förnöjsamhet

18 aug

Sådant som uppfyller förväntningarna. Eller inte, förresten.

Efter härliga dagar med allt från rivig hajk till lyxmiddag har jag tänkt mycket på vilken skillnad det gör att gå in i något med stora förväntningar mot att inte ha några förväntningar alls. Häromdagen ledde en förflugen kommentar från mig (”ja, men jag gillar ju att tälta) till den mysigaste av utflykter då maken styrde upp en fantastisk ”glamping” (alltså att campa lite lyxigare). Eftersom vi bara behövde åka några kilometer kunde vi omgående genomföra aktiviteten då vädret såg ut att bli perfekt. Allt vi behövde fanns hemma utom cider och marshmallows, men det kunde jag köpa på väg hem från livmoderhalscancerprovtagningen. Vilket ord, va? Varken jag eller maken hann bygga upp några stora förväntningar, utan vi körde bara. Var det just detta som gjorde att det blev så bra? Jag tror att det åtminstone delvis är förklaringen till hur nöjda vi blev.

Genom forskning har det framgått att man många gånger njuter mer av själva planeringen av en aktivitet än att faktiskt genomföra den. Det gäller även resor, inköp av dyra prylar och annat som man kanske inte gör i en handvändning. Förväntansglädjen är många gånger helt enkelt större än hur det känns när man väl köpt eller genomfört det där stora.

Genom livet har jag haft en inbyggd känsla för att det är så här människor funkar. Jag såg framför allt min mamma längta och prata om sådant som skulle göra henne lycklig, men hon hann knappt njuta av resultatet innan hon var inne på nästa dröm eller nästa projekt. Kanske är det därför jag själv kunnat vara rätt nöjd med att ha en vision om hur något skulle kunna vara utan att behöva uppfylla det? Eller helt enkelt strunta i att tänka på sådant som varit för dyrt eller känts för komplicerat för att uppfylla? Mammas ständiga drömmande satte käppar i hjulen för hennes ”lycka” (i brist på bättre ord, förnöjsamhet funkar kanske bättre) medan mitt förhållningssätt har gjort att jag gått miste om sådant som hade kunnat ge livet guldkant.

Jag satte mig för att fundera över vad som lovat runt, men hållit tunt. Det stora problemet tror jag är att naturen, livet och andra människor inte är perfekta. Det finns mycket som kan gå fel, vara lite skavt i kanten eller påverkat av hormoner, brist på sömn eller just förväntningar som inte har uppfyllts. Här är en liten lista på hur livet kan se ut:

Semesterresor är oftast bäst innan och en tillräckligt lång tid efteråt. Blandningen av det bra och lite för många dåliga upplevelser gör att man gärna känner sig besviken då man är på väg hem. Låt det bara gå ett tag så kommer det dåliga att förlora sin udd och resan blir sådär bra som du hoppades innan du gav dig av!

Innan man får barn är man bäst på att vara förälder. De som har problem med sina barn har säkert orsakat det själv genom sitt dåliga föräldraskap. Allt kommer att vara rosenskimrande och Instagramperfekt med ens egna barn. När bebisen väl är på plats känner sig många överväldigade och ångrar kanske till och med att de blivit föräldrar. Pratar man inte med andra om sina upplevelser är det lätt att känna sig ensam och misslyckad. Jag misstänker att den viktigaste anledningen till att det kan vara så jobbigt att vara förälder är att vi inte längre uppfostrar barn i storfamiljer, att vi ser den tidigare generationens inpass snarare som hot än som hjälp och att barn uppfostrar varandra. När barnen väl vuxit upp och flyttat hemifrån saknar man dem vanligtvis gruvligt, inte minst för att det är de bästa stunderna som blir kvar i ens sinne medan de värsta har hunnit läka ut.

Lösgodispåsar, ska vi tala om dem? Hur är det möjligt att en godispåse endast innehållande bitar man själv valt står kvar med sådant som man inte alls gillar eller är sugen på? Godiset är godast innan man intagit den första biten, de första bitarna är riktigt smarriga, men sedan är det helt enkelt inte längre gott.

