kransen blir lite mörk (framför allt på undersidan). Men den smakade tydligen perfekt ändå, särskilt varm. Det är ett bra tips i alla lägen. Har man något slags vetebröd som är torrt eller för välgräddat är det bara att värma lite för att få tillbaka känslan av nybakat.

Åttaåringen var som ett litet plåster på den coola tonåringen och var mycket nöjd med sin söndagsfrisyr. Två fiskbensflätor, så snyggt! Jag var glad över att se hur uppmuntrande de två yngre personerna var mot tonåringen som uttryckte hur lite hon har pysslat genom åren. Lillebror sa: ”Du ljög när du sa att du inte kan pyssla!” (Han är för tillfället mycket fokuserad på att koppla ihop det människor säger med hur verkligheten ser ut eftersom hans mycket livliga fantasi leder till otroliga berättelser som äldre i hans omgivning inte riktigt tror på.)

Treåringen ville också ha flätor, men jag sa att det inte riktigt skulle funka med hans frisyr. Jag lovade istället lite gelé och fixade en tuppkam. Han blev väldigt upprörd och tyckte det var superfult. Därefter fick jag tydliga instruktioner genom att han drog handen för att visa hur kammen skulle gå. ”Det ska vara rakt fram och åt sidan.” Så här, alltså. Det här är en ordningssam ung man, tuppkammar göre sig icke besvär. Denna frisyr var han dock mycket nöjd med och egentligen skulle jag ha filmat då han stod framför spegeln och kände sig fin. Tårögonframkallande. Jag tänker ofta på vad det är som gör så många av oss människor missnöjda med oss själva. När slutar vi tycka att vi är fina och bra? Varför är inte känslan av att vara oövervinnerlig starkare än känslan att vara otillräcklig?

01 apr

Nyblivna ”empty nesters”.

Nu är vi här! Hemma själva, alla ”barn” igång med sina egna liv på behörigt avstånd från de omhuldande föräldrarna. Det är dags att sammanfatta och utvärdera.

Första gången jag fick fylla i rutan ”50-59 år” i en undersökning kände jag samma sug i magen som det som följer stor oro eller förväntan. Jag har gått in i 50+ med många reflekterande tankar, men utan att känna annat än att jag är väldigt nöjd med livet. Annat var det runt 40. Då snurrade det i högt tempo rörande en hel massa olika frågor och jag kände ofta ilska, hopplöshet och sorg.

”Age is but a number” (ålder är bara ett tal) är en sliten klyscha som jag faktiskt inte riktigt tycker stämmer. Det är klart att jag som femtioåring inte har samma möjligheter som en tjugoåring då det gäller somligt. Å andra sidan har jag en massa fördelar som tjugoåringen inte kommer att kunna utnyttja förrän hen kommer till samma plats i livet. Det är bara så det är. Vissa accepterar inte detta. Skönhetsingrepp omsätter många miljarder varje år. Jag kämpar emot med näbbar och klor för att inte fastna i ”evig ungdom”-träsket och funderar en hel del på hur jag ska möta min egen ålderdom rent fysiskt. Skönhetsoperationer är inte aktuella, men jag vill bli starkare och friskare, gå in med bättre förutsättningar i den tid som ligger ett gäng år längre fram. Jag tänker också på det som min svärmors unga, nya medarbetare kom med då de skulle arbeta på ett projekt tillsammans: ”Och vad du gör, kom inte dragande med din livserfarenhet.” Eh, jo. Det är precis det jag njuter av att kunna göra numera! Så mycket som förut upptog mitt sinne i onödan har jag kunnat släppa just på grund av min fantastiska livserfarenhet. Jag hoppas att yngre personer runt omkring mig kan se denna som något positivt.

Jag är så tacksam över (nästan) alla erfarenheter som kommit i min väg. Vissa har jag inte riktigt insett storheten i än, men det kanske kommer med tiden. I samband med att jag skolade om mig till samtalsterapeut skrev jag en lista med alla ”vägbulor” jag upplevt genom åren. Vissa hade inte ens märkts om de hade skett vid ett senare skede. Det är ju så man fungerar. Erfarenheter leder till kunskap och förståelse. De värsta stunderna i mitt liv har olika platser i mitt medvetande. Vissa har jag låst undan och får hantera vid senare tillfälle, andra har blivit mjukare i kanterna då jag behövt plocka fram dem mer ofta.

