Vad gör man med två kalifornier som vill uppleva det svenska vardagslivet en dag i augusti? Vi föreslog en tur i svamp- och blåbärsskogen, något som mottogs med stor entusiasm. Jag fnissade lite när vantar och mössa åkte fram, men inser att besökarna är vana vid Palo Altos perfekta och avundsvärda väder.
Mr California gav sig ut på svampjakt och hittade den ena godbiten efter den andra. Tur att han inte fick fri lejd i köket efteråt, för annars hade det blivit rubriker i Aftonbladet. Antingen hade det handlat om ond, bråd död, eller om hallucinationer av något slag. Tyvärr stod varken Karl Johan, kantareller eller stolt fjällskivling att finna. Bättre lycka blev det för Mrs California. Hon fick återuppleva blåbärsminnen från ungdomsdagar i Frankrike även om vårt valda ställe kanske inte var det som gav bäst utdelning.
När tre personer fått ihop en rågad liter bär gav vi upp och begav oss hemåt. Alla var glada och rätt nöjda, trots att det inte blev lika stor utdelning som vi hade hoppats. Vi hade ju till och med fått se solen lysa in på oss genom träden! Tänk ändå hur mycket positiv energi ljuset bidrar med.
Framåt kvällen var det dags att samla ihop en massa pizzadegar, tomatsås, toppings och gäster för att utmana de kalla och hårda vindarna på det blåsigaste pizzabak som någonsin genomförts. Det gick bra till slut efter gemensamma ansträngningar och alla blev mätta. Alla mina syskon i stan utom ett och deras familjer var på plats. Min syster hade bakat en blåbärspaj som var bland det godaste jag ätit och samtalen i och utanför Bredaviks olika rum var spännande och härliga på alla sätt och vis. Tack till storfamiljen som hjälpte oss ta hand om gästerna på ett fantastiskt sätt! Vilken grej, va? Detta blev ännu en minnesvärd dag att lägga till handlingarna. Nästa vecka börjar vardagslivet igen. Jag vet knappt hur man gör längre, men gissar att det ger sig.
För ett tag sedan tog maken sitt ”riktiga” flygcertifikat. Jag lovade att jag skulle åka med som första passagerare, men när det väl var dags pirrade det rätt ordentligt i magen! Igår steg vi så upp tidigt, packade matsäck och åkte till Kalmar Flygklubb. Därifrån begav vi oss mot Sveriges största ö för att så småningom landa i Bunge, en timme och en kvart bort i lite medvind.
I Bunge blev vi väl mottagna och fick låna varsin halvrisig cykel. Gratis är dock gott och vi var så tacksamma över denna generositet! Till saken hör att vi hade en riktigt trälig Gotlandssemester, den enda dåliga på våra snart 28 år tillsammans, för många år sedan. Den bjöd på bl a ett uppätet Bankomatkort, hemska cyklar och dåligt planerade dagsetapper. För mig har Fårö gett dåliga vibbar ända sedan dess… 😅 Nu var det dags att förändra tankarna runt denna mytomspunna ö.
Vi förvånades över att det var så pass folktomt, särskilt med tanke på alla rapporter om att fastlänningar totalt övertagit Gotland tidigare i sommar. Det var medeltidsvecka i Visby, så folket höll sig kanske där? Vi bestämde oss efter att ha överlagt med flygfältets ägare för att satsa på att ta sikte på Fårö kyrka, sedan cykla upp till raukarna i Lauters och avsluta med en måltid på populära Crêperie Tati. Senast vi cyklade i dessa trakter var det kväll och stressigt, så det var onekligen skönt att ta det lite lugnare den här gången.
Raukarna består av en kärna av korallrev och har bildats då de mjukare bergarterna eroderat bort av vattnets påverkan. Wikipedia är väl en så god källa som någon annan, så här kan du läsa mer om fenomenet.
Maken tog sig ut i vattnet och jag kom strax efter. Fy, så ont i fötterna det gjorde att ta sig fram! Jag har inte gått barfota särskilt mycket i sommar, men inte trodde jag att jag var så känslig… Turisterna som satt uppe på ”raukkammen” måste ha tyckt att jag bjöd på skrattretande underhållning då jag trippade fram och i vissa fall tog hjälp av händerna för att ta mig över. Stunden där ute var i alla fall en av dagens höjdpunkter, så det var helt klart värt utmaningen!
Jag hade betydligt lättare att se Fårös charm igår än 1995. Det var vykortsvackert mest överallt! Galetterna på crêperiet var otroligt goda. Tur att vi hade laddat på med ordentligt med energi inför ösregnet som cykelturen ner till färjan (en mil i motvind) bjöd på. Tur också att resten av dagen hade varit så otroligt bra! Jag kunde därmed släppa det där med att det regnade och istället ägna mig åt nostalgiska tankar runt sommaren 1988 då jag jobbade i hemtjänsten här på öarna och ofta fick cykla i regn. (Den andra semestervikarien och jag kom på att det mest effektiva regnskyddet var att ha en vanlig svart sopsäck liggandes över låren!)
När vi så småningom flög över Borgholm sågs solen bjuda på en strålande uppvisning mitt framför våra ögon. Till höger utanför bilden slog blixtar ner i havet från det svarta moln som hängde lågt där och såhär såg det alltså ut strax söder om det ovädret.
När vi hade tvättat planet och städat ur och maken hade loggat flygningen kom vi ut till ett plan som just hade landat. Så läckert! Maken hoppas kunna certifiera sig för att även flyga i mörker så småningom. Själv nöjer jag mig med att hänga med som passagerare, men jag kan konstatera att jag tyckte att själva väntan var mycket värre än flygandet i sig. Nästa gång slipper jag därmed förhoppningsvis pirret i magen!
Sonen ringde då vi var på väg hem och berättade att han upptäckt att frysdörren hade stått öppen och att han hade torkat upp en hel sjö som bildats utanför frysen. När vi väl var hemma var det bara att kavla upp ärmarna och köra storstädning av frysen. Jag kokade ”kejsarsylt” (alla bär vi hade i frysen kokades i fem minuter med syltsocker, det blev verkligen jättegott) och räddade det som kunde räddas. Suck. Eller, jag vet inte. Nu går slökokaren varm och då kan ju det färdiglagade köttet få mer tid i frysen! Ett fåtal grejer fryste jag om trots att de bara var ”kylskåpskalla”, men inget protein. Vilken tur att vi har haft ”skåprensning” hela långa våren! Situationen hade kunnat se helt annorlunda ut. Sylten blev verkligen lyxigt god. Vi provade den till våfflor idag och ingen såg särdeles missnöjd ut. Nu är det bara att fylla på med tomat- och squashsås inför den långa vintern och det hade sanningen att säga blivit lite trångt för den om inte den ofrivilliga frysrensningen hade gått av stapeln. Lev väl, hör du.
Jag orkar inte plocka blåbär. Näpp. Jag är för bekväm för att uppskatta att själv ta tillvara denna naturens gåva som i år finns i överflöd. Förra veckan köpte jag fem liter av min svågers patient och den här veckan stod dottern för ytterligare sex liter, varav fem ligger i frysen och en i våra och andras magar. Jag skäms när jag skriver att jag är för bekväm. Istället borde jag ju ha åtgärdat anledningen till att det blir så jobbigt för mig. Jag har inte ont i ryggen i allmänhet, men mina bärplockarfasoner får ryggen att skrika högt i protest! Så tacksam jag är för att det finns andra som är mycket bättre på att hantera denna konst än jag.
I vårt hushåll brukar vi styckfrysa bären efter rensning. Jag häller ett några centimeter djupt lager i en rostfri form som bäst utnyttjar storleken på fryslådorna och låter bären frysa till i några timmar. Då de blivit genomfrysta delar jag upp dem i påsar. Storleken är inte viktig eftersom jag vid användning bara häller ut så mycket bär som jag vill ha. Vanligtvis blir det tvåliterspåsar med ca 500 g bär i varje.
Blåbär har mängder av hälsofördelar. Läs denna text i Kurera om du vill veta mer om detaljerna! Jag hoppas att dottern är sugen på ännu en blåbärsrunda, för jag känner att suget efter blåbär i havregrynsgröten kommer att vara stort i januaritristessen. Vilka bär brukar du ta tillvara?
En annan reflektion, förresten. Min syster funderade lite över ”skrytfaktorn” i att äta närodlat, ekologiskt och att odla själv. När vi växte upp var det sirapslimpor med Lätt & Lagom som kändes lyxigt då vi själva blev uppfödda på stenugnsbakat surdegsbröd från farmors källare och riktigt smör. Det är intressant hur trender kommer och går. Jag har inte längre Instagram-appen nerladdad och har sparat så mycket tid, och irriterande tyckande, på detta. Jag går dock fortfarande in och kollar ibland om jag blivit tipsad om något särskilt. Ekotipset har till exempel exploderat, och det finns väl inte en människa i Instagramsvängen som inte nu har lärt sig de enkla och effektiva husmorstips som fallit i glömska sedan hemmafruarna började utrotas. Vem ville använda ättika och bikarbonat när det fanns hemhjälp på burk? Jaja. Det är som det är och det blir som det blir, och så är det med det.
Jag behöver inte prestera vare sig egenhändigt komponerade recept, läckra bilder eller miljö- och kvalitetsansvar på den här bloggen-som-inte-handlar-om-mat. Däremot kan jag kosta på mig att dela ut smarriga recept som jag snubblar över. Dagens tips handlar om receptet på den knäckiga paj som min syster brukar bjuda på då vi samlas många i Bredavik. Idag använde jag mig av blåbär, men receptet är skrivet för rabarber. Jag bytte ut mjölet mot ett glutenfritt alternativ, vilket inte påverkade smaken alls.
Jag förstår att du blir mycket sugen på denna läckra dessert efter min imponerande reklamkampanj! Att fotot mest liknar krig i blåbärsskogen borde vara tillräckligt övertygande. Vi var fem personer som delade på sex portioner efter en rejäl måltid, men det var inte för att receptet var snålt tilltaget. Det var bara så gott! Vi åt pajen med vanlig snabbmarsansås, men en riktigt god vaniljglass hade inte heller varit dumt.