Renoveringar är naturligtvis både önskvärda och uppskattade i de flesta fall, men hur lyckliga gör de en egentligen? Den som inte kan hitta tacksamhet i livet självt kommer snart att vara missnöjd med något annat, även om köket kostat 150 000 och kranen importerats från Frankrike.

När sommaren äntligen är här ska det festas och solas och vilas och renoveras och umgås. När hösten så kommer kliar sig många i huvudet, känner sig överväldigade eller besvikna, undrar vart tiden tog vägen och hoppas att det nästa år finns chans för omtag. Då kommer inte barnen att vakna klockan fem, eller stiga upp 13.30. Marinadreceptet som sabbade den viktiga grillkvällen kommer att vara uppdaterat och gurkorna kommer inte att drabbas av spinn. Alla i familjen kommer att hålla sams och böckerna i kassen från bokhandeln kommer att läsas. Vi kommer att ha träffat den stora, perfekta, kärleken och vi kommer att vara friska igen. Vi kommer att känna att vi har vänner som vill hänga med oss på ledigheten och vi kommer att ha sluppit ångestproblemen. Det kommer att finnas pengar till en utlandssemester och vi kommer äntligen att ta oss tid för kulturupplevelser och snickarprojekt. Det kommer att kännas roligt att skrapa fönster och vi kommer inte att behöva ägna en hel semester åt att vara oroliga över kommande omstruktureringar på jobbet. Lite så. (Allt detta är antingen upplevt av mig, klienter eller vänner – verkligheten bjuder på högt och lågt vare sig det är semester eller ej.)

Det har visat sig om och om och om igen att vi mår bra av att lära oss fokusera på stunden vi befinner oss i just nu. Att bara låta livet vara precis som det är utan att värdera det ger stabilitet. Nej, vi kan inte leva ett liv där vi ständigt lever i mindfulness, men när ältandet över sådant som hänt eller sådant som kanske eventuellt skulle kunna hända tar över har vi mycket att vinna om vi tar oss tid att landa i oss själva, i stunden, i hur livet faktiskt ser ut just nu. Vi behöver inte betygsätta livets alla skeenden och även om både listor och femårsplaner kan vara hjälpsamma gör vi oss en otjänst om vi inte stannar upp ibland. Tacksamhet kan vara för jobbigt att hantera då man befinner sig i djup depression, sorg eller när de negativa känslorna är allt för närvarande. För alla som ”bara” känner sig missnöjda eller besvikna kan detta trick däremot vara mycket hjälpsamt. Jag kommer aldrig att sluta tjata om vinsten med tacksamhetsdagbok och jag kommer aldrig att glömma vilken stor tjänst jag gav mig själv den dag jag på riktigt började leva i tacksamhet. Och där hamnade jag alltså till slut denna morgon. Må dina utmaningar inte vara större än att du känner att du kan hantera dem och må du hitta vägen framåt som är bäst för just dig.

22 jul

Om att ha och att äga.

Loppisen har såklart påverkat mig. Jag suger åt mig mina aktiviteter känslomässigt, det bara är så. Många tankar har därför de här veckorna snurrat runt att ha och att äga. Att styras av habegär, ting och statusmarkörer. Att inte vilja släppa taget om något förgängligt. Att hävda att ”bara jag har detta så blir jag lycklig”. När vi sedan kom till farmors föräldrahem och fick se det spann jag vidare. Vilken livskvalitetsskillnad leder mycket ägande respektive knappt ägande till? Det är i jämförelsen med andra missnöjet uppstår. En person som är fullt nöjd med sina omständigheter kan på en minut känna att livet suger för att det inte innehåller en särskild pryl, ett klädesplagg, en byggnad. Jag vill inte styras på det sättet. Även om jag är väldigt nöjd av mig känner jag att detta är något jag vill fortsätta jobba med. Hur vet jag inte riktigt, men att släppa taget om sådant som faktiskt inte fyller någon funktion i vårt hem är en pågående process. Därför fortsätter jag rensa, både praktiskt och mentalt.

26 sep

Ljusets och aktiviteternas inverkan på sinnesstämningen.

Jag fortsätter läsa Melankoliska rum och uppehåller mig ofta i tankarna runt melankoli och dess motsatser medan jag pysslar med annat. Det leder till en större medvetenhet om mina egna sinnestillstånd och hur jag till stor del kan styra dessa. Igår skulle jag jobba eftermiddag/kväll, så förmiddagen ägnades åt en skogstur på jakt efter svamp efter inspiration från sonen som plockat en massa trattisar i söndags (tja, där fanns ingenting att hämta för mig). Jag insöp härlig luft, tog in solen, samtalade med min faster och snubblade runt bland blåbärsris och stenslagg. När jag kom hem var jag vid synnerligen gott mod och jag tänkte på ”alla” hjärnexperters uppmaning att möta solljus tidigt på dagen för att sätta dygnet på rätt plats.

Väl hemma kände jag mig osedvanligt glad, tog fram symaskinen för att laga några grejer och hade helt plötsligt sorterat upp några drömprojekt som jag tänkt ”någon dag…” om och satte igång. Jag har utsett sovrummet i söderläge till syrum. Maken flyttar ibland över sitt kontor dit för att få bättre wifi, och jag tänker att vi faktiskt har husets vackraste utsikt från skrivbordet i det rummet. Jag hoppas kunna ägna en del tid där de kommande veckorna medan jag syr. Lusten att sy finns alltid med, men det är inte så himla roligt att klippa ut grejer och fixa allt praktiskt som ska ske innan själva sömnaden. Då rycker min förmåga att skjuta upp saker in och så händer ingenting. Nu är det iallafall upplagt för aktivitet därinne, symaskinen står på plats och jag har letat upp lite mönster och annat kul. Kanske kommer det faktiskt att leda till att symaskinen kommer att ljuda här hemma den närmaste tiden. Vi får väl se.

07 okt

Att samtidigt vara nöjd och längta bort.

Häromdagen tog jag mitt vackraste palettblad och ställde den i bilen för en sista resa. Jag hoppas att dess liv fortsätter länge och att det fortsätter ge glädje till min systerdotter, men här hemma fanns inte riktigt någon plats nu när det blir trångt om dagsljuset för krukväxterna som förut stått ute eller i verandan. Jag fick en märklig känsla av att växten var spänd på ett positivt sätt, att äventyret lockade. Jaja, vi kan väl diskutera huruvida växter kan känna förväntan, men jag vet att känslan fick mig att fundera över mig själv. Kanske har det inte bara med den där förväntanskänslan att göra, jag blir alltid mer eftertänksam runt mina födelsedagar. Man kan gilla att fylla år och ändå känna behov av att reflektera över livsval och status i livet.

För tre-fyra år sedan började jag titta på hur en roadtrip längs Oregonkusten skulle se ut. Den skulle börja i Seattle (av någon anledning har jag alltid längtat dit) och sluta i SLC där vi har både familj och vänner efter våra år i Orem. Jag såg verkligen fram emot den här resan och tyckte att den skulle bli ett utmärkt sätt att fira min och makens femtioårsdagar. Inga biljetter beställdes och vi velade lite fram och tillbaka över om vi kanske skulle börja på andra hållet och resa norrut istället, och när skulle egentligen bästa tiden för resan infalla? Tack och lov för att det blev så. Som du vet stannade världen i samband med pandemin och efter det har egentligen ingenting varit sig likt.

För några veckor sedan kunde jag äntligen hämta upp mitt nya pass. Det gamla gick ut förra året och jag har inte gillat att stå utan möjligheten att resa även om det inte har varit aktuellt. När jag väl stod där med passet i handen började långsamt den där reslusten väckas till liv igen. Oregonresan känns dock otroligt långt bort. Mina drömmar går till Storbritannien, till Irland, till Italien och kanske till Norge. Jag är så nöjd här hemma, men något annat har väckts. Jag ser mig själv strosa omkring i Bodleys bibliotek i Oxford. Jag drömmer mig tillbaka till Aranöarna (sanna mina ord, denna plats finns i mitt DNA). Att sitta på en av Roms kullar en varm vårdag och följa akvedukter med ögonen medan man drömmer om en perfekt grillad bit svärdfisk känns lockande, för att inte tala om att höra det där underbara språket som ljudkuliss överallt. En musikalresa till London kanske och sedan en trädgårdstur som sträcker sig över flera dagar. Ja, alltså, det känns ändå bra att reslusten inte helt försvunnit. Jag märker dock att jag filtrerar på ett nytt sätt. Äventyr har aldrig varit min grej, det är sällan jag längtar till något helt nytt, men riktigt så här fokuserat på ”best of” brukar inte mina tankar vara.

I takt med att blommor plockas in, krukor diskas, växthus monteras ner och sista paprikan hittat in i köket blir tydligen inte kroppen helt fokuserad på tända stearinljus, brasor och en stickning i händerna. Det finns utrymme för något som skulle kunna kallas reslust och det gör mig glad. Förnöjsamhet i all ära, men när man slutar drömma tror jag livet förlorar en viktig drivkraft. Har du någon längtansdröm?

05 okt

Femte åkatober.

Jag har glömt historian bakom, men någon gång i barndomen berättade jag att ”jag fyller år den femte åkatober”. Det lever jag numera med. Far brukade alltid ringa från Värmland, ofta flera dagar i förväg för att vara säker på att inte vara sen, och hävdade att DEN födelsedagen kom han i alla fall ihåg. Jag tror att både han och min äldsta lillebror annars lider av födelsedagsteflon, som att det är omöjligt att lägga födelsedagar på minnet. Detta gäller även ens avkomma. Jag brukar säga att varje födelsedag är min bästa, så också den här. Maken hade fixat lyxfrukost. Fil med egna hallon, äppelskivor med jordnötssmör och rooiboschai med havremjölk. Godare än så blir det inte. Till detta hade han slagit in min gamla sekatör, men var snabb att förklara att en ny med hölster har inhandlats efter anlitande av lillasyster trädgårdsmästaren som konsult. Den kommer med posten idag (vårt paket till äldsta dottern tog två veckor på sig, så jag är imponerad att åtminstone rätt dag prickades in).

Själv har jag inga problem att minnas min födelsedag och det är jag mycket tacksam över. Skulle något slags demens bli mitt öde kanske jag kan påminnas om att den ligger inklämd mellan Kanelbullens dag och min pianovirtuos till brorsons födelsedag. Många tycker att det är jobbigt att fylla år. Det känns svårt att hantera att ålderdomen långsamt kryper närmare. Eller som maken uttryckte det idag: ”Femtiotvå! Du är en stor flicka nu.” Själv har jag inga problem med det. Nog hade det varit trevligt att ha tjugonioåringens kropp igen, men inte för saken i sig. Vid den åldern hade jag bara inte vett att uppskatta min fantastiska kropp och allt den kan göra. Jag plågade ständigt mig själv mentalt med att jag var ”för tjock”. Sanningen är att just åren mellan tjugofem och trettio var ganska lugna då jag var gravid, ammade och hade småsmå barn och inte hade lika mycket energi över till ätstörningar och kroppshat. Med det sagt är jag på en mycket bättre plats idag. Jag älskar att jag fortfarande får vara med och leka. 2013 gick min fina vän bort, alldeles för tidigt. Hon får alltid en extra tanke både på sin och min födelsedag. Samma öde har många jag känt genom åren fått uppleva. Ett oväntat kort liv. Vi vet inte vad vi får, bara vad vi har. Denna födelsedag ger jag mig själv gåvan att njuta av just detta fullt ut.