03 apr

Ja, må du leva många lyckliga år.

”’Till och med du Lina är ett riktigt underverk’, försäkrade prosten, och han frågade Lina om hon hade besinnat det och om hon inte tyckte det var märkvärdigt att Gud hade skapat henne. Det tyckte Lina sa hon, men sedan tänkte hon efter. ’Ja, det förstås, själva mej var väl inte så märkvärdigt å göra. Men alla di där krumelurerna som jag har i örona, di tycker jag det skulle vara marigt å få ihop!’” Astrid Lindgren

Människokroppen är galet komplicerad. Jag har läst så mycket om olika teorier gällande dieter, vetenskapliga upptäckter och kroppens egenheter att jag inte längre vet vad som är upp eller ner. Vi går här på jorden och gör det vi gör beroende på vem vi är och var vi lever. För vissa finns det varken tid eller utrymme att fundera så mycket mer på något annat än hur man ska överleva dagen, medan andra inte kan sluta grunna på alla tankar som susar fram där i hjärnan. Själv tänker jag mycket på hur jag kan ta hand om mig så att inte mina dagar slutar tidigare än nödvändigt. Jag hade svår skrämselhicka förra året och jag önskar inte hamna i samma situation igen.

Häromdagen såg jag dokumentären Heal på Netflix. Det var många olika slags människor som fick komma till tals, men jag fastnade mest för forskaren som har studerat dödssjuka människor som har kommit tillbaka till livet, som har överlevt mot alla odds. Följande nio punkter hade de gemensamt, så hon rekommenderade detta för att åtminstone ha en chans om man skulle hamna i samma situation:

  • ändra din diet radikalt
  • ta kontroll över din hälsa
  • följ din intuition
  • använd örter och tillskott
  • släpp loss undertryckta känslor
  • öka positiva känslor
  • omfamna socialt stöd
  • fördjupa din andlighet
  • ha en stark orsak till att leva
20 jan

En vintersaga.

Nu är julen verkligen slut. Lådorna med alla dess jordiska attiraljer har burits ut i stenkällaren och bara några stjärnor hänger uppe för ljusets skull. De kommer också att plockas ner nu i helgen, men egentligen älskar jag det ljus de ger under den mörkaste tiden på året.

Som tur är har vi nu haft ett par dagar då vi sett blå himmel efter flera veckor i grådask. Det ligger bara några centimeter snö på marken, men den reflekterar ljuset så vackert att det känns ända längst inne i själen!

Ibland undrar jag hur naturen kan vara så vacker som den är utan att ”folk” tar sig tid att stanna upp i sin vardagsstress. Jag tror folkhälsan skulle förbättras dramatiskt med daglig naturmeditation för alla. Själv är jag tacksam över att jag gett mig själv chansen att bygga bättre vanor så här i början av året. Jag känner att förutsättningarna har förbättrats på flera fronter!

01 jan

Drömmar och förhoppningar.

Det är något magiskt med nystart, åtminstone innan nystarten har skett. Ny termin. Januari. Måndag. Nu. Det magiska ligger i förväntningarna, förhoppningarna, det som ännu inte har hänt, drömmarna, målbilderna… Idag är det den första januari, den dag på året då en väldigt stor andel vuxna svenskar vaknar med tankar på att genomföra stora och små förändringar. En dag, två dagar, tre dagar eller kanske till och med tre veckor går bra, men sedan börjar det kännas jobbigt. Ambitionsglöden falnar, målet bleknar, resultaten är inte lika dramatiska som önskat eller förväntat. Entusiasmen vänds till besvikelse, nya vanor faller tillbaka i ovanor.

Med Ett Litet Ord slipper jag känslan av att bli besviken på mig själv. Ett år är en lång tid att gräva ner sig i en ”känsla”. Nu ska jag alltså BYGGA. Jag börjar med att bygga grunden till den styrka jag känner att jag dels förlorat, men inte heller haft. I januari kommer jag därför att ta bort en del tidsdistraktioner, som Instagram till exempel. Det blir en mental förberedelse för det som jag hoppas ska kunna hända senare under 2019. Jag ska samtidigt jobba heltid på ett jobb med helt nya förutsättningar och uppgifter än jag haft förut, så jag tror jag gör bäst i att vara lite försiktig med andra stora förändringar.

Jag hoppas att du möter det nya året med tillförsikt och hopp om något som är ljusare och bättre för just dig. Peace.