Vad ligger framför mig nu då? Många spännande projekt hoppas jag såklart på. Att ha unga vuxna barn innebär inte alls att man inte har något mer att tillföra deras liv, eller att man liksom ”klipper av dem” från något slags mental navelsträng. De upptar fortfarande mitt medvetande flera gånger om dagen på olika sätt. Däremot får jag lära mig att hantera det faktum att de får hantera sina egna slag på ett annat sätt än då de var yngre. Mamma uttryckte det med det klassiska ”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Hon menade att hon hade önskat att hon förstått att allt det fysiskt jobbiga när barnen är små inte är ”någonting” jämfört med de mentala utmaningarna som kommer till en förälder då ens barn råkar ut för vuxenutmaningar. Vi får väl se. Jag förstår vad hon menade, men hoppas och tror att maken och jag kan vara till både stöd och vägledning även fortsättningsvis. Däremot kan vi ju inte ofta gå in rent fysiskt och hantera ”barnens” problem, vilket var lättare då de var yngre.

Jag har snott några olika livscykelmodeller rätt av från den oändliga cyberrymden. Det ligger sanning i dem alla. Själv känner jag mig nöjd med att ha gått in i den enligt Laslett definierade ”tredje åldern”. Hur förhåller du dig till det obestridliga faktum att vi alla blir äldre?

Lewsons livscykelteori

0-16 år – viktigt att känna trygghet
20-28 år – drömmar, önskningar
28-36 år –förverkligande av drömmar
38-43 år – krisfas, granskning av den del av livet som man redan levat
43-50 år – den bästa arbetstiden för kvinnor, barnen börjar bli självständiga, männen orienterar sig mot hemmet, de har ofta redan nått toppen av karriären

Den afrikanska livsspiralen

9 respekterad ålderdom
8 vis ålderdom
7 att acceptera sig själv
6 senare medelålder
5 medelålder
4 ung vuxenålder
3 ungdom
2 barndom
1 födelse

(Kemppinen, Rouvinen-Kemppinen 1998)

Utvecklingsfaser i olika åldrar enligt Erikson

0-2 år
Spädbarnsåldern
– att känna grundtrygghet
– att lära sig gå och prata
– att klara av separation

2-6 år
Lekåldern

6-12 år
Tidig skolålder
– jag utvecklingen utvecklas
– Barnet utvecklar både sin självaktning och självkänsla
– barnet lära sig sin könsroll
– barnets känsla för samvete utvecklas
– barnet lära sig att fungera tillsammans med kompisar i samma ålder
– barnet lär sig principen med arbete

12-22 år
Ungdomen
– att i puberteten forma sig en ny kroppsuppfattning
– att lösgöra sig från föräldrarna
– att forma en vuxenidentitet
– att komplettera världsbilden

30-65 år
Medelåldern
– att utveckla det yrkesmässiga självförtroendet
– att anpassa sig till ett familjeliv eller till att leva ensam   

65-
Ålderdomen
– att avstå
– att anpassa sig till de begränsningar som åldern medför

(Vilkko – Kalliopuska, Uuden lukion psykologia 2)

De fyra olika åldrarna

Den första åldern: omognad, beroende, socialisering och utbildning

Den andra åldern: mognad, oberoende, arbetsliv och föräldraskap

Den tredje åldern: en potential – en möjlighet att utgöra ”livets juvel”, kännetecknad av oberoende och självförverkligande

Den fjärde åldern: beroende, skröplighet och död

Laslett (1994)

26 mar

Minsta lilla fågelungen redo att flyga.

Nu händer det, mycket hastigare än vi trodde. Vår ”minsting” börjar en utbildning i Stockholm till hösten och har sökt ett helt gäng jobb här i Karlskrona. Nu fick hon jobb i Nynäshamn med bara några dagars varsel. Min syster och hennes familj är så fantastiska att de låter henne bo där under den första tiden. Det innebär att dottern får en kort promenad till jobbet och en mjuk ”flytta hemifrån”-upplevelse. Jag fick detsamma då min fina faster och hennes familj tog emot mig som en i familjen då jag började på lärarhögskolan. Våra två äldsta fick bo hemma hos en annan syster och hennes familj då vi flyttade hem från USA och det var dags för dem att börja sina vuxenliv. Vilken ynnest det är att ha så mycket stöd och hjälp från alla håll då man är en ung vuxen!

Jag och maken kliar oss lite i huvudet och undrar vad som hände. Detta scenario är både naturligt och önskat, men jag tror aldrig man riktigt kan förbereda sig på att inte längre ha några ”barn” kvar hemma. Vi har varit föräldrar med hemmavarande barn sedan den 3 augusti 1996, en halv evighet. Vi är fortfarande deras föräldrar, lika engagerade i deras väl och ve som innan, men livet kommer onekligen att se annorlunda ut hädanefter.

Det är bråda dagar för att få ihop ett komprimerat bohag som får följa med upp till Nynäshamn på söndag. Vi får väl åka en andra runda då dottern hittar en lite mer permanent boendelösning. Jag kommer ihåg känslan av att nästan falla handlöst in i det okända, en helt annan känsla än då man gör samma sak med fler år på nacken. Så mycket spännande och roligt som ligger framför henne, vår minsting! Inte kan jag sitta här och gråta.

Godingen i december 2001, med sina första vingliga steg och solsken i blick! Nu är det dags för henne att förlita sig på att benen bär och att hon kan möta världen och alla dess tokigheter. Vi älskar dig, pian.

24 feb

Slipping through my fingers.

Till hösten flyttar vår yngsta dotter upp till Stockholm igen. Jag vet inte hur livet kommer att bli för oss som blir kvar här hemma. Det vet man naturligtvis aldrig, men just nu känner jag av detta mer än vanligt. Vi kommer att bli ett hushåll med två vuxna utan barn igen, något maken och jag inte varit sedan 1996.

Vår S har kastats in i den verklighet som unga, outbildade ungdomar måste ta sig an efter detta coronaår. Det är svårt att hitta ett jobb! Hon har den stora glädjen att ha fått timanställning i sin farbrors städfirma och det är härligt att höra hennes glädje varje gång hon får meddelande om ett nytt arbetstillfälle. Hon är så duktig med sin ekonomi och mycket sparsam, så det betydde extra mycket för oss när hon kom hem med den här fantastiska vårbuketten med tulpaner, ranunkler och körsbärsblom! (Tack för att vi hjälpt henne med körkortet.)

Vi har blivit bortskämda med en massa god mat de senaste åren, särskilt sedan förra sommaren. Igår gjorde S perfekta falaflar då jag pratat om hur sugen jag varit på sådana under flera veckor. Så gott! Så lyxigt! Kanske ska jag satsa på att be henne laga allt möjligt smarrigt som jag själv tycker är tråkigt att fixa så länge hon bor hemma…

14 sep

Grattis på födelsedagen!

Vår älskade dotter kom till världen påhejad av kraften i de fem kvinnor som var med i rummet den där morgonen på 90-talet. Maken hade redan flyttat till Filladellfisa, som storebror sa, så det föll på min mamma och min moster att följa med till BB som doulas. Vi hade hela tiden vetat att om allt gick som det ska kommer jag att antingen behöva föda själv eller ha med mig någon annan än maken. För mig var alternativet solklart. Kunde inte maken vara där fick ingen annan heller vara där. Ju närmare förlossningsdagen vi kom, desto mer lockande kändes min mosters erbjudande att hoppa in som födelsecoach. Min förlossningsrädda mamma ändrade sig helt plötsligt och sa att hon också ville vara där och att hon kunde gå ut om det blev för jobbigt. Det slutade med att de båda blev till ett helt fantastiskt stöd. Trots att slutskedet blev kaotiskt av olika anledningar var det överlag riktigt bra. Min barnmorska sa att hon aldrig hade varit med om något liknande och att hon aldrig skulle glömma kvinnokraften i förlossningssalen.

Fotograf: Karin Vivar

E har varit stilsäker ända sedan hon kunde börja klä på sig själv. När hon tittar i fotoalbum undrar hon varför vi lät henne klä sig så tokigt. Jag hävdar att det är just detta som gjort henne till en av de mest stilsäkra människor jag känner. Hon kan se snygg ut i en skitig målartröja. Att innan två års ålder veta att glasögon och hårband kan lyfta vilken outfit som helst måste väl vara en superkraft?!

Det är roligt med stora barn som inte längre är barn, utan härliga och fantastiska vuxna. Det är också lite tråkigt att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt. Balansen är hårfin. Jag vill ju att de ska klara sig själva! Vissa saker är ändå svåra att släppa. Som födelsedagsfirande och frukost på sängen till exempel. Svärsonen och jag konspirerade och fixade så att allt blev rätt i morse. Födelsedagsbricka fixade han, jag ordnade födelsedagsduk och flagga och skickade i hemlighet i förväg.

Den välbroderade rosduken plockade jag upp på loppis förra året med tanke på att en dag omvandla den till just detta ändamål. Nu var jag lite seg, förstås. När dottern för några veckor sedan ringde och önskade en födelsedagsduk sa jag ”nja, deeeet hinner jag nog tyvärr inte fixa med så kort varsel”, men det var ju bara ljug. Jag hittade ett matchande typsnitt i korsstygn och räknade mitten hit och mitten dit, och så det där med att bokstäver och ord skulle separeras med lagom stora mellanrum. Resultaten blev fint tycker jag och tipsar vidare om att inte låta alla vackra handarbeten rinna genom fingrarna som förspilld kvinnokraft! (Brickan på fotot är vår egen, vid det här laget rätt misshandlade sådana.) Grattis igen till vår älskling! Du är bäst.

05 sep

Skärmar, porr och funderingar.

Hur ställer du dig till vår tidshushållnings mest livsomvälvande pryl, den smarta telefonen? Det finns säkert en massa tekniska uppfinningar som jag inte har koll på och som påverkar vår värld ännu mer, men för individer är det nog svårt att bortse från hur stor plats telefonerna/plattorna/datorerna har tagit i människors liv.

Anders Hansen har gett ut två böcker som blivit populära: Hjärnstark och Skärmhjärnan. I Hjärnstark tar Hansen upp hur viktig motionen är för vårt mentala välmående medan Skärmhjärnan mer är en domedagsprofetia över allt dåligt ”skärmarna” står för. Jag tycker att båda är lätta att ta till sig, men förstår också den kritik Hansen har fått för Skärmhjärnan. Den ger ingen nyanserad bild av vad ”skärmarna” har bidragit till, utan fokuserar verkligen på det dåliga. Hansen har i flera intervjuer lyft att det ju är detta som varit hans fokus och att det finns andra som fokuserar på de positiva sidorna.

Jag skulle vilja gräva ner mig lite i ett fenomen som har blivit starkt påverkat av ”skärmarna”, nämligen porren. Jag kommer från en troende bakgrund som var ganska strikt. Porr lyftes fram som något fel och syndigt. Jag kan inte komma ihåg att någon någonsin berättade VARFÖR porr var fel, men ju mer livserfarenhet jag har fått, desto större insikt har jag fått. Hur det nu är har porr alltid känts lite som små bitar av kräks i halsen och allmänt skamligt.

Som biologilärare på högstadiet undervisade jag i ”sex och samlevnad” och där hade jag följande kursplan att utgå ifrån:

Kropp och hälsa

Hur den fysiska och psykiska hälsan påverkas av sömn, kost, motion, sociala relationer och beroendeframkallande medel. Vanligt förekommande sjukdomar och hur de kan förebyggas och behandlas. Virus, bakterier, infektioner och smittspridning. Antibiotika och resistenta bakterier.

Människans sexualitet och reproduktion samt frågor om identitet, jämställdhet, relationer, kärlek och ansvar. Metoder för att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter på individnivå, på global nivå och i ett historiskt perspektiv.”

Jag har fetmarkerat ämnena som fick absolut störst fokus i de studiematerial jag hade tillgång till. Ämnena i kursiv stil fick knappt någon uppmärksamhet alls och som du ser finns inte porr med någonstans. Porr nämndes ibland i dessa studiematerial, men då mest som något som något ”som bara finns där” som komplement till ett aktivt sexliv. Det var då (drygt tio år sedan) mest ”feministiska extremister” som påpekade hur kvinnoförnedrande porr var.

(Jag vill också påpeka att det känns ytterst viktigt att bidra med något positivt gällande hur man får en relation att fungera. 1/4 av alla barn har separerade föräldrar och vad ”swipe left, swipe right” kommer att innebära för relationer har vi knappt fått grepp om än.)

De senaste åren har fri tillgång till porr exploderat. Borta är brickorna framför de barnförbjudna magasinen i matvarubutikerna. Nu märks dessutom porrens påverkan överallt, många gånger också i rumsrena sammanhang. Också porrmotståndare som jag blir mer avtrubbade.

Jag kommer ihåg ett samtal jag hade med min kusin en gång. Jag hade precis undervisat mina åttor i sex och samlevnad och var både ledsen och tacksam över att frågor som ”när kan man börja ha analsex” och ”måste man göra det som den andre vill när man har sex” hamnade i Hemliga Frågelådan. Jag drog redan då slutsatsen till att porr påverkade dem (eller tips från de muslimska tjejerna som kunde ha analsex och fortfarande vara jungfrur när de gifte sig). Jag uttryckte hur mycket jag hatade porr och min kusin sa ”men det finns ju jättevacker och sensuell porr som kan förbättra sexlivet”. Just då var bara min reaktion ”om du säger det, så”, men jag tyckte bara det kändes olustigt.

En av mina vänner hade en porrberoende make. ”Det räckte inte att jag fixade tuttarna”, sade hon. Maken behövde ”variation” och fortsatte titta på porr.

Sonen berättade för många år sedan att det inte finns en tioåring som inte har tittat på porr på skolgården. Av dem finns det vissa som hamnar i ett destruktivt porrberoende som ingen har någon aning om eftersom föräldrar har dålig koll på alla sätt ett barn har att manipulera sökhistorik osv.

I veckan har Aftonbladet lyft larmrapporter om hur unga kvinnor kommer till barnmorskor med underlivsskador efter ”porrsex” som tydligen både pojkar och flickor anser sig veta är normalt. I samma serie kom idag en artikel om porrberoende från tidig ålder.

Vad vill jag säga med detta? Jag har fortfarande inte hittat något positivt med porr. Idag när jag vet mer om bakgrunden till hur porr produceras och hur människor påverkas stannar inte kräkset i halsen, det känns i hela munnen. Jag blir rädd då jag tänker på hur mänskligheten påverkas av detta fenomen! Kanske är Anders Hansen en domedagsprofet, men jag tror att vi kommer att behöva hålla på att laga en hel del som gått sönder i kölvattnet efter skärmarnas framfart. Ungdomars fantastiska kunskap i engelska känns som ett o-värt pris för ett så vanligt förekommande porrberoende. Och se filmen jag lade upp här! Viktig och sevärd.

Lite fler tankar om ämnet hittar du här.

13 jan

Det behöver inte glimma för att vara guld.

För ett år sedan reste jag och maken till Thailand för att jag skulle få lite återhämtning efter några mer än utmanande år. Jag kommer ihåg precis hur tom jag kände mig och hur tveksam jag var till att jag skulle klara av att tillgodogöra mig tiden i ”paradiset”. Igår reste äldsta dottern till Thailand. Hon var allt annat än tom (det var däremot tågvagnen såhär 5:45 en lördagsmorgon), utan väldigt peppad och förväntansfull. Hon har åkt till min syster och hennes familj för att i två månader vara behjälplig på lite olika sätt och samtidigt få tid att njuta av allt det fina Thailand bjuder på. Jag är så glad för hennes skull! När man är 20 år kan livet kännas utmanande med alla dessa valmöjligheter som finns! Jag tror det krävs några års livserfarenhet för att inse att det inte bara finns ETT rätt val, utan flera. Och det går alltid att göra om och göra rätt!

Sonen pluggar vidare för fullt. Vi har kommit fram till tentaveckan och flitens lampa har lyst klart under hela ”jullovet”. Allt från termodynamik till integraler har blötts och nötts och det verkar som att killen har koll. Jag är glad att han har hittat något som han både gillar och verkar ha fallenhet för! Ingenjörsstudier hägrar och jag tror att han kommer att trivas jättebra med sådana. Att jag är matte/no-lärare har nog ingenting med hans val att göra. Det är från annat håll intresset för naturvetenskapliga och matematiska hur och varför har kommit!

Yngsta dottern fortsätter kämpa på. Hon brinner för sin musik och tycker att det är lite trist (minst sagt) att åren i USA gjorde att hon inte ens kunde söka till det estetiska programmet på gymnasiet, men å andra sidan kommer hon alltid att ha nytta och glädje av att kunna mer om matlagning än de flesta andra. Många gånger blir det svårt att låta sina passioner ta plats i inrutade kontorstider och 40 h-veckor. Alla som jobbar i kreativa yrken vet att det kan vara oerhört utmanande att skapa på kommando. Jag tänker att det löser sig nog. Vår S är en fantastisk människa och nobody puts ”our Baby” in a corner. Hon kommer säkert att hitta en plats där hon kan glittra och sprida sin livsglädje till andra människor!

Vi satt och kollade och lyssnade igenom gamla filmer och ljudfiler igår. Vilken nostalgitripp! Och vilken fin påminnelse om att livet inte bara rinner förbi, utan att det händer stora och fantastiska saker i det tysta. Varje dag! Varje stund… En dag är ditt barn en liten knodd som blir bilsjuk och kaskadkräks i varje kurva, nästa sitter han och pratar om något som du inte ens kan låtsas förstå. En morgon har du klädkrig med ditt barn om vilka kläder som är passande i -20°C, nästa syr hon sina egna utstyrslar. En natt undrar du om den där nattskräcksperioden någonsin ska få ett slut och nästa sitter du med nattskräcksbebisen och diskuterar de fyra grekiska formerna av kärlek.

Jag är så tacksam över de här guldklimparna som jag fått äran att guida på livets väg. Snart är de helt självgående, men jag hoppas att de fortsätter komma tillbaka för att tanka kärlek och råd med jämna mellanrum. Peace.