Ps: Kakorna bakade vår äldsta dotter och hon och hennes kusin dekorerade dem så vackert! Goda mästerverk med amerikanska vibbar.

30 Dec

Ett Litet Ord 2019 – BYGGA

Den senaste månaden har jag ägnat åt att sammanfatta mitt år. Jag har landat i att NU inte blivit mitt favoritledord, men att det i högsta grad fyllt sitt syfte. Jag kände tidigt att mitt nästa ord måste vara mer kraftfullt och kunna föra mig framåt. Därför hade jag nästan bestämt mig för att använda just framåt trots att jag tyckte det kändes lite för flummigt. Idag kom så det riktiga ordet till mig. 2019 ska jag BYGGA.

Här kan du läsa om BYGGA för att se lite var jag hämtat inspirationen då jag försökt sammanfatta det här året för mig själv samtidigt som jag planerat för 2019.

Synonymer till BYGGA:

  1. uppföra, anlägga, konstruera, förfärdiga, timra, montera, snickra, mura; dana, skapa, utveckla
  2. stödja sig, grundas, ha som grund
  3. bygga om modernisera, renovera, upprusta; bygga ut utvidga, utöka

Jag planerar inte att bli kompanjon till min husbyggande brorsa. Bara så du vet. Jag tänker inte heller bygga någon båt, men eftersom jag inte hittat något bra ledmotiv får du njuta av Björn Skifs gamla goding som jag tror vi sjöng med Gunilla Ekholm på varenda musiklektion i sexan…

2009 ordning
2010 kärlek
2011 skapa
2012 lyfta
2013 förändring
2014 reach
2015 fearless
2016 fortsätt
2017 vårda
2018 nu
2019 bygga

17 aug

Här och nu.

Se på din värld,
allt som finns runt omkring dig.
Se på din värld,
förundras varje dag.
Se på din värld,
lyssna på skratt och sånger.
Se på allt underbart som världen har.

Text: Rolf Gravé

Det är verkligen läkande att ha den här texten som ledord. NU förlorar sitt stressmoment och låter mig landa där jag befinner mig, allt utan att nödvändigtvis vara på väg någon annanstans. Så tacksam jag är över att klara av detta! ”Bättre och bättre dag för dag.”

01 jun

Att låta saker ta sin tid.

Det finns så mycket att fylla sina dagar med att många lever sina liv med maxat stresspåslag. FOMO, ”fear of missing out”, förstör livet både för barn, ungdomar och vuxna, och hur insiktsfulla vi än är kan det vara svårt att stoppa de rusande tankarna.

Idag är jag på väg till Göteborg med äldsta dotterns flyttlass. Maken briljerade med sina tetriskonster igår kväll, så jag behövde bara putta in ett bord och min packning efter det sedvanliga gullandet med blommor och grönsaker. (Hur ska det gå där hemma? Klarar sig mina bebisar utan mig i tre dagar?!) Jag kör i lugnt mak och just nu sitter jag och njuter av blåbär, choklad och en ljummen fläkt någonstans vid en sjö på Glimåkravägen. Inget jäktande, lugn och ro. Kanske kan kroppen läka bara av att jag talar om för den att vi är på samma lag? Det löser sig nog. Peace!

09 maj

Var börjar man…

… när ens nystan är ett enda kråkbo? Det är ju så lätt egentligen, bara man får tag i rätt ände. Idag har jag inte tid att leta efter några förlorade ändar, för min att göra-lista är fullbokad från nu till klockan 21:30 ikväll. Jag började iallafall dagen med att fortsätta läsa om Tomas Sjödins ”Detta händer när du vilar”, en riktig pärla med många fina insikter och påminnelser. (Tack Annukka!) Då kändes det helt plötsligt inte jobbigt att tvätta om en tvätt för att någon hade glömt att ta ut en pappersnäsduk ur fickan.

Mitt ledord för 2018 är NU. Hur långt har jag kommit? Ärligt talat är det en dans med två steg fram, ett tillbaka och ett steg fram, två tillbaka. Det känns mest som att jag dansar runt med mig själv utan att direkt komma någonstans, men kanske är det verkligen det jag behöver just nu? Jag njuter av växtkraft och kan lägga mycket av ”så länge” åt sidan utan att det stör lika mycket som det har gjort förut. Och är inte ”så länge” också en viktig del av NU? Peace.

04 mar

Oväntat besök.

Idag hade vi ett gäng gäster som just skulle hugga in i en stor lasagne då vi utanför huset såg min kusin som numera jobbar nere i Bryssel och som jag mest träffar på midsommardagens släktfejd i fotboll om jag har tur. Han var nere i Blekinge snabbt för att hälsa på föräldrar och syster, men ville se hur huset såg ut inuti efter att vi hade flyttat in. Han skulle inte ha någon mat (var ju på väg till Banes kebab), så vi gick husesyn och stod sedan och pratade i övre hallen i sisådär två timmar. Så kan det bli. A, det var inte meningen att vara ogästvänlig, men du hade dig själv att skylla, haha!

Hur som helst kom vi in på nostalgins irrvägar och pratade om både det ena och det andra från barn- och ungdomsår, vad som hänt med med gamla vänner och bekanta och hur framtiden ser ut för oss båda och våra familjemedlemmar. Han bekände några ungdomssynder för yngsta dottern (tur att hon är så ordentlig, jag tror inte hon inspirerades av vansinnesdåden), men kunde också peppa och bygga upp.

Våra liv delade så många gemensamma punkter våra 19 första år på jorden. Vi föddes med några månaders mellanrum, växte upp några kilometer från varandra med två tvillingsystrar som mammor, men vi var så otroligt olika. Det vi numera delar är en hel del gener, vår kärlek till släkten, våra traditioner och gemensamma minnen. Kusinen frotterar sig i jobbet med högt uppsatta politiker, kungligheter och kändisar, men han talar sig varm om att läsa morgontidningen i lugn och ro och tennis på tisdagar kl 18. Själv är jag numera någon som jag inte ens själv kan definiera, men jag talar mig lika varm för frukostteet vid levande ljus och kören på torsdagar kl 19. Jag är en hemmaråtta med vidlyftiga helgdrömmar (kulturtanten i Vasastan lever), en kvinna med en tonårings sinne och tantens värkande leder, en drömmare med fötterna på jorden och händerna på jakt efter nästa projekt (även om jag sedan ett bra tag tillbaka sällan når ända fram).

När människor frågar ”Och nu då?” och jag inte har något svar känns det inte längre lika skrämmande. Jag fyller mina dagar och mitt sinne med allt som fått ligga i träda och om tre veckor kommer trädgårds-Kristina hit för att hjälpa oss bena upp våra tankar lite. Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar, men hoppas i alla fall att hon kan erbjuda ”yay or nay” och ge vissa kommandon med rak hand. (Snälla, tala bara om för mig vad vi borde göra!) Ibland räcker helt enkelt inte NU till även om jag skulle vilja det.

A A 1971: lite kortare, lite mindre muskulös och lite mer hår på huvudet än idag, men med samma blick.

03 mar

(Nästan) ingenting blir bättre av att skjutas upp.

Härom veckan sa jag till mammas kusin att det inte är läge att gå till graven med blommor i det här vädret. Efter det såg jag en bild på någon som hade frusit in en bukett tulpaner i ett Pringlesrör samtidigt som våra tulpaner i köket började nicka lite. Jag tog fram en bakform, klippte till och lade ut blommorna så gott jag kunde och fyllde på med vatten. Efter att bakformen hade stått utanför dörren i några dagar var det idag dags att se om det hade blivit något av detta kreativa experiment. Isblommor på riktigt, liksom. Vi får se hur länge de klarar sig på detta viset.

När mamma blev riktigt dålig var jag bara några varv ifrån att vara klar med sjalen jag har lovat att lotta ut. I samband med hur allt var då lade jag ner stickningen helt och hållet. Jag har i flera månader försökt plocka upp sticket igen, men utan framgång. Jag kunde helt enkelt inte komma till skott. (Inte ens efter att ha inspirerats av Kammebornias blogg varje gång jag kikade in där.) Idag blev det så av! Jag stickade de sista varven, tvättade och blockade (spände upp sjalen på en madrass för att forma) och undrade nästan vad som hade hänt när det var klart. Det måste ha varit något i luften, för brorsan gjorde även han något som har hängt som en kvarnsten runt halsen, stackar’n:

Titta, så snyggt han putsade murstocken i S:s rum! Åh, så fint det blir. Jag blir glad varje gång jag går in där. Det är något särskilt med energin i det rummet och jag tror att hon kommer att få det riktigt mysigt där inne